Provokationskonst

DN hade häromveckan en kort artikel om Lars Vilks. För 30 år sen gjorde han nåt konstverk som står i Skåne och det är så fult att någon upprörd själ försökte bränna ner det för 25 år sen. Jag är inte särskilt konstintresserad och kan närapå inget alls om modern, svensk, dålig konst, men jag känner likväl till Lars Vilks. 2007 ritade han en teckning föreställande Muhammed som rondellhund och detta föll givetvis inte alla i smaken. Bland andra blev denna dam så upprörd att hon planerade att mörda tecknare Vilks. Detta fick tämligen stor uppmärksamhet för nåt halvår sen varpå rondellhundshistorien aktualiserades igen och Lars Vilks blev i ropet.

För några månader sedan bestämde sig narcissist Vilks för att pryda löpsedlarna igen; vid en föreläsning om yttrandefrihet så visade han filmen Mohammad, Mohammad, A Young Prophet's Homoerotic Journey from Islamabad to Mecca (inte riktigt, men typ). Föga förvånande så retade detta upp en deltagare (som troligen befann sig där just för att bli uppretad) såpass mycket att han försökte hoppa på föreläsare Vilks, men han hindrades av poliserna som av någon anledning såg sig nödgade att vara där.

Dessa händelser har orsakat en massa debatt, förstås. Ett återkommande tema har varit typ att "konsten inte får tystas av extremister" och att åtalen mot de som ville bränna ner uppviglare Vilks hus är viktiga för att bevara yttrandefriheten. Det låter på ytan vettigt och självklart och något som är värt att kämpa för, och per automatik så har Vilks underförstått varit denna förkämpe. Men, det här är inte Iran eller Kina och att uttrycka sig konstnärligt är generellt inte så riskfyllt här i Sverige. Visst, måltavla Vilks blev onekligen dödshotad för sina tilltag, men det är inte samma sak att göra en film om homosexualitet i ett land där homosexualitet är så olagligt att det sägs inte existera; och att visa sagda film i en föreläsningssal i Uppsala.
Vidare; att religiösa fanatiker reagerar på en medveten provokation är i mitt tycke inte ett hot mot yttrandefriheten. Inte i Sverige. Det är klart att om någon tänder eld på hans hus så är det mordbrand, men Lars Vilks har polisskydd när han uttalar sig, hans ord och verk publiceras och visas, han får mängder av uppmärksamhet. Jag tycker att han får uttrycka sig ganska fritt. Att ett gäng fundamentalister kontrar med våld är hemskt och brottsligt, men man tillskriver dem för stort inflytande om man hävdar att de hotar yttrandefriheten i vårt land.

Vilka vidöppna dörrar försöker upplysare Vilks sparka in? Att radikala muslimer är lättretade? Att det finns tabun? Att Muhammed hade skägg? Konst kan förstås vara provocerande, men jag undrar lite stillsamt om en ren provokation faktiskt måste vara konst. Det är i alla fall ett otroligt billigt sätt att få uppmärksamhet. Det fungerar uppenbarligen och är det spaltmetrar och medietid man vill ha så är det väldigt effektivt (linslus Vilks fick till och med figurera som expert i nåt TV-program om hur islam uppfattas i vårt samhälle. Lite som att be Rally vara bisittare i ett inredningsprogram som fokuserar på shabby chic), men är verkligen lättköpt uppmärksamhet nog för att någons förehavanden ska klassas som konst? Räcker det med att föra oväsen och väcka anstöt på enklast möjliga vis för att bli konstnär? Det går att jämföra med artister som får sitt genombrott i program såsom Idol. Mängder av TV-tid är förstås uppmärksamhet, men betyder den uppmärksamheten att det är bra musik och artister? Kan inga uppretade indiepoppare självmordsbomba Simon Cowell och Andreas Carlsson? Oj, där tappade jag tråden.