måndag 30 maj 2011

Fiskburkar

Jag har redan tidigare ondgjort mig över olika typer av förpackningar, men jag är långt ifrån klar. Beskåda burken på bilden. En konserv som öppnas medelst en ring med vilken man liksom skalar bort locket för att komma åt innehållet (som ofta är någon form av fisk). Inte så sällan är ringen lite svår att lyfta och det underlättas av att man använder en kniv för att bända upp ringen, redan det ett misslyckande i förpackningsdesign. De verkliga besvären börjar dock när man lyckats öppna burken. På bilden ser vi sardeller i olja. Sardellburkar som denna är oftast fyllda till brädden, vilket oundvikligen leder till oljespill. Sardelldoftande oljespill. 
Det är sällan man använder en hel burk sardeller vid ett och samma tillfälle; det brukar gå åt ett par stycken åt gången (om man inte gör caesarsalladdressing åt 45 pers. Men vem fan gör det?). Man inser omedelbart att sådana här burkar är ungefär så oåterförlutningsbara som de de kan bli. På grund av den undermåliga designen så inbjuder inte burken till att man drar bort hela locket (ger man sig på att dra loss hela locket så riskerar man att den lossnar med ett knyck och vips har man sprutmålat halva köket med sardellolja), utan oftast får man en stor plåtflärp som på bilden. Denna flärp är enkom i vägen och till besvär och gör den inoljade burken än mer oregerlig. Jag antar att man ska föra över resterande sardeller och olja till en annan burk om de ska förvaras (lycka till med det utan mer spill), men vafan kunde de inte göra sardellburken mer lämpad för förvaring?
Även matjessill brukar förpackas i sådana här burkar (fast cirkulära) vilket är precis lika dumt. Att en hel sillburk går åt i en sittning är inte lika orimligt, men den spillvänliga förpackningen orsakar ändå besvär. Om man CSI:ar ett midsommarbuffébord så lovar jag att man finner hundra gånger mer spillt matjessillspad än allt annat sillspad tillsammans. Skulle man sen få lite matjes över och mot bättre vetande ställa in i kylen så dröjer det inte lång tid innan nån råkar stöta till den lite när något annat ska ställas in eller tas fram, och vips så har man en härlig liten flod av matjesspad som sakta letar sig ner i grönsakslådan. Härligt.

8 kommentarer:

  1. Kudos för internreferenserna.

    SvaraRadera
  2. Det där är baske mig inte sardeller, det är ansjovis!

    SvaraRadera
  3. Det som på engelska heter anchovy heter på svenska sardell. Vad ansjovis heter på engelska lämnar jag åt någon annan att ta reda på. Men givetvis är inlägget lika relevant för ansjovisburkar.

    SvaraRadera
  4. Håller helt med. Fasansfull konstruktion. Fasar över tanken att samma "designer" skapar en återförslutningsvariant av samma förpackning. Först en låg sannolikhet att få upp burken, sen det helt omöjliga, att återförsluta. Troligen måste man först tömma burken på sitt innehåll för att inte riskera dränka sig själv, hela köket och alla eventuella gäster i spad.
    Kaviartuben är inte så dum egentligen...

    SvaraRadera
  5. Jag känner samma vrede över påsarna till Risenta-varor. De är konstruerade av en riktigt sadistisk jävel, och hur försiktigt man än försöker öppna påsen så får man antingen ut allt över hela köket, eller en öppning som inte går att hälla ur. Den totala förnedringen och ilskan när man sopar upp solrosfrön IGEN. och IGEN.

    SvaraRadera
  6. Upptäckte denna blogg för ungefär en vecka sedan. Har läst igenom hela, ända från början. Snälla, snälla, snälla - aktivera skrivandet igen! Sjukt underhållande, fantastiskt välskrivet.

    SvaraRadera
  7. Dagens gapskratt när jag tryckte på vem fanlänken! XD

    SvaraRadera
  8. Jag kan tillägga lite hat: Skulle öppna en burk av samma design, tog i lite för hårt och ett felplacerat lillfinger blev karvat in till benet. Mysigt!

    SvaraRadera