söndag 9 januari 2011

Diskmaskin


Det är inte roligt att diska. Jag hatar det till och med ibland. När jag köpte ny lägenhet i höstas var det inte en dealbreaker men dock en välkommen bonus att där fanns en diskmaskin. Och, på engelskt manér, även en tvättmaskin i köket. Jag har aldrig haft någotdera. De första veckorna kändes det löjligt urlyxigt att fylla diskmaskinen på kvällskvisten och somna till det trygga brummande, skvalande ljudet från köket. Jag körde en tvättmaskin om dagen, för att jag kunde. Och nu låter det som om det i själva verket är miljön och våra begränsade naturresurser jag hatar, men jag har skärpt mig lite på den punkten. Men grejen är också att jag på tok för snabbt upplevde ett skifte i min irritation. Tidigare hatade jag att diska och blev hjärtans glad för en maskin som gjorde det åt mig. Nu hatade jag plötsligt att fylla diskmaskinen, att tömma den, ställa tillbaka tallrikar och glas i skåpet, att inte vara hundra på var mina utensilier befann sig. Jag hade anpassat mig, på ett mycket dåligt sätt, till en ny situation, och glömde bort att vara tacksam. Det finns en politisk metafor här nånstans som jag inte orkar utveckla, men låt säga att den dels handlar om löntagare som får allt mindre i skatt (människor som alltför snabbt anpassat sig till en skenbar välfärd och glömt bort att vara solidariska) på bekostnad av utförsäkrade sjuka som slängs ut i en arbetsmarknad där de ändå inte är önskvärda, dels leder fram till ett härligt gammalt uttryck: Mycket vill ha mer.

1 kommentar:

  1. Men tack vare sänkt skatt och RUT-avdraget kan du anställa en person som plockar ur diskmaskinen åt dig. Perfekt!

    SvaraRadera