tisdag 31 augusti 2010

Konsten att läsa och skriva. Del 2.


När jag funderade på skrivandet och läsandet i mitt liv, flöt ett gammalt hat upp till ytan - det uppsvällda liket av min klassföreståndare i högstadiet. En kvinna vi kallade Jabba (fast bara bakom hennes kolossala ryggtavla). Och nej, hon är förstås inte död... eller? Jag googlar genast! Nej, det ser ut som att hon är vid liv och dessutom i välförtjänt blåsväder. Efter att ha pensionerats som skolchef för Piteå kommun, började hon tjäna feta konsultpengar på att hjälpa skolor runt om i länet att skära ner och sparka lärare. Föga förvånande. Jag behöver nu bara blunda för att se den där smala, medfött missnöjda munnen – ett circumflex i en överjäst surdeg. Hennes hesa agardhiska skratt. Den lilla spetsiga tungan som spelade över korta huggtänder. Hennes löjliga små Lassgårdsfötter. Hennes filtväst i varma jortoner. Färganalys: höst.

Vi var en relativt skötsam klass, som inte var svårt i en högstadieskola där niorna körde moped i korridorerna och slängde in nyårsraketer i kemisalen under pågående lektion. Och dessutom var jag en av de skötsammare i klassen. Jag och min oftast ende vän Olov, en tungomålstalande bondson med flaskbottenbrillor, tillbringade rasterna försjunkna över ett schackbräde eller repeterade med vår inte särskilt populära jazztrio, med en strumadrabbad sångerska som älskade pasteller och virkat. Jag var dessutom elevrådsordförande och fick i uppdrag av den onde Jabba att utreda just ovan nämnda fyrverkeriincident. En efter en plockades värstingarna in i ett klassrum där jag tvingades leda förhören under det att mordhot utdelades från mörka blickar under spretiga hårdrocksluggar. En kort tid av terror följde, som egentligen inte bjöd på särskilt mycket fysiskt våld, men nog mycket skräck för att bilda en hård extra inälva av värkande ångest i magtrakten. Det gick över efter ett par veckor, men mitt hat mot Jabba hade bara just börjat växa.

Skrivit hade jag gjort sedan ettan, och som alltid gick kvantitet före kvalitet. Jag fyllde skrivbok efter skrivbok med berättelser om bevingade hästar, koloniseringen av rymden och en mystisk nyinflyttad granne som visar sig vara djävulen. Bara fantasy, sci fi och skräck. När jag egentligen borde satsat på deckare. Jag fick alltid höga betyg, men inte alltid så höga som jag förtjänade. Tycker jag själv nu i alla fall. Så en gång så vågade jag mig på en ny genre: historisk kärleksroman. Jag hade antagligen läst nånting tantsnuskigt i historisk förklädnad och kombinerade det med min förkärlek för det antika Egypten, som jag fått från ett Asterixalbum. Och eftersom jag inte hittat någon lämplig bok om den olycksaliga drottningen såg jag mig nödgad att själv författa den. Så ägnade jag kvällarna till mitt stora mästerverk: "Dofter av lotus - historien om Kleopatra." Dessutom med undertiteln: "Bok 1. Julius Caesar", för jag insåg trots allt att jag inte skulle hinna berätta hela hennes färgstarka liv på bara en vecka. Det blev 65 handskrivna sidor som började på en flodbåt på Nilen vatten, där Kleopatra passade på att tänka tillbaka på sitt liv, innan hon släckte det med en aspiskobras bett.

När jag läser det nu slås jag av två saker: 1. Det är på INTET sätt bra. Och 2. Hur gay VAR jag inte? Jag hade förvandlat den stackars drottningen till en sexgalen intrigmakerska, en manipulerande hårdsminkad vamp omgiven av snygga muskelslavar. Jag vågar inte citera mer än de olidligt pinsamma sista raderna. En dialog mellan Kleopatra, som just undkommit en stadskupp, och Julius Caesar, som befinner sig i Alexandria på besök. Trots hans arrogans har Kleopatra förstås attraherats av honom från första stund, men hittills har de bara munhuggits och kastat mystiska blickar på varandra:

"Var inte orolig. Jag ska gömma er", lugnade han henne. "Den där Hasuneb kommer inte att klara av det här, det ska jag se till!" "Ni behöver inte..." Hennes hand tog tag i mannens. "Det kan vara farligt." Han skrattade till. "Nåja. Jag tror nog att jag klarar av honom, min kära. Men nu ska vi prata om oss istället." Hon såg honom djupt i ögonen. "Vad finns det att säga min konung?" Den natten gav hon sig helt åt honom, och både Kleopatra och Caesar fick veta vad kärlek var...

Alltså, det finns inga ursäkter. Det finns varken insikt eller avsikt med det jag skrivit. Det är tillgjort och naivt och ingenstans ser jag ett löfte om den stora författare jag förvisso aldrig heller blev. Men det är inte själva poängen. Vad som väckte min vrede ånyo var Jabbans kommentar längst ner på sista sidan:

"Mycket välskrivet men varifrån har du tagit faktaunderlaget? Har du skrivit detta själv? Det finns en del uttryck och ordval som verkar nog så avancerade för en 15-åring? [sic] 4+"


Jag älskade min mamma extra mycket den kvällen när hon fly förbannad ringde Jabban, som i själva verket heter Inger Ingesson, och skällde ut henne. Men det förändrade förstås inte saken. Jag var kränkt, sårad, bortgjord och det tog lång tid innan jag ville skriva igen. Och vi fick aldrig veta hur den skamlösa drottningen lyckades snärja Antonius, efter kejsarmordet, för jag uppfyllde aldrig löftet jag gav i den absolut sista meningen i "Dofter av lotus" – nämligen:

"Fortsättning följer."

Fortsättning följer.

4 kommentarer:

  1. Underbart - jag sörjer uppföljarens omöjlighet något oerhört. Jag gillar särskilt orvalet "mannens". Och ganska queer att det är han som vill prata ut om förhållandet och hon som bara vill ligga och gå vidare.

    Jag hade flera Jabbaesqua lärare i min ungdom. En synnerligen elak syslöjdsfröken som tvingade mig att stå längst fram vid katedern när hon trädde symaskinen eftersom min mamma hade sagt till henne att jag var rädd på lektionerna och inte riktigt förstod hur man gjorde (jag var åtta år). En hemkunskapslärare som sa till mig att jag aldrig kunde få MVG och hänvisade till "brist på talang".

    Såna där kärringar skulle inte känna igen kreativitet eller talang ens om den kilades fast mellan deras dubbelhakor.

    SvaraRadera
  2. Inte för sent för dig att bli författare! Det här var jävla bra skrivet. Med full inlevelse.

    SvaraRadera
  3. Är du säker på att ditt 15-åriga jag inte fortfarande skriver under pseudonym?
    http://jonas-ad.blogspot.com/2010/09/jag-visste-det-han-visste-det-parfymen.html

    SvaraRadera
  4. En liten pärla. Jag skulle vilja se moppeutredningen filmatiserad. Med Arnold Schwarzenegger i fat suite som Jabban. Det skulle bli höjden på hans karriär.

    SvaraRadera