Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #2

Den hade något visst en gång i tiden; kärlek i vitt-serien Grey's Anatomy. Och inte hade det något med on-and-off-and-on-again-relationen mellan McDreamy och Meredith. Nä, hu för dr Grey med hennes grovporiga uteliggarfejs. Och blä för deras lillgamla pillow talk i husvagnen. Men där fanns några halvintressanta karaktärer, en oförblommad förkärlek för dramatik och känslostormar och ett visst schvung i dialogen. Men säsongerna gick vidare, till skillnad från karaktärerna. Fler och fler fotomodeller anslöt till rollistan. Diagonserna blev mer bisarra än House kunnat drömma om. Alla hade legat med alla. Alla hade opererat alla. Och alla var hela tiden tvungen att säga allting två gånger, när någonting var extra viktigt, för att sedan storma ut. Varje karaktär var tvungen att komma till en livsavgörande insikt i varje avsnitt, för att en vecka senare börja om på ruta ett igen. Till sist sjönk serien under tyngden av alltför många nyupptäckta singer/songwriters, manusmässiga återvändsgränder grovt tillyxade karikatyrer och ett överfyullt persongalleri slarvigt klottrade karikatyrer med för mycket smink. Silvermedaljen går till hela personalstyrkan på Seattle Grace Hospital.