Konsten att läsa och skriva. Del 2.

När jag funderade på skrivandet och läsandet i mitt liv, flöt ett gammalt hat upp till ytan - det uppsvällda liket av min klassföreståndare i högstadiet. En kvinna vi kallade Jabba (fast bara bakom hennes kolossala ryggtavla). Och nej, hon är förstås inte död... eller? Jag googlar genast! Nej, det ser ut som att hon är vid liv och dessutom i välförtjänt blåsväder. Efter att ha pensionerats som skolchef för Piteå kommun, började hon tjäna feta konsultpengar på att hjälpa skolor runt om i länet att skära ner och sparka lärare. Föga förvånande. Jag behöver nu bara blunda för att se den där smala, medfött missnöjda munnen – ett circumflex i en överjäst surdeg. Hennes hesa agardhiska skratt. Den lilla spetsiga tungan som spelade över korta huggtänder. Hennes löjliga små Lassgårdsfötter. Hennes filtväst i varma jortoner. Färganalys: höst.

Vi var en relativt skötsam klass, som inte var svårt i en högstadieskola där niorna körde moped i korridorerna och slängde in nyårsraketer i kemisalen under pågående lektion. Och dessutom var jag en av de skötsammare i klassen. Jag och min oftast ende vän Olov, en tungomålstalande bondson med flaskbottenbrillor, tillbringade rasterna försjunkna över ett schackbräde eller repeterade med vår inte särskilt populära jazztrio, med en strumadrabbad sångerska som älskade pasteller och virkat. Jag var dessutom elevrådsordförande och fick i uppdrag av den onde Jabba att utreda just ovan nämnda fyrverkeriincident. En efter en plockades värstingarna in i ett klassrum där jag tvingades leda förhören under det att mordhot utdelades från mörka blickar under spretiga hårdrocksluggar. En kort tid av terror följde, som egentligen inte bjöd på särskilt mycket fysiskt våld, men nog mycket skräck för att bilda en hård extra inälva av värkande ångest i magtrakten. Det gick över efter ett par veckor, men mitt hat mot Jabba hade bara just börjat växa.

Skrivit hade jag gjort sedan ettan, och som alltid gick kvantitet före kvalitet. Jag fyllde skrivbok efter skrivbok med berättelser om bevingade hästar, koloniseringen av rymden och en mystisk nyinflyttad granne som visar sig vara djävulen. Bara fantasy, sci fi och skräck. När jag egentligen borde satsat på deckare. Jag fick alltid höga betyg, men inte alltid så höga som jag förtjänade. Tycker jag själv nu i alla fall. Så en gång så vågade jag mig på en ny genre: historisk kärleksroman. Jag hade antagligen läst nånting tantsnuskigt i historisk förklädnad och kombinerade det med min förkärlek för det antika Egypten, som jag fått från ett Asterixalbum. Och eftersom jag inte hittat någon lämplig bok om den olycksaliga drottningen såg jag mig nödgad att själv författa den. Så ägnade jag kvällarna till mitt stora mästerverk: "Dofter av lotus - historien om Kleopatra." Dessutom med undertiteln: "Bok 1. Julius Caesar", för jag insåg trots allt att jag inte skulle hinna berätta hela hennes färgstarka liv på bara en vecka. Det blev 65 handskrivna sidor som började på en flodbåt på Nilen vatten, där Kleopatra passade på att tänka tillbaka på sitt liv, innan hon släckte det med en aspiskobras bett.

När jag läser det nu slås jag av två saker: 1. Det är på INTET sätt bra. Och 2. Hur gay VAR jag inte? Jag hade förvandlat den stackars drottningen till en sexgalen intrigmakerska, en manipulerande hårdsminkad vamp omgiven av snygga muskelslavar. Jag vågar inte citera mer än de olidligt pinsamma sista raderna. En dialog mellan Kleopatra, som just undkommit en stadskupp, och Julius Caesar, som befinner sig i Alexandria på besök. Trots hans arrogans har Kleopatra förstås attraherats av honom från första stund, men hittills har de bara munhuggits och kastat mystiska blickar på varandra:

"Var inte orolig. Jag ska gömma er", lugnade han henne. "Den där Hasuneb kommer inte att klara av det här, det ska jag se till!" "Ni behöver inte..." Hennes hand tog tag i mannens. "Det kan vara farligt." Han skrattade till. "Nåja. Jag tror nog att jag klarar av honom, min kära. Men nu ska vi prata om oss istället." Hon såg honom djupt i ögonen. "Vad finns det att säga min konung?" Den natten gav hon sig helt åt honom, och både Kleopatra och Caesar fick veta vad kärlek var...

Alltså, det finns inga ursäkter. Det finns varken insikt eller avsikt med det jag skrivit. Det är tillgjort och naivt och ingenstans ser jag ett löfte om den stora författare jag förvisso aldrig heller blev. Men det är inte själva poängen. Vad som väckte min vrede ånyo var Jabbans kommentar längst ner på sista sidan:

"Mycket välskrivet men varifrån har du tagit faktaunderlaget? Har du skrivit detta själv? Det finns en del uttryck och ordval som verkar nog så avancerade för en 15-åring? [sic] 4+"

Jag älskade min mamma extra mycket den kvällen när hon fly förbannad ringde Jabban, som i själva verket heter Inger Ingesson, och skällde ut henne. Men det förändrade förstås inte saken. Jag var kränkt, sårad, bortgjord och det tog lång tid innan jag ville skriva igen. Och vi fick aldrig veta hur den skamlösa drottningen lyckades snärja Antonius, efter kejsarmordet, för jag uppfyllde aldrig löftet jag gav i den absolut sista meningen i "Dofter av lotus" – nämligen:

"Fortsättning följer."

Fortsättning följer.

Tajt

Ett vanligt omdöme som man hör om rockband som spelat live är "fan vad tajt!". Jag utgår ifrån att det är positivt menat, men jag förstår det verkligen inte. Sitter folk med metronomer och ser till att bandet håller takten? Lyssnar de efter att basisten och trummisen är så samspelta att de låter som ett enda instrument? Visst, somliga pysslar väl med sånt, men de allra flesta som tycker att band är "tajta" gör det inte kan jag lova. Och de flesta banden som fått det omdömet är inte så värst tajta alltid (mitt eget band inkluderat). Jag har också hört omdömet "otajt" om band som varit rätt värdelösa, men som verkligen varit snortajta. Poängen är att i de flesta fallen så är "tajtheten" fullständigt oväsentlig för hur bra en spelning är. Visst, ingen är väl särskild intresserad av att höra Dream Theater om de inte spelar tajtare än drottning Silvias ansikte, men ingen är väl särskilt intresserad av att höra Dream Theater överhuvudtaget.

Provokationskonst

DN hade häromveckan en kort artikel om Lars Vilks. För 30 år sen gjorde han nåt konstverk som står i Skåne och det är så fult att någon upprörd själ försökte bränna ner det för 25 år sen. Jag är inte särskilt konstintresserad och kan närapå inget alls om modern, svensk, dålig konst, men jag känner likväl till Lars Vilks. 2007 ritade han en teckning föreställande Muhammed som rondellhund och detta föll givetvis inte alla i smaken. Bland andra blev denna dam så upprörd att hon planerade att mörda tecknare Vilks. Detta fick tämligen stor uppmärksamhet för nåt halvår sen varpå rondellhundshistorien aktualiserades igen och Lars Vilks blev i ropet.

För några månader sedan bestämde sig narcissist Vilks för att pryda löpsedlarna igen; vid en föreläsning om yttrandefrihet så visade han filmen Mohammad, Mohammad, A Young Prophet's Homoerotic Journey from Islamabad to Mecca (inte riktigt, men typ). Föga förvånande så retade detta upp en deltagare (som troligen befann sig där just för att bli uppretad) såpass mycket att han försökte hoppa på föreläsare Vilks, men han hindrades av poliserna som av någon anledning såg sig nödgade att vara där.

Dessa händelser har orsakat en massa debatt, förstås. Ett återkommande tema har varit typ att "konsten inte får tystas av extremister" och att åtalen mot de som ville bränna ner uppviglare Vilks hus är viktiga för att bevara yttrandefriheten. Det låter på ytan vettigt och självklart och något som är värt att kämpa för, och per automatik så har Vilks underförstått varit denna förkämpe. Men, det här är inte Iran eller Kina och att uttrycka sig konstnärligt är generellt inte så riskfyllt här i Sverige. Visst, måltavla Vilks blev onekligen dödshotad för sina tilltag, men det är inte samma sak att göra en film om homosexualitet i ett land där homosexualitet är så olagligt att det sägs inte existera; och att visa sagda film i en föreläsningssal i Uppsala.
Vidare; att religiösa fanatiker reagerar på en medveten provokation är i mitt tycke inte ett hot mot yttrandefriheten. Inte i Sverige. Det är klart att om någon tänder eld på hans hus så är det mordbrand, men Lars Vilks har polisskydd när han uttalar sig, hans ord och verk publiceras och visas, han får mängder av uppmärksamhet. Jag tycker att han får uttrycka sig ganska fritt. Att ett gäng fundamentalister kontrar med våld är hemskt och brottsligt, men man tillskriver dem för stort inflytande om man hävdar att de hotar yttrandefriheten i vårt land.

Vilka vidöppna dörrar försöker upplysare Vilks sparka in? Att radikala muslimer är lättretade? Att det finns tabun? Att Muhammed hade skägg? Konst kan förstås vara provocerande, men jag undrar lite stillsamt om en ren provokation faktiskt måste vara konst. Det är i alla fall ett otroligt billigt sätt att få uppmärksamhet. Det fungerar uppenbarligen och är det spaltmetrar och medietid man vill ha så är det väldigt effektivt (linslus Vilks fick till och med figurera som expert i nåt TV-program om hur islam uppfattas i vårt samhälle. Lite som att be Rally vara bisittare i ett inredningsprogram som fokuserar på shabby chic), men är verkligen lättköpt uppmärksamhet nog för att någons förehavanden ska klassas som konst? Räcker det med att föra oväsen och väcka anstöt på enklast möjliga vis för att bli konstnär? Det går att jämföra med artister som får sitt genombrott i program såsom Idol. Mängder av TV-tid är förstås uppmärksamhet, men betyder den uppmärksamheten att det är bra musik och artister? Kan inga uppretade indiepoppare självmordsbomba Simon Cowell och Andreas Carlsson? Oj, där tappade jag tråden.

Vuxenpoäng

När livet för länge sedan gått in i rötmånaden och fyrtioårsfesten bara är några skälvande jordsnurr bort, då kanske det är en smula omotiverat att fortfarande fnissa vuxenpoäng om man kostar på sig lite after eight till På spåret eller öppnar det där fördömda pensionskuvertet. Antagligen är det väldigt mycket av ett fenomen som hör Stockholm till. 58% lever i ensamhushåll. Snittåldern för att flytta hemifrån ligger hos män på 23 år – märk väl: snittåldern, vilket betyder att det också gömmer sig en och annan Norman Bates i statistiken. Söders höjder kryllar av skäggiga hipsters som kanske kan sätta en surdeg, men inte utan att blogga om det. De lufsar runt med skenbart genusbefriade kärleksbarn i vintagevagnar och tycker fortfarande att det är lite pirrigt att storhandla, dricka lättöl till lunchen, gå på parmiddag eller mangla lakan. Lite som att leka vuxen. Vilket är helt okej för en 19-åring i en tredjehandsetta med kokvrå på Skånegatan, men inte lika charmigt för en rosealkad medlem i muminmuggsvänstern på nyfyllda 37. Volvo, villa, vovve är en gammal dröm/mardröm som de flesta vaknat från för länge sedan. Vissa med en behagfull gäspning. Andra kallsvettiga med dödsångesten pulserande i en tinningsåder. Den skräcken hörde ungdomen till. Väx upp! Vad ska du med vuxenpoäng till om du inte vill vara vuxen?

Inget kvitto på det, tack

Kvitton är mest till besvär. Oftast vill jag inte ha ett kvitto (jag är nämligen inte en sån person som behöver bekräfta att den utannonserade 2-för-1-rabatten på leverpastej verkligen gick igenom), men ibland slänger expediten med kvittot bland växelsedlarna och så får man göra sig av med det på egen hand, eller lagra i plånboken tills denna är överfull. Den vettiga snabbköpskassörskan eller -kassören frågar om man vill ha kvittot så att man får chans att avböja, men jag tycker det borde vara tvärtom. Om kunderna fick be kassören om kvitto så skulle man slippa skiten helt och hållet. De flesta kvitton skulle dessutom inte behöva skrivas ut och regnskogarna skulle räcka lite längre.

De gånger man vill spara ett kvitto, kanske för bokföringens skull, eller om det är nåt med garanti eller så, så måste man lagra detta kvitto mörkt och svalt och ovikt i en kvittohumidor. Gör man inte det så kan man lita på att när man väl behöver den där usla pappersbiten så har den bleknat till oigenkännlighet. Värdelösa alltså. Eller bortom värdelösa faktiskt. Man dör om man tar i dem.

Vit polo

Ytterst få män ser bra ut i vita polotröjor och de som ser allra värst ut i dem är de som oftast bär plagget; småfeta karlar. Nu är just småfetma sällan särskilt klädsamt, men iklämd en tajt, vit polotröja så blir det anmärkningsvärt fult. Den snäva passformen gör inget för att dölja det överkroppsliga överflödet och den vita färgen framhäver skuggorna som bilringarna, den köttiga naveln och manboobsen (med tillhörande bröstvårtor) ger upphov till, något som accentuerar fetman ytterligare. Jag vill kunna säga att man får se ut hur som helst, men uppenbarligen så drar jag en gräns någonstans.