Bistro Bohème

Efter en tämligen medioker film så skulle kvällen förhöjas med hjälp av några öl. Vi beslutade oss för Bistro Bohème på Drottninggatan som har en väl tilltagen uteservering då det var en väldigt varm och behaglig kväll. När vi slagit oss ner kom en semibutter servitör till bordet och informerade oss om att uteserveringen bara var öppen till halv elva, efter det skulle vi vara tvungna att flytta in om ville fortsätta dricka. Han la fram det som om vi anlänt väldigt nära uteserveringens stängning, men vi hade ändå 45 minuter på oss. Det kändes lite onödigt att han välkomnade oss med en så negativ inställning men när vi fick våra halvliterssejdlar så la vi det bakom oss. Trodde vi.

Cirka fem minuter efter att ölen kommit in så anslöt ytterligare en vän till vårt sällskap. Samma servitör (som numera eskalerat till trekvartsbutter) kom fram till vårt bord. Den senast anlände skulle till att beställa men vår ack så vänliga servitör meddelade att det inte längre gick att beställa på uteserveringen. Man fick överhuvudtaget inte påbörja en öl på uteserveringen längre. Resten av oss hade knappt smuttat på våra glas så det stod redan 4 i princip fulla öl på bordet, men trots det så vägrades vi ytterligare betjäning. WTF? Den var en halvtimme kvar tills uteserveringen stängde och vi var fyra som hade mycket öl kvar. Vad hade varit faran med att få in en öl till? Ville herr Butter att stackars nr 5 skulle se på medan vi andra drack? Eller skulle han gå in och sätta sig själv i baren? Vad i helvete var tanken? Har Bistro Bohème en tävling om vem som kan behandla kunderna sämst? Oavsett hur vi vred och vände på det så kunde vi inte fatta. De av oss som eventuellt hade öl kvar kl 22:30 skulle ju ta med sig glasen in och fortsätta där. Varför kunde inte den sista av oss göra samma sak? Tror Bistro Bohème att det blir kaos på uteserveringen om folk får beställa fram till att de måste flytta in? Vad fan är grejen?

Prick halv elva kom servitören (som vid det här laget kunde klassificeras som full-blown butter) till vårt bord och informerade om att vi måste gå in. Fine. Äntligen skulle vår numera väldigt törstige vän få sin första öl och vi andra skulle ta en till. Vi började att beställa men vår kära servitör ville att vi skulle betala utenotan först. Men vafan!? Vi var samma gäng som på begäran förflyttade oss och som trots rätt taskig betjäning hade stannat kvar. För det belönades vi med en helt onödig fördröjning och ytterligare otrevligt bemötande. Den andra beställningen tog dessutom stört lång tid att få till. Vår minst sagt tveksamma inställning till servitören måste ha märkts för när vi väl fick våra öl så var det en yngre, trevligare, gladare (ja, en på alla vis bättre) person som serverade dem. Sorry Bistro B; too little, too late. Det här ska inte behöva påpekas, men behandlar man betalande kunder som om de mest är till besvär (när de verkligen inte är besvärliga) och anstränger man sig för att göra deras vistelse så osoft som möjligt så kommer dessa kunder inte att komma tillbaka. Inte jag i alla fall, jag tänker aldrig mer gå till Bistro Bohème.

Bränn, bränn, bränn!

Och jag som trodde att Shabby Chic var den stora fienden. Kanske hade pastellerna bländat mig eller den dammiga stanken från eternellerna fördunklat mitt sinne, men jag hade helt förträngt existensen av detta helvetiska påfund som fördummar de redan dumma: Scrapbooking. Nu äntligen ser jag blott alltför klart. Det här är koncentrerad ondska, i sin renaste form.

www.svenskscrapbooking.se/
Och fy helvete: www.magdas.se/

Nu är det krig i tomteskogen!
Fortsättning följer.

MySpace

Det är onekligen så att MySpace fyller ett antal funktioner. Som artist eller band är det ett värdefullt sätt att nå ut med sin musik; som musikkonsument är det ett fantastisk ställe att hitta ny musik och hålla koll på den musiken man gillar. Jag kan till och med ge exempel på folk som funnit kärleken på MySpace. Tanken bakom det hela kan man inte säga så mycket negativt om, men varför har sajten gjorts av nån som lärde sig webbdesign 1997, föll i en koma och direkt på uppvaknandet fick i uppdrag att snickra ihop MySpace?

Som de flesta stora communitysajter så kämpar Myspace för att dra in pengar på nåt sätt. Därför möts man av skitstor och blinkande bannerreklam både högst upp och ofta i en rejält tilltagen högermarginal. Att reklamen är ful kan man nog inte lasta MySpace för, men de har gjort allt annat så det ska gå i samma stil som reklamrutorna. Det blir ett rörigt, fult, irriterande och sällsynt svårnavigerat gränssnitt vars främsta uppgift är att förvirra. Man kan förstås själv designa sin egna MySpace-sida, men enligt initierade källor är det inte helt trivialt att få det som man vill. Trots det så är de flesta sidorna som designats av användare klart snyggare än det som MySpace själva producerar.

Det är svårt att ge en övergripande bild av problemen med MySpace då det det är omöjligt att övergripande bild av hur MySpace hänger ihop. Den helt fruktansvärda designen gör att jag undviker att vistas där så mycket det bara går. För en sajt som ska gå i bräschen för ett användardrivet internet så är MySpace märkligt användarovänligt. Det är som webbtortyr.

Computer says no.

Jag. Är. Inte. Rasmus. Jag. Är. En. Robot. Som. Ser. Ut. Som. Rasmus.

Krönleins

En högst spontan grillfest föranledde ett snabbköpsstopp för inhandlande av folköl. Kylen var nästan urplockad men det fanns några burkar kvar. Dels fanns Murphy's Stout vilket kändes som en riktig jackpot, dels fanns en anonym ekologisk tvåkommaåtta. Väl framme vid grillandet togs ölburkarna fram och VE OCH FASA! 2,8:an var en förbannad Krönleins. KRÖNLEINS! Krönleins är utan tvekan det vidrigaste ölet som finns. Om det nu är öl, det är faktiskt svårt att fastställa det på smaken. Tidigare har jag bara utsatts för klass III-varianten på fat, men jag kan intyga att den alkoholsvagare har precis samma vedervärdiga karaktär. Det är alltså meningen att det ska smaka så, hur oförståeligt är inte det?

När man tänder eld på gröna leksakssoldater i plast så avges en distinkt stank. Så smakar Krönleins. Sarumans favoritbrygd smakar säkerligen precis som Krönleins. I krigstid så skulle Krönleins förbjudas både som tortyrmetod och kemiskt stridsmedel. Det regnar Krönleins i en av de lägre kretsarna i helvetet. Hur tydlig kan jag bli? Drick aldrig Krönleins.

Livet - en öppen bok.

Saker händer i livet som man måste hantera. Uppbrott, avsked, skilsmässor och annat. Och i livet kan man hantera det som en vuxen människa, alltså med förnekande och/eller flykt. I den verkliga världen är det förhållandevis lätt att undvika varandra om man skulle vilja det. Man behöver inte ringa varandra. Man kan undvika vissa platser. Man kan hoppa över vissa sociala åtaganden där man oundvikligen skulle ha setts. Men det är förstås bara i den enkla verkligheten. På Facebook är det en helt annan femma. Plötsligt dyker den ena kommentaren efter den andra upp som avslöjar blott alltför mycket om vad som egentligen pågår i den andres liv. Ibland smygande subtilt, ibland provocerande uppenbart. Och kommentarer på det från alla möjliga håll. Man kan förstås välja att slippa se det. Men den sorts nyfikenhet som gränser till besatthet är en förrädisk kraft. Och visst skulle man kunna, om det verkligen krisade, diskret stänga av personen ifråga som vän helt och hållet. Men det kanske man inte vill. För kan man vara vänner i verkligheten om man inte är det på Facebook?

Det är nog svårt att hantera verkligheten, och så tar Facebook plötsligt allt till en helt ny nivå. "Facebook helps you connect and share with the people in your life."

Varför vill ingen ha mina pengar?

Att det ska vara så jävla svårt att bli av med sina pengar i det här landet! Åtminstone när man helt frivilligt vill skiljas från dem. Hur många har inte varit med om att man efter en härlig middag, med perfekt konversation, goda viner och oklanderlig service, med ens befinner sig i limbo. Så fort man fått in sitt kaffe på maten finns man inte längre till för personalen som plötsligt fått kollektiv whiplash och inte tycks klara av att vända huvudet åt ens bord. Hur mycket man än sträcker på halsen med ett beredvilligt leende på läpparna och fingrar färdiga att teckna en namnteckning i luften. Som vore man en frigjord Ayla som vägrat vika undan ländklädet när Broud gjorde det där tecknet vi alla innerst inne vet hur det ser ut.

Man syns inte. Finns inte. Och snart ska banne mig blodet flyta! Om det så bara är en kvart man får sitta och förödmjukas i total ignorans, så är det en kvart sorgligt förspilld. Konversationen avstannar. Alla spanar och grimaserar i förtvivlad jakt på en servitris. Och det finns ju definitivt ingen affärsmässig logik i detta. Ett bord på säg fyra sitter och tar upp platser som kunde ockuperas av nya hungriga och törstiga gäster. All eventuell dricks tickar stadigt bort för varje plågsam minut. Lusten att någon gång komma tillbaka på ytterligare en brakmiddag är snart förbytt i ett heligt löfte att resten av sin levnad smutskasta detta vidriga etablissemang. Sen när notan väl kommer börjar en ny period av outhärdlig väntan och det blir ytterligare några grader varmare i helvetet.

Men det är inte bara på restaurangerna folk tycks ha problem att ta emot mina pengar. I söndags gick jag på OnOff i Sickla för att köpa en digitalkamera jag gått och grunnat på. Och när jag för en gångs skull behöver hjälp, dyker inga lismande hårdsprayade försäljare upp. Istället måste jag ta en kölapp och vänta bland ett dussin miffon med mjukvarufel - och inte bara i sina datorer om jag säger så. Men det enda jag ville var att de skulle lura på mig en ännu dyrare kamera med ännu bättre optisk zoom och ännu fetare minneskort och kanske en helt onödig försäkring också + ett OnOff-kort med Mastercard och en kredit på 50.000 kronor, pre-approved. But no... Min köpkraft är tydligen lika mycket värd som ett kvartsamtal med en kärring som inte hittar ut på internet. Fixa en kö för idioterna med problem och en kö för idioterna med pengar. Och min kö ska gå fort. Av nån anledning valde jag att stå kvar med en farligt pulserande ven i tinningen, för jag ville verkligen ha min kamera. Och efter exakt 28 minuter dök en svettig syltmunk till säljare (som såg sådär skånsk ut de bara gör på OnOff) och lommade iväg för att hämta min kamera. En god stund senare dök han upp igen med ett generat flin, för just den kameran var förstås slut. De hade glömt att ta bort den ut skylten. Istället fick jag gå in på Siba alldeles bredvid där all personal kanske kom från Samhall, men snabbt och geschwint langade fram rätt kamera, 500 kronor billigare. Och när minneskortet jag skulle ha visade sig vara slut, fick jag ett dubbelt så bra för samma pris. Och en kryssning till Helsingfors (jag skämtar inte). Hela affären tog mindre än tio minuter. Men nu är det här inte en blogg ägnad åt kärlek, så vi lämnar Siba därhän tills vidare. (En fundering bara, varför skriver just såna butiker alltid ut sina kvitton på knattrande bläckstråleskrivare från Wargames?)

Ett sista exempel: Tele 2 hade ett hyfsat lockande erbjudande på mobilt bredband för nåt år sen. Och som socialdemokrat och trogen telia-kund ringde jag förstås genast upp min egen leverantör för att ta reda på vad de kunde erbjuda mig. Återigen: samma kö för support som försäljning. Oförlåtligt galet. Och jag hade plats femtioåtta i kön. Och de gör allt de kan för att det snart ska bli min tur. Eftersom jag på mitt sätt också är en idiot stannade jag kvar i kön, vilket telia förstås tjänade en liten slant på, tills jag äntligen kom fram. Jag sa mitt ärende och berättade om erbjudandet Tele 2 hade och undrade vad de hade som kunde matcha det. Borde det inte vara en drömsituation för en försäljare. Jag ringer ju själv upp och erbjuder dem mina pengar. Men nej, det korta svaret jag fick var: "Ingen aning. Kolla på hemsidan".

Jag vill ju bli av med mina pengar. Varför vill ingen ha dom?

Lokaltrafiken igen

Man kan säga både det ena och det andra om SL:s blå dragspelsbussar. Personligen stör jag mig mest på att buss nr 3 inte har en nattmotsvarighet. Vad är det, liksom? Bor man längs med treans rutt så har man inget behov av att ta sig hem nattetid, eller? Idiotiskt. Nåväl, åker man en blåbuss blir man snart varse om att ingen ergonom fanns i närheten när fordonet designades. Det är närapå omöjligt att hitta ett säte som inte är obekvämt. Nästan alla säten har på tok för lite benutrymme. Jag är inte jättelång på nåt sätt men ändå så slår jag i mina knän i sätet framför när jag klämmer mig ner i en av stolarna. Hur har de tänkt egentligen? För att få åka buss bekvämt så får man inte ha några ben. Puckat.

Åker man SL:s blå tunnelbanevagnar så möts man av ett omvänt problem. Visserligen så ryms man bättre i Lasse Åbergs hiskeligt 90-taliga säten, men om man står upp så märker man tydligt avsaknaden av något vettigt att hålla sig i. De gamla tunnelbanevagnarna hade en vertikal mittstång innanför dörrarna som det alltid var strid om. De nyare har i samma utrymme en horisontellt placerad stång som sitter nära taket. Problemet är att den stången sitter på tok för högt för att hålla i bekvämt. Jag är inte jättekort på nåt sätt, men för att hålla i takstången så måste måste jag sträcka på mig såpass att balansen rubbas av den onaturliga positionen. Hela vitsen med att hålla i sig försvinner. Man ska tydligen vara väldigt lång för att åka ståendes på t-banan. Så lång att man inte kommer in i vagnen utan att huka sig. Återigen, puckat.

SL:s något dualistiska förhållande till sina resenärer tydliggörs av skyltarna som finns på bakdörrarna på en del av deras bussar. Vad vill de? Egentligen?

33 jordsnurr för helvete

Även om det finns de som menar på att jag borde bli smickrad över att få visa legitimation på Systemet så tycker jag precis tvärtom. Jag blir arg. Jag är klart närmare 40 än 20 och tycker faktiskt det är förolämpande att någon kan misstänka att jag är gymnasieelev. En gymnasieelev som försöker mygla sig till otillbörlig alkohol dessutom. Jag har inga problem med min ålder, men jag kan inte tänka mig att ens de mest åldersnojiga skulle vilja misstas för att vara 19. Vill man inte att åtminstone lite av den vuxenhet man samlat på sig ska märkas? Vill man verkligen buntas ihop med flakåkande fyllekids?
Jag vet att Systembolaget vill att alla under 25 ska visa leg och man skulle kunna hävda att de i själva verket misstänker att jag faller in i den kategorin vilket förstås är lite bättre. Jag måste dock tro att de inte skulle fråga om leg om de inte trodde att det fanns en chans att jag var för ung för att handla där. Eller? Om de fastställt att jag uppnått laglig ålder men ändå frågar efter legitimation är det fan lika förhatligt. Dels förolämpar de mig, dels tar det alltid extra tid att leta fram id-kortet i pluskan. För vad?

Unga trollkarlar blir mobbade i skolan!

Jag ser framför mig nästa Friends-reklam på bio.

I ett öppet brev till kulturministern Lena Adehlson Liljeroth bönfaller Per-Olof Johansson att TV-programmet "Trollkarlens hemigheter" på Kanal 5 stoppas. ”Vad kan du göra för att stoppa ett program som sakta men säkert skär av den navelsträng som startade för cirka 3 000 år sedan?”, undrar Per-Olof, som även går under artistnamnet Mr. Polo, en "semiproffesionell" trollkarl som en gång fick silvermedalj i de Nordiska Mästerskapen i Trolleri.

Krisen drabbar tydligen inte längre vanliga mugglare: ”I dagens lågkonjunktur är tanken att skapa arbetstillfällen men Kanal 5 skapar arbetslöshet”, menar den upprörde häxmästaren. Men det kanske allra värsta är mobbingen. Mr. Polo arbetar till vardags som mellanstadielärare, men undervisar också unga trollkarlar. ”Efter ett antal avslöjanden har många ungdomar tappat sugen och en del till och med hånats av sina klasskamrater”. Är vi inte alla spända på vad kulturministerns svar kommer att bli?

Mr. Polo puts the "Dumb" in "Dumbledore".

Hon dog ugn

Bara för att Gwyneth Paltrow spelade henne på film finns ingen anledning att hata Sylvia Plath. Gwyneth fick en Oscar för Shakespeare in love, så det finns all anledning att hata henne. Det är historia nu, men tvi dig Gwyneth. Tvi dig! Men gör som jag och köp de här fina ugnsvantarna eftersom vi alla hatar att bränna oss på varma plåtar.

Isbergssallad

Fint strimlad på hamburgare fyller isbergssallad en funktion. I övrigt kan den grönsaken dra åt helvete. Den smakar i princip nada och finns mest till för att bidra med krispighet. Eller egentligen är den mest utfyllnad i brist på bättre grönsaker. Den läggs ofta som en poänglös bädd i botten på cafésallader där den dyker upp som en stor, fet besvikelse när man ätit sig igenom allt det andra man egentligen vill ha. Ger man sig på att blanda upp salladen på förhand så är salldsbitarna ofta så stora och otympliga att det slutar med att man sprätter burkmajs och -tonfisk över bordet och sig själv. Som lök på laxen så får man ofta de gulvita bitarna närmast roten som är hårda, beska och oaptitliga som bara understryker grönsakens poänglöshet.

Gör man någonsin misstaget att köpa hem isbergssallad så slutar det nästan alltid med att åtta niondelar av huvudet ligger i grönsakslådan i kylen och ruttnar då hållbarhetstiden på skiten är i princip obefintlig. Varför finns isbergssallad egentligen?

Noooooooooooo!

Shabby Chic på Blocket.

http://www.blocket.se/stockholm/Sideboard_med_lantlig_shabby_chic_design_22111569.htm?ca=11&w=1

1. Det finns bara två exemplar.
2. Den kostar 900 kronor!

Mmmm nice

En jävla fossmo skickade det här mailet (nedan citerat i sin helhet) till en god väns spraydate-sida (och ja, hon är nice). En vuxen man tyckte att det här var ett himla charmigt sätt att marknadsföra sig. Och tillsammans med profilbild där han poserar med en tuff hårdrocksgest och med död blick blänger in i kameran blir kontrasterna plötsligt så omöjligt stora att man nästan blir intresserad för ett kort, mycket kort ögonblick. En sådan man tänker man sig ska fylla skrivböcker från kant till kant med sjuka våldsfantasier, biblisk rappakalja eller konspirationsteorier. Men var kom det här ifrån? Och har det någonsin fungerat? Jag är mållös. Från och med nu alltså.

Tassar in kollar läget mmm nice******

…..ooooO..................

....(......).........Ooooo..
......)...(..........(......)....
... ..(._.)..........)....⁄.....
.....................(._.⁄......

*Kikar runt lite*
*Hoppas allt är bra me dig söt som tusan kikar lite till*

.........._.......................
.......⁄....)............_......
..... ⁄....(..........(.....)...
....(......)...........)....(….
…..ooooO..........(......)....
......................Ooooo..

*Tassar ut igen hoppas att du skriver till mig en stor kram m.m.m.m*

Thûringe bratwûrst, fläskkarrè & kycklingsautè

Det börjar bli uppenbart att jag är i behov en exorcism för att bli av med masochistdemonen som måste bo i mig. Hur annars kan man förklara att jag envisas att luncha på Station? Idag hade vi lyckats pricka in den perfekta tidpunkten att gå dit då det var ingen kö alls. Två personer lyckades smita in på restaurangen precis framför oss, men två ynka lunchare gör ingen kö. Eller?

En beskrivning av den vanliga proceduren: man tar en bricka och bestick (knivarna är antingen varma eller kalla medan gafflarna är rumstempererade. Hur förklarar man det?) först; man följer sedan disken bort till glasen och vattenkranen; efter upphällning rundar man hörnet och går några meter till bort till Tobbe och Lill-Tobbe och beställer sin mat. Åtminstone en av de två framför oss var uppenbarligen en Stationsnoob för han passerade brickorna utan att ta en. Hans medlunchare hade bättre koll så hon tog en bricka samt bestick och räckte fram till honom. Han var upptagen med att lusläsa tavlan med dagens rätter (det var 4 olika, men han tog god tid på sig) så det tog några ögonblick innan han uppmärksammade vännens hjälpande gest. När han vänt sig om så gick han vidare mot vattenkranen där han väntade in sin vän utan att ta vatten. Hon tog bricka och bestick och gick vidare mot kranen. När hon kom fram stod han där och väntade, läste en stund till på tavlan innan han tog ett glas och fyllde på. Sen stod han kvar framför kranen medan han läste lite till på tavlan. Jag greppade nu min bricka så hårt att den knakade. Jag ville gå om dem de stod ju och blockerade vattnet. Den minst sagt irriterande snigeln flyttade sig till slut så att hans kompis kunde ta vatten. Medan jag och mina kollegor tog vatten rundade de två disken men han gick inte bort till Lill-Tobbe utan han läste mera på tavlan. OMFG. Jag bet ihop käkarna så hårt att kindtänderna trycktes in käkbenen. Efter att ha stått helt still i en tidsålder så uppmärksammade han att de som slevade upp maten försökte påkalla hans uppmärksamhet så då avancerade han de sista metrarna. Väl framme så sa han såhär: "Jag tänkte först ta fisken, men sen funderade jag på...". Jag hörde inget mer för att ilskan bara exploderade inom mig och slog temporärt ut alla sinnen. Han stod alltså och återgav den extremt långa tankeprocessen som föregått hans matval. Jag ville enbart krossa min bricka mot hans tunnhåriga skalle med ett bibliskt ursinne. Jag vet ärligt talat inte hur jag överlevde den pärsen.

Människor alltså, de är fan värst.

Makten och ärligheten

Sanningen är ett maktmedel. Sanningen är någonting oerhört stort. Så stort att man med lätthet kan gömma sig bakom den. Skickliga sanningssägare kan komma undan med de mest sårande kommentarer i skydd av ärligheten, eftersom det blir närapå omöjligt att argumentera emot. För motsätter man sig betyder ju det att man istället föredrar lögnen. Men kanske att man ibland istället bara föredrar tystnaden - låt så vara en talande sådan.

Social kompetens handlar till väldigt stor del om att lära sig hantera sanning, lyckas vrida och vända på den allt efter sammanhang och hålla den för sig själv där det behövs. Om jag träffade Kattis Alhström skulle jag ju inte berätta för henne vad jag tycker om henne. För det första skulle det ju bli en väldigt obehaglig situation för oss båda. För det andra finns det ju en möjlighet att mina åsikter helt saknar grund. Nä, jag skulle vackert ta i hand och maskera mitt förakt med en djup hovnigning.

Naturligtvis föredrar jag inte lögnen framför sanningen, men jag efterfrågar bara en viss känsla för timing. Det finns inget självändamål i överdriven ärlighet. Det finns vita lögner. Det finns livslögner. Och ibland är de det enda folk har att hålla fast vid. Nästan aldrig, men ibland, kan det vara helt okej för en stund. Eller om jag säger så här: Allt du säger måste vara sant. Men du måste inte säga allt som är sant. Den där jävla ungen som skrek att Kejsaren inte hade några kläder på sig skulle kanske ha hållit käften! Alla visste ju att det var så. Sanningen fanns där redan, och det tysta samförståndet.

Ärlighet av det slaget startar krig.

Säg mig vem som vackrast i landet är

Alltför många barer har valt att inreda sina toaletter med enorma speglar. Jag har väldigt sällan något intresse att se mig själv i helfigur, men kanske allra, allra minst när jag urinerar.

Astrid Lindgren är död

En anonym och observant läsare kommenterade inlägget Majsan vill ha!!! och menade att "Tjillevippen" för det första inte ska användas som en hälsningsfras, och för det andra stavas "Killevippen". Det var tydligen Astrid Lindgren som kom på ordet – ytterligare ett bevis på hennes geni.

Men hallå! Jävla bakåtsträvare! Vem dog och gjorde dig till Jonas Hallberg? Tycker inte du att språket ska få utvecklas? Tycker inte du att jag och Majsan ska få ha den friheten? Jag får lust att åka hem till hennes söta lilla hus och knacka på den gistna träekan hon med mycken möda lyckats göra om till dörr. "Tjillevippen Majsan", säger jag glatt . "Tjiilivippen!!!!!", tjuter hon bipolärt. Sen blir vi genast pyttesmå som möss och kelar i ett vitmenat stilleben under skomakarlampan i tamburen.

Killmys

Skapade en sida på QX för det kunde kanske vara bra att ha. Det är över sju år sen sist och mycket har tydligen hänt i gayvärlden sen dess. Åtminstone i cyberversionen av den. Numera kan man med ett enkelt klick välja bort alla penisbilder som ack så många väljer att lägga upp istället för ett enkelt passfoto. Genast försvinner alla medlemmar med lemmar. En dryg femtedel skulle jag tro. Och vad har vi då kvar? En snabb och extremt ovetenskaplig undersökning ger vid handen följande:

"Överkroppar": 32 % (underkropparna är visserligen borta, men den obligatoriska torso-bilden finns kvar. Det har gått troll i det här; om man inte har med en bild på sin förmodat deffade lekamen är man förmodligen helt enkelt fet. En räddning för undertecknad är förstås subgruppen "Björnar" – håriga feta mansmän. Jag kanske inte är där riktigt än, utan befinner mig i ett ödsligt ingenmansland mellan normal och chubby, men det känns skönt och samtidigt oerhört skrämmande att kroppsfixering även kan gå åt det hållet. Teoretiskt skulle jag kunna bli ratad för att jag inte är fet nog. När det händer får vi se om jag tar det som en förolämpning eller komplimang.)

"Klarinetter": 17 % (torra utbytesstudenter, Friskis&Svettis-funktionärer, tråkiga slipsnissar som poserar med sina musikinstrument, alla med sepiatonade porträttbilder från Prag eller lutandes mot ett träd om hösten)

"Bonbögar": 11 %

"Buttbögar": 9 %

"Barbapride": 12 %

"Kramizar": 17 %

"Övriga": 1 %

Och om man söker på medlemsnamn ger nyckelordet: "XL" 205 träffar. Men, och det här är det allra värsta, ordet "mys" ger hela 238 träffar. Tvåhundratrettioåtta bögar har alltså valt att införliva ordet "mys" i sina användarnamn. Några skräckexempel: "Mysgosig", "Gos och mys", "Din myskille", "Kattmys", "Mysig nudistman", "MysigMulligMalmö" och "Mysrumpan". Jag menar, hur presenterar man sig när man väl ses. Hej, Fredrik heter jag, men du känner mig bättre som Mysrumpan.

En annan rolig grej är också när man skapar sin profil, när det gäller att välja kön. Förutom kille/man eller tjej/kvinna kan man förstås välja en massa transvarianter, och det är ju toppen. Men det finns också ett OBS: "Du kan bara ändra kön max två gånger per år". Den meningen ska jag trycka upp på en t-shirt.

Helgen v. 48

Jag varken förstår eller gillar användandet av veckonummer. Som tur är används det mest i jobbsammanhang (eller i skolan, när det begav sig) och inte på riktigt, men det är nog så irriterande ändå.

-Kan vi ta möte om det onsdag, vecka 33?

-Öööh, kanske. Vilket f-ing datum är det?

Det är kanske bara jag som inte har instinktiv koll på vilka datum som överensstämmer med specifika veckonummer, men jag tycker fan inte att jag ska behöva ha den kollen. Eftersom antalet dagar på året inte är jämnt delbart med 7 så infaller dessutom inte en given vecka alltid mellan samma datum; än mindre anledning att hålla koll säger jag.

Jag kan förstå att om man gör något varannan vecka så är det praktiskt att kunna säga att man gör det udda eller jämn vecka, men den bekvämligheten gör det inte värt allt övrigt besvär som veckonummer ger upphov till. Vad fan är det för fel på datum, liksom?

Ryktet säger att veckonummer typ bara används i Sverige. Jag tycker inte det är något att värna om och vara stolt över utan vi kan gott låta dem dö ut. Veckonummer är ju bara så värdelösa.

Det här är Lennart

Idag var det val och vi går förhoppningsvis mot en bättre framtid. Den mest påtagliga kortsiktiga förbättringen är att valaffischerna nu kan plockas bort. Få saker gör Stockholm fulare än otaliga färgglada planscher med röstfiskande politker. Det är för mig oförståeligt att man inte får sätta upp en konsertaffisch på ett elskåp i stan, men samtidigt är det tydligen helt okej att tapetsera ett helt broräcke med bilder på Marit Paulsen med ett ditphotoshoppat leende.

Även om det finns undantag så är de flesta valaffischerna fullständigt intetsägande. Det verkar som att ju större partiet är, desto mindre väsentligt finns att skåda på planscherna. Målet är att bara påminna de trogna väljarna att de ska rösta som de brukar samtidigt som man inte ska stöta sig med någon i hopp om att locka några av de som inte bestämt sig. Det gör man med poänglösa uttalanden som att krig är dåligt och jobb är bra.

Det verkar dock som att partiernas favoritargument till varför de ska få röster är deras politikers leende ansikten. Som om att se ett stort och bländvitt leende räcker för att övertyga väljarna om att de ska lägga sina röster på leendets ägare. Jag kan inte säga att jag förstår den taktiken och det blir ännu mer oförståeligt när man tittar på bilderna som de valt att blåsa upp på planscherna. Som den med Marita Ulvskog och Mona Sahlin. Dessa två toppsossar är översminkade och retuscherade till närapå oigenkännlighet. De ser ut som nåt man skulle hitta på ett riktigt dåligt Madame Tussauds. Dock kan man förstås identifiera Mona Sahlin på hennes patenterade kånkelbärsmascara från helvetet som hon envisas med. Hur världsfrånvända är socialdemokraterna om de tror att en sån bild lockar väljare, särskilt då de i övrigt anstränger sig för att inte förmedla vad de står för?

Tittar man åt höger så ser det inte mycket bättre ut. Visserligen har (m) råd med lite duktigare retuschare, men kollar man på exempelvis bilden på Anna Maria Corazza Bildt så undrar man återigen hur de tänkte. Anna Maria Condoleezza Bildt har en enormt puffig frisyr, som ger ett ofantligt kvadratiskt huvud som ser desto skummare ut då hon även besitter en tandpetshals. Det Jokerlika leendet gör henne inte heller hemtrevligare. Vem tyckte då att det var en god ide att göra extrema närbilder så att huvudet blir fem gånger naturlig storlek och samtidigt fem gånger så skräckinjagande? Tror verkligen moderaterna att folk vill rösta på ett kubhuvat fågelmonster? Inte? Varför framställer de då Anna Maria Corleone Bildt som ett sådant?

Att partierna förorenar staden med fula, poänglösa och korkade planscher som förutsätter att väljarna är blåsta kan vara en av orsakerna till det skamligt låga valdeltagandet. Om de politiska partierna basunerar ut värdelösa ickeåsikter är det inte konstigt om folk slutar lyssna och slutar bry sig. Eftersnacket på SVT pekar dock på att en del avstått från att rösta för att stora, stygga EU är ett byråkratiskt pengahål som inte bryr sig om medborgarna och att inte rösta är en protest som politikerna ska ta till sig. Om man i en demokrati tror sig kunna påverka genom att lojt skita i den demokratiska processen så har vi tyvärr exakt de valkampanjer vi förtjänar.

Faktiskt

Det finns människor som av någon anledning slänger in ordet "faktiskt" i meningar där de inte alls hör hemma. Jag kan för mitt liv inte förstå varför detta missbruk förekommer och ordet kommer att tappa all betydelse om det fortgår. Ett exempel är på sin plats:

-Hade du det bra på semestern?

-Jo, det var faktiskt skönt att komma bort.

Vad i helskotta gör det där faktisktet där? Trodde personen att det inte skulle vara skönt med semester men blev sedan positivt överraskad? Eller är det frågeställaren som underförstått tror/önskar att semestern varit usel och måste rättas? Nej, jag tror varken det ena eller det andra men likafullt används ordet så ibland.

Ett ännu värre exempel:

-Vad tycker du om min nya tröja?

-Du passar faktiskt jättebra i den!

Svaret är formulerat som en komplimang men det blir i själva verket en förolämpning på grund av faktisktet. Det låter som att det är förvånande att frågeställaren passar i den nya tröjan; att han/hon brukar ha illasittande eller fula kläder. Ganska elakt sagt, inte sant?

Varför säger folk så? Kan det vara så att de tycker att "faktiskt" kan fungera som ett sorts förstärkningsord? Att "det där var faktiskt gott" är ungefär samma sak som "det där var jättegott"? Används det som ett uttfyllnadsord som inte ska ha någon mening? Jag har funderat på om man använder ordet "faktiskt" för att slippa känna sig förutsägbar. Som om att bara svara "jo, det var skönt att komma bort" på frågan om semestern är lite för enkelt, att man är minsann mer mångbottnad än så, att man vill inte placeras in ett fack med simpla semesterälskare. Visserligen så njöt man av semestern, men det var fel av den som frågade att förutsätta att det skulle vara så. Eller nåt.

Oavsett anledning är det dumt, fel och ibland direkt förolämpande. Och jävligt irriterande.

Skämt åsido

En vän till en vän hade vänligheten att häromsistens upplysa oss om att övergrepp mot kvinnor var fel, dåligt och dumt. Hon kanske tolkade våra gapande munnar som att vi var helt tagna på sängen av detta faktum och fortsatte sin föreläsning med förnyad iver. Visste vi också att vi ännu inte levde i ett jämställt samhälle? Att det fortfarande fanns orättvisor i världen? Och så vidare, och så vidare. Hennes ögon glittrade självgott medan hon frikostigt delade med sig av sina uppenbara uppenbarelser.

Jag vill minnas att det hela initierats av att vi andra hade skämtat om, ja, kvinnojourer eller nåt liknande, på ett sätt man kan göra med vänner man litar på och som man vet vet det man vet: att orättvisor är fel, att våld mot kvinnor är fel, att våld över huvud taget är fel och så vidare, och så vidare. Alltså den typ av skämt som kräver timing, förtroende och lite fingertoppskänsla. Man kan till och med säga någonting i högsta grad rasistiskt, just eftersom alla vet att man inte än rasist. Allt annat än rasist till och med. Och ingen av oss är förstås kvinnoprästmotståndare, polisstatsförespråkare eller folkpartist på riktigt. Det är ett skådespel, en lek med fördomar, perspektiv och vinklar. Då och då dyker en ny person upp i gemenskapen som inte riktigt uppfattar de finare nyanserna. Och för all del, den ironiska jargonen har förstås genom åren blivit ett väloljat maskineri och små missförstånd uppstår understundom, men blir oftast snabbt uppklarade. Men ibland inträffar en av två saker: 1. personen ifråga tycker att vi är idioter och försöker övertyga oss om att en kvinnas plats inte alls är vid spisen, eller 2: personen ifråga håller med, och alldeles för sent förstår vi andra att det inte är ett skämt. Vi har plötsligt en äkta idiot ibland oss, och måste snabbt rädda både oss själva och – idiotiskt nog – även idioten ur en extremt pinsam situation.

Det här fick mig också att tänka på en helt annan sida av det här. I ett socialt sammanhang där skämten blir allt grövre, där jargongen förvisso är hjärtlig men blir allt råare, där det knappast finns några tabun kvar att bryta – vad händer med en person som egentligen nått sin gräns, men så förtvivlat gärna vill vara en i gänget? Vågar man säga nej, när alla bara säger ja hela tiden?

Det ska vara högt i tak, men inte så att man tappar fotfästet. Ingen ska behöva betala dyrt för att man bjuder på sig själv. Ingen ska behöva gråta clownens gråt på insidan.

Och sluta för i helvete berätta saker alla redan vet.

Let them eat cake!

Ta en lapp

Av nån anledning kom jag att tänka på alla idioter jag dejtade innan jag hittade en bra person och därefter gifte mig. Jag höll på att säga att den siste jag dejtade inte var nån idiot och därför var jag inte singel längre. Men det är ju lika dumt som att säga "typiskt, mobilen var på det sista stället jag letade". Vem fortsätter leta efter att man hittat det man sökte? "Jaha där var telefonen, men för säkerhets skull kollar jag på ett par ställen till". Metaforen är förvisso inte perfekt, eftersom det finns folk som fortsätter söka den rätte efter att de hittat honom (eller henne). För det kanske bara var rätt ok? Inte rätt?

Anledningen till att jag kom att tänka på denna långa rad fadäser i mitt mörka förflutna är förstås att jag nu är singel igen. Nyskild till och med. Sju år senare. Som om det inte vore trauma nog. För plötsligt blir jag medveten om alla dessa idioter som just tagit kölapp i min nyöppnade singelbutik. Halva priset på allt! Allt ska bort! Nej, bitter är jag inte; just den egenskapen ligger otippat nog inte riktigt för mig. Men jag blev bara så bryskt påmind om det djävulska i att 1. ha väldigt höga krav själv på en eventuell partner, och 2. innerligt hoppas att han inte har det. Och sen tänker jag att butiken kanske kommer att stå tom väldigt, väldigt länge. Att självständighet sakta förvandlas till ensamhet. Att jag till och med kommer att sakna att en stackars idiot står och speglar sig i skyltfönstret. Tänk om det går så långt att jag plötsligt sitter på blind date med myskillen69 och struntar i om han syftar på årtalet eller ställningen, och detta trots att han avslutade senaste mailet med "kramiz" eller "pöss". Tag mig då av daga, barmhärtiga vän. Skjut mig bakom stallet och säg till mina föräldrar att ni gav bort mig till en bonde som lät mig springa fritt på ängarna och gav mig ostmackor till frukost, lunch och middag. För det hände tydligen med vår hund när jag var liten och mamma började jobba heltid. Och vissa lögner är bra mycket bättre än bittra sanningar. Som att vara singel = fri. Eller att inte vara det = lycklig.

Majsan vill ha!!!!!

Shabby Chic kommer att bli en följetong. Ett korståg. Det är beklagligt, men någon måste göra det. På bloggen "Lavendel & Romantik" möts man av följande inlägg:

"Tjiilivippen!!!!! Nu har vi fått in en massa fina saker igen!!!! Det finns så otroligt mycket fint och vill ha saker........Tror man får kasta ut både det ena och det andra!!!!"

Det värsta är inte det stilleben med vitmenade gamla kängorna som harmonierar så perfekt, så shabby och så chic med en rosformad ljusstake i inledningen. Det värsta är inte att människan använder det i sig vidriga ordet vill-ha-saker (saker man ser i en antikbod varpå man skrynklar ihop ansiktet och säger med bebisröst: vill ha. Vill ha! och tycker att det är jättegulligt), och dessutom särskriver det. Eller att hon måste ha tänkt: stavas tjillivippen med två "L" eller två "I"? (1. Det stavas TJILLEVIPPEN och 2. Ordet finns inte). Det värsta är inte heller att den stackars lådvinskärringen nu tvingas "kasta ut både det ena och det andra", för det skulle kunna vara en god idé misstänker jag. Det allra värsta är dessa utropstecken. Och inte bara det att de är för många. Hon tänkte uppenbarligen att "Tjiilivippen" krävde något mer emfas (eftersom det tydligen är en hälsningsfras av något slag) och alltså fem utropstecken, medan de andra meningarna bara krävde fyra vardera. Jag hatar mig själv litegrann nu, för att jag ägnat så mycket tid, kraft och energi åt att hata det där inlägget och jag beklagar verkligen att jag kände mig tvungen att dela med mig av det. Hon heter för övrigt Majsan!!!!! Med fem utropstecken.

För er som uppskattar våldsporr Shabby Chic style, finns inlägget här:
http://lavendelromantik.blogspot.com/2009/06/nyheter.html

Jag är inte idiot, men...

Nu var det ett tag sen sist, men varje gång jag hört någon uttala orden "jag är inte rasist, men..." så har de följt upp det med ett otvivelaktigt rasistiskt uttalande. Variation på temat: "jag är inte homofob, men...". Vad skulle kunna sägas efter det som inte är homofobt? Inte mycket vill jag påstå.

Om man nu har åsikter som man känner inte är helt rumsrena så ändras inte det för att man hittar på att man inte har åsikterna precis innan man luftar dem. Hur mycket man än skulle vilja så ändras inte ett faktum bara för att man hävdar motsatsen. Hur känns exempelvis dessa uttalanden?
"Jag är inte Förintelseförnekare, men det där har ju aldrig hänt"
"Jag är inte längst i världen, men alla andra är kortare än jag"
"Jag är inte seriemördare, men fan vad gött det skulle vara att strypa sin tolfte tyska backpacker"
Inte helt okej, nej.

Jag är inte misantrop, men jävlar vad jag har svårt för folk.

Alfahanne

Kallar man sig själv för "alfahanne" så förtjänar man att först bitchslapas, sedan låsas in i en Laikakapsel och skickas på en enkel resa ut i världsrymden.

Turistfällan

Hela Stockholm förvandlas nu till Drottninggatan. Hela livet blir en vattenfestival. Turisterna har börjat anlända och man får hornhinneavlossning av allt himlande med ögonen. Andelen idioter är konstant oavsett var man befinner sig, men summan blir förstås långt mycket större i Stockholm och i synnerhet till sommaren. De första dagarna kan det vara riktigt underhållande att se dem, nästan som en alldeles egen oattraktiv turistattraktion. Men ganska snart blir våldet mot ögat alltför traumatiskt.

Från Observatorielunden till Järntorget passerar man alla helvetets nio cirklar. De likgiltiga, De vällustiga, De giriga, De omättliga... Turister som fläskar runt med sina redan livströtta ansiktsmålade barn. De kanske har varit på Grönan och kånkar på gosedjur stora nog att knulla med eller 100 kilo kexchoklad, som ju är precis vad den familjen behöver. Anemiska emodöttrar med ögoninfektioner som handlat sig individuella på Punkt Shop. Kraxande tonårssöner med syntflätor och Trollet Rulle-t-shirts. Mamman och pappan, som slutat älskat varandra sen långt innan Internet, går plötsligt hand i hand i en tragisk imitation av ömhet. Och nu vill Mamma och Pappa (de kallar varandra så) ha starköl så de hittar en uteservering där de kan sitta och blänga på andra turister. Eftersom turister alltid hatar andra turister. De drömmer om resmål med all inclusive köttbullar och samtidigt fria från andra turister. Bara en leende underdånig lokalbefolkning med servicekänslan i blodet. De hoppar av transferbussarna på väg till hotellet och låter sig fotograferas med en blind yogurthgumma de hittat längs vägen, för att kunna visa upp nånting äkta på Picasa. De kånkar runt på precis alla sina värdesaker i enorma ryggsäckar de av säkerhetsskäl bär på magen, samtidigt som de fnyser åt andra turister med skämmiga midjebälten. Stockholmarna åker till landet. Lantisarna åker till Stockholm. Och ingen blir nöjd. Lantisarna muttrar över hur stressigt det är i storstan. De längtar hem till det lilla lilla livet hemmavid, med ett helt annat tempo. Med andra värderingar. Med en helt annan livskvalitet.

Jo, tjena Malena. Stick hem till era egna patetiska livspussel, era ljudböcker, era datorkörkort och tjuvkopplade digitalboxar. Och alla stockholmare som hukar i sina hyrda semestertorp i skogen och klagar på trångsynta, misstänksamma grannar – ni kan lugnt åka tillbaka till en numera folktom Drottninggata. Där har Gamla Stan tömts på konsthantverkare, indianerna har öppnat ett casino istället i en konkursdrabbad galleria och – det bästa av allt – alla stillaståare har svultit ihjäl i brist på pengaklirr.

För fan Betty!

Jag har varit bekant med shabby chic sedan jag läste nedanstående inlägg, men jag hatar det redan. En snabbtitt på sidan "Betty´s torpliv" visar också på att utöver att inreda med vitt och patinerat så har Betty anammat engelskans sätt att beteckna genitiv, nämligen med en apostrof före s:et. Det är ju helt fel och knäppt att skriva så på svenska, för att inte tala om krångligare. Men att dessutom använda en accent istället för en apostrof är ju fullständigt oförlåtligt.