fredag 21 maj 2010

Någon annans låt i baktakt

Även om jag aldrig riktigt fastnat för reggae så kan jag förstå grejen; rytmiskt, dansant och trevligt. Något jag kategoriskt invänder emot är coverversioner på pop- och rocklåtar som görs i reggaestil. I förra veckan var jag på ett café som spelade en bland-CD som bland annat innehöll en cover på Bob Dylans Knockin' on heavens door. Refrängen hade fyndigt nog gjorts om till "Knock-knock-knockin' on Zion's door". Behöver jag säga att det var vidrigt?

tisdag 11 maj 2010

Dumburksburkar

På TV har alltid datorer porträtterats som något helt annat än vad de är i verkligheten. I 80-talsdeckare så fanns i princip internet; det var en baggis för hjältarna att koppla upp sig mot polisväsendets (eller någon annans) databas och söka rätt på information. På den tiden så var det väl okej; datorer var inte så vanliga i hemmet och även om man kanske förstod att det inte riktigt funkade så så skadade det inte programmets trovärdighet alltför mycket. Spola fram sisådär 25 år; varenda jäkla kotte använder dator varje dag, man vet hur de ser ut och hur de funkar och man vet att om man söker eter något på datorn eller på nätet så får man aldrig en stor, röd och blinkande ruta med texten NOT FOUND!, hur dålig sökning man än gör.

Jag har ingen aning om varför TV-serieskapare anstränger sig för att göra datorer overkliga, men de gör det onekligen. Allt som presenteras på skärmen ska animeras; textresultat skrivs ut bokstav för bokstav, fönster flyger fram, grafiska element snurrar. Till att denna rörelse kommer en massa pipljud. Allt som händer på datorskärmen låter. Hela gränssnittet är fullkomligt olikt allt man sett i verkliga livet, det är konstiga typsnitt i neonfärger på svart bakgrund och allt blinkar. Hela tiden. Det är som att nån 10-åring på 80-talet fått fantisera om hur datorer kan tänkas se ut i framtiden. Det hela är nästan obeskrivligt befängt. Och då har jag inte ens nämnt alla idiotiska grejer som man tydligen ska tro på att datorer fixar.

Goddag yxskaft

Mitt förnamn är A) inte är så vanligt, B) ganska likt minst två andra namn som är betydligt vanligare. Därför händer det ofta att folk tror att jag heter nåt annat än vad jag gör efter att jag presenterat mig. Det är helt okej och jag tar aldrig illa upp, namn är svårt nog som det är. Blir det så att jag lär känna personen mer så löser det sig snabbt på ett eller annat vis och lär jag inte känna dem så spelar det ju ingen roll alls.
Däremot så måste jag undra vad som pågår i huvudet på folk som mailar mig och envisas med att skriva fel namn i själva mailet, när de uppenbarligen skrivit rätt i mailadressen (som alltså är mittförnamn.mittefternamn@mittjobb.se). Jag borde kanske inleda svaret till Kristian med ett "Hej Christer!".