CSI:Miami

CSI (den i Las Vegas) är en bra serie. Lagom tekniskt och nördigt, välskrivet och spännande, och (viktigast av allt) bra, trovärdiga och välutvecklade rollfigurer. Catherine med sin brokiga bakgrund och ibland lite hårda sätt; Warrick med sitt spelberoende och temperament; lite trasiga och sköra Sara Sidle; nördiga och världsfrånvända, men ändå respektingivande, Grissom. Att serien och dess figurer blivit populära är förståeligt. Att CBS velat bygga på den populariteten och skapa en franchise är också förståeligt. Att de också velat tilltala så absolut många som möjligt med konceptet är i det närmaste självklart. Olyckligtvis är de allra flesta TV-tittare (eller ja, människor överlag) fullständiga idioter och tydligen var CSI lite för smart, lite för nyanserad, lite för bra för att verkligen nå fram till den verkligt stora och dumma massan. Det resulterade i att den första spin-offen, förlagd i Miami, är en sällsynt intelligensbefriad, illa skriven och värdelös sörja. En sörja dränkt i ett orangefärgat gradientfilter.

Alla ingredienser från originalet finns kvar men råvarorna är mycket sämre och tillredningen ofantlig mycket taffligare. Det blir CSI: For Dummies. Alla resonemang, misstankar, tekniker och slutledningar överförklaras för den förmodat lobotomerade publiken. När två av CSI:arna gör något CSI:igt såsom att testa blod eller nåt, så förklarar de hela proceduren för varandra. TV-publiken behöver inte den förklaringen och att de två rollfigurerna skulle behöva förklara nåt de bägge jobbar med för varandra är så befängt att man vill plocka fram en revolver och göra en Elvis. Jag vet förstås inte hur poliserna i Florida jobbar, men jag är hyfsat övertygad om att det inte är samma snubbar och snubbor som både sitter i labbet och testar kemikalier OCH sparkar ner dörrar med dragna vapen och anhåller och förhör misstänkta. Är det inte det som är vitsen med hela serien; att fokusera på de som gör det mer tekniska polisarbetet bakom kulisserna, att det är där som fallen löses?

Hur mycket det än finns att klaga på inramningen så är det ändå de fullständigt vidriga figurerna som rör sig i serien som är hemskast. Vi börjar med den blonda donnan Calleigh Duquesne (hemskt namn). Hon är fin och viktig. Hon är jättejättesmart men ändå söt. Seriös men kan ändå skoja. Bra på alla sätt och vis. Pratar med bebisröst. Bebisröst! Man vill ju bara strypa henne. Man hade fått villkorligt för strypningen så fort juryn blivit varse om bebisrösten. Bebisröstanvändare måste bort. Tänk Kelly i Beverly Hills. Fruktansvärt. Ska det vara gulligt?

Sen har vi rättsläkaren Alexx Woods (jo, 2 x. Hemskt namn). Hon är fin och viktig. Hon är en smart doktor som ändå alltid lyckas se jättefin ut. Ständigt supersminkad och med FloJo-naglar som borde komma i vägen vid obduktioner kunde man tycka, men Alexx fixar alltid biffen. Hon pratar med liken och blir bekymrad och nästan gråtfärdig när offren är unga och vackra. "Whatever happened to you, baby?" frågar hon de unga och vackra döingarna. Trots att hon är en smart doktor så verkar hon vara jätteblåst. Jätteblåst och clownsminkad.

Allt ovan är nog så illa, men det bleknar ordentligt i jämförelse med den gode Horatio Caine (hemskt namn). Han är så fin och viktig att man bara vill spränga nåt. Någon. Honom. Han är tuff mot de elaka, snäll mot barn, världens bästa polis, skräckinjagande när det behövs, förtroendeingivande när det behövs, alltid fantastisk på allt. Allting förmedlas med samma oinspirerade icke-skådespel av den usla David Caruso. Skrovlig röst, fåniga hundögon, helt utan känsla. Hans effektivaste skådespelarverktyg är solglasögonen som sätts på medan han säger den sämsta repliken som nånsin skrivits som om det vore kulmen på en Shakespearemonolog. Det skulle kunna vara så här: ett lik har hittats av en fiskebåt. Horatio och hans team anländer och konstaterar helt uppenbara saker för varandra. Horatio informerar teamet att de måste samla bevis; han ska tillbaka till stan. Calleigh frågar vad han ska göra. Horatio sätter på sig solbrillorna i närbild, stirrar mot horisonten och säger med skrovlig röst: "I'm going fishing. For a murderer." Cue gåshud i TV-soffan.

David Caruso hoppade av På spaning i New York för att han tyckte sig vara större än den serien. Han gjorde några skitdåliga filmer och gjorde inte så mycket mer väsen av sig på länge. Med lite tur så får han liknande idéer snart så att författarna (de påtända schimpanserna, alltså) blir tvungna att skriva ut honom ur serien. Jag hoppas innerligt att Horatio då råkar ut för en bestialisk seriemördare. Vi snackar stympning, kannibalism, tusen nålar, the works. Draperat i ett orangefärgat gradientfilter, förstås.