Prickfritt, schmrickfritt

En reklamfavorit har nu återkommit i huvudstadens bussar. Rubriken lyder "SKAVSJOHOLM - prıckfrıa moten". Det rör sig om ett konferenshotell. I brödtexten så ser man att de slopat alla prickarna över i, ä, osv. De drar det här med "prickfritt" till sin yttersta spets. Nån har säkert tyckt att det är fyndigt men det är i själva verket bara skitdumt.
Personligen tycker jag att sloganen "prickfria möten" är ganska långsökt för ett konferenshotell. Omgivningen garanterar knappast mötenas innehåll, inte sant? Gimmicken med de pricklösa bokstäverna verkar ha gått före budskapet. Bortsett från det så är det idiotiskt att trycka på prickfrihet med en text där vartannat ord är felskrivet. Svårlästhet och svenskalärararens rödpenna är snarare det man tänker på.
Dummast av allt är att man inte bara stavar fel på varumärket man försöker marknadsföra, det är dessutom väldigt svårt att gissa sig till vad stället de vill att man ska konferera på faktiskt heter. Att sista stavelsen ska vara holm är väl ingen högoddsare i och för sig. Mittenstavelsen bör rimligen vara sjö, men hur är det med första vokalen då? Skävsjöholm? Sje-ljudsallitterationen känns inte helt rätt. Skavsjöholm då? Jo, det verkar bättre, men hur ska man veta? Har man ett världskänt varumärke så behöver man inte skriva hela namnet i sina annonser, men SKAVSJOHOLM är inga gyllene bågar precis. Nu visar det sig att stället heter Skåvsjöholm. Ridå. BOKSTAVEN Å HAR INGEN PRICK FÖR HELVETE, DET ÄR EN JÄVLA RING.

Mediesäljare

Jag såg alldeles nyss reklamfilmen ovan. Det är för en medisäljarutbildning och de som figurerar i den är ytliga, jobbiga människor som jag verkligen inte skulle vilja plugga med (vilket jag förstås slipper). Lite sympatiskt är ändå att de inte hymlar med vad för typ av människor de vill ha, då webbadressen till skolan är, enligt speakern i reklamen, akademi.bastard.se.

Kommuners slagord

Jag befann mig nyligen på en ytterst behaglig och på alla sätt underhållande bilsemester. Från Stockholm till Skåne, närmare bestämt Ven - denna underbara lilla vindpinade ö mellan Danmark och Sverige där man bor mitt i rapsen och köper nybakade frukostfrallor från en gumma i en lucka i en kvarn. Och ja, hon har just bakat brödet från mjölet hon malt i kvarnen från vete hon just plockat på ängen bredvid, i fullmånens sken klädd i lin... typ. På vägen ner var det trista gamla E4:an som gällde, men uppfärden blev istället en frivillig omväg tvärs över Skåne och längs Östersjökusten. Där går motorvägen fortfarande rakt genom samhällen, de flesta mer eller mindre avsomnade som vore det Norrlands inland vi plötsligt hamnat i. Skyltarna där det stod "Välkommen till Nåntingnåntinghult" var tryckta på båda sidor, om man säger så.

Överallt stirrade tomma fönsterögon förebrående på oss från sedan årtioenden nedlagda mackar och vägkrogar. Antikbodarna vi haft så stora förhoppningar om var fyllda av hålögda hillbillies som plirade och skramlade psykiskt i koftfickorna. Utanför MacDonalds i Västervik stod en svan och väste åt alla som försökte ta sig in eller ut. Och det var tydligen inte första gången. På en gudsförgäten campingplats utanför Karlskrona, dit vi förirrade oss, blev vi serverade arsenikspetsat kaffe av en Leatherface med spretiga tänder och ellosjeansen nedhasade långt nedanför bajamajan. Vart vi än såg knoppade ett synopsis till ännu en illa skriven film av Ulf Malmros. Vi har Stockholm och några storstäder. Vi har landsbygden där storstadsborna har torp. Och sen har vi det andra Sverige. Det Sverige så många av oss lämnat. Om man bor där, så bor man inte bara där. Man har "stannat kvar". Eller ännu värre "blivit kvar".

Där ute, där finns KOMMUNERNA. Pernilla Wahlgren-land. Och alla har de en slogan.

Göteborgshumor förekommer från norr till söder: "Borås – of course", "I love Hjo" och "Bli du me Ume du me". Vissa av dem inser sin marginella plats i sammanhanget och presenterar nyktra slagord som: "Åmål – alltid nåt", "Falköping – Sveriges kotätaste kommun", eller meningslösa "Krokom – en bra del av Jämtland". Vissa anspelar särskilt på sin litenhet "Malå – med allting så nära", "Klippan – nära till det mesta" eller "Vingåker - en promille kan inte ha fel". Men andra samhällen kaxar trots dödsryckningar ur sig 90-talsdumheter som: "Östhammar – rätt in i framtiden". Både Högsby och Berg är "Möjligheternas kommun". "Älskade Härnösand" ersatte klokt nog det tidigare "Härnösand – Först in i framtiden", efter att industrier lagts ned och människor gett upp. "Fördel Boden" är en annan högst märklig payoff. Och självmotsägelse. För de försvinnande få som faktiskt varit i Älvsbyn är "Norrbottens Pärla" smått blasfemiskt.

Fränsta är numera ingen egen kommun utan tillhör metropolen Ånge, men stoltserar fortfarande med "Initiativförmåga och framtidstro". På deras hemsida flinar ett pälsomslutet gubbansikte mot besökaren, med en stelfrusen snorsträng glimmande i mustaschen. I Tingsryd verkar det inte speciellt trevligt, för deras slogan är "Tingsryd - utan skryt, framgång, närhet och gemyt."

Men den jag stör mig på allra allra mest, och inte bara för att jag varit där, är trots allt: "Skövde – i händelsernas centrum".

Gå bort-stass för barn

Fonusbarnen i H&M:s skyltfönster är det läskigaste jag sett på länge!

Är det nåt bra på tvåan?

På QX annonserar AC3 Comfort med en banner med den enkla frågan: "Analklåda?". Deras marknadsavdelning har verkligen tänkt till.

Apoliva

Efter att ha bombarderats med den i några månader så har mitt ogillande för Apolivareklamen växt till ett regelrätt hat. Jag har märkt att det är många som inte gillar den, eller rättare sagt modellen som figurerar i reklamfilmen. Man kan till exempel ifrågasätta hur bra en i princip transparent fotomodell är för att marknadsföra hudvårdsprodukter, särskilt solskyddskrämer.

För mig är det äckliga i reklamen hur sångrösten fullkomligt skär sig med utseendet på tjejen. Rösten är på tok för ljus och modellen mimar till låten på ett besynnerligt sätt som ger en obehaglig effekt. Det är svårt att beskriva precis hur hemskt det är och allra värst är det när rösten sjunger ordet "kär". Det är jättehemskt. Det kryper i hela kroppen.