The Trump Inlägg

Obama, you're fired! Donald Trump vill bli USA:s första orangea president.

I Am the Walrus

Då hatet inte flödar lika fritt som tidigare (jag är väl deprimerad, eller nåt) så vidarebefordrar någon annans hat mot Vladimir Iljitj Uljanov, mera känd som Lenin. Beskåda bilden här ovan (och klicka på den för att se en större version). Den togs igår på Hornsgatan i Stockholm. Det är en fotoaffär som verkar specialisera sig på analoga kameror (för er ungdomar är det sådana kameror som innehåller en rulle med en remsa som lagrar bilderna. De var vanliga förr i tiden) och innehavarna verkar ha en vurm för Sovjetunionen (för er ungdomar...googla), därav bysten på Lenin i skyltfönstret. Lappen framför bysten är dock inte från butiksinnehavarna vågar jag gissa, då texten lyder:
Tag bort kommunist-Lenin från skyltfönstret! Den provocerar! En usel barnamördare i likhet med terror-Stalin! Lika olämplig att skylta med som Hitler! Skärpning!
Lappen är i en plastfolder och avsändarens upprördhet går inte att ta miste på; alla meningar avslutas med utropstecken. För formens skull så borde lappskribenten ha förtydligat med "Förintelse-Hitler", men budskapet går nog fram ändå. Frågan är bara vem som smusslat dit den. Är det en anställd som inte vågar ta diskussionen med den/de som bestämmer över skyltfönstrets utformning, eller är det en vanlig medborgare som gått förbi, blivit provocerad, gått hem, skrivit lappen, plastat in papperet, gått tillbaka och gått in, låtsas titta på kameror och när ingen såg på böjt sig in i skyltfönstret och ut placerat meddelandet? Jag hoppas givetvis på det sistnämnda.

Vit polo

Ytterst få män ser bra ut i vita polotröjor och de som ser allra värst ut i dem är de som oftast bär plagget; småfeta karlar. Nu är just småfetma sällan särskilt klädsamt, men iklämd en tajt, vit polotröja så blir det anmärkningsvärt fult. Den snäva passformen gör inget för att dölja det överkroppsliga överflödet och den vita färgen framhäver skuggorna som bilringarna, den köttiga naveln och manboobsen (med tillhörande bröstvårtor) ger upphov till, något som accentuerar fetman ytterligare. Jag vill kunna säga att man får se ut hur som helst, men uppenbarligen så drar jag en gräns någonstans.

Von Tratt

Vi har numera kvinnlig tronföljd – till kungens förtret inte att förglömma. Vi har inte bara kvinnliga präster, utan även biskopar med bröst och framstjärt – och i Stockholm till och med en flata. Nu är jag ju inget fan av varken kyrka eller kungahus, men vem orkar tjafsa om det i längden? Däremot finns det ju ytterligare en gammal institution, en som man kanske inte så ofta tänker på. Riddarhuset. Adeln. Det andra ståndet, som är allt annat än impotent dessvärre. Det högst beslutande organet i Riddarhuset, som består av ca 600 adelssläkter, är det s k adelsmötet som hålls vart tredje år med en representant från varje ätt. För några år sedan lämnade en någorlunda upplyst aristokrat och finansman vid namn Gustaf Douglas in en motion om att tillåta kvinnor att väljas in i det styrande riddarhusutskottet, med 16 ledamöter. Inte helt överraskande röstades motionen ned, med förkrossande majoritet. Eftersom jag ytterst sporadiskt läser Riddarhusets tidskrift Arte et Marte (där Magdalena Ribbing är en flitig skribent) har jag inte förrän nu uppmärksammat detta faktum. Henric Ankarcrona, ordförande i riddarhusdirektionen, försvarade beslutet med de gåtfulla orden: "När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel" och "I dagens Sverige finns bara en syn på saken. Det är ett minfält och då får man acceptera att få på nöten".

Men tydligast bevis på inavlad enfald visade han nog med sin slutkläm: "Jag vill betona att detta inte är en fråga om kvinnosyn, utan hur man ska bevara gamla regler". Gamla regler? Som de gamla reglerna som nekade kvinnorna prästkappan? Tronföljden? Eller varför inte rösträtten? Arvsrätten? Drömmer Ankarcrona och hans blåblodiga bröder om att storma in på södermalm och våldta läkarsekreterare till höger och vänster? Tömma kassorna på Bondens marknad? Kanske bränna en Gudrun Sjödén-klädd sjukpensionär på bål?

De är antagligen lika mossiga, lika skelögt konservativa och håller antagligen lika förtvivlat kvar vid de gamla traditionerna som sina nasala män. Men stackars grevinnor. Stackars alla Anna von Ankor. I Sverige finns ju inte samma tradition som hos överklassen på andra sidan Atlanten (även om de i sammanhanget tevklöst är noveau riche). För att skapa en illusion av sammanhang tvingas de istället harva på med sina hobbyjobb som flygvärdinnor på SAS och längta tillbaka till Carlzons tid, när de kunde vältra sig i lyx och slumsex i Rio, innan pyramiderna rasade på riktigt.

Det finns ingenting så provocerande anakronistiskt, så skrattretande föråldrat som Riddarhuset. Gör så här: Släpp in kvinnorna och lägg sen ner skiten!

Utför i kommentatorshytten

Jag är ingen riktig sportfantast men jag kan kolla när det är på TV. Jag har sett lite utförsåkning i vinter och har slagits av att en av SVTs expertkommentatorer verkligen är helt sämst. Han är expert på att uttala sig om hur det ser ut i åkningen och när det kommer till mellantiderna så visar det sig att han har riktigt, riktigt fel. Varje gång. "Här går det fort, hon har en bra linje" - vid nästa mellantid är åkaren 8 tiondelar efter. "Han tvekar lite, det här ser inte bra ut" - 2 sekunders ledning i mål. Varje jävla gång. Att han inte får sparken.
Alldeles nyss gick slalomdelen av damernas kombination. Som näst sista åkare startade en tyska som kommentatorerna trodde på. Efter några portar så klagar idioten: "nä, hon åker inte alls bra, vad har hänt?". Vid första mellantiden så har hon utökat ledningen med ett par tiondelar. Förstås. Men har ger sig inte, han klagar vidare på tyskans åkning. "Hon har inte alls samma flyt som man är van att se. Hon åker inte alls bra". Vid nästa mellantid har hon utökat ytterligare några tiondelar. Men puckot fortsätter att dissa. "Nä, det här är inte bra." Hans kollega hoppade in och undrade om inte (den utökande) ledningen ändå pekade på att hon gjorde nåt rätt, men det ville inte svinet inte gå med på. Han fortsatte i samma stil ända in i mål där tyskan tog en betryggande ledning, men han menade på att ledningen borde varit större. Amerikanskan som gick ut sist skulle krossa henne. Sagda amerikanska startar och "experten" ser direkt att hon åker bra, det här går fort. Vid första mellantiden har hon tappat det mesta av sin ledning. Han tycker fortfarande att allt ser bra ut, hon kommer att vinna. Vid andra mellantiden ligger hon t o m efter. Han hinner hylla henne i några portar till innan hon åker ur. Synd för henne men rätt åt den hjärndöda idioten.

En politisk synvilla

Det här blev ett misslyckat experiment, men resultatet är likafullt intressant. Anton Abele, som vill "förändra och förbättra Sverige för alla" hade stuckit ut sin abnorma haka en gång för mycket och jag ville visa någon sorts samband med vår landsfaders påskägg till huvud. Men ack vad jag bedrog mig. Se själva:


De är förvisso bananafaces båda två, men proportionerna är i stort sett desamma och i allra högsta grad moderata. Tänk vad ögat kan bedra en.

På en balkong, ovanför en avgrund

Ibland är det nästan uppfriskande att träffa på en riktigt korkad en. Jag och min vapendragare befann oss på en balkong på en fest i en andrahandstvåa på Kungsholmen där vi knappt kände en käft, där medelåldern var 21, där alla var från Västerås och där alla ville dricka shots hela tiden. Hursomhelst, så försöker vi konversera en yngling som halkade ut på balkongen. Eftersom han var både judisk och homosexuell hade vi stora förhoppningar på honom. Han hankade sig fram som någon sorts telefonförsäljare (även om han hade hittat på ett finare namn för det) men han verkade ha vett nog att skämmas för det och ville förstås göra något annat av sitt liv. Ah, intressant. "Så, vad vill du göra egentligen?", undrade vi sippades spetsad lådvinsbål. Jo, tydligen hade han sminkat en tjejkompis helt nyss, typ asfint, och hon tyckte att han borde bli make up-artist. Så nu skulle han kanske bli det. Men... han hade sina dubier: "Tänk bara, där står man och sminkar typ, inte vet jag... Sarah Dawn Finer, och så går hon typ upp på scenen och gör sin grej, men själv får man liksom ingen cred för det. Så. Jävla. Orättvist!" Eh... joo. Han ville i alla fall bli rik och berömd, så mycket visste han i alla fall. Uppenbarligen inget som krävde någon form av talang, men det är ju ingen paradox numera. Det var bara så väldigt tragigulligt när vi hjärtespaltigt ändå ville veta: "Men vad vill du egentligen?" och han bara tittade på oss väldigt länge och till slut stammade fram: "Ursäkta, men jag förstod inte frågan...". Sen sprang han in till shotsbrickan medan vi förbluffade stod kvar; två trötta trettiofemåringar på balkong på en fjortisfest, som plötsligt kanske inte heller förstod frågan riktigt.

Ich schenke dir meine schönsten Worte

Han skulle fortfarande vara Sveriges fulaste författare, men om han slutade tycka att han var så överjävligt unik och missförstådd som bara genier blir, om han inte fönade sin blonda busiga kalufs varje morgon, om han inte rasade i medierna varje gång en tjej betedde sig lite kymigt mot honom*, då skulle han kanske inte vara Sveriges fulaste människa också.

Nu har Björn Ranelid skrivit en ny bok. Eller egentligen har han inte så mycket skrivit den, som saxat sina egna favoritfraser ur sin digra författargärning. Inte nog med att aforismerna översatts till engelska, tyska och franska – han har också valt att betitla boken: "Jag skänker dig mina vackraste ord"! Eh, tack så mycket Björn. Merci. Danke schön. Thank you very much... not!

Megalomanen Björn har tidigare gett ut alster som den (naturligtvis) självbiografiska "Till alla människor på jorden och i himlen", pinsamma socialsåpan "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", stridsskriften (som mycket väl kan ha banat väg för Obama) "Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet"** och "Kvinnan är första könet" – en märklig bok, med tanke på att Ranelid älskar Kvinnan, men hatar kvinnor. Det är antagligen därför som Maria Schottenius kallade honom för en "pappskalle".


* När Linda Skugge outade Björn som en armrakande läppglansmissbrukare blev det kanske första, men inte sista gången som han skelögd och kränkt beklagade sig i kvällstidningarna. När författaren Maja Lundgren gjorde upp med kultursveriges gubbslem (och därmed anklagades för att vara psykiskt sjuk, precis som Carina Rydberg... fast där hade de nog en poäng) i boken "Myggor och tigrar" berättar hon om en incident då hon träffade Ranelid på glamorösa Bokens Dag i Värnamo. Under middagen satt han tydligen och hånade skolflickor som sitter och håller sig i klassrummet istället för att gå och kissa (för det första: väldigt märklig sak att haka upp sig på, och för det andra: var får han allt ifrån?). Maja avbröt honom med att säga att det kanske bara var ett bevis på engagemang. Björn blev naturligtvis rasande! Maja skriver:

"Jag hade väckt upp en sovande kissbjörn i Ranelid. Han kunde inte förlåta det där. Han fortsatte sin monolog: - Lyssna nu Maja, du kommer att kissa på dig. - Det är sköööönt å kiiiissa... Ska du kiiiissa, Maja..."

Svarta rubriker i Expressen: Björn Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing!

** Enligt Ranelid den viktigaste bok som getts ut på 40 år.

En man med glatt humör

Jag brukar promenera hem från jobbet men ibland så är en bussresa mer praktisk. Mer praktisk men ingalunda mer njutbar. Idag var min tajming helt värdelös då jag reste hem genom innerstan mitt i den värsta eftermiddagsrusningen. De första kvarteren på treans buss gick väl an men när S:t Eriksbron närmade sig försvann angåendet. Det var köer och trängsel åt alla håll och busschaffisen lät meddela att störst går först medelst signalhornet. Cyklister och fotgängare fick passa sig. Efter en plågsamt utdragen färd över till Kungsholmen så verkade chaufförens tålamod vara till ända. En Volvo befann sig tydligen alltför nära bussen varpå bussföraren lutade sig ut och knackade på bilens passagerarruta och gestikulerade. Oväntat var det.

Några meter före Västermalmsgallerian så resulterade chaffisens aggressivitet i en tvärnit för att undvika en kollision med en framförvarande japansk småbil. En dam i närheten av mig förlorade fotfästet något och lutade sig hastigt mot mig; i en annan del av bussen ropade någon till i skräckblandad förvåning men ingen större skada än så var skedd. Chauffören bad om ursäkt och hörde sig för ifall alla var okej, vilket alla var. En fin gest mitt i kaoset.

Framme vid Västermalmsgallerian så var omsättningen på passagerare stor och sist av alla klev en överserverad tant på. Hon hade konstigt gul mascara som matchade hennes glasögon, samt en utgången stämpel på förköpshäftet. När bussföraren påpekade detta så sluddrade kajan fram invändningar om att den alldeles precis stämplats (i hennes värld så var det säkert så) och det ena med det tredje. Chauffören insåg väl det lönlösa i att övertyga fyllbulten om att hon hade fel och lät det passera. Hon vägrade dock sätta sig utan talade högt och ljudligt om att hon skulle till Mälarpaviljongen (trots att vin i solen var det sista hon behövde) och krävde att få veta hur man tog sig dit. Föraren hade ingen aning om var det låg men det hjälpte föga att han sa det, tanten krävde svar. Vid det här laget hade vi stått still såpass länge att jag funderade på att hoppa av och byta färdmedel till t-bana men just då bad chauffören den förfriskade damen att sätta sig och bussen började röra sig (ryckigt) från hållplatsen.

Vi hade inte ens hunnit ett kvarter innan den gulmascarade kvinnan var framme vid föraren igen och förklarade vart hon skulle. Jag vet inte om han ljög, gissade eller fick en insikt men han sa att hon skulle hoppa av vid Landstingshuset och att hon var tvungen att sätta sig. Bara någon halvminut senare så började en (vad det verkade) något förståndshandikappad flicka i tonåren gå framåt i bussen. När hon kom ända längst fram frågade hon ljudligt chauffören om varför han bromsade så plötsligt nyss. Jag började massera tinningarna och gruvligt ångra att jag inte bytt till tuben. Jag såg framför mig hur busschauffören tappade all besinning och trampade gasen i botten och krossade oss alla mot en husvägg, men lyckligtvis utspelade sig detta scenario endast i mitt huvud. Chaffisen uppvisade istället nyfunnet tålamod och förklarade att han var tvungen att bromsa för att inte köra på bilen framför, varpå han tillade: "UNGEFÄR SOM NU!" Han bromsade något mindre häftigt än innan men tutade desto mer på bilen framför.

Resan hem hade vid det här antagit en surrealistisk och mardrömslik karaktär, något som förstärktes av att en man med världens fulaste frisyr gick förbi utanför. Han hade rakat håret på sidorna och baktill och hade resten i en hästsvans. Problemet var att han hade en enorm kal flint upptill så håret var en tunn strimma från tinningarna och bakåt, i en tofs. Hursomhelst så var flickan fortfarande frågvis efter bussens senaste inbromsning och då la sig den fulla tanten i. Hon bad flickan gå och sätta sig. Det var som att bussen förvandlats till en tavla av Dalí. Flickan satte sig och tanten tog tillfället i akt att hojta till föraren om när hon skulle av. Han upprepade att det var vid Landstingshuset och väl framme sa han det igen och hon hoppade av och såg förvirrad ut. Återstoden av min bussresa blev tämligen incidentfri men min övertygelse om att man aldrig ska åka buss hade redan stärkts. Jag upprepar; åk aldrig buss i Stockholms innerstad. Aldrig. Det är inte värt det.

Unga trollkarlar blir mobbade i skolan!

Jag ser framför mig nästa Friends-reklam på bio.

I ett öppet brev till kulturministern Lena Adehlson Liljeroth bönfaller Per-Olof Johansson att TV-programmet "Trollkarlens hemigheter" på Kanal 5 stoppas. ”Vad kan du göra för att stoppa ett program som sakta men säkert skär av den navelsträng som startade för cirka 3 000 år sedan?”, undrar Per-Olof, som även går under artistnamnet Mr. Polo, en "semiproffesionell" trollkarl som en gång fick silvermedalj i de Nordiska Mästerskapen i Trolleri.

Krisen drabbar tydligen inte längre vanliga mugglare: ”I dagens lågkonjunktur är tanken att skapa arbetstillfällen men Kanal 5 skapar arbetslöshet”, menar den upprörde häxmästaren. Men det kanske allra värsta är mobbingen. Mr. Polo arbetar till vardags som mellanstadielärare, men undervisar också unga trollkarlar. ”Efter ett antal avslöjanden har många ungdomar tappat sugen och en del till och med hånats av sina klasskamrater”. Är vi inte alla spända på vad kulturministerns svar kommer att bli?

Mr. Polo puts the "Dumb" in "Dumbledore".

Alfahanne

Kallar man sig själv för "alfahanne" så förtjänar man att först bitchslapas, sedan låsas in i en Laikakapsel och skickas på en enkel resa ut i världsrymden.

Turistfällan

Hela Stockholm förvandlas nu till Drottninggatan. Hela livet blir en vattenfestival. Turisterna har börjat anlända och man får hornhinneavlossning av allt himlande med ögonen. Andelen idioter är konstant oavsett var man befinner sig, men summan blir förstås långt mycket större i Stockholm och i synnerhet till sommaren. De första dagarna kan det vara riktigt underhållande att se dem, nästan som en alldeles egen oattraktiv turistattraktion. Men ganska snart blir våldet mot ögat alltför traumatiskt.

Från Observatorielunden till Järntorget passerar man alla helvetets nio cirklar. De likgiltiga, De vällustiga, De giriga, De omättliga... Turister som fläskar runt med sina redan livströtta ansiktsmålade barn. De kanske har varit på Grönan och kånkar på gosedjur stora nog att knulla med eller 100 kilo kexchoklad, som ju är precis vad den familjen behöver. Anemiska emodöttrar med ögoninfektioner som handlat sig individuella på Punkt Shop. Kraxande tonårssöner med syntflätor och Trollet Rulle-t-shirts. Mamman och pappan, som slutat älskat varandra sen långt innan Internet, går plötsligt hand i hand i en tragisk imitation av ömhet. Och nu vill Mamma och Pappa (de kallar varandra så) ha starköl så de hittar en uteservering där de kan sitta och blänga på andra turister. Eftersom turister alltid hatar andra turister. De drömmer om resmål med all inclusive köttbullar och samtidigt fria från andra turister. Bara en leende underdånig lokalbefolkning med servicekänslan i blodet. De hoppar av transferbussarna på väg till hotellet och låter sig fotograferas med en blind yogurthgumma de hittat längs vägen, för att kunna visa upp nånting äkta på Picasa. De kånkar runt på precis alla sina värdesaker i enorma ryggsäckar de av säkerhetsskäl bär på magen, samtidigt som de fnyser åt andra turister med skämmiga midjebälten. Stockholmarna åker till landet. Lantisarna åker till Stockholm. Och ingen blir nöjd. Lantisarna muttrar över hur stressigt det är i storstan. De längtar hem till det lilla lilla livet hemmavid, med ett helt annat tempo. Med andra värderingar. Med en helt annan livskvalitet.

Jo, tjena Malena. Stick hem till era egna patetiska livspussel, era ljudböcker, era datorkörkort och tjuvkopplade digitalboxar. Och alla stockholmare som hukar i sina hyrda semestertorp i skogen och klagar på trångsynta, misstänksamma grannar – ni kan lugnt åka tillbaka till en numera folktom Drottninggata. Där har Gamla Stan tömts på konsthantverkare, indianerna har öppnat ett casino istället i en konkursdrabbad galleria och – det bästa av allt – alla stillaståare har svultit ihjäl i brist på pengaklirr.

Nej, det är inte min nalle har jag ju sagt!

Säga vad man vill om Nalle Knutsson, men hata honom kan man inte göra. För den som själv inte orkar navigera runt på hans egensnickrade hemsida nalleknutsson.se (bilden ovan göms under rubriken "Hemlig sida endast för vuxna") följer här några godbitar ur hans CV:

"Grand Hotel Stockholm utbildning som nisse, comic , servitör, fyra somrar"

"Gajd i engelska två somrar på Rättsviks Turisthotell"

"Liv igen, Datortekskurs i Björkhagen våren 98"

Och sist tillägger han det djupt oroande:
"Glömde en viktig sak, under många år av mitt vuxenliv har jag också fungerat som övervakare till ungkillar som har ett brottsligt förflutet, även för en del psykiskt sjuka killar"

Lajv naked show

Irritationsmomenten är många på ett gym, särskilt i omklädningsrum, dusch och bastu. Vissa samtal man tvingas åhöra kan få en att vilja klösa sig till döds och av någon anledning är nakna idioter värre än påklädda diton. I bastun svettas pompösa säljartyper som försöker överträffa varandras semestrar. Överhettade grabbar som försöker överträffa varandras helgfyllor. Gubbar som ogenerat stretchar sina sladdriga lemmar och försöker överträffa varandras sommarställen. Broilers som bulkar bananstinkande proteinshakes och försöker överträffa varandras gluteus maximus. Men man får ta det goda med det onda. Tvåla in sig och gå vidare i livet. En avart var jag dock, tills idag, ganska säker på att slippa konfronteras just där: lajvarna. Jag är i och för sig inte hundra på att just de här bleka, smalfeta, striphåriga exemplaren verkligen ägnade sig åt just det tveksamma folknöjet, men det kändes så. Deras högljudda samtal om vilka nervgaser som var effektivast, om hillebarder, om Lancaster-flygplan, om hur effektiva ringbrynjor egentligen var mot ett armborst och om de första misslyckade försöken med långdistansrobotar följde mig in i duschen. Visst, jag kunde ha stört mig på att de romantiserade vapen och pratade om sådana fruktansvärda saker som krig på en så provocerande teoretisk nivå. Krigets matematik. Men det som fick mig att knyta nävarna tills naglarna tryckte små halvmånar i mina handflator, var det faktum att en av dem så uppenbart beundrade den andre killen. Hade de varit nördar hade jag tjuvlyssnat med glädje. Men här hade vi en tönt som såg upp till en annan tönt. Och dessutom var de närmare trettio båda två. För min inre syn såg jag mig själv sänka en morgonstjärna i huvudet på översittaren (skada 2T10+2) och låta den förledde stackaren fly, men när de äntligen försvunnit ut i omklädningsrummet och jag var ensam kvar rann plötsligt all min livskraft ur mig (PSY = 0) och jag ville bara sjunka ner i hukande ställning i duschstrålen och krama mig själv, nynna och stirra galet in i väggen. Och det allra värsta var att jag lärt mig en hel del på kuppen.

Pappa bakom en vagn

Att vara pappaledig kan "vara hur kul som helst", enligt författaren Henrik Harr, "särskilt om vi får göra det på våra villkor". Alltså mäns villkor. För att vara pappa är tydligen så himla mycket annorlunda än att vara mamma. Kvinnor kan, enligt Harr, saker som "värmen på vällingen, kyrkans barntimme, galonbyxor och när det är rea hos Polarn & Pyret", men som pappa behöver man mer än så. Det ska vara lite orakat, och lite skönt vasastansavslappnat, mer inriktat på att göra livet lättare och roligare, som att styrketräna med ungen som hantel, ta en whisky redan till lunch "bara för att man kan", fantisera ihop porrstjärnenamn man kan ge barnen när de fyller 18 eller spela luftgitarr i kalsongerna medan barnet sover, för så roar sig män. Och det värsta är att det känns som att allt det här sker lite i smyg för den fördömande, förebrående mamman som bara tänker på vad som är nyttigt och aldrig på vad som är kul. Och pappan är bara ett förvuxet barn med en liten lekkamrat som busar sig fram genom livet. Nej, åk hem till Mars, Herr Harr!

Hur står det till... egentligen?

Jag ogillar för det mesta kallprat. I vissa sammanhang förstår jag vitsen med att kunna konversera lite löst och ledigt, till exempel på bröllop och liknande då man ändå kollektivt måste upprätthålla någon sorts illusion om att gästerna har det trevligt. Man pratar om vad man jobbar med, om hur man känner brudparet, om Män som hatar kvinnor och om bostadsmarknaden i innerstan. Numera innehåller de flesta bröllopsprogram krystad kuriosa om ens bordskamrater, som ska hjälpa en på traven.

Då och då träffar man dock även i sådana sammanhang på en och annan person som väljer att svara ärligt på frågan: "Hur står det till?" Som om man i själva verket frågat "Hur står det till... egentligen?" Det kan ibland leda till en för en gångs skull engagerande diskussion, som förvisso kan vara svår att dra sig ur. Men oftast önskar man bara att man varit duktigare på att snabbt identifiera och undvika rättshaveristerna, elallergikerna, fibromyalgikerna och konspirationsteoretikerna. För att inte tala om dessa så väl kamouflerade medlemmarna i den inte alls så välgörande organisationen Kvinnor utan gränser. Eller Kvinnor som älskar män som hatar kvinnor. Nej, istället får kallpratet hålla på tills varmrätten bärs in och folk utsvultna äntligen hunnit skåla sig intressanta.

I mina norrbottniska hemtrakter ryggas det på sina håll åt artigt utsträckta händer och man fnyser bakom ryggen på nykomlingar som har mage att ställa intresserade frågor till de andra festdeltagarna. Och det har inte så mycket med den ack så uttjatade jantelagen att göra, som ett medfött förakt mot all sorts beteende som stinker överklass. För håller man bara lite låg profil initialt, så sitter man några timmar senare naken i bastun, pratar om döden och blir piskad ren och blodig av en våt björkruska. Om det nu är det man vill förstås.

På min lillasysters bröllop satt folk med folk man kände och ingen vågade prata med de få långväga gästerna (till exempel ett par tjejer från det exotiska Bålsta). Kallpratet uteblev i stort sett helt och hållet. Men eftersom några finurliga gäster gömt en stor dunk hemschwene i en Cabby 562 DLX parkerad alldeles utanför hembygsgården uppförd 1987, steg strax stämningen skyhög i lokalen och nådde sin kulmen när männen i lokalen skrålade att brudgummen "var homosexuell! Homosexuell! Homosexuell!" (vilket han, till skillnad från undertecknad och – skulle det visa sig – tjejerna från Bålsta, naturligtvis inte var).

Jag ska inte berätta så mycket mer om denna afton – i själva verket var en fantastisk kväll, myggfri och midnattssolig, med massor av härliga känslor, mänskor och rejält fina, personliga tal – förutom att nämna att den för min del närapå slutade i slagsmål med min ingifte farbror från Farsta, då en annan farbror fick hålla mig tillbaka i tron att jag skulle slå ner honom. Min faster, som också var min bordsdam, hade nämligen suttit knäpp tyst i sin psykblommiga Ellosklänning under hela middagen och antagligen fått tag på ansenliga mängder av husvagnsspriten. Vi hade inte så mycket att säga varandra, eller det trodde jag i alla fall, trots att vi inte setts sedan hon suttit barnvakt för mig när jag var liten och jag fick låna hennes trosor efter att ha kissat på mig i hissen (det är förstås hörsägen). Men plötsligt far hon ut mot mig och gastar: "Du sa att du älskade mig när du var tre och sen dess har du inte hört av dig!!!" Henne gick det knappast att kallprata med. Någon timme senare upptäcker jag att hennes pundare till man smyger bakom ryggen på samtliga mina familjemedlemmar och knappt hörbart väsa "Ärthjärna". Av alla tänkbara okvädesord som finns, väljer han just detta. Därefter försöker han sig plötsligt på ett heart-to-heart med mig och undrar om jag inte kan komma och hälsa på dem i Farsta nån dag. Ridå. Brudgummen blev i alla fall glad och rörd över att jag försökt försvara familjens heder med både syrliga kommentarer och knutna nävar och tog med mig på en stadig grogg och korv med förbrödring nere vid brasan.

Egentligen hade jag först tänkt jämföra detta bröllop med ett annat som ägde rum i Mölle, på tjusiga Grand Hotell vid havet. Men i själva verket är likheterna fler än skillnaderna. Istället för hembränt bjöds på mimosa. Istället för min farbror: David Lagerkrantz. Och istället för min faster hade jag bröllopsfotografen som bordsdam (vilket säger något om min status bland gästerna) som bara kunde prata om Rhodesian rigdebacks. Plötsligt hörde jag mig själv säga att jag funderade på att köpa just en sådan hund och bad henne berätta mer. Mitt emot mig satt en liten mjäkig människa som brukade rida mellan polska slott på försomrarna. Och jag hörde mig själv säga: "Det låter underbart, berätta mer!" Plötsligt kallpratade jag skjortan av mina bordsgrannar och insåg lättad att jag förmodligen skulle överleva resten av kvällen. Kanske hade jag inte hatat själva kallpratet så mycket som hatat att jag inte behärskat det. Jag hade kanske maskerat det som i själva verket var en ganska allvarlig brist på social kompetens med övertygelsen att helt enkelt var för god för sånt själsdödande trivialt strunt. Som om jag hela tiden väntade på det stora Samtalet. Men likväl kände jag där och då, när jag jiddrade vidare om urgulliga boutiquer på Waxholm och hur härligt det är att påta i jorden, att jag mest av allt hatade mig själv, lite grann.

Men så vände jag mig till höger och där satt hon – en ung kvinna som suttit tyst (med inte med en ack så högljudd tystnad som min faster, utan en värdig, inåtvänd, stillsamt lidande tystnad som en Bergmanaktris) hela kvällen med händerna i knät som nervöst nyper i servetten, hårt hopknipna läppar och lätt flackande blick. Det var som scenen i West Side Story där Tony och Maria får syn på varandra för första gången och alla de andra dansande gästerna bara stannar upp och liksom suddas ut. Jag knackade henne lätt på axeln och frågade försiktigt: Hur står det till... egentligen? Och hon svarade. Och jag ångrade mig nästan genast.

Stanna i garderoben tills du vet vad du ska ha på dig!

Min mamma blir skitsur på mig när jag dissar Barbados-Magnus Carlsson , vilket oftast begränsas till att jag säger blä när jag ser hans tvålfula nuna och hans prickiga huvudsvål på TV. Eller för den delen Barbados-Mattias Holmgren. Hon säger det inte rätt ut, men menar att jag borde vara glad att det finns såna helyllehomo som kan representera oss, och vara en förebild för alla unga vilsna stackare på väg ut ur garderoben i varsin skitful tank top. Och gud nåde mig om jag vräker ur mig något magsurt om folkkära gubbar som Rickard Wolff, grimasen Gardell eller luttrade konferensproffset Mark Levengood med pärmen full av anekdoter om hans jävla mormor, som alla redan hört tusen gånger. Men allra allra värst är Tony Irving...

Jag hatar förstås varken bögar i allmänhet eller mig själv i synnerhet. När jag var liten fanns egentligen bara Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson och en kuf i rosaskimrande peruk som jobbade på lokalradion, så visst har det hänt grejer sen dess. Och det är väl kanske jättefint att alla wifebeaters runt om i landet skrålar att de vill leva la dolce vita. Men det är blotta tanken på att min mamma när hon ser de gosiga rosiga Barbados-bögarna huka kind mot kind över en rotfruktsgratäng i nåt hemma hos-reportage, med stolthet säger för sig själv: Min son är en av dem!