Jmfr

"Har jag några deviser?", frågade jag mig själv häromdagen. Jag väntade länge utan svar. Ett dåligt tecken. Jag finkammade min hjärna efter några ynka principer som kunde definiera mig och tankescrollade alla floskler jag kunde uppbringa, för att se om det fanns något jag kunde ställa mig bakom. Eller i varje fall gömma mig bakom. Plötsligt blev jag desperat i jakten på ett tillvarons rättesnöre. Är jag verkligen totalt ad hoc som person eller är det bara en strategi? Var har jag varit, var är jag, vart ska jag? Till sist kom jag ändå fram till en maxim jag kunde stå för. Det var varken "lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta" eller "kärleken är som en fågel, håller man den för hårt dör den, håller man den för löst flyger den sin kos". Det var kort och gott: Jämför dig inte med andra!

Folk gör det ju hela tiden. Barnen i Afrika från min barndom har förvissa vuxit upp, eller i varje fall några av dem... Nya barn kommer dock hela tiden och de har det fortfarande det bra mycket värre än vi. Men är det anledning att inte få klaga på att skorpan på ens creme brûlée inte är nog knäckig. Jag inser ju att min efterrätt och att jag har råd att njuta av den (eller inte) har något att göra med att barnen i Afrika svälter, i ett makroperspektiv eller nåt. Men det är ju en helt annan diskussion. Det blir inte mindre jobbigt att dammsuga lägenheten för att stan är full av hemlösa. Hissen blir inte mindre trång för att matroserna på Kursk kommer på tal. Och mina barndomsminnen blir inte roligare av att jag tänker på Elisabeth Fritzl. Som om det skulle räcka att ta i beaktande alla stackare som har det värre, för att själv bli lycklig. Eller nöjd, rättare sagt.

Jag kan förstå vitsen med eftertanke och perspektiv, men situationen som sådan förändras ju knappast. Jag är fortfarande för hungrig, för proppmätt, för varm eller för kall. Jag är fortfarande missnöjd. Och det är precis just det som stör mig, för om man vet att man skulle kunna ha det lite lite bättre, varför skulle man nöja sig bara för att andra har det sämre? Att nöja sig känns så himla Kristina från Duvemåla. Och det finns nåt översittarfjantigt i att dra upp de där afrikanska barnen och deras likar. Inte nog med att man ska nöja sig med ha det lite sämre än man kunnat, man ska dessutom skämmas för det.

Möjligen avslöjar de här funderingarna något om mig som jag kanske borde ha behållit som en svart liten boll i mitt bröst, men det kan inte hjälpas. Lika idiotiskt är det att hela tiden jämföra sig med människor som man anser har det bättre än man själv. En tankevurpa åt motsatt håll: att aldrig någonsin vara nöjd. Att jämföra sig med människor man upplever har åstadkommit mer, fått mer, gjort mer, sett mer, borde handla om att skaffa sig positiva förebilder. Men hur lätt är det att hitta någon att se upp till som inte ser ner på en? Och alltför ofta ligger tanken snubblande nära avundsjuka och ren missunsamhet.

Vem som helst hade kunnat skriva "Anna är en bot" eller Harry Potter-böckerna, men nu gjorde han det och hon det istället. Och dom fick alla pengarna. Det är okej med mig. Vem som helst hade kunnat bli påkörd av en galning i Gamla Stan eller blivit född i en favela. Men nu blev dom det. Och det vore väl fan om det skulle göra mig lyckligare.