onsdag 30 september 2009

Jmfr


"Har jag några deviser?", frågade jag mig själv häromdagen. Jag väntade länge utan svar. Ett dåligt tecken. Jag finkammade min hjärna efter några ynka principer som kunde definiera mig och tankescrollade alla floskler jag kunde uppbringa, för att se om det fanns något jag kunde ställa mig bakom. Eller i varje fall gömma mig bakom. Plötsligt blev jag desperat i jakten på ett tillvarons rättesnöre. Är jag verkligen totalt ad hoc som person eller är det bara en strategi? Var har jag varit, var är jag, vart ska jag? Till sist kom jag ändå fram till en maxim jag kunde stå för. Det var varken "lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta" eller "kärleken är som en fågel, håller man den för hårt dör den, håller man den för löst flyger den sin kos". Det var kort och gott: Jämför dig inte med andra!

Folk gör det ju hela tiden. Barnen i Afrika från min barndom har förvissa vuxit upp, eller i varje fall några av dem... Nya barn kommer dock hela tiden och de har det fortfarande det bra mycket värre än vi. Men är det anledning att inte få klaga på att skorpan på ens creme brûlée inte är nog knäckig. Jag inser ju att min efterrätt och att jag har råd att njuta av den (eller inte) har något att göra med att barnen i Afrika svälter, i ett makroperspektiv eller nåt. Men det är ju en helt annan diskussion. Det blir inte mindre jobbigt att dammsuga lägenheten för att stan är full av hemlösa. Hissen blir inte mindre trång för att matroserna på Kursk kommer på tal. Och mina barndomsminnen blir inte roligare av att jag tänker på Elisabeth Fritzl. Som om det skulle räcka att ta i beaktande alla stackare som har det värre, för att själv bli lycklig. Eller nöjd, rättare sagt.

Jag kan förstå vitsen med eftertanke och perspektiv, men situationen som sådan förändras ju knappast. Jag är fortfarande för hungrig, för proppmätt, för varm eller för kall. Jag är fortfarande missnöjd. Och det är precis just det som stör mig, för om man vet att man skulle kunna ha det lite lite bättre, varför skulle man nöja sig bara för att andra har det sämre? Att nöja sig känns så himla Kristina från Duvemåla. Och det finns nåt översittarfjantigt i att dra upp de där afrikanska barnen och deras likar. Inte nog med att man ska nöja sig med ha det lite sämre än man kunnat, man ska dessutom skämmas för det.

Möjligen avslöjar de här funderingarna något om mig som jag kanske borde ha behållit som en svart liten boll i mitt bröst, men det kan inte hjälpas. Lika idiotiskt är det att hela tiden jämföra sig med människor som man anser har det bättre än man själv. En tankevurpa åt motsatt håll: att aldrig någonsin vara nöjd. Att jämföra sig med människor man upplever har åstadkommit mer, fått mer, gjort mer, sett mer, borde handla om att skaffa sig positiva förebilder. Men hur lätt är det att hitta någon att se upp till som inte ser ner på en? Och alltför ofta ligger tanken snubblande nära avundsjuka och ren missunsamhet.

Vem som helst hade kunnat skriva "Anna är en bot" eller Harry Potter-böckerna, men nu gjorde han det och hon det istället. Och dom fick alla pengarna. Det är okej med mig. Vem som helst hade kunnat bli påkörd av en galning i Gamla Stan eller blivit född i en favela. Men nu blev dom det. Och det vore väl fan om det skulle göra mig lyckligare.

lördag 26 september 2009

Diagnoshysteri

Alla som är lite för trevliga, pratglada och socialt kompetenta är extroverta, utåtagerande och har dålig självkänsla. Alla lite för smala människor är anorektiska. Alla chefer är sociopater. Alla som inte riktigt passar in har damp, ADHD eller Aspergers syndrom. Alla som tar lite för mycket plats har egentligen uselt självförtroende. Alla som har jättemycket pengar är i själva verket deprimerade. Alla som är glada utan synbar anledning balanserar på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Det tisslas, tasslas och himlas med ögonen. Alla har plötsligt blivit psykologer.

fredag 25 september 2009

Fortsätt bakåt. Eller för all del, stå i vägen.


Vad är det med folk? Hur slut i huvudet är man om man tror att hyllan vid framhjulet bakom busschauffören är en plats man bara kan stanna vid så att alla efterkommande passagerare knappt kan komma förbi? Det är jävligt enkelt, man stannar inte mitt i gången 1 meter in i bussen när man kan fortsätta längre bak.

måndag 21 september 2009

PrtSc/SysRq


De senaste åren har få saker har utvecklats så mycket som datoranvändning, men trots det så har datorernas tangentbord inte fått se särskilt många förbättringar. Tangenter vars användningsområde sedan länge marginaliserats eller försvunnit finns oförklarligt kvar, och tangenter som idag skulle vara ytterligt användbara lyser med sin frånvaro.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när standardinställning vid inskrivning av text var att texten skrevs över om det stod något till höger om markören. Tryckte man på Insert-tangenten så ändrades markören från ett vertikalt streck till en tjockare ruta och texten sköts istället framåt och ingenting skrevs över. Det blev snabbt uppenbart att Insert-läget var mycket mer praktiskt än överskrivningsläget och standardinställningen för textinmatning i de flesta program blev just det läget. Dock så finns Insert-tangenten kvar på många tangentbord, fast numera med omvänd funktionalitet (och borde kanske således byta namn till Overwrite eller dylikt). Varför? Hur ofta tänker man att man vill skriva över text snarare än bara radera den? Aldrig, helt enkelt. Dessutom sitter Insert precis ovanför en mycket användbar tangent, nämligen Delete, så risken att man kommer åt den av misstag och således hamnar i överskrivningsläge är alltså överhängande. Idioti är vad det är. Fimpa de resterande Insert-tangenterna nu.

Minst lika puckad som Insert är Caps Lock, men jag hatar den ännu mer då den inte bara är placerad precis vid A-tangenten, utan är dessutom större än de flesta andra tangenter. På Commodore 64 var Shift Lock-tangenten cool, då den, likt knappen på en kulspetspenna, höll sig intryckt vid första tryckningen och hoppade upp när man tryckte på den igen, men på moderna datorer är den bara i vägen och fullständigt onödig. Jag kan garantera att de allra flesta som hamnar i versalläget gör det av misstag och då ska den tangenten fan inte vara utformad som den är idag. För de som prompt måste ha en massa versaler så skulle man kunna göra en funktion som inte bara förstör för alla andra. Säg att om man trycker på bägge Shift-tangenter samtidigt så hamnar i versalläge. Skulle inte nåt sånt funka? Som tur är kan man stänga av Caps Lock-funktionen vilket jag gjort, men den väl tilltagna fysiska tangenten finns ju kvar och är bara helt jävla värdelös.

Ett tecken som helt oförklarligt saknar en egen tangent är @. Det används ju hyfsat ofta och kanske är mer användbart än, säg, paragraftecknet som hånfullt huserar till vänster om ettan och som jag nog aldrig tryckt på nånsin. CSI:ar man tangentbordet så skulle man finna avlagringar och avtryck på precis alla andra tangenter, men inte på det där förbannade paragraftangenten. Vad kan det finnas för anledning att ett så sällan använt tecken har en helt egen tangent? Vem i helvete behöver § (hoppsan, nu skulle Nick Stokes minsann hitta ett fingeravtryck) oftare än @?

Jag skulle kunna spy galla över fler aspekter av tangentbordet, men jag är nu så irriterad på det att jag inte pallar använda det mer idag.

lördag 19 september 2009

Tyra Banks

Som tonåring gillade jag förstås Tyra Banks i George Michaels video Too Funky. Idag, 17 år senare, så är hennes gröna och genomskinliga utstyrsel ett minne blott och mitt intryck idag av frk Banks är allt annat än smickrande. Tveklöst är hon duktig på att främja sig själv; hon var väldigt framgångsrik som fotomodell och har sedan dess slagit igenom på ännu större front med sina TV-program, främst då America's Next Top Model. Trots detta så ger hon intrycket att hon är dummare än tåget. Hennes varvande av tjoande och tjimmande med försök att ge seriös kritik och/eller uppmuntran faller mest bara platt och varken det ena eller det andra känns som något annat än spel för TV-publiken. Dåligt spel.

Hennes pratprogram Tyra gör inte mycket för att framhäva en eventuell intellektuell sida. Hon betar av sådana världsproblem som Facebooketikett, hur många armband man max kan ha som tjej för att inte förvirra killar och hur man undviker bacillusker på offentliga toaletter. Vågar man sig på en Youtube-sökning på "tyra show" så får man oändliga exempel på hennes förundransvärt intelligensbefriade program. Obehagligt dumt.


Nu är det inte så att jag hatar Tyra Banks för att hon är blåst, eller för att hon är blåst och framgångsrik eller för att hon får en massa TV-tid för helt poänglösa saker. Det hemska är att hon framställer sig själv som att hon gör något gott, att hon slår ett slag för tjejer, att hon är en fin förebild i sina TV-program. Hon illustrerade själv det befängda i det med all önskvärd tydlighet i ett avsnitt av nya säsongen av ANTM. Domarna skulle gå igenom bilderna från en fotosession där de tävlande tjejerna stylats nästan överdrivet barnsligt; de hade knästrumpor, korta kjolar, tofsar i håret och rosiga kinder samt hoppade hage eller hopprep. Det skulle vara gulligt och samtidigt modemässigt. Det var som vilket inslag som helst i serien, förutom att Tyra Banks själv inledde det hela med att säga att denna session var speciell då hon är väldigt engagerad i unga tjejers situation och hänvisade till nåt avsnitt av sitt pratprogram där hon pratade om unga mödrar. Hon avslutade med att koppla tillbaka till de tävlande tjejerna genom att säga att via denna fotosession kunde de vara förebilder för unga tjejer i landet. Sen fortsatte de med att domarna hyllade några av deltagarna men hånade några av de andra.


Vänta nu lite, spola tillbaka, vad sa hon egentligen? Försöker hon på allvar säga att bara för att deltagarna klär sig barnsligt och fotograferas så hjälper det unga tjejer som befinner sig i svåra situationer? Om jag ska vara ärlig så tror jag att hon mest ville göra reklam för pratprogram och att någonstans i hennes valnötshjärna tyckte hon att det blev en snygg övergång som samtidigt belyste hennes sociala engagemang. Vad det istället gjorde var att förlöjliga tjejer som har det svårt. Hur i hela Hälsingland skulle de hjälpas av en jävla deltävling i ett TV-program? Att hon överhuvudtaget gör den kopplingen raderar alla hennes påståenden om engagemang.


Medan vi ändå är inne på det så undrar jag hur det stående inslaget med en elak domare som tar varje tillfälle i akt att prata skit om och vara onödigt elak mot tjejer i gymnasieålder passar in i Tyra Banks påstådda feministiska förehavanden? Vidare; hur mycket än Tyra Banks vill påstå att det handlar om något annat så tävlar tjejerna i att vara snygga. De måste vara smala, vackra och perfekta om de ska ha en chans. Det är väl naturligt, det är ju ändå en fotomodelltävling, men börja inte yra om att vara nån jävla förebild. Det det handlar om är att inte sky några medel för att ha ett så saftigt program som möjligt. Visst, det är underhållande att se en bortskämd 19-åring börja grina för att de ska klippa av hennes långa vackra hår, men påstå inte att det är något annat än cynisk underhållning.

onsdag 16 september 2009

Ni måste höja era röster för att höras!

Jag blev skrämd av en trettonårig tjej i måndags. En liten tjej med sånt där hudfärgat J-lo-läppstift som gick sju i bredd med sina sisters utanför Vasa Real, och bara gick rakt in i mig utan att se sig för. Det var verkligen ingen kollision att tala om eftersom jag hann parera hennes framfart, för att rädda min latte och mina nya byxor. Men hon studsade ifrån mig hyfsat överdrivet, tjöt: "Ajää!" och skrek sen åt min rygg: "Din jävla morsaknullare!" Jag fortsatte att gå i samma takt; kanske till och med la till ett släntrande för att verka än mer obrydd om hennes oidipala förolämpning. Fast en del av mig ville ropa tillbaka att det var hennes morsa jag knullade, fast för tretton år sen. Min inre Brenda Walsh ville rycka henne i håret. Min inre Andrea Zuckerman ville bara fredligt läxa upp henne. Men min inre trettonåriga Rally ville springa därifrån med flammande kinder, blanka ögon och Helena Bergström-snoret rinnande från näsan. Nynazister är läskiga, men jag är inte räddare för dem idag än innan jag blev nersparkad på Medborgarplatsen. Men tjejer i gäng lockar fram en annan primitiv fruktan. De är orcher och måste till varje pris undvikas!

måndag 14 september 2009

Katt är den nya drogen...

Jag gillar katter. Eller vissa katter ska jag säga. Men det är inte alltid jag har fördragsamhet med människor som verkligen verkligen gillar katter. Jag kan inte hjälpa det. Stockholms katthem är ju i grund och botten en fin och dessvärre nödvändig verksamhet, eftersom det finns idioter som misshandlar, missköter eller helt enkelt överger sina husdjur. De är förstås de riktiga skurkarna, inte personalen på katthemmet. Jag vill börja med att ge dem en eloge. Och sen tyvärr håna dem lite. Nånstans inom mig vet jag att det här inte är okej, men jag är bara så väldigt rädd för dem, allihop. Inte katterna alltså (även om vissa av dem verkar vara riktiga monster enligt beskrivningarna), utan eldsjälarna. Kattamor!

I de långa beskrivningarna av de tillgängliga katterna har man valt att inte anlita en copywriter. "Kasper är en svart kille född ca 2006. Han är väldigt söt, snäll och trevlig, aningens försiktig innan han känner en. Han är också mycket lekfull och nyfiken -- fjädervippor är lattjolajban, tycker Kasper. Vill eventuellt ha en snäll katttkompis i sitt nya hem."

Människor är tvåbeningar, medan katter är fyrfota vänner. Skygga katter kan med fördel klappas med en långskaftad pensel istället. Låter ju gosigt. Men ibland måste man sträcka sig lite längre, eller lägre, än så. Kattflickan Bittra (för hon heter faktiskt så) kan man nämligen bara komma nära "om man är lugn och håller sig på hennes nivå, d.v.s. inte står upp, för då är man stor och extra läskig." Verkar ju också jättemysigt. Och praktiskt. Kattkillen Vilmar "har en förmåga att titta djupt in i dina ögon, länge -- ser nästan ut som om han försöker hitta svaret på någon, för oss okänd, fråga... Dessutom har vi upptäckt att han har en förkärlek för teskedar som leksaker. (Var får de allt ifrån, de små liven....?)". Ja, han verkar ju jättesmart, verkligen. Aino var "en väldans rädd, men snäll, liten minimissa och behövde därför lite extra tid för att bekanta sig med oss underliga tvåbeningar".

Ja du Aino, dessa underliga tvåbeningar alltså. Jag vet inte hur mycket tid jag skulle behöva med katthemmets eldsjälar innan jag också ogenerat kunde leka med en studsboll eller helt sonika hoppa upp i famnen på en crazy cat lady, men jag har full sympati med den där lilla minimissan.

onsdag 9 september 2009

Små glas


Högt upp på listan över helt värdelösa saker, i ungefär samma trakter som fästingar och att sumpa mobilen på fyllan, hamnar små dricksglas. Man återfinner dem på caféer, restauranger och hos farmödrar, och överallt lämnar de drickaren besviken och törstig. Vad är grejen liksom? När man väl satt sig tillrätta på fiket efter att ha kryssat mellan gymnasiekids och emmaljungaåk så tar man en klunk av sitt nyupphällda vatten i väntan på att den beställda mackan ska anlända, och vips så tog vattnet slut och man är tvungen att kryssa tillbaka. Så jävla onödigt. Hur svårt är det att skaffa stora glas istället för små? Inte svårt alls ffs. Små dricksglas har inget existensberättigande och borde lagstiftas bort snarast.

söndag 6 september 2009

Sökarna


När man tittar i Google Analytics på hur människor har hittat den här bloggen förstår man att många av dem är idioter eller galningar som hamnat vilse. Tio-i-topplistan av sökord som lett människor så fel, men ändå så rätt:

"spraydate ladyboy"
"toalettpapperhållare shabby"
"per moberg majonäs"
"nyskild redan träffat en annan"
"hjärtan clipart"
"galen kräfthatt"
"spindel la ägg i underhuden"
"scoutläger hakuna matata 2009"
"dn kontakt mentalt tilltufsad"
"djurskabb hamburgare"

lördag 5 september 2009

Per Morberg


Som skådespelare så har Per Morberg porträtterat personer som är otrevliga, smått groteska, pretentiösa och svettiga. Det är så jag uppfattat hans rollfigurer i alla fall. När Hr Morberg på senare år figurerat i mera dokumentära program på TV 4 (först jaktprogrammet där han for jorden runt och skadesköt allehanda fyrfota varelser; sedan matlagningsprogrammet där han skryter med sina kockskillz) så har jag övertygats om att han också till vardags är otrevlig, smått grotesk, pretentiös och svettig.


Matprogrammet går fortfarande på fyran och av någon anledning har jag sett betydligt fler avsnitt än vad jag skulle vilja. Det är lite som en freak show; är det på så måste jag förfärat titta. Det är uppenbart att han gillar att briljera med sina färdigheter i köket, han kan stycka kött, hacka lök i ilfart, reda såser som ett proffs. Problemet är bara att han är så jävla slarvig, det hamnar mat överallt, han tappar knivar, spiller på spisen och glömmer ingredienser. Trots detta ska man övertygas om att han verkligen vet vad han gör eftersom han kan finfördela grönsaker snabbt medan han pratar in i kameran.

Än viktigare än att hans skicklighet med stekspaden går fram, är att publiken förstår vilken karlakarl Per Morberg är. Han är stor, stark och faderlig, och framförallt så kan han laga mat till ett helt kompani i sitt rejäla, manliga kök. Han gör alltid äckligt mycket mat. När han gjorde majonnäs så använde han inte mindre än 10 äggulor. Det blir kanske 3 liter majonnäs. Vad i helvete ska han med så osmakligt mycket majo till?


Osmaklighet är ledord för TV-programmet. För ett matprogram är det inte särskilt lyckat. Allt som Per Morberg gör är, som sagt, groteskt. I det senaste programmet så skulle han tillaga oxsvanssoppa. Han hade en hel oxsvans i bitar, på tok för mycket. Han skulle bryna köttet först och hade till det en enorm wokpanna (över en meter i diameter) som stod över en eld i trädgården. Macho.


När han flyttat över allt till en skitstor kastrull och ställt på spisen så lackade svetten på Hr Morberg. Han hällde i salt, peppar och rejäla mängder rotfrukter. Han försökte beskriva dofterna på ett samtidigt larvigt och pretentiöst sätt, men uppenbart var att mest påträngande i köket var den otroligt höga testosteronhalten. När soppan var klar så slängde han upp köttbitarna på en stor plåt och silade av spadet. Trots hans rejäla kök med 4 diskhoar, 12 spisplattor och en kvadratkilometer avställningsyta så hade han ingenstans att göra av den dalhallastora grytan. Helt sonika så slängde han iväg kastrullen över golvet och den kanade hårt in i skåpluckorna längst bort i köket. WTF?

När silandet inte gick tillräckligt fort så plockade Per Morberg fram en metallslev för att tvinga igenom spadet. Sleven hade inte riktigt rätt form, "den form som slevar har haft sen 17-, 16- 15-, 14oo-talet", så i ett försök att forma till den så böjde han den tills den gick sönder. Sen klagade han ytterligare på sleven. Hela hans beteende är så charmlöst och oaptitligt att man aldrig mer vill laga mat och på sin höjd kan tänka sig att köpa hämtpizza för att stilla sin hunger.

onsdag 2 september 2009

Personlig tränare


Han hade ett litet fågelaktigt ansikte och ett sådant där läskigt smalt leende som Christopher Reeves lyckades fyra av in i det sista. Frisyr från baltstaterna. En svag antydan till värmländsk dialekt. Spensligt byggd som en orienterare. Jag tänker EFS i Skellefteå. Schackgeni. Tyska operetter. Jag hade snarare hoppats på Full Metal Jacket med en skrikande sergeant som skulle förnedra mig snygg, men skulle alltså få nöja mig med den här bleka mansgossen som mitt livs första personliga tränare. Utan att fullt ut kunna dölja min besvikelse ställde jag mig lydigt under skivtången och försökte lära mig vikten av att spänna bålen, andas rätt, hålla benen i 90 grader och ryggraden rak. Men så började den lille jäveln smyga på kilon efter kilon på stången och anmärka på alla fel jag gjorde när jag alltmer rödsprängd hävde mig upp och ner. Och när jag inte orkade en millimeter till var jag tvungen att göra ytterligare tre lyft. Sista stöten förvandlade mina armar till överkokt linguini och det svartnade för ögonen en kort stund. Anabolgalna blickar granskade mig från speglar överallt i den svettosande gymlokalen. Och Sgt Hartman knuffade mig mot skivstången igen för femton nya. "Och nu ska vi träna utfall med hantlar", sa han sen glatt, och jag tänkte att du ska nog få se på utfall, din kristna lille skitkille. Det skulle vara så lätt för mig att svinga hanteln åt sidan, låta den slå bort hela underkäken från det där lilla huvudet. En kort fantasi bara, som blixtrade förbi lika snabbt som impulsen att klämma fast hans huvud mellan mina lår och med ett knappt hörbart kras vrida nacken av honom, när han tvingade mig att göra crunches på rätt sätt istället för det slöa, totalt resultatlösa vis jag tydligen tidigare ägnat mig åt, fast i och för sig nästan aldrig. Jag inbillade in hans nuna mellan hantlarna när de möttes i plågsamma bröstövningar på bänken. Med 15 kilo i vardera näve kunde jag med en enda klockren träff pressa ut hans ärtrunda lilla ansikte till en perfekt James van der Beek. Men så var timmen över. En sådan explosiv kombination av hat och energi har jag sällan upplevt. En sådan överrumplande kärlek och tacksamhet. Och Kristus sa att om jag någonsin ska dricka två öl och äta fish n' chips med massor av remoulad, så var det nu. Om en vecka ska vi ses igen. Innan jul kommer jag att ha hatat mig snygg, tänker jag mig. Nästan outhärdligt snygg.