Personlig tränare

Han hade ett litet fågelaktigt ansikte och ett sådant där läskigt smalt leende som Christopher Reeves lyckades fyra av in i det sista. Frisyr från baltstaterna. En svag antydan till värmländsk dialekt. Spensligt byggd som en orienterare. Jag tänker EFS i Skellefteå. Schackgeni. Tyska operetter. Jag hade snarare hoppats på Full Metal Jacket med en skrikande sergeant som skulle förnedra mig snygg, men skulle alltså få nöja mig med den här bleka mansgossen som mitt livs första personliga tränare. Utan att fullt ut kunna dölja min besvikelse ställde jag mig lydigt under skivtången och försökte lära mig vikten av att spänna bålen, andas rätt, hålla benen i 90 grader och ryggraden rak. Men så började den lille jäveln smyga på kilon efter kilon på stången och anmärka på alla fel jag gjorde när jag alltmer rödsprängd hävde mig upp och ner. Och när jag inte orkade en millimeter till var jag tvungen att göra ytterligare tre lyft. Sista stöten förvandlade mina armar till överkokt linguini och det svartnade för ögonen en kort stund. Anabolgalna blickar granskade mig från speglar överallt i den svettosande gymlokalen. Och Sgt Hartman knuffade mig mot skivstången igen för femton nya. "Och nu ska vi träna utfall med hantlar", sa han sen glatt, och jag tänkte att du ska nog få se på utfall, din kristna lille skitkille. Det skulle vara så lätt för mig att svinga hanteln åt sidan, låta den slå bort hela underkäken från det där lilla huvudet. En kort fantasi bara, som blixtrade förbi lika snabbt som impulsen att klämma fast hans huvud mellan mina lår och med ett knappt hörbart kras vrida nacken av honom, när han tvingade mig att göra crunches på rätt sätt istället för det slöa, totalt resultatlösa vis jag tydligen tidigare ägnat mig åt, fast i och för sig nästan aldrig. Jag inbillade in hans nuna mellan hantlarna när de möttes i plågsamma bröstövningar på bänken. Med 15 kilo i vardera näve kunde jag med en enda klockren träff pressa ut hans ärtrunda lilla ansikte till en perfekt James van der Beek. Men så var timmen över. En sådan explosiv kombination av hat och energi har jag sällan upplevt. En sådan överrumplande kärlek och tacksamhet. Och Kristus sa att om jag någonsin ska dricka två öl och äta fish n' chips med massor av remoulad, så var det nu. Om en vecka ska vi ses igen. Innan jul kommer jag att ha hatat mig snygg, tänker jag mig. Nästan outhärdligt snygg.