På en balkong, ovanför en avgrund

Ibland är det nästan uppfriskande att träffa på en riktigt korkad en. Jag och min vapendragare befann oss på en balkong på en fest i en andrahandstvåa på Kungsholmen där vi knappt kände en käft, där medelåldern var 21, där alla var från Västerås och där alla ville dricka shots hela tiden. Hursomhelst, så försöker vi konversera en yngling som halkade ut på balkongen. Eftersom han var både judisk och homosexuell hade vi stora förhoppningar på honom. Han hankade sig fram som någon sorts telefonförsäljare (även om han hade hittat på ett finare namn för det) men han verkade ha vett nog att skämmas för det och ville förstås göra något annat av sitt liv. Ah, intressant. "Så, vad vill du göra egentligen?", undrade vi sippades spetsad lådvinsbål. Jo, tydligen hade han sminkat en tjejkompis helt nyss, typ asfint, och hon tyckte att han borde bli make up-artist. Så nu skulle han kanske bli det. Men... han hade sina dubier: "Tänk bara, där står man och sminkar typ, inte vet jag... Sarah Dawn Finer, och så går hon typ upp på scenen och gör sin grej, men själv får man liksom ingen cred för det. Så. Jävla. Orättvist!" Eh... joo. Han ville i alla fall bli rik och berömd, så mycket visste han i alla fall. Uppenbarligen inget som krävde någon form av talang, men det är ju ingen paradox numera. Det var bara så väldigt tragigulligt när vi hjärtespaltigt ändå ville veta: "Men vad vill du egentligen?" och han bara tittade på oss väldigt länge och till slut stammade fram: "Ursäkta, men jag förstod inte frågan...". Sen sprang han in till shotsbrickan medan vi förbluffade stod kvar; två trötta trettiofemåringar på balkong på en fjortisfest, som plötsligt kanske inte heller förstod frågan riktigt.