I Am the Walrus

Då hatet inte flödar lika fritt som tidigare (jag är väl deprimerad, eller nåt) så vidarebefordrar någon annans hat mot Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. Beskåda bilden här ovan (och klicka på den för att se en större version). Den togs igår på Hornsgatan i Stockholm. Det är en fotoaffär som verkar specialisera sig på analoga kameror (för er ungdomar är det sådana kameror som innehåller en rulle med en remsa som lagrar bilderna. De var vanliga förr i tiden) och innehavarna verkar ha en vurm för Sovjetunionen (för er ungdomar...googla), därav bysten på Lenin i skyltfönstret. Lappen framför bysten är dock inte från butiksinnehavarna vågar jag gissa, då texten lyder:
Tag bort kommunist-Lenin från skyltfönstret! Den provocerar! En usel barnamördare i likhet med terror-Stalin! Lika olämplig att skylta med som Hitler! Skärpning!
Lappen är i en plastfolder och avsändarens upprördhet går inte att ta miste på; alla meningar avslutas med utropstecken. För formens skull så borde lappskribenten ha förtydligat med "Förintelse-Hitler", men budskapet går nog fram ändå. Frågan är bara vem som smusslat dit den. Är det en anställd som inte vågar ta diskussionen med den/de som bestämmer över skyltfönstrets utformning, eller är det en vanlig medborgare som gått förbi, blivit provocerad, gått hem, skrivit lappen, plastat in papperet, gått tillbaka och gått in, låtsas titta på kameror och när ingen såg på böjt sig in i skyltfönstret och ut placerat meddelandet? Jag hoppas givetvis på det sistnämnda.

Diskmaskin

Det är inte roligt att diska. Jag hatar det till och med ibland. När jag köpte ny lägenhet i höstas var det inte en dealbreaker men dock en välkommen bonus att där fanns en diskmaskin. Och, på engelskt manér, även en tvättmaskin i köket. Jag har aldrig haft någotdera. De första veckorna kändes det löjligt urlyxigt att fylla diskmaskinen på kvällskvisten och somna till det trygga brummande, skvalande ljudet från köket. Jag körde en tvättmaskin om dagen, för att jag kunde. Och nu låter det som om det i själva verket är miljön och våra begränsade naturresurser jag hatar, men jag har skärpt mig lite på den punkten. Men grejen är också att jag på tok för snabbt upplevde ett skifte i min irritation. Tidigare hatade jag att diska och blev hjärtans glad för en maskin som gjorde det åt mig. Nu hatade jag plötsligt att fylla diskmaskinen, att tömma den, ställa tillbaka tallrikar och glas i skåpet, att inte vara hundra på var mina utensilier befann sig. Jag hade anpassat mig, på ett mycket dåligt sätt, till en ny situation, och glömde bort att vara tacksam. Det finns en politisk metafor här nånstans som jag inte orkar utveckla, men låt säga att den dels handlar om löntagare som får allt mindre i skatt (människor som alltför snabbt anpassat sig till en skenbar välfärd och glömt bort att vara solidariska) på bekostnad av utförsäkrade sjuka som slängs ut i en arbetsmarknad där de ändå inte är önskvärda, dels leder fram till ett härligt gammalt uttryck: Mycket vill ha mer.

Aristokratins nya vapen

Vindsvåningar har blivit ett sätt att döda.

Värmeljus

Man tänder ett vämeljus och släpper ner det i en liten lykta av glas. Trots den korta fallhöjden så slocknar ljuset. Suck. Man försöker tända det utan att ta upp det men bränner fingrarna rejält när man vinklar ner tändstickan/tändaren. I lyktan bredvid finns redan ett till hälften uppbrunnet värmeljus. Vis från förra ljuset försöker man inte tända det direkt utan ger sig på fiska fram det. Tyvärr har ljuset lötts fast i glaslyktan tack vare lite stearin i botten och då lyktans innerdiameter är obetydligt större än värmeljusets diameter så finns det ytterst lite spelrum att vicka loss det. Efter lite ansträngning så lyckas man dock, men får då uppleva hur förjävla svårtänt ett semianvänt värmeljus är. Lyckas man tända det så kan man ge sig fan på att det också slocknar när man släpper ner det i glaslyktan igen. Snyggt.

Bonushat för vegetarianer: stearin framställs huvudsakligen ur djurfett. Det ni.

Inget kvitto på det, tack

Kvitton är mest till besvär. Oftast vill jag inte ha ett kvitto (jag är nämligen inte en sån person som behöver bekräfta att den utannonserade 2-för-1-rabatten på leverpastej verkligen gick igenom), men ibland slänger expediten med kvittot bland växelsedlarna och så får man göra sig av med det på egen hand, eller lagra i plånboken tills denna är överfull. Den vettiga snabbköpskassörskan eller -kassören frågar om man vill ha kvittot så att man får chans att avböja, men jag tycker det borde vara tvärtom. Om kunderna fick be kassören om kvitto så skulle man slippa skiten helt och hållet. De flesta kvitton skulle dessutom inte behöva skrivas ut och regnskogarna skulle räcka lite längre.

De gånger man vill spara ett kvitto, kanske för bokföringens skull, eller om det är nåt med garanti eller så, så måste man lagra detta kvitto mörkt och svalt och ovikt i en kvittohumidor. Gör man inte det så kan man lita på att när man väl behöver den där usla pappersbiten så har den bleknat till oigenkännlighet. Värdelösa alltså. Eller bortom värdelösa faktiskt. Man dör om man tar i dem.

Fejjanetikett

Det klagas mycket på hur Facebook behandlar sina användare och deras information, bilder och säkerhet. Själv förundras jag över hur höga krav folk ställer på en gratistjänst som egentligen inte kräver något av användarna. Fast egentligen borde jag väl inte förundras med tanke på hur tanklöst vissa beter sig på fejjan. Ett högaktuellt exempel; jag har idag fått en vänförfrågan från någon som troligen har Sveriges vanligaste namn. På våra gemensamma vänner kan jag uttyda att det med största sannolikhet är någon som jag träffat ute och bara pratat med som hastigast, och i kombination med det fullständigt slumpmässiga namnet så tycker jag inte det är konstigt att jag inte på en gång kopplar vem det kan vara. Här är generalfelet; som profilbild har denna person valt ett fotografi där man omöjligen kan se hur han ser ut. Dessutom har han ställt in profilen så att inga andra bilder är tillgängliga för mig. Det borde vara självklart, men om man vänförfrågar någon man inte riktigt känner så får man fan se till att man går att identifiera på nåt sätt. Sorry, det blir en fet ignore på den.

Goddag yxskaft

Mitt förnamn är A) inte är så vanligt, B) ganska likt minst två andra namn som är betydligt vanligare. Därför händer det ofta att folk tror att jag heter nåt annat än vad jag gör efter att jag presenterat mig. Det är helt okej och jag tar aldrig illa upp, namn är svårt nog som det är. Blir det så att jag lär känna personen mer så löser det sig snabbt på ett eller annat vis och lär jag inte känna dem så spelar det ju ingen roll alls.

Däremot så måste jag undra vad som pågår i huvudet på folk som mailar mig och envisas med att skriva fel namn i själva mailet, när de uppenbarligen skrivit rätt i mailadressen (som alltså är mittförnamn.mittefternamn@mittjobb.se). Jag borde kanske inleda svaret till Kristian med ett "Hej Christer!".

Rulltrappan

Att tillverka och installera en rulltrappa är en ganska avancerad sak. I sammanhanget så borde det vara plättlätt att få ledstången att färdas i samma hastighet som trappstegen. Är de lika långa och drivs av samma motor så borde saken vara biff. Men icke. I princip alltid så går ledstången i fel hastighet vilket resulterar i att man måste justera sitt grepp flera gånger under sin färd uppåt eller neråt. Irriterande. Än mer irriterande är att nattetid så har nästan alltid någon lustigkurre tryckt på nödstoppknappen. Då färdas i och för sig ledstång och trappa i samma hastighet, det vill säga inte alls, men hela rullaspekten har försvunnit och man tvingas knata. Det borde vara spöstraff på nödstoppsmissbruk.

Duschdreadlock

Jag äcklas inte särskilt lätt, men något som alltid lyckas trigga kräkreflexen är hår som måste rensas ur duschavloppet. Då jag både är relativt långhårig och en regelbunden duschare så är det en företeelse som jag tvingas ta itu med betydligt oftare än jag skulle vilja. Den där slemmiga, gråa klump av hår, tvål och hudavlagringar som liksom ett isberg alltid är mycket större än man tror vid första anblicken är så fullständigt vidrig att jag måste sluta skriva nu och tänka på något helt annat.

Tick tick tick

...tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick.
Irriterande, inte sant? Sms:ar man oavbrutet (eller skrev hon kanske en c-uppsats?) mellan Stockholms central och Enköping så får man fan stänga knappljudet på mobilen.

Ja, må jag leva?

Jag tycker inte det är särskilt besvärligt att bli äldre. 34 känns som en helt okej ålder och det kommer säkert 35 och 36 också att göra. Att åldern bara är en siffra tycker jag väl inte riktigt, men jag fäster ingen vidare vikt vid det antal år jag funnits till. För mig är det varken bra eller dåligt, det är bara ett faktum. Dock kan jag inte påstå att jag gillar att fylla år.
Det finns flera anledningar till att jag inte sett fram emot min födelsedag på en herrans massa år, men huvudanledningen är väl just det att jag inte tycker det är så viktigt. Om det bara gick att ignorera så vore det helt lugnt, men det är inte helt enkelt med gratulationer hit och lyckönskningar dit. Nu är jag inte riktigt så vresig och bitter (eller tja, inte officiellt i alla fall) att jag inte uppskattar att bli ihågkommen och påtänkt och så, men jag kan inte riktigt ge någon vidare respons när folk grattar. Vad är det jag ska känna egentligen? "Hurra, vad bra jag är som föddes på exakt detta datum i mitten på 70-talet"? Eller är det som att jag uppnått något stort och ska vältra mig i det fantastiska? Jag kan inte känna det i så fall. Att hyllas för något jag knappast kan ta åt mig äran för gör mig snarare obekväm.
Som den berömda löken på laxen så förväntas jag vara glad bara för att jag fyller år. Varför skulle något så slumpmässigt som att kalendern just idag till stor del överensstämmer med datumet på legitimationen helt plötsligt förvandla mig till en muntergök? Tyvärr är det ännu mindre okej än vanligt att vara surmulen när man fyller år och folk bara vill vara vänliga och gratulera, så det blir till att hålla god min. Som tur är är det bara bemärkelsedag en gång om året. Hipp hipp hurra.

Fobier - ett urval. #3. Stickade vantar + tidningspapper

Jag känner minst en annan person som delar denna fobi. Att åka kollektiv under vinterhalvåret är en mardröm, med alla hundratals medresenärer som läser sin metro utan att ta av sig sina stickade vantar. Bara minsta glimt av det får håren att resa sig på mina armar och jag genomfars av kväljande äckelkänslor. Ibland saliverar jag, som strax innan en spya. Till och med nu gör jag det och måste ruska på huvudet för att bli av med bilden. Känslan av garn mot tidningspapper är liksom essensen av torrhet. Ett dött och stumt, nästan frasigt och knappt hörbart ljud. En liknande känsla får jag om jag av någon galen anledning skulle få för mig att stryka med handen över vissa manchestertyger. Eller sammet. Krossad plysch. Det finns också en viss typ av servetter, ofta av lite sämre kvalitet, som jag måste blöta fingrarna för att överhuvudtaget kunna vidröra. Jag hoppas att det finns någon annan, förutom jag och min olyckssyster, som delar denna ibland smått handikappande fobi. Annars är vi nog trots allt lite för speciella, på helt fel sätt. Och ja, bilden ovanför är garn. Tillverkat. Av. Tidningspapper.

Pillow talk

Inte alla har åtta kuddar, men många har fler än två. Varför är det då i princip omöjligt att köpa extra örngott separat? Måste jag köpa åtta identiska bäddset för femhundra spänn stycket, för att matcha mina sängkläder? Ja... okej. Det gick väl inte att utveckla det där mer egentligen... Men det är jävligt irriterande i alla fall!

Nu kommer värmen!

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.

En uppföljning på livehatet

Trogna läsare minns kanske boven i detta drama. Hör då på detta: i veckan har det varit alldeles för kallt på kontoret (vi snackar runt 16°C) och för att råda bot på detta har små värmefläktar köpts in. Dessa hjälper bara lite, men varje liten grad räknas. Tidigare i veckan så stod fläkten ungefär mitt i kontorslandskapet men igår så stod den riktad in mot skrivbordet i hörnet så att exakt 1 av 8 medarbetare hade nån nytta av den. Det var (givetvis) herr Klartmanskahafönstretöppetidecember som tyckte att han kunde roffa åt sig hela härligheten. Jag undrade lite lätt för mig själv om han skulle rikta ut den nån gång men icke. Mot slutet av dagen så fick en av kollegorna syn på detta och frågade förvånat om fläkten; han trodde att den inte varit igång. Idiotens svar på det var att det drog så mycket vid fönstret (det sitter 2 andra vid fönster i rummet), det är kallare där än på andra ställen i landskapet (rent och skärt skitsnack), det upplevs som kallare där. Folk sitter med halsduk och mössa och inslagna i filtar medan puckot sitter med sin tröja med uppkavlade ärmar; det upplevs ingenjävlating skulle jag vilja säga. Jag blev så irriterad att jag gick hem. En vuxen och vettig person kanske skulle flika in att man kan ju faktiskt diskutera saken. Men jag undviker i möjligaste mån all form av kommunikation med korkade människor, det är fan nästan aldrig värt det. Jag är dessutom varm av mig och det var inte kylan som störde utan den otroliga tanklösheten.

I morse stod fläkten kvar vid hans plats. När han tog sin sjukt tidiga lunch (eller om det var ett långt mellanmål) så var måttet rågat. Han kanske tycker att det är värt alla andras obehag för att få en uppvärmd stol efter maten, men det tycker fan inte jag. Jag riktade om fläkten, inte för min skull och egentligen inte heller för kollegornas skull; den lobotomerade homo habilisen i hörnet skulle fan inte få fortsätta sin hänsynslöshet. Fläkten fick stå riktad in mot rummet i ett par timmar och sen justerades den lite av en annan kollega. Den flyttades så att han fick lite större glädje av den, men den var fortfarande riktad in mot rummet så att lite fler kunde uppleva en knapp temperaturhöjning. Efter en stund så reste denna kollega på sig och jobbade med något i en annan del av rummet. Ärthjärnan i hörnet måste då ha resonerat som så att fläkten pekade nu delvis mot en tom plats = ingen använder den. Han riktade då om den mot sig själv. Men vad i helvete. Ilskan slog till och jag drog från kontoret igen. Om saker upprepas imorrn så måste jag säga några sanningens ord till den trögtänkta halvmesyren i hörnet.

Bah, humbug

Skalar man bort den vedervärdiga kommersen, den paralyserande och kontodränerande klappstressen, den klaustrofobiska shoppingträngseln, de vidriga motmänniskorna som slåss om den sista spikmattan, Feliz Navidad på repeat, kylan och snömodden, den värdelösa presenten från jobbet, de idiotiska TV-filmerna med helgtema signerade The Hallmark Channel, de puckade hallåorna med sina genomfalska lyckönskningar, att Musse Piggs semester är censurerad, det där sista rimmet som försinkar hela klapputdelningen för alla andra som varit klara sen i förra veckan, de där som varit klara sen i förra veckan, de envetna barren som letar sig överallt och sätter sig i fötterna när man minst anar det, den förbaskade seriekopplade ljusslingan med 1 trasig lampa som måste hittas och fixas, den påtvingade stämningen, striden om den sista köttbullen, den urplockade Aladdinasken, den helt orörda asken med belgisk choklad, mellandagsrean, skinkan som härsknar i kylen, bedyrandet att det är så roligt att alla är tillsammans trots att man ses minst lika ofta som man skulle vilja, den odrickbart söta glöggen samt hela den kristna biten, så är julen okej.

Livehat

Att förvänta sig att puckon ska visa hänsyn är att be om att bli besviken. Jag sitter i ett kontorslandskap där några har egna värmeelement för att de fryser. Dock finns en som gärna har det lite svalare och därför ibland öppnar ett fönster och det är väl okej. Mindre okej är att det oftast är mitt fönster, men så fort jag ser det så stänger jag (mer av irritation än kyla kan tilläggas). Nu har den jäveln öppnat fönstret vid sin egna plats OCH SEN GÅTT PÅ MÖTE. Det är december för helvete. Du är inte ens här. Du vet att andra här inne fryser. Hur jävla slut i huvudet är du egentligen?

So... we meet again, Sexy Clown!

Med några få självklara undantag har jag vid det här laget testat i princip alla danspass SATS har att erbjuda. Jag behärskar mina chassés och pas de bourrées. Jag fixar både ball change och grapevine. Men idag fick jag dessvärre lära mig ett helt nytt steg. Och steget... det heter Clown. Jag borde aldrig ha gått in i träningssalen, men ledaren var bara avlägset bekant och jag omtolkade min första reaktion av omedelbar motvilja till brist på kolhydrater. Nej, istället rapade jag lite nysvald banan i en knuten näve och gick rakt in i fällan. Redan vid uppvärmningen kom oroskänslorna tillbaka. Plötsligt mindes jag att denna Ingela B dykt upp som vikarie en gång när en av mina favoriter slitit av en hälsena. Istället för funk bjöds vi den gången på höftvickande åmande dansaerobics och ve och fasa: fingerknäppningar. Efteråt satt jag posttraumatiskt ihopkurad i duschen, kramade mina knän och vaggade nynnande fram och tillbaka: Woman-Womanizer You're a womanizer Oh Womanizer... Men, eftersom jag är känd för att alltid ge människor en andra chans, bestämde jag mig för att härda ut och bad till Gud att koreografin var utbytt. Sen är det ju också det där med ledare som för det första börjar gå på stället så där överdrivet, nästan pantomimpsykiskt och för det andra vrålar i headsettet: Mår ni bra? och Jag hör inte, MÅR NI BRA? Nä, Ingela B, jag mår inte bra. Inte nu längre. Sånt där hör hemma på arenarock och improvisationsteatrar. Och efter uppvärmningen, som var hämtad ur Bagens snabbkurs i jazzdans, förstod jag att jag skulle få det jag bett om. Hon hade bytt koreografi. Ut med benen, armarna i cirkel, ett, två, upprepa, side to side, jazz hands upp, sen: krama dig själv sexigt på tre olika sätt och vicka på höfterna, "Kom igen, ta ut rörelserna, våga vara sexiga!". Och till saken hör att hon knappast var någon Carmen Electra. Hon var en kristdemokrat utan booty och hennes fåfänga försök att sexa till det här jympapasset fick mig för ett ögonblick att tycka oerhört synd om henne. Det fortsatte; nästa steg hette kort och gott: Sexy. Släng fram höger fot och karda i en våldsam rörelse, tillbaka, och sen en snurr, med röven i en åtta samtidigt som man drar handen genom håret, ner över bröstet, kalaskulan för att förföriskt landa på stussen. Jag ville dö på fläcken när jag såg mig i spegeln. Och speglar fanns det i varje väderstreck. Sen kom det. Det Förbjudna Steget som fick mig att omedelbart lämna lokalen. Jag ska försöka förklara... Ställ dig med benen något isär. Böj på knäna och låt dem liksom studsa mot varandra i en grodliknande rörelse. Samtidigt vevar du med armarna, som om du hållit i två strumpor som korvat ihop sig. Det här ska göras i fyra takter, sen: chassé, chassé, snurr, höft, höft. Det, mina damer och herrar, är "Clown".

Rygga tillbaka!

Ryggsäckar borde vara förbjudna utanför fjällvärlden. De är fula, otympliga och inte alls så praktiska och ergonomiska som socialstyrelsen vill få oss att tro. Nej, inga fler stripsvettiga nederländska tågluffare som snigelpackat ett helt hem i groteska väskor av människostorlek, men ändå lyckats glömma varje basal hygienprodukt. Färdigpendlat för busiga ingenjörssvin från Vasastan med datorryggan käckt på ena axeln. Bort med alla fobismå penisrosa skinnpåsar med tunna snören som knappt rymmer mer än ett par tamponger och en extratrosa. Och aldrig mer behöver någon bli nerklubbad i morgonträngseln av nonchalanta idioter med plasthårda boblebees. Så länge det är frågan om emotionella ryggsäckar har jag inget emot att folk släpar runt på dem. Men för de fysiska varianterna får det vara slutkånkat nedanför trädgränsen.

Fortsätt bakåt. Eller för all del, stå i vägen.

Vad är det med folk? Hur slut i huvudet är man om man tror att hyllan vid framhjulet bakom busschauffören är en plats man bara kan stanna vid så att alla efterkommande passagerare knappt kan komma förbi? Det är jävligt enkelt, man stannar inte mitt i gången 1 meter in i bussen när man kan fortsätta längre bak.