Katt är den nya drogen...

Jag gillar katter. Eller vissa katter ska jag säga. Men det är inte alltid jag har fördragsamhet med människor som verkligen verkligen gillar katter. Jag kan inte hjälpa det. Stockholms katthem är ju i grund och botten en fin och dessvärre nödvändig verksamhet, eftersom det finns idioter som misshandlar, missköter eller helt enkelt överger sina husdjur. De är förstås de riktiga skurkarna, inte personalen på katthemmet. Jag vill börja med att ge dem en eloge. Och sen tyvärr håna dem lite. Nånstans inom mig vet jag att det här inte är okej, men jag är bara så väldigt rädd för dem, allihop. Inte katterna alltså (även om vissa av dem verkar vara riktiga monster enligt beskrivningarna), utan eldsjälarna. Kattamor!

I de långa beskrivningarna av de tillgängliga katterna har man valt att inte anlita en copywriter. "Kasper är en svart kille född ca 2006. Han är väldigt söt, snäll och trevlig, aningens försiktig innan han känner en. Han är också mycket lekfull och nyfiken -- fjädervippor är lattjolajban, tycker Kasper. Vill eventuellt ha en snäll katttkompis i sitt nya hem."

Människor är tvåbeningar, medan katter är fyrfota vänner. Skygga katter kan med fördel klappas med en långskaftad pensel istället. Låter ju gosigt. Men ibland måste man sträcka sig lite längre, eller lägre, än så. Kattflickan Bittra (för hon heter faktiskt så) kan man nämligen bara komma nära "om man är lugn och håller sig på hennes nivå, d.v.s. inte står upp, för då är man stor och extra läskig." Verkar ju också jättemysigt. Och praktiskt. Kattkillen Vilmar "har en förmåga att titta djupt in i dina ögon, länge -- ser nästan ut som om han försöker hitta svaret på någon, för oss okänd, fråga... Dessutom har vi upptäckt att han har en förkärlek för teskedar som leksaker. (Var får de allt ifrån, de små liven....?)". Ja, han verkar ju jättesmart, verkligen. Aino var "en väldans rädd, men snäll, liten minimissa och behövde därför lite extra tid för att bekanta sig med oss underliga tvåbeningar".

Ja du Aino, dessa underliga tvåbeningar alltså. Jag vet inte hur mycket tid jag skulle behöva med katthemmets eldsjälar innan jag också ogenerat kunde leka med en studsboll eller helt sonika hoppa upp i famnen på en crazy cat lady, men jag har full sympati med den där lilla minimissan.