Någon såg mig bajsa idag

Jag skäms inte särskilt ofta. I alla fall inte så ofta som jag borde. Och därför var det nästan befriande det som hände idag, som jag fortfarande minns med glödgade kinder. Jag glömde låsa toalettdörren när jag satt och gjorde nummer två på jobbet. Och naturligtvis flög dörren upp precis när jag inledde torkandet. Varför varför VARFÖR kunde jag inte bajsa hemma istället? Jag låser förstås inte dörren hemma, ensam som jag är, och ovanan måste ha följt med mig till jobbet. Varje gång jag fejkler till den där duden i korridoren så vet jag exakt vilken bild av mig som för evigt fastfrätt på hans hornhinna. Snart vet alla på jobbet om att jag har en matsmältningsapparat. Att jag har en snopp. Och att jag viker, inte knycklar ihop, pappret. Jaja, det väl är en bagatell. Jag kan bara vara glad att jag inte gjorde nummer tre (med ett gammalt nummer av Finn och Fiffi, som hände en kompis kompis till mig). Eller, gud förbjude, nummer sju, som jag bara hört talas om innan jag råkade se det live i det flyktigt uppflammande skenet från en joint på en obskyr klubb i Berlin på Nyårsdagen. Jag ska hädanefter alltid alltid alltid bajsa hemma. Om det så dödar mig. Och imorrn kommer jag att vara tvungen att le extra mycket åt den namnlöse i kontorslandskapet, och liksom rycka på axlarna, fast med ögonen, och tänka att jag i alla fall inte satt och rökte braj med en arm i min tarm på ett statligt verk.

Mona, Louis och Svensson

Vem kunde tro att en rosa väska skulle skapa sån uppståndelse? Tja, hade man tänkt efter så hade hade man kunnat förutse att någon skulle rota fram en anledning till att bli upprörd, folk älskar ju att uppröras (eller "rasa" som det tydligen heter). Okej, vad är de då som vissa rasar över? Om jag fattat saken rätt så är det osolidariskt att Fru Sahlin har och visar upp en väska som kostar hela 6 långsjalar. Hur kan någon med en så dyr väska säga sig representera den lilla människan i samhället? Fattar hon inte att det sticker i ögonen på den stackars ensamstående och sjukskrivna sexbarnsförortsmorsan som bara kan drömma om att ha råd med en thaikopia av den mindre modellen av den väskan?

Jag vet inte var jag ska börja... Folk fattar väl att Mona Sahlin tjänar ganska (eller mer än ganska) bra, eller gör de inte det? Folk fattar väl också att människor med hög inkomst (precis som alla andra) köper saker för pengarna de får över? Eller är det fel? Är tanken att Mona Sahlin ska sitta i en etta i Bredäng, leva på Euroshoppermajs och kattmat och lägga tusenlapparna i madrassen? Hycklar hon om står till vänster på den politiska skalan och samtidigt tjänar mer än många? Blir människor avundsjuka på hennes dyra väska så betyder det ju att de hade köpt en sån (eller något liknande) om de hade haft råd. Det är ju så det funkar. Är det inte betryggande att Mona Sahlin beter sig som vem som helst?

Tydligen så fick Sahlin väskan av en vän vilket gör uppståndelsen än mer oförståelig. Skulle hon låta den ligga hemma (i Bredäng) så att stackars fattiga pöbeln inte behöver se vad de går miste om? Det, om något, vore väl nedlåtande?

Fobier - ett urval. #4. Kosmos

Ångest från barndomen. Rymden. Universum. Först är det skithäftigt att lära sig en massa om planeter, kometer, asteroidbälten och supernovor. Och man fattar att man bor på en skitstor planet som snurrar runt solen. Det är skitlångt till solen. Och det är skitlångt till de andra planeterna. Och solsystemet är bara en pytteliten del av en galax. Och det är skitlångt till nästa galax. Och det finns till och med galaxhopar. Och supergalax-hopar. Vissa säger att rymden är oändlig. Men hur kan nåt vara det? Andra menar att den har ett slut. Men vad finns i så fall efter det? Allt tar slut. Inget tar slut. Och det finns inga mellanting. Jag svimmar.

Kalla fakta

Det finns pingviner som bor i tropiska klimat, som till exempel galapagospingvinen. De är små och skitsöta, men ganska fjantiga. De riktiga bad ass-pingvinerna bor förstås på Antarktis. Det är dom som vaggar fram och tillbaka över glaciärerna i ett klimat där årsmedeltemperaturen ligger på 55 minusgrader på kontinentens mitt och aldrig varmare än någon grad över noll ens på sommaren vid kusten. Som bekant ruvar killpingvinerna äggen medan tjejpingvinerna drar iväg för att leta fisk. För att hålla värmen medan deras flickvänner brokebackar står de klokt nog i stora klungor, och turas rättvist om att stå i mitten - en evolutorisk godhet som kan få en att gråta. Forskning har visat att pingviner klarar kyla ner till 100 minusgrader. Sen dör dom. Men! Den lägsta temperatur som uppmäts på Antarktis, eller i hela världen faktiskt, är -89,2 grader vid den ryska forskningsstationen Vostok. Hur i helvete har de då tagit reda på hur mycket en pingvin klarar? Vad är det för sinnesjuk vetenskapsman som kommit på att det är nåt som är värt att veta? Låste de in ett gäng pingviner i en frys och tittade på medan de huttrade till döds? Att kolla hur många gula blend en kanin klarar av eller vilken mascara som bäst klär en råtta är väl en sak. Men på vilket sätt gagnar det mänskligheten att ta reda på det här?

Yes we Cannes!

Det hände sig vid den tiden att från chefen utgick ett påbud att hela företaget skulle få åka ner till Cannes-festivalen. Det här utspelade sig förstås innan jag flydde TILL det statliga ekorrhjulet. Vi var kanske femton personer som fick bo på ett trevligt hotell en dryg halvtimmes strandpromenad från croisetten. Förutom att vi förväntades samlas på gemensamma middagar, på riktigt bra restauranger, stod det var och en fritt att planera sin dag. Och där uppstod givetvis ett problem. För redan första dagen undrade någon: "Var ska vi äta lunch?" Eh... "Vi?" För att inte vara den som är den, försökte både jag och ett par andra likasinnade lätt passivt aggressiva, hitta en restaurang som skulle passa alla. Och det finns naturligtvis inte. Det vet varenda reklamare att målgruppen "alla" inte finns. I själva verket passar det oftast ingen alls i slutändan. Lite som SVT:s lördagsunderhållningar i början av nittiotalet. Nåt för barnen, för ungdomarna, för de vuxna och för di gamla. Ingen ville se skiten så klart. Även om Allsång på Skansen lockar idioter i alla åldrar, så är riktar de sig fortfarande till segmentet "idioter". Inte alla.

Men tillbaka till Cannes. Efter den första horribla lunchfadäsen, då jag tvingades äta äcklig pizza istället för goda skaldjur, försökte vi (och med vi menar jag vi som inte var idioter) bara låta allt ske naturligt. De som ville gå in till stan i jakt på billigt nipper på marknaden fick göra det. De som vill ta en tupplur i en hyrsolstol på stranden och dricka öl alldeles för tidigt på dan fick göra det. Och den som vill jogga till Antibes och tillbaka varje morgon fick göra det. Och slumpade sig så att vi som faktiskt ibland umgicks privat, för att vi mer än stod ut med varandra, hamnade på stranden allihop, i varsin ölstol, så var det inte mer med det.

Men denna trivsamma och väldigt oskyldiga anarki togs inte väl emot av alla. Eller framför allt inte av en person, som när gruppen splittrats till mindre enheter stod ensam kvar. Utan egna intressen. Utan egna initiativ. Utan PLANERING. Genast förvandlades vi andra till ofrivilliga mobbare istället. Ändå hade det stått den lilla människan helt fritt att haka på till stranden eller strosa in till stan med de andra. Eller till och med byta korkskorna mot adidas och lubba iväg i gryningen längs medelhavets pärlband. Men nej nej nej. Det var alla eller inget!

Det här med grupparbete är ett ottyg som man hade hoppats slippa efter grundskolan. Då kändes det ofta som ett oinspirerat infall från en lärare som ville slippa just det där med att lära ut saker och istället ta en extra fika medan eleverna sköter sig själva. I de där grupperna fanns alltid en goodie-goodie med brun näsa som fixade hela grupparbetet, oavsett de andra ville det eller inte. Och det fanns alltid nån illojal slapptask som smet ifrån allt vad ansvar hette. Eller nån som aldrig fattat ämnet. Eller nån som hade fel men kunde snacka. Eller nån som hade rätt men inte vågade. Och det kanske på sätt och vis är en ganska bra övning för ett arbetsliv, en verklighet, ett samhälle där det faktiskt funkar ungefär så. Men demokrati? Well...

Problemet med demokrati är att alla inte vill ha den. Inte de som tycker att alla får göra som de vill. Och inte heller de som tycker att alla ska göra som de vill. Sen tillkommer problemet att demokrati tillåter dessa ytterligheter att samexistera och fortsätta tycka som de vill. Jag är ute på djupt vatten nu, så jag simmar försiktigt mot stranden igen. Till rivieran närmare bestämt.

I ett samhälle måste man förstås följa vissa spelregler, och kanske även i vissa sociala sammanhang har jag alltmer börjat inse. Men definitivt inte på en subventionerad semester av det slaget, när chefen gett order: "hopp och lek". Fri aktivitet! Och om man därtill lägger att just personen som allra mest enträget krävde en gemensam agenda och måltidsplan också var den som tre gånger skickade tillbaka sitt kött eftersom det inte var nästan svartnat genomstekt, trots att personen ifråga idiotiskt nog bett om medium rare. Ta med dig egen flintastek nästa gång och håll käften! En annan ville bara ha kött, sås och potatis. Ändå dög inte entrecôte (= kött), bearnaise (= sås) och pommes frites (= potatis), så han slank iväg medan läckerheterna ställdes fram åt oss andra, och svullade på macdonalds nere vid bensinmacken. Ytterligare en, ständigt iklädd samma melerade huvjacka med högt uppdragna ärmar, hade från fosterlandet tagit med sig färdigkokta ägg till restaurangen, för att vara säker på att proteinbehovet skulle tillfredsställas. Och en annan klagade på att man omöjligt kunde få tag på "en kopp anständigt kaffe i det här landet!" Jag kan respektera människors individuella smaker och nycker (även om det kanske inte riktigt låter så just här), men då förbehåller jag mig slippa stå ut med dem. I alla fall i måltidssammanhang.

Men när jag tänker tillbaka ser jag den där människan i korkskorna stå ensam kvar på franska rivieran som i en Friends-reklam. Och så får jag dåligt samvete. Men sen ser jag hur hon går ut i vattnet och försvinner bort i det stora blå. Och så känns det bra igen.

Fobier - ett urval. #3. Stickade vantar + tidningspapper

Jag känner minst en annan person som delar denna fobi. Att åka kollektiv under vinterhalvåret är en mardröm, med alla hundratals medresenärer som läser sin metro utan att ta av sig sina stickade vantar. Bara minsta glimt av det får håren att resa sig på mina armar och jag genomfars av kväljande äckelkänslor. Ibland saliverar jag, som strax innan en spya. Till och med nu gör jag det och måste ruska på huvudet för att bli av med bilden. Känslan av garn mot tidningspapper är liksom essensen av torrhet. Ett dött och stumt, nästan frasigt och knappt hörbart ljud. En liknande känsla får jag om jag av någon galen anledning skulle få för mig att stryka med handen över vissa manchestertyger. Eller sammet. Krossad plysch. Det finns också en viss typ av servetter, ofta av lite sämre kvalitet, som jag måste blöta fingrarna för att överhuvudtaget kunna vidröra. Jag hoppas att det finns någon annan, förutom jag och min olyckssyster, som delar denna ibland smått handikappande fobi. Annars är vi nog trots allt lite för speciella, på helt fel sätt. Och ja, bilden ovanför är garn. Tillverkat. Av. Tidningspapper.

Vänta, jag först

Det finns som sagt mycket att vända sig mot vad gäller fiktion på film och TV. En klyscha som alltid stör är när en av rollfigurerna har något viktigt att berätta för en av de andra. Denna figur avbryter den första personen för att berätta nåt viktigt som inte kan vänta. Personen nr två berättar något som gör att den första personen inte kan berätta det som den tänkt och denne säger istället att det inte var något viktigt när person två frågar om vad som var så viktigt. Sen uppdagas inte det som ville sägas förrän långt senare. Något liknande har säkert inträffat någon gång i världshistorien, men garanterat inte i den utsträckning som det händer på bio och TV.
I verkliga livet hade det snarare sett ut så här:
-Du, jag har något som jag vill berätta.
-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen...
-Men vafan, varför måste du avbryta mig? Jag ville ju berätta.
-Oj, förlåt. Shoot.
-Nä, nu har jag inte lust att berätta längre.
-Men varför måste du vara så barnslig?
-Först avbryter du mig och sen kallar du mig barnslig. Du är så jävla otrevlig.
-Och du är ful.
Eller nåt i den stilen.

Ett alternativt scenario om saker mot förmodan går längre än ovan:
-Du, jag har något som jag vill berätta.

-Vänta lite, JAG har nåt att berätta! Du vet den där grejen, bla, bla, bla...Visst är det fantastiskt?

-Mm, jättebra...

-Men vad ville du berätta?

-Nä, det var inget viktigt.

-Men du sa ju att det var viktigt.

-Mm, men...

-Men berätta då!

-Nä, det är inget.

-Men varför inte? Men vänta, är det för den där grejen jag berättade om? Är det så att du vill bla, bla, bla och inte vill säga det nu? Men ååh, vad jobbigt allt blev.

-Hrmf. Uhm, vi kanske ska ställa in bion imorrn?

-Verkligen? Ok. Hur gör vi med nästa vecka, då?

-Vi får se.

-Fan, varför gör du alltid såhär?

-Snyft, snyft...

Varför envisas manusförfattare med att använda samma billiga och icke trovärdiga knep om och om igen? Irriterande.

Fobier - ett urval. #2. Sjunkhål

Avgrunden ovan kallas helt enkelt: "The Big Blue Hole" och är ett s k sjunkhål, beläget utanför Belizes kust. 300 meter brett och över 100 meter djupt. Det bildades under istiden, då taket i en enorm kalkstensgrotta gav vika för smältande ismassor. Men, det är inte läskigare än att man kan undvika att simma över det. Sjunkhålet nedan är värre.

I Guatemala evakuerades över tusen personer när marken plötsligt började svaja betänkligt. Plötsligt rasade ett dussin bostadshus, vägar och två tonåringar ner i en hundra meter djup avgrund, orsakad av översvämningar i kombination med brustna kloakledningar. Bonusfobipoäng till båda dessa hål för att de är närapå perfekt cirkelrunda.

Korsordsinducerat hat

En skenbart fridsam sysselsättning som att lösa korsord kan väcka starkare känslor än man tror. Men helt adekvat var väl indignationen över ordnyckeln i Enar Åkereds söndagskryss i DN häromåret; nyckeln "Beter sig lite bakvänt" blev till min stora fasa ordet "HOMOFIL". Enar har för vana att ta sig lite för konstnärliga friheter i sitt korsordsmakande (till exempel blev "Tokiga i fruntimmer" ordet "DAMGALNA" - det finns väl för fan inte!!), men nu hade han gått för långt. För första gången i mitt liv ringde jag läsarombudsmannen och lämnade in ett klagomål, och fick en generad ursäkt och ett löfte om botgöring. Faktiskt dröjde det ett par månader innan gamle Enar syntes i söndagsbilagan och jag vill gärna tro att jag hade ett finger med i spelet. Det är i alla fall enda gången jag sett resultat av mina högst sporadiska samhällsengagerade infall. Jag väntar i och för sig fortfarande på ett tackbrev från de där munkarna i Burma.

Fobier - ett urval. #1. Små bestick

Det finns ingen praktisk poäng med att just förrättsbesticken är mindre. De är obekväma, de ger en karpaltunnelsyndrom och de ser löjliga ut. Det är ju inte så att man bara äter miniatyrmat med dem. Små bestick är en klassmarkör och som sådan bör fenomenet utrotas tillsammans med spritbord och mörka familjehemligheter. Men framför allt känner jag mig som Shrek när jag äter med dem. Mina händer ser enorma ut. Gargantiska! Och jag får lust att röra mig i slow motion när jag för babymajset mot min trollmun. Yeah right! Som om jag ens skulle kunna ta i dem! Vanligtvis föser jag undan dem med ett normalstort bestick och låtsas som ingenting.

Svara alla

E-postetikett kan vara knepigt men en gyllene regel bör vara att inte "Svara Alla" om det inte är så att verkligen alla berörs av svaret. Ett exempel: kollega A mailar kunden B om något och man själv cc:as enbart för att man ska bli varse om att B informerats. Säg att B svarar (alla) A och samtidigt ställer en fråga till sin kollega C som rör ämnet. C svarar alla och ställer en motfråga till A och B. Man är själv fullständigt ointresserad av diskussionen vid det här laget men inkorgen fylls på med mail efter mail. Säg sen att A inte gillar tonen i C:s motfråga och snäser tillbaka varpå spydigheter studsar fram och tillbaka mellan A och C (A och C blev för fulla på en branschtillställning för två år sen och började tjafsa med varandra om något missförstånd och sedan dess tål de inte varandra. A brukar kalla C för Pappskallen medan C pratar om A som "den där människan"). C cc:ar på detta sin chef D, lite för att lägga pondus i sina argument, men mest för att C vet att det stör A då A och D en gång varit ett par (de kanske till och med var förlovade, det är lite oklart) men det sket sig och det från A:s sida fortfarande är väldigt känsligt (det är en liten och skvallerglad bransch; alla vet allt om alla andra). A överraskar C (och alla andra som är cc:ade) genom att tilltala D direkt i svaret och påtala C:s otrevliga ton och att om de ska kunna jobba med varandra så måste de vara professionella. Snyggt och moget av A kan man tycka, men det gör det inte värt att man fortfarande cc:as på det hela. D svarar att A har rätt och A svarar att det är dags att börja på ny kula. Suck, man har väl bättre saker för sig än att rensa inkorgen från en värdelös korrespondens som man är helt ointresserad av?
Epilog: D visar sig vara en sådan person som inte gillar att skapa nya mail och fylla i en adress, utan tycker det är mycket lättare att svara på ett tidigare mail från personen som ska mailas, även om det rör något helt annat. Detta är anledningen till att man en och en halv vecka senare cc:as på ett mail från D till A där D beklagar det som hände mellan dem och tycker det är synd att de inte kan vara vänner.
Sensmoral: var jävligt sparsam med Svara Alla-knappen.

Pillow talk

Inte alla har åtta kuddar, men många har fler än två. Varför är det då i princip omöjligt att köpa extra örngott separat? Måste jag köpa åtta identiska bäddset för femhundra spänn stycket, för att matcha mina sängkläder? Ja... okej. Det gick väl inte att utveckla det där mer egentligen... Men det är jävligt irriterande i alla fall!

Nu kommer värmen!

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.

En uppföljning på livehatet

Trogna läsare minns kanske boven i detta drama. Hör då på detta: i veckan har det varit alldeles för kallt på kontoret (vi snackar runt 16°C) och för att råda bot på detta har små värmefläktar köpts in. Dessa hjälper bara lite, men varje liten grad räknas. Tidigare i veckan så stod fläkten ungefär mitt i kontorslandskapet men igår så stod den riktad in mot skrivbordet i hörnet så att exakt 1 av 8 medarbetare hade nån nytta av den. Det var (givetvis) herr Klartmanskahafönstretöppetidecember som tyckte att han kunde roffa åt sig hela härligheten. Jag undrade lite lätt för mig själv om han skulle rikta ut den nån gång men icke. Mot slutet av dagen så fick en av kollegorna syn på detta och frågade förvånat om fläkten; han trodde att den inte varit igång. Idiotens svar på det var att det drog så mycket vid fönstret (det sitter 2 andra vid fönster i rummet), det är kallare där än på andra ställen i landskapet (rent och skärt skitsnack), det upplevs som kallare där. Folk sitter med halsduk och mössa och inslagna i filtar medan puckot sitter med sin tröja med uppkavlade ärmar; det upplevs ingenjävlating skulle jag vilja säga. Jag blev så irriterad att jag gick hem. En vuxen och vettig person kanske skulle flika in att man kan ju faktiskt diskutera saken. Men jag undviker i möjligaste mån all form av kommunikation med korkade människor, det är fan nästan aldrig värt det. Jag är dessutom varm av mig och det var inte kylan som störde utan den otroliga tanklösheten.

I morse stod fläkten kvar vid hans plats. När han tog sin sjukt tidiga lunch (eller om det var ett långt mellanmål) så var måttet rågat. Han kanske tycker att det är värt alla andras obehag för att få en uppvärmd stol efter maten, men det tycker fan inte jag. Jag riktade om fläkten, inte för min skull och egentligen inte heller för kollegornas skull; den lobotomerade homo habilisen i hörnet skulle fan inte få fortsätta sin hänsynslöshet. Fläkten fick stå riktad in mot rummet i ett par timmar och sen justerades den lite av en annan kollega. Den flyttades så att han fick lite större glädje av den, men den var fortfarande riktad in mot rummet så att lite fler kunde uppleva en knapp temperaturhöjning. Efter en stund så reste denna kollega på sig och jobbade med något i en annan del av rummet. Ärthjärnan i hörnet måste då ha resonerat som så att fläkten pekade nu delvis mot en tom plats = ingen använder den. Han riktade då om den mot sig själv. Men vad i helvete. Ilskan slog till och jag drog från kontoret igen. Om saker upprepas imorrn så måste jag säga några sanningens ord till den trögtänkta halvmesyren i hörnet.

Det räknas som ytterplagg, ja

Att kunna hänga av sig i en garderob när man går ut på lokal är praktiskt såhär i vintertider, men när lokalen i fråga har som absolut krav att man hänger av sig ytterkläder innan man får träda in och kräver dessutom betalning för det så går det från praktiskt till ganska värdelöst. Först och främst är det ett otrevligt bemötande, det är som att man inte är välkommen där. Vidare är det ett fult sätt att öka på intäkterna genom att ta (extra) inträde. Dessutom så har i princip alla garderober jag sett en lapp som tydligt anger att de inte ansvarar för några värdesaker. Det innebär att anledningen till att man måste hänga in är att de vill jävlas. Utöver detta så blir det extra lång kö när alla som går in först måste passera garderoben, tömma fickorna på Koh-i-Noordiamanter  och Mingvaser, rota fram en tjuga och sen få en bricka i retur. Än värre blir kön som oundvikligen uppstår vid stängning. Man vill bara dra därifrån när de tänder, men tvingas stå i en lång kö för att få ut jackan medan längst fram står en aspackad idiot som lagt garderobsbrickan i dricks och nu försöker förklara hur den svarta vinterjackan ser ut. Suck.

Jag gör mitt bästa för att undvika ställen som har en sådan policy.

En hårdkokt historia

Ibland när man skalar kokta ägg så räcker det med att knäcka skalet lite, börja pilla bort en bit och vips har hela skalet lossnat. Ibland går det inte alls så lätt. Man knäcker skalet och petar bort en bit stor som ett riskorn. Sen en lika liten bit till, sen en till. Man siktar då in sig på en del av skalet som är större och försöker lirka bort den delen från ägget. Den lossnar men tar med sig en rejäl bit av vitan. Resten av skalningsprocessen går precis lika illa och när man är klar så har man en gula omgärdad av en tunn hinna av äggviterester. För att citera Sverker Olofsson: ska det verkligen få vara så här?

En politisk synvilla

Det här blev ett misslyckat experiment, men resultatet är likafullt intressant. Anton Abele, som vill "förändra och förbättra Sverige för alla" hade stuckit ut sin abnorma haka en gång för mycket och jag ville visa någon sorts samband med vår landsfaders påskägg till huvud. Men ack vad jag bedrog mig. Se själva:


De är förvisso bananafaces båda två, men proportionerna är i stort sett desamma och i allra högsta grad moderata. Tänk vad ögat kan bedra en.

Decennium, schmecennium

De senaste veckorna har det av naturliga skäl skrivits mängder av årtiondesammanställningar; 00-talets bästa ditten och 00-talets bästa datten. I flera av dessa sammanställningar har sammanställaren dragit till med att 00-talet egentligen tar slut vid nästa nyår och att 10-talet börjar 2011, men att i och med att alla andra tar sina bästalistor nu så gör de också det. Jag antar att de menar att vår tideräkning börjar på år 1 (vanligtvis räknar man inte med att det finns något år noll) och att decennierna går alltså från 1 -10, 11-20, 1761-1770 och så vidare. Jag antar också att de som resonerar så är helt dumma i huvudet.

Först och främst är nästan allting med tideräkningen helt godtyckligt, särskilt om man inte är särdeles kristen. Även om man är det så är år ett troligen inte alls när han den där Messias är född. Hur man än vänder på det så är det slumpmässigt. Jag skulle också kunna påtala det slumpmässiga i att vi räknar med 10 som talbas, men man behöver inte dra till med sådana nörderier. Vad exakt försöker man uppnå med att hävda att decenniet inte är slut? Det man uppmärksammar är att siffrorna vi räknar tiden med ändras på ett större sätt än vanligt och inget annat. Skiftet 1999 till 2000 är mer att fira än 2000 till 2001 och det spelar ingen roll hur många år som gått sen någon felaktigt daterad händelse. Oavsett allt detta så är det dessutom praxis att räkna årtionden från x0 till x9, eller vill någon påstå att 1990 tillhörde 80-talet? Om det dyker upp decennienebästalistor även nästa år så vet jag inte vad jag tar mig till.

Kärlek är ett nummer

En kille sa till mig häromdagen: "Jag känner mig så ensam.", "Jag känner mig som en halv människa" och "Jag längtar efter någon att bli hel med".

Hade jag inte råkat se om A Beautiful Mind senare den kvällen, hade jag nog aldrig snöat in på det här med relationernas aritmetik. Men så blev jag återigen påmind om min länge avsomnade kärlek till matematiken och hur nästan allting i världen kan brytas ner till siffror, formler, funktioner, ekvationer, sannolikheter osv. Jag var inget snille i ämnet under gymnasietiden; faktiskt skolkade jag så mycket från mattelektionerna att min lärare hälsade mig välkommen som en ny elev när jag faktiskt dök upp efter en lång frånvaro. Det var, som jag minns det, begreppet "derivata" som tog knäcken på mig. Jag har inte orkat googla det, men har för mig att det handlade om att på något sätt identifiera en punkt där två grafer snuddar vid varandra, eller om det gick ut på att komma så nära noll som möjligt, fast utan att nånsin göra det.

Skit samma. Som så mycket annat i skolmatematiken (eller många andra ämnen för den delen) gick det inte att förstå vad man skulle, eller åtminstone kunde, använda det till i praktiken. Enda anledningen till att jag fick ens ett slutbetyg i ämnet var att jag nailade proven i geometri och sannolikhetslära. Inga problem där att se nyttan i kunskaperna. Men derivata förvandlades istället till ett filosofiskt grubbel som av nån anledning muterade till ren angst. Förutom det lilla faktum att han fick Nobelpriset och garra hade stenkoll på derivata, hade jag inga problem att identifiera mig med John Forbes Nash. Istället för att sitta med på lektionerna snöade jag in på alltifrån relativitetsteorin till de mystiska primtalen. Ni som läst Carl Sagans bok Contact och kommer ihåg hur den slutar... Jag fick gåshud av förtjusning och ville samtidigt kräkas av existentiell ångest.

Nej, sällan har jag hatat och älskat någonting så balanserat som matematik. Men tillbaka till det inledande påståendet. Att två halva människor längtar efter att uppgå i en helhet. 0,5 + 0,5 = 1. Det är ju dessvärre inte helt ovanligt att människor beskriver sig så. Till och med på bröllop kan de lyckliga tu utbrista att de vara halva människor innan de träffade varandra. Nu har de blivit ett. Vad menar det? Är det det fruktade Odjuret med två ryggar som spökar igen? Eller Aristofanes fyrbenta tvåkönade urmänniskor i Platons Symposion?

Det konstiga är att de sedan ofta hoppas på att bli tre. Och det stämmer ju i så fall inte alls!

Men det allra konstigaste är att jag, oavsett vad de själva säger, ibland uppfattar människor som halva diton först när de fallit pladask för någon. Jag såg en hel människa innan och därefter (om det har något med derivata att göra vet jag inte) plötsligt en dag: en halv. Åsikter har slipats ned, principer försvunnit. Drömmar har bleknat, viljor förnekats. Allt för den härliga enfaldiga tvåsamhetens skull. Vissa förvandlades till ett "vi". Andra halverades, medan föremålet för deras kärlek stod kvar intakta, som en självgod, pompös och hel människa, och 1 + 1 blev liksom = 1,5.

Nu kanske det här låter som att jag är motståndare till relationens i särklass viktigaste fundament, till den moderna kärlekens allra innersta väsen: KOMPROMISSEN. Men nej. Bara i de fall då en kompromiss ser ut ungefär så här (och vi förutsätter här att A och B är tillsammans): A vill ha två barn. B vill inte ha barn. De skaffar därmed ett barn. Det låter inte optimalt tycker jag. Eller: A vill köpa ett sommarställe för en miljon. B vill inte ha ett sommarställe, för det är alldeles för mycket jobb och man blir så begränsad av det. De "kompromissar", och köper ett torp för en halv mille istället. Halva vägen var. Eller? KOMPROMISSEN är förvisso bara ett av fyra grundläggande K:n i en relation. KOMMUNIKATION handlar också om matematik. Orsak och verkan. Dialektik. KÄRLEK är kanske mer en kemisk produkt, medan KNULLA verkar handla mest om sannolikhetslära.

Men det ska sägas; att de allra flesta jag känner och tycker om är ju lyckligtvis starka och bra människor som träffat andra likaledes starka och bra partners. De allra flesta lyckas med det allra enklaste av mattetal; att 1 + 1 = 2. Och när de sen blir tre, verkar de som att de frustrerat plötsligt känner sig som halva människor. Eller åtminsotne halverade. Och då finns det ändå hopp nånstans. För nånstans måste man ändå sträva mot en helhet. En alldeles egen sådan. Det är säkert någon sorts matematisk grundlag.

Och åter till det inledande påståendet. Jag svarade killen att jag inte kände mig ensam. Själv: ja, ensam: nej. Jag sa att jag kände mig som en hel människa. Och jag sa att jag snarare längtade efter någon att inte bli halv med.