Små små ord av kärlek

Kärt barn har som bekant många namn, även om talesättet känns en smula osmakligt i det här sammanhanget. Och det är just för barnens skull man, på typ regeringsnivå, bestämde att det kvinnliga könsorganet ska benämnas "snippa" (som kom med i SAOL 2006), något jag varit motståndare till från dag 1 (dock utan att kunna komma med ett bättre förslag). Det känns som "snopp" i femininum och låter alldeles för likt "snipigt" eller "sipp" (egenskaper som oftast dessutom tillskrivs kvinnor) och hade passat bättre som verb för någon trädgårdssyssla eller något man kan göra med en liten liten sax. Men även de mest moderna föräldrar som tvingar på sina söner rosa sparkdräkter och döttrarna blåställ, har börjat anamma ordet, och jag har kapitulerat. Någonting annat än "hum-hum", "framstjärt" eller bara "där nere" måste man ju säga. Ett annat könsetymologiskt dilemma som diskuterats är en kvinnlig motsvarighet till ordet "runka". Där var ordet "scrolla" på tapeten ett tag; ett ord jag faktiskt var lite förtjust i, även om jag alltid tyckt att "runka" borde kunna vara ganska könsneutralt, men som aldrig riktigt tog vare sig skruv eller mutter. Så, okej. Jag lämnar förskolelärarna i fred att lära barnen vad de vill. Jag har verkligen ingen beef med dom.

Men, ett varningens finger ska höjas för ett annat fenomen jag stött på ett flertal gånger under senare tid. Allt fler lockar med sängar bäddade med snuttefilt. För det är inte längre bara de avsexualiserade folkhemsbögarna som använder numera uttrycket "mysa" som synonym till "knulla". Jag tänker att man i så fall varken vet hur man myser eller knullar. Jag antar att det är ett begrepp som även rotat sig, om inte till och med uppkommit, i den heterosexuella världen (där man, efter vad jag förstått, ofta ägnar sig åt s.k. taco-mys på fredagarna, vad det nu ska betyda). Som adjektiv går det an, även om det bär mig emot litegrann. Sex kan så klart vara mysigt. Men om man kan inte kåtviska "Mysa mig, mysa mig hårdare!" och mena allvar, så får man faktiskt använda ett annat verb. Personer som myser istället för pippar är förmodligen såna som kallar alla sexuella aktiviteter för "lekar" och ibland stannar upp mitt i en kyss, tittar varandra djupt i ögonen och säger: "Hej!".

En man med glatt humör

Jag brukar promenera hem från jobbet men ibland så är en bussresa mer praktisk. Mer praktisk men ingalunda mer njutbar. Idag var min tajming helt värdelös då jag reste hem genom innerstan mitt i den värsta eftermiddagsrusningen. De första kvarteren på treans buss gick väl an men när S:t Eriksbron närmade sig försvann angåendet. Det var köer och trängsel åt alla håll och busschaffisen lät meddela att störst går först medelst signalhornet. Cyklister och fotgängare fick passa sig. Efter en plågsamt utdragen färd över till Kungsholmen så verkade chaufförens tålamod vara till ända. En Volvo befann sig tydligen alltför nära bussen varpå bussföraren lutade sig ut och knackade på bilens passagerarruta och gestikulerade. Oväntat var det.

Några meter före Västermalmsgallerian så resulterade chaffisens aggressivitet i en tvärnit för att undvika en kollision med en framförvarande japansk småbil. En dam i närheten av mig förlorade fotfästet något och lutade sig hastigt mot mig; i en annan del av bussen ropade någon till i skräckblandad förvåning men ingen större skada än så var skedd. Chauffören bad om ursäkt och hörde sig för ifall alla var okej, vilket alla var. En fin gest mitt i kaoset.

Framme vid Västermalmsgallerian så var omsättningen på passagerare stor och sist av alla klev en överserverad tant på. Hon hade konstigt gul mascara som matchade hennes glasögon, samt en utgången stämpel på förköpshäftet. När bussföraren påpekade detta så sluddrade kajan fram invändningar om att den alldeles precis stämplats (i hennes värld så var det säkert så) och det ena med det tredje. Chauffören insåg väl det lönlösa i att övertyga fyllbulten om att hon hade fel och lät det passera. Hon vägrade dock sätta sig utan talade högt och ljudligt om att hon skulle till Mälarpaviljongen (trots att vin i solen var det sista hon behövde) och krävde att få veta hur man tog sig dit. Föraren hade ingen aning om var det låg men det hjälpte föga att han sa det, tanten krävde svar. Vid det här laget hade vi stått still såpass länge att jag funderade på att hoppa av och byta färdmedel till t-bana men just då bad chauffören den förfriskade damen att sätta sig och bussen började röra sig (ryckigt) från hållplatsen.

Vi hade inte ens hunnit ett kvarter innan den gulmascarade kvinnan var framme vid föraren igen och förklarade vart hon skulle. Jag vet inte om han ljög, gissade eller fick en insikt men han sa att hon skulle hoppa av vid Landstingshuset och att hon var tvungen att sätta sig. Bara någon halvminut senare så började en (vad det verkade) något förståndshandikappad flicka i tonåren gå framåt i bussen. När hon kom ända längst fram frågade hon ljudligt chauffören om varför han bromsade så plötsligt nyss. Jag började massera tinningarna och gruvligt ångra att jag inte bytt till tuben. Jag såg framför mig hur busschauffören tappade all besinning och trampade gasen i botten och krossade oss alla mot en husvägg, men lyckligtvis utspelade sig detta scenario endast i mitt huvud. Chaffisen uppvisade istället nyfunnet tålamod och förklarade att han var tvungen att bromsa för att inte köra på bilen framför, varpå han tillade: "UNGEFÄR SOM NU!" Han bromsade något mindre häftigt än innan men tutade desto mer på bilen framför.

Resan hem hade vid det här antagit en surrealistisk och mardrömslik karaktär, något som förstärktes av att en man med världens fulaste frisyr gick förbi utanför. Han hade rakat håret på sidorna och baktill och hade resten i en hästsvans. Problemet var att han hade en enorm kal flint upptill så håret var en tunn strimma från tinningarna och bakåt, i en tofs. Hursomhelst så var flickan fortfarande frågvis efter bussens senaste inbromsning och då la sig den fulla tanten i. Hon bad flickan gå och sätta sig. Det var som att bussen förvandlats till en tavla av Dalí. Flickan satte sig och tanten tog tillfället i akt att hojta till föraren om när hon skulle av. Han upprepade att det var vid Landstingshuset och väl framme sa han det igen och hon hoppade av och såg förvirrad ut. Återstoden av min bussresa blev tämligen incidentfri men min övertygelse om att man aldrig ska åka buss hade redan stärkts. Jag upprepar; åk aldrig buss i Stockholms innerstad. Aldrig. Det är inte värt det.

Revelj

Filmen Donnie Darko var Richard Kellys första film; regissören var blott 26 år när filmen kom ut 2001. Den blev uppmärksammad på festivaler tidigt på året, men hade en brokig resa fram till att den nådde en större publik. Trots att den idag är tämligen högt aktad bland kritiker och cineaster så var den inledningsvis inget annat än en flopp på USA-marknaden. En bidragande orsak var tveklöst att lanseringen var planerad till oktober, men efter anfallen på World Trade Center-tornen den 11:e september så var ett av filmens viktigaste skeenden alltför magstarkt för en amerikansk publik. Centralt i filmen är nämligen att en flygplansmotor lossnar i luften och faller rätt ner på protagonisten Donnies hus och krossar hans säng.

Jag har min säng precis vid ett fönster, men det är beläget på bottenvåningen i ett hyreshus och vetter mot en gård som är liten och har höga väggar åt alla håll. Detta gör att en fallande motor aldrig skulle kunna nå mitt fönster; vinkeln till himlen är på tok för brant. Detta geometriska faktum förbannar jag innerligt varje vardagsmorgon när väckningssignalen på mobiltelefonen går igång åtskilliga timmar innan jag egentligen skulle vilja vakna.

Barnkörer

Det finns ett antal sätt för ett band eller artist att förstöra en bra låt. Eller att göra en dålig låt sämre. På 70-talet så envisades exempelvis nästan alla hårdrocksband med att ha ett trumsolo på nån låt. På skiva. Knäppt. Stråkar eller (ännu värre) symfoniorkester i en poplåt är oftast bara pretentiöst och fånigt. Inget kan dock mäta sig med hur vidrigt det är med barnkör i en låt. Det är helt oförståeligt att någon någonsin tyckt att det skulle låta bra.

You can't always get what you want av The Rolling Stones inleds med en gosskör som sjunger refrängen. Varför? Mick och Keith, kan ni svara på det? Kören förstör nästan melodin och man måste helt glömma bort barnens inledande låtslakt för att kunna gilla refrängen när den väl kommer på riktigt. Lyckligtvis kan man börja lyssna på låten 50 sekunder in och undvika ungarna. Låten blir ofantligt mycket mer njutbar så.

Hard knock life med Jay-Z är kanske inte en låt jag överhuvudtaget skulle lägga på minnet i vanliga fall, men barnrefrängen förvandlar låten från ointressant till fruktansvärd. I musikalen Annie därifrån refrängen samplats så funkar säkert barnens sång, men till ett hiphop-beat och inramat av Jay-Z släpiga rappande så blir den bara plågsam. Det låter fruktansvärt illa och det blir putslustigt, något man bara måste vända sig mot.

Jag har aldrig gillat Kent och allra mest olyssningsbar är Dom som försvann. En stor del av låten sjungs av barn. Man får kalla kårar, så illa är det. Jocke Bergs nasala stämma har aldrig varit mer efterlängtad än när de där vidriga kidsen skrålar, trots att jag i vanliga fall mest bara blir trött på hans jävla gnäll.

Jag har hört folk säga att barnrefrängen i Pink Floyds Another brick in the wall - Part II faktiskt är bra men jag håller inte med. Att låten är en del i en rockopera och att barnens närvaro är motiverad av handlingen räcker inte för mig, det är bara pretentiöst och illaljudande. Den inledande refrängen som David Gilmour (eller är det Waters kanske?) sjunger låter mycket bättre i mina öron.

Jag skulle kunna ge fortsätta men jag känner nu att jag måste kurera mig efter att lyssnat på Kentlåten. Fy helvetes jävlar.

Kylskåpet

Jag hatar mitt kylskåp som kukat ur och håller en temperatur på tropiska 18 grader. Det tvingar mig att leva på halvfabrikat som om vore jag en Röda Prince-morsa i Bagarmossen. Jag hatar Röda Prince. De känns som små knubbiga grova danska arbetarfingrar. Kylskåpet står där vitt och brett. En hotfull främling i mitt kök. En katatonisk patient. En portal i ett poltergeisthus. En obrukbar robot ratad av Jawas. En HAL som sakta gör mig galen. Riddar Blåskäggs förbjudna dörr.

Ett nytt kostar inte skitmycket pengar, men vem kan sitta hemma och vänta mellan 7 och 17 en arbetsdag på en gubbe med pirra? Jag orkar inte vänta på svininfluensan för att få njuta av kall klimpfri mjölk. Jag hatar vaga leveransbesked. Idag hittade jag en firma som kan leverera ett nytt kylskåp på kvällen. Då behöver jag bara sitta hemma och sura mellan 17 och 21. I kylen ruttnar maten sakta och de bananflugor som lyckats ta sig in firar all-inclusive semester i ett tempererat paradis. Jag vågar inte öppna kylskåpet längre. Kyskåpet har blivit rum 237.

Ha ha...ha?

Det finns TV-komdier som ibland envisas med att lägga undan komedin ett slag för att bli lite seriösa, lite allvarliga, lite på riktigt. Mitt i allt det galna och lustiga så tar man tillfället i akt att förmedla något viktigt eller känslosamt. Kontrasten mot den sedvanliga komedin ska bidra till att göra dessa tillfällen desto mer träffande och betydelsefulla. Jag tror att det är tanken i alla fall, själv tycker jag bara att det är plågsamt.

Vänner var för det mesta en bra serie som ibland frångick det intellektuellt humoristiska och fokuserade på det känslomässiga och romantiska. När det visades en gammal hemvideo som på ett förödmjukande sätt gjorde det uppenbart precis hur förtjust Ross varit i Rachel ända sedan skoltiden, så var det synd om Ross på riktigt. Den fiktiva studiopubliken kippade efter andan och jublade när Rachel kysste Ross i scenens katarsis. I mina ögon så var det mest fånigt och ett avsteg från den komiska värld som serien i övrigt rörde sig i. Ett inte särskilt lyckat avsteg.

En av de värsta serierna i det här avseendet är Scrubs. Alltför ofta så frångås det absurda och tokiga som den serien excellerar i, och istället försöka den leverera något viktigt om känslor, relationer eller livet självt. Det är inte att den försöker göra det som jag vänder mig mot (inte i första hand i alla fall), utan sättet den gör det på. Det kan röra sig om att JD vill förklara för Dr Cox precis varför han se upp till honom; att Elliot berättar för Carla att saker hon säger kan vara sårande eller att Turk känner sig sviken av JD. Allt det här händer ofta i serien, men när det är på riktigt så sägs replikerna med en låg stämma och allvarlig blick, en halvviskning. Det är pretentiöst och hemskt.

Det finns ytterst få TV-serier som klarar av att gå utanför sin genre utan att snubbla. Musikalavsnitt i äventyrsserier är ett annat exempel, eller när en nutida serie helt plötsligt utspelar sig på 60-talet under ett avsnitt. Det är kanske beundransvärt att söka sig utanför kända vatten, men när det kommer till TV-serier så faller det i princip alltid platt.

Larmar och gör sig till

En kväll med kräftans vänkrets. Jag anländer försenad, men med champagne, till vänner i söderförort. De står alla på balkongen och vinkar när jag kommer strosande på gatan. "Vi sitter fast härinne!", ropar de. "Det ligger en man utanför dörren och den går inte att öppna." Jag pilar uppför trapporna och utanför deras dörr ligger mycket riktigt en till synes livlös man. Självklart har värdparet ringt 112, men istället för att skicka en ambulans vill de först få reda på om mannen andas eller inte. Inte helt lätt att avgöra genom titthålet kan man tycka, men när hans ena fot ryckte till litegrann tolkade larmkvinnan det som att andningsapparaten var intakt. Sist jag kollade andas man med lungorna, inte fötterna, men jag är förstås inte läkare. Medvetslös var han i vilket fall. Jag lyckades skaka liv i honom och när han lyfte på huvudet så rann blodet från ett otäckt jack i pannan. Han hade kissat på sig och pratade osammanhängande, men eftersom han hade ett paket röda prince mjukpack i bröstfickan, antog jag att han hade problem med spriten. Jag tog över luren och pratade med larmkvinnan. Jag berättade att han blödde kraftigt, sluddrade och vinglade, men hon ville först att jag skulle fråga honom om han ville ha hjälp eller inte innan hon skickade en bil. Och det ville han förstås inte, när han väl förstod vad jag sa. Och sys ville han inte heller. Han skulle mycket väl kunna haft en inre blödning i hjärnan som sakta men säkert skulle ta kål på honom, men det brydde sig larmkvinnan inte om. "Vill han inte ha hjälp så får han ingen hjälp". Att han behövde hjälp spelade tydligen ingen som helst roll. Istället fick hon mig att lova att titta till honom lite senare, för att se att han fortfarande levde. Och det gjorde vi också, jag och värdinnan. Med oss hade vi hans krossade glasögon vi hittade vid blodpölen. Det tog en bra stund innan han öppnade dörren och valde då att göra det med en alldeles för kort t-shirt på sig och ingenting mer. Blodet hade han lyckats smeta runt i hela ansiktet till en stelnad skräckmask. Och situationen blev inte mindre absurd för att vi hade kräfthattar på oss. En annan av gästerna på middagen hade råkat bryta nacken på en studsmatta tidigare i somras. Ganska allvarligt kan man tycka. Men när de då ringde en ambulans fick de rådet att vänta en timme och se om det fortfarande gjorde ont. Så inte ens om man vill ha hjälp är det säkert att man får den. Nu börjar det här kännas som ett av de där rättshaveristbreven som då och då dimper ner i brevlådan, skrivna från kant till kant seriemördar-style. Men när man tagit sitt medmänskliga ansvar, gjort det man kunnat och ringt efter hjälp. Då tycker jag att samhället ska ta vid utan att ställa en massa jävla dumma frågor.

Månadens anställda

Jag inser att jag borde undvika köer. Det vill ju alla förstås, men min irritation som ibland uppstår blir så stor att det omöjligen kan vara hälsosamt. Såsom idag. Min närmaste mataffär benämns ofta som Sveriges dyraste och den är dessutom ganska dålig. Således undviker jag den i så stor utsträckning som möjligt, men den är så nära att det är praktiskt att göra enstaka och små inköp där, och så tänkte jag när jag ville ha lite Brämhults och smet in på affären. Med en Ananas/Apelsin i handen ställde jag mig i kön till den enda öppna kassan. Det var inte alltför många före i kön men kassörskan (som kanske ser ut att heta Frida. Nåt på F är det säkert) var väldigt pratsam och hade inte bemästrat konsten att prata och slå in varor samtidigt. Först snackade hon med sina kollegor mellan två kunder vilket fördröjde kön. Störigt, men sen blev det värre. Nästa kund på tur var uppenbarligen nån Frida känner och inte sett på ett tag så hon började prata om det med honom.

-MEN! Dig har man inte sett på länge, har du varit bortrest?

Det blev inte uthärdligare av att hon låter dummare än tåget. Dummare än dressinen till och med.

-Japp, jag har varit bortrest i fyra veckor. Skönt.

-Jaha, var var ni då?

-Turkiet. Sol och bad. Skönt.

Fridas obefintliga simultanförmåga gjorde att kundens varor mest bara låg kvar på bandet men han verkade bry sig om det lika lite som hon. Vi övriga i kön fann det hela besvärligt, dock.

-Jaha, hur många grader var det där då?

-36.

-Mäh guuud. Jag var på Grekland...i Grekland för några veckor sen och då var det 25. Det är ju ändå rätt stor skillnad mellan 25 och 36.

Vid det här laget började det muttras i kön och jag hörde tydligt killen bakom ilsket väsa "Men kom igen..."

Korkade Frida och hennes jobbiga kund utbytte ytterligare lite semestergemytligheter innan hon äntligen blev klar med hans kanske 6 varor.

-Det blir 190 kronor.

-190? Det var billigt! Har ni sänkt priserna under sommaren?

-Ja det står ju på skyltarna att vi sänker priserna men jag vet inte det...

Vad säger man...? Kunden fumlade lite med kortet och försökte slå in koden medan de pratade, men hans simultankapacitet var knappast bättre än hennes.

-Slog du in alla siffrorna?

-Kanske inte. Kan du inte dra det ändå? Haha.

-Nä, det kan jag inte. Även om jag skulle vilja, hahaha.

Rena rama snabbköpstortyren.

Han slog in några siffror till och började packa ner de sex varorna i en kasse.

-Fel kod.

-Va?

-Det står fel kod... Du får slå in den igen.

-Jaha... Vilket kort var det jag använde? Var det Visa...?

Han började gräva i plånboken efter kortet, trots att hon inte bett honom att dra det igen. Efter ett ögonblick fick han inspiration och knappade in koden.

-Så, nu var det rätt. Vill du ha kvitto?

-Nä. Eller jo förresten, man kan ju inte lita på er. Haha.

-Haha.

När det äntligen var min tur att betala de tjugonio kronorna för min juice så pallade jag inte att titta på hennes korkade, finniga anlete och jag skakade bara sakta på mitt nedsänkta huvud när jag fick frågan om kvittot. Jag måste sluta gå dit, det kommer att ta kål på mig annars.

Öppettider

Ett planerat kafébesök efter jobbet fick byta destination två gånger då de kaféer som först var på tapeten stängde kl 18 och jag och min medfikare ville sitta mer än en kvart. Nu är det väl lite självcentrerat att kräva att allt och alla ska vara öppna och tillgängliga när det som bäst passar mig, men är det inte rimligt att tro att kundtillströmningen skulle öka lite efter kontorstid och att dessa ställen därför kunde ha öppet ett tag till? Än mer opraktiskt är det med paketet som jag måste hämta ut på Posten (ett av få sådana kontor som fortfarande finns kvar). I förra veckan hade de öppet vardagar kl 9-14. Huh? Vad är det för jäkla tider? Nu behagar de ha öppet från kl 8 ända till kl 18 vilket innebär att jag nog hinner hämta ut min prylar innan jag går till jobbet eller precis efter, om jag skyndar. Osmidigt är det i vilket fall.

Att butiker och dylikt (nästan) bara har öppet när de flesta jobbar har väl sina förklaringar, men det gör det hela inte desto mindre besvärligt. Jag har svårt att se att t ex en cykelaffär har särskilt många kunder kl 10 på morgonen så det känns rätt bortkastat att de är öppna då. Det är jobbigt både för expediter och kunder om alla ska stresshandla mellan kl fem och sex varje kväll (eller på lördagar). Borde det inte gå att lösa på bättre vis?

Forum för fårskallar

Idioterna hopar sig på de mest märkliga forum på nätet. På Betapet, som är en nätversion av Alfapet (eller egentligen Scrabbles, om man ska vara petnoga) diskuterar medlemmarna allt annat bokstäver. Där finner man istället forumtrådar som: "Innekatt till utekatt - går det?", "Världens största pyramid i Bosnien?", "Low carb har gjort mitt liv till himmelriket" och "Var hittar man billig metallicfärg?". Det måste väl ändå finnas sajter för crazy cat ladies, konspirationsteoretiker, kolhydratsfobiker och miniatyrfreaks där de lättare kan få svar på sina idiotiska frågor. Sen finns de ju också de patetiska enslingar som startar kontaktsökande trådar som: "Någon här som har magbråck?" och "Vilken är din ost?". Jag riktigt hör bröllopsklockorna ringa!

På forumen på skitsajten Familjeliv debatteras det friskt. "Skulle du stadga dig med en färgad?", undrar medlemmen Grön Banan, och lägger till: "Om nej; skulle det va skillnad om personen va kristen? Hade EN svensk förälder? Var adopterad? Motivera." 713 svar! Och nästan ingen av dem verkar tycka att Grön Banan är en idiot. Här finns också intressanta frågor som "Bor du i Ljusdal och har djur?", "Den eviga frågan: Storlek på vinteroverall?" och (Yoda kunde inte sagt det bättre själv) "Vad kan man ha med när man tältar att äta?". Några går längre än att bara, som fucking jävla Malin Berghagen, tro på den Andra Sidan. Nä, nu är det den Tredje Sidan som gäller. Men det är en sida jag inte orkar läsa i alla fall.

Här smyger också en av de största idioterna jag stött på; den självutnämnde livsforskaren Snilleblixten. Han skriver följande inlägg:
Ateister, ponera en hjärntransplantation...vem dör, vem överlever?

Läs även hans blogg på Snilleblixten.

Så. Jävla. Tokig.

Skratta Pajazzo!

Alltså ståuppare... Jag minns när svensk humor gick hand i hand med den svenska visskatten när Margareta Kjellberg (frid vare hennes minne) och republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg drog sina mysporriga vitsar i Har du hört den förut?. Eller när Jejja Sundström stod på alla fyra i Gäster med gester. (Ännu en vissångerska. En slump? Ja, jag tror faktiskt det). Jag minns när fylla fick folket att flabba; det packade trollet Rulle och hans ofta rasistiska livsvisdomar, med de danska bagarna Preben & Preben och deras förrymda julskinka samt förstås Berras och Robbans jakt på Peppes Bodega i Sällskapsresan – meriter som gav Sven Melander jobbet som nöjeschef på SVT. Eftersom alkoholism är så jävla roligt ju. Jag minns de där jävla Galenskaparna och After Shave som under en alldeles för lång tid helt okontrollerat fick sprida sin studentikosa skithumor i rutan. Nils Poppe var en stilig karl i sin ungdom och definitivt roligare än Åsa-Nisse, men brinna i helvetet hoppas jag att han gör för att han, i och med sin död, gav den där räliga Eva Rydberg en nytändning i karriären och en tillflykt på Fredriksbergsteatern.

Sen kom det allra allra värsta. De svenska ståupparna. USA hade Lenny Bruce, Joan Rivers och Richard Pryor. Vi hade Adde Malmberg. Jag kan gå med på att de första försöken med Släng dig i brunnen ändå bjöd på viss talang. Ulla Skoog gick an. Lenny Norman balanserade på gränsen. Babben var fortfarande fet och lite kul. Till och med Jonas Gardell var uthärdlig, utan Kim hedås. Men till skillnad från svensk rap visade sig ståuppen vara en konstform som stod sig. Nya oförmågor fick möjligheter de inte borde och började tjäna pengar på konferenshotell runt om i landet. Och de fick ett forum på bästa sändningstid i Stockholm Live. Özz Nûjen, som dessutom lyckades förstöra Morgonpasset. Jakob Öqvist med sin Bert Karlsson-mun. Och Ann Westin, som bara skämtar om hur fet och ful hon är. Gråter hon kanske clownens gråt på insidan? Jag lyssnar hellre på Arne Hegerfors och Björn Skifs dåliga ordvitsar i Kryzz, än lyssnar på en komiker som tycker att "man kan skämta om allt". Varför skämtar de inte om allt då? Varför är det aldrig roligt?

Det pinsamma försöket att införa "roasting" på bästa sändningstid slutade i katastrof – en långsam sådan eftersom talanglöse Thomas Järvheden fick fortsätta trakassera b-kändisar vecka efter vecka, trots vikande tittarsiffror och kritikersågningar. Gudrun Schyman ställde av någon outgrundlig anledning upp, och satt bara och log lite snett medan den s k komikereliten skämtade om hennes alkoholism och att hon hade kissat på en biograf. Schyman gjorde ner dom fullständigt när det var hennes tur att replikera, och komikernas nervösa flin bleknade faktiskt avsevärt inför hennes iskalla retorik. Det var i och för sig humor på hög nivå.

Kanske är det med komiker som med chefer, statsministrar och väktare. De som verkligen vill vara det passar oftast inte för jobbet.

Är det nåt bra på tvåan?

På QX annonserar AC3 Comfort med en banner med den enkla frågan: "Analklåda?". Deras marknadsavdelning har verkligen tänkt till.

Parasite lost

Eftersom min semester var hyfsat perfekt har jag haft vissa svårigheter att uppbåda några hatiska känslor. Jag hatar visserligen att jag alltid drabbas av jävla parasiter och skit på mina resor. I Miami för några år sedan blev jag biten av en spindel, vilket är nog så äckligt, men fick nån vecka senare kraftiga humörsvängningar, en märklig förkylning och upptäckte sent omsider en stor röd cirkel runt mitt bett mitt på magen. Borelia. En annan gång drabbades jag av körtelfeber och trodde på riktigt att jag skulle dö. Med matsmältningsapparaten söndertrasad av överdoserad treo fick jag spruta in vatten och nyponsoppa med en slang direkt ner i matstrupen eftersom halsen var så svullen att jag varken kunde prata eller äta. Som om detta inte vore nog hade jag strax innan körtelfebern drabbats av en märklig hudsjukdom. Stora blemmor uppträdde överallt på kroppen och spred sig med oroväckande fart. De kliade hundra gånger värre än myggbett och efter ett tag bildades en läskig sårskorpa på utslagen. På vårdcentralen skakade läkaren på huvudet och kallade in alla de andra läkarna plus några läkarstudenter som borde bevittna detta medicinska mysterium. Jag fick ligga naken och rädd på en brits, medan folk stod i kö för att få en glimt av freaket. Kardemummasumman blev att det var en okänd, men kronisk och degenererande sjukdom som krävde en specialist med ett halvårs väntetid. Jag fick gå hem med remiss och självmordstankar. Och sen fick jag alltså körtelfeber. Det enda som hjälpte mot den ständiga febern var iskalla karbad. Men det enda som hjälpte mot de växande utslagen var skållhett vatten. Allt kändes som ett straff ur den grekiska mytologin. När jag låg i badkaret och växlade temperaturer mot mina båda åkommor råkade jag tanklöst pilla bort en av de där sårskorporna. Och plötsligt vecklade skorpan ut små ben. Jag insåg att hela min kropp var full av små små krabbliknande djur. Skabb! På ett sätt en lättnad eftersom det är lätt att bota. Och hade jag inte redan varit groggy av nästan 40 graders feber kanske chocken hade blivit så stor att jag kvävts av mina egna spyor, i en hals som knappt klarade av att dra ner lite luft i lungorna. Hela natten låg jag vaken med vetskapen om att små djur kröp runt under huden på mig och la ägg, tills jag på morgonen stapplade iväg till apoteket för att köpa Tetunex – en receptfri medicin som vanligtvis används mot flatlöss. Därefter fick jag ligga insmord i ett dygn utan att kunna duscha vare sig varmt eller kallt. Och de 24 timmarna kan mycket väl vara det värsta jag någonsin varit med om. Nån vecka, och åtta kilo senare, hade febern gett med sig och jag var skabbfri och inte längre ett freak. På den här semestern drabbades jag inte av svininfluensan som alla andra, utan av svinkoppor. En ganska äcklig sjukdom som vanligtvis drabbar barn. Ett litet raksår på hakan förvandlades i Bangkok, världens luftfuktigaste stad och en av världens mest förorenade, till stora fuktiga variga bölder som växte för varje dag. Först vaar jag helt säker på att jag fått spetälska eller syfilis. Förra gången jag var i Thailand fick jag en märklig allergichock av den blå färgen på en Tuk-tuk. Stora blemmor som växte framför ögonen på en till små kontinenter på armarna. Den gången kopplade jag till nån sorts kemisk krigsföring och räknade med att vara död innan solnedgången. En snabb insmorning med kortisonsalva klarade dock biffen. Denna gång räckte det med antibiotikakräm och en penicillinkur så försvann den köttätande bakterien efter några dagar. Under tiden kunde jag lugnt skyla mig med en moderiktig ansiktsmask som alla andra hypokondriska turister. Och när kopporna äntligen lagt sig kunde jag istället koncentrera mig på de mystiska bett jag hade på benen och det faktum att jag vaknade vid trerycket varje natt med outhärdlig klåda. Självklart hade jag drabbats av vägglöss. Och självklart även ytterligare en allergisk reaktion. Jag fick efter många om och men byta hotellrum till ett lusfritt dito, men där hade jag istället av en liten kackerlacka som förmodligen följde med mig hem i resväskan. Och förmodligen var havande.

Men det jag stör mig på mest just nu är ändå menyn på restaurangen Göteborg i Hammarby Sjöstad, där de på ett ställe skrivit scharlottenlök. Vad fan är det frågan om egentligen???