måndag 18 maj 2009

Hur står det till... egentligen?


Jag ogillar för det mesta kallprat. I vissa sammanhang förstår jag vitsen med att kunna konversera lite löst och ledigt, till exempel på bröllop och liknande då man ändå kollektivt måste upprätthålla någon sorts illusion om att gästerna har det trevligt. Man pratar om vad man jobbar med, om hur man känner brudparet, om Män som hatar kvinnor och om bostadsmarknaden i innerstan. Numera innehåller de flesta bröllopsprogram krystad kuriosa om ens bordskamrater, som ska hjälpa en på traven.

Då och då träffar man dock även i sådana sammanhang på en och annan person som väljer att svara ärligt på frågan: "Hur står det till?" Som om man i själva verket frågat "Hur står det till... egentligen?" Det kan ibland leda till en för en gångs skull engagerande diskussion, som förvisso kan vara svår att dra sig ur. Men oftast önskar man bara att man varit duktigare på att snabbt identifiera och undvika rättshaveristerna, elallergikerna, fibromyalgikerna och konspirationsteoretikerna. För att inte tala om dessa så väl kamouflerade medlemmarna i den inte alls så välgörande organisationen Kvinnor utan gränser. Eller Kvinnor som älskar män som hatar kvinnor. Nej, istället får kallpratet hålla på tills varmrätten bärs in och folk utsvultna äntligen hunnit skåla sig intressanta.

I mina norrbottniska hemtrakter ryggas det på sina håll åt artigt utsträckta händer och man fnyser bakom ryggen på nykomlingar som har mage att ställa intresserade frågor till de andra festdeltagarna. Och det har inte så mycket med den ack så uttjatade jantelagen att göra, som ett medfött förakt mot all sorts beteende som stinker överklass. För håller man bara lite låg profil initialt, så sitter man några timmar senare naken i bastun, pratar om döden och blir piskad ren och blodig av en våt björkruska. Om det nu är det man vill förstås.

På min lillasysters bröllop satt folk med folk man kände och ingen vågade prata med de få långväga gästerna (till exempel ett par tjejer från det exotiska Bålsta). Kallpratet uteblev i stort sett helt och hållet. Men eftersom några finurliga gäster gömt en stor dunk hemschwene i en Cabby 562 DLX parkerad alldeles utanför hembygsgården uppförd 1987, steg strax stämningen skyhög i lokalen och nådde sin kulmen när männen i lokalen skrålade att brudgummen "var homosexuell! Homosexuell! Homosexuell!" (vilket han, till skillnad från undertecknad och – skulle det visa sig – tjejerna från Bålsta, naturligtvis inte var).

Jag ska inte berätta så mycket mer om denna afton – i själva verket var en fantastisk kväll, myggfri och midnattssolig, med massor av härliga känslor, mänskor och rejält fina, personliga tal – förutom att nämna att den för min del närapå slutade i slagsmål med min ingifte farbror från Farsta, då en annan farbror fick hålla mig tillbaka i tron att jag skulle slå ner honom. Min faster, som också var min bordsdam, hade nämligen suttit knäpp tyst i sin psykblommiga Ellosklänning under hela middagen och antagligen fått tag på ansenliga mängder av husvagnsspriten. Vi hade inte så mycket att säga varandra, eller det trodde jag i alla fall, trots att vi inte setts sedan hon suttit barnvakt för mig när jag var liten och jag fick låna hennes trosor efter att ha kissat på mig i hissen (det är förstås hörsägen). Men plötsligt far hon ut mot mig och gastar: "Du sa att du älskade mig när du var tre och sen dess har du inte hört av dig!!!" Henne gick det knappast att kallprata med. Någon timme senare upptäcker jag att hennes pundare till man smyger bakom ryggen på samtliga mina familjemedlemmar och knappt hörbart väsa "Ärthjärna". Av alla tänkbara okvädesord som finns, väljer han just detta. Därefter försöker han sig plötsligt på ett heart-to-heart med mig och undrar om jag inte kan komma och hälsa på dem i Farsta nån dag. Ridå. Brudgummen blev i alla fall glad och rörd över att jag försökt försvara familjens heder med både syrliga kommentarer och knutna nävar och tog med mig på en stadig grogg och korv med förbrödring nere vid brasan.

Egentligen hade jag först tänkt jämföra detta bröllop med ett annat som ägde rum i Mölle, på tjusiga Grand Hotell vid havet. Men i själva verket är likheterna fler än skillnaderna. Istället för hembränt bjöds på mimosa. Istället för min farbror: David Lagerkrantz. Och istället för min faster hade jag bröllopsfotografen som bordsdam (vilket säger något om min status bland gästerna) som bara kunde prata om Rhodesian rigdebacks. Plötsligt hörde jag mig själv säga att jag funderade på att köpa just en sådan hund och bad henne berätta mer. Mitt emot mig satt en liten mjäkig människa som brukade rida mellan polska slott på försomrarna. Och jag hörde mig själv säga: "Det låter underbart, berätta mer!" Plötsligt kallpratade jag skjortan av mina bordsgrannar och insåg lättad att jag förmodligen skulle överleva resten av kvällen. Kanske hade jag inte hatat själva kallpratet så mycket som hatat att jag inte behärskat det. Jag hade kanske maskerat det som i själva verket var en ganska allvarlig brist på social kompetens med övertygelsen att helt enkelt var för god för sånt själsdödande trivialt strunt. Som om jag hela tiden väntade på det stora Samtalet. Men likväl kände jag där och då, när jag jiddrade vidare om urgulliga boutiquer på Waxholm och hur härligt det är att påta i jorden, att jag mest av allt hatade mig själv, lite grann.

Men så vände jag mig till höger och där satt hon – en ung kvinna som suttit tyst (med inte med en ack så högljudd tystnad som min faster, utan en värdig, inåtvänd, stillsamt lidande tystnad som en Bergmanaktris) hela kvällen med händerna i knät som nervöst nyper i servetten, hårt hopknipna läppar och lätt flackande blick. Det var som scenen i West Side Story där Tony och Maria får syn på varandra för första gången och alla de andra dansande gästerna bara stannar upp och liksom suddas ut. Jag knackade henne lätt på axeln och frågade försiktigt: Hur står det till... egentligen? Och hon svarade. Och jag ångrade mig nästan genast.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar