Konsten att läsa och skriva. Del 1.

Ett väl beprövat botemedel mot skrivkramp sägs vara att skriva om det. Lite som att svettas ut en feber eller promenera bort en domnad fot. Ont ska med ont fördrivas. Jag är inte säker på att det funkar och jag är inte heller säker på att det är just skrivkramp jag har drabbats av. Snarare är det nog lusten som saknas. För tillfället. Hoppas jag. Men tanken fick mig i alla fall att reflektera över min relation till skrivandet och hur den förändrats genom åren. Och längs minnenas boulevard träffade jag på tre människor som på helt olika sätt påverkat mig och min penna. En älskade jag, en hatade jag och en tyckte jag bara oerhört synd om. Jag börjar från början.

Jag hade förmånen att lära mig läsa och skriva redan vid fyra års ålder och blev snabbt en bokslukare av rang. Jag hängde ständigt på biblioteken och förälskade mig i de musgrå flätade kvinnorna bakom disken. Jag trivdes långt bättre där än på fotbollsplanen, där jag bara var livrädd – för att få bollen, för att råka göra självmål, för att missa en målchans, för det andra laget, för mitt eget lag och för den alldeles för engagerade publiken. Och rädslan var förresten allestädes närvarande i den där gudsförgätna byn full av hårdrockande, snusande, tjuvskoteråkande neandertalsmobbare. (Man kunde tänka sig att det gått illa för dem så här trettio år senare, men jag vet inte... en av de värsta jobbar som Montessorilärare och killen som var bäst i laget, som brukade boxa luften ur min mage helt random efter skolan, är nu en framgångsrik fotograf. Begreppet Karma verkade inte riktigt ta fäste ovanför barrskogsgränsen.) Men förutom en rullstensås och en gammal träbro vid ån, så var just biblioteket en frizon. Moderskeppet som kallade. Ett par dagar i veckan hade de kvällsöppet och då pinade jag dit efter middagen på min lilla sparkstötting och hängde tills de stängde. Lite för gulligt kanske, men det handlade lika mycket om att imponera på bibliotekarierna med alla tunga böcker jag kånkade fram till dem, som att jag ville förkovra mig. Och betänk att det förutom kärlek till böckerna, var rädslan, och i förlängningen förstås hatet, som drev mig in i litteraturens värld. Det är i alla fall den förenklade bild jag tydligen har valt så här i efterhand. Jag kan inte förneka att det känns skönt att lite kokett mysa över bilden av mig själv som missförstått geni (eller åtminstone en enögd i de blindas rike) susande fram på en spark i midvinternatten. Lika begåvad som beskäftig anar jag. Lika lillgammal som jag var som sju, lika omogen är jag trettiosju. Lika nere med Majakovskij då, lika insnöad på Marvel idag.

Jag rodnar, ska jag erkänna, när jag tänker på hur sjukt bekräftelsekåt jag var som barn. Hur mycket jag ville imponera på lärarkåren. Hur stolt jag var över min fulla tygkasse spänd över sparkens handtag. Hur mycket jag njöt över att få vara den som fick ta hand om högläsningen i klassen varje morgon – ur ömsom biblisk, ömsom indianrelaterad litteratur. Hemma gick jag systematiskt igenom mina föräldrars bokhylla och Bra Böckers Bokklubb. Mycket sex. Väldigt mycket sex. Jag vet inte om det bara är min förtjänst att Hästarnas Dal så självklart öppnar sig på ett visst parti när man ställer den på ryggsidan. Det är förstås precis där som Jondalars stolta manslem når som djupast in i Aylas våta grotta. Huh! Första gången jag ens hörde talas om homosexualitet var i en Jacke Collins-bok som inleds med ett maffigt rövknull, där den påsatta maffiabossen sen skjuter ihjäl nån eller sig själv... jag minns inte riktigt detaljerna. Jag vet att jag läste en bok som hette "Prinsessans sju hål", men kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om. Och ska det inte vara åtta förresten? Det var överhuvudtaget många ländkläden som veks undan, många gylfar som spände över bultande bulor, många knapplösa knull på flygplatshotell. Ren och skär läsglädje.

Att bara läsa räckte förstås inte. Inte ens att läsa högt. Dagbok har jag aldrig lyckats skriva, eftersom jag aldrig förstått vitsen med att bara skriva för sin egen skull. En gång flyttade jag lite på böckerna i biblioteket, gjorde en rejäl lucka efter Aksel Sandemoses "Varulven" och fantiserade om att min bok, min kritikerrosade debut, min mustiga släktkrönika, den stora norrländska romanen, äntligen blivit utlånad. En person fick mig att tro att det skulle kunna bli verklighet, en annan satte stopp för drömmen.

Men mer om det nästa gång.