Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #1

Fjompig, jobbig frilla, överklassigt korkad, poänglös, ointressant. B, helt enkelt. Ändå så ska Lady Rowena vara drömtjejen i nyårsklassikern Ivanhoe. Obegripligt. Visst, Wilfred of Ivanhoe är inget kap han heller; han är mest skadad och svettig genom hela filmen. Det finns i alla fall ingen som helst kemi mellan sjuklingen och våpet vilket gör hela romansdelen av historien fullkomligt ointressant. Anledningen till att man verkligen hatar Rowena är dock för Rebeccas skull. Visst att hon är patologiskt självuppoffrande och ständigt ser helt bekymrad ut, men överlag är hon så mycket bättre än Rowena. Tuffare, snyggare, smartare. Hon tar hand om Ivanhoe och verkar falla för hans febriga och andfådda smooth talk, men vad får hon för det? I slutet av filmen har Rebecca och Rowena sitt lilla snack om klyftan dem emellan. Det ska vara fint, men Rowena framstår bara som nedlåtande.

Tvi för dig Rowena.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #2

Den hade något visst en gång i tiden; kärlek i vitt-serien Grey's Anatomy. Och inte hade det något med on-and-off-and-on-again-relationen mellan McDreamy och Meredith. Nä, hu för dr Grey med hennes grovporiga uteliggarfejs. Och blä för deras lillgamla pillow talk i husvagnen. Men där fanns några halvintressanta karaktärer, en oförblommad förkärlek för dramatik och känslostormar och ett visst schvung i dialogen. Men säsongerna gick vidare, till skillnad från karaktärerna. Fler och fler fotomodeller anslöt till rollistan. Diagonserna blev mer bisarra än House kunnat drömma om. Alla hade legat med alla. Alla hade opererat alla. Och alla var hela tiden tvungen att säga allting två gånger, när någonting var extra viktigt, för att sedan storma ut. Varje karaktär var tvungen att komma till en livsavgörande insikt i varje avsnitt, för att en vecka senare börja om på ruta ett igen. Till sist sjönk serien under tyngden av alltför många nyupptäckta singer/songwriters, manusmässiga återvändsgränder grovt tillyxade karikatyrer och ett överfyullt persongalleri slarvigt klottrade karikatyrer med för mycket smink. Silvermedaljen går till hela personalstyrkan på Seattle Grace Hospital.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #3

Kanske är det att för att Pippi haft en minst sagt uppfuckad uppväxt som hon tycker att de trygga och astrista Tommy och Annika är roliga att hänga med. Kanske är det för att de är så löjligt viljelösa att de går med på alla hennes fullständigt galna idéer. Möjligen har Pippi ingen koll på hur normala, roliga vänner ska vara då hon mest umgås med en apa och en häst. Kanske tycker föräldrarna Settergren att deras två ack så väluppfostrade små änglar är så urbota tråkiga att de gladeligen låter dem umgås med den väldigt märkliga grannflickan som lurar med dem på gud vet vad för upptåg. Men det är kanske just deras otroliga mesighet som gör att Pippi utsätter dem för livsfara, för att ruska om dem och lära dem att vara en gnutta tuffare, något de sannerligen behöver.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #4

Även om jag pratat med initierade källor som tycker att han både är charmig och liggbar så tycker jag att Mr Big i Sex and the City är rätt värdelös. Visst, han är lång, sval och stenrik vilket säkert kan uppfattas som attraktivt, men att en stor del av serien bygger på att han och Carrie ska få varann är ju bara befängt. De har gjort slut kanske en miljard gånger och allt pekar på att de inte passar ihop för fem jävla öre men ändå ska man gå och hoppas att det löser sig för dem. Han är ett svin helt enkelt men allt han behöver göra är att le lite busigt så faller Carrie pladask, som den fjantiga jöns hon är. Vad är hennes problem egentligen? Hur många retoriska livsfrågor hon än knackar in på sin Powerbook så når hon inte en enda jävla insikt. Hm, vid närmare eftertanke så är det nog Carrie jag inte gillar egentligen och då är det väl naturligt att hennes drömman inte faller mig i smaken heller. I själva verket så gillar jag nog inte Sex and the City särskilt mycket alls, så jag borde väl inte bry mig.

Men det gör jag.

På en balkong, ovanför en avgrund

Ibland är det nästan uppfriskande att träffa på en riktigt korkad en. Jag och min vapendragare befann oss på en balkong på en fest i en andrahandstvåa på Kungsholmen där vi knappt kände en käft, där medelåldern var 21, där alla var från Västerås och där alla ville dricka shots hela tiden. Hursomhelst, så försöker vi konversera en yngling som halkade ut på balkongen. Eftersom han var både judisk och homosexuell hade vi stora förhoppningar på honom. Han hankade sig fram som någon sorts telefonförsäljare (även om han hade hittat på ett finare namn för det) men han verkade ha vett nog att skämmas för det och ville förstås göra något annat av sitt liv. Ah, intressant. "Så, vad vill du göra egentligen?", undrade vi sippades spetsad lådvinsbål. Jo, tydligen hade han sminkat en tjejkompis helt nyss, typ asfint, och hon tyckte att han borde bli make up-artist. Så nu skulle han kanske bli det. Men... han hade sina dubier: "Tänk bara, där står man och sminkar typ, inte vet jag... Sarah Dawn Finer, och så går hon typ upp på scenen och gör sin grej, men själv får man liksom ingen cred för det. Så. Jävla. Orättvist!" Eh... joo. Han ville i alla fall bli rik och berömd, så mycket visste han i alla fall. Uppenbarligen inget som krävde någon form av talang, men det är ju ingen paradox numera. Det var bara så väldigt tragigulligt när vi hjärtespaltigt ändå ville veta: "Men vad vill du egentligen?" och han bara tittade på oss väldigt länge och till slut stammade fram: "Ursäkta, men jag förstod inte frågan...". Sen sprang han in till shotsbrickan medan vi förbluffade stod kvar; två trötta trettiofemåringar på balkong på en fjortisfest, som plötsligt kanske inte heller förstod frågan riktigt.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #5

Den andra filmen om Indiana Jones, Indiana Jones och de fördömdas tempel, hade en hel del minnesvärda scener (de kylda aphjärnorna, det bultande hjärtat som Mola Ram handgripligen sliter ut ur en förskräckt indier, den hisnande tågvagnsjakten i tunnlarna m. fl.), men trots det var filmen som helhet inte alls lika lyckad som den första i serien. Man kan hitta många olika anledningar till detta, men jag skyller mycket på Indianas väldigt irriterande lilla vapendragare; 11-årige Short Round (spelad av Jonathan Ke Quan). Han var bara till besvär och Indy borde ha offrat honom i början av filmen. Eller i mitten. Eller i slutet, han hade ju massor av chanser.

Sushiplanschen

De flesta sushihak har i fönstret och/eller på väggen en affisch med en massa fräsiga sushibitar. Ett par, tre olika tonfiskbitar, lite olika räknigiri, ål, rom, exotiska makirullar etc. Läckert, frestande och efterlängtat för den som ledsnat på den obefintliga variationen som man möts av i sushistockholm. Synd bara att planschen inte har något med utbudet på restaurangen att göra. Om man nu har bilder på mat i en restaurang, är det då inte rimligt att tro att den maten finns att köpa där? Varför sätter man upp en sån affisch, är det för att man som kund ska känna igen sig och veta att man hamnat rätt varpå man sen beställer sina lax- och räkbitar? Är den bara en symbol, lite som McDonalds gyllene bågar? Dumt är det i vilket fall och planscherna borde plockas ner. Eller ännu hellre; bitarna som annonseras borde erbjudas.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #6

Egentligen är fenomenet ännu vidrigare i Grey's Anatomy och Kodo har redan stört sig på det i Scrubs, men det var i och med Desperate Housewives som det började gå inflation i övertydliga voice over-prologer och dito epiloger. Och det var Brenda Strong, som den mördade Mary Alice Young ,som satte den imbecilla tonen.

Fullkornspasta

Får man tro de senaste årens trender så är snabba kolhydrater lika dödligt giftiga som en plutonium- och svavelsyracocktail. I denna hysteri så givetvis finns numera diverse "motmedel", men precis som i Mimic från 1997 (i regi av Guillermo del Toro) så är det nyuppfunna alternativet långt mycket värre än det som skulle bekämpas. Jag menar naturligtvis den bruna döden: fullkornspasta.

Att det är äckligt har alltid varit uppenbart. Barilla menade på att det var "den perfekta balansen mellan gott och nyttigt". Om tillverkaren i sin reklam erkänner att de gjort avkall på smaken så måste man ju ana oråd. Till smak och utseende påminner det om blött bröd, och säg den pastasås som kan uppväga det. Skogaholmssörja all'arrabiata? Nä, skulle inte tro det.

Om man nu tycker att vanlig pasta är så hemskt så förstår jag inte varför något som är likadant fast fulare, äckligare och något mer svårsmält skulle vara så bra. Eller tror man att den dåliga smaken ett bevis på att det är nyttigt? Det är en idiotisk lösning på ett obefintligt problem.

Kesella

Kan vi inte få koncensus på att Kesella numera är en standardingrediens vid bak av saffransbröd. Det är inte någons egna lilla hemliga husmorstips längre. Kom med nåt nytt, för vi vet alla Kesella gör lussekatterna saftiga. Och ja, jag vet att det här kanske var ett av de tråkigaste inläggen på länge, men jag har på riktigt stört mig på det här i åratal.

Besökarna

När man ser hur vissa råkat googla sig hit undrar man ju vad det är för jävla pervoblogg egentligen:
"jag insåg att hela min kropp var full av små"
"tetunex"
"gloryhole göteborg"
"chatta med tjejer med damp adhd"
"lekfull och nyfiken"
"louise hallin idiot"
"sexigt när man myser"
"spindel som la ägg i munnen på en människa"
"översätt ordet sharona"
"metall kukring farligt"

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #7

Förutom Eowyn, som sparkar nazgul-rumpa som ingen annan, och Honmonstret finns egentligen inga bärande kvinnoroller att tala om i trilogin. Men av någon outgrundlig anledning bestämde Peter Jackson att Arwen skulle krystas in i handlingen och dessutom spelas av bananafejset Liv Tyler, som mest flämtar i slow motion och ser buttert bekymrad ut i sina fjantiga frasiga lajvarklänningar. Maken till felcastad alvprinsessa får man leta efter.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #8

Microsoft Word är kanske det absolut värsta som någonsin funnits och förtjänar ett ingående inlägg framöver (känn dig manad, Rally), men då vi avhandlar biroller den här månaden så måste världens förhatligaste gem föras fram. I tid, otid, förtid, dåtid, och urtid ploppade denna till synes vänliga filur upp längst ner till höger och fuckade upp det man höll på med. "Du ser ut att hålla på med nåt busenkelt. Vill du komplicera allt?" var kontentan av gemets små kommentarer. Har någon någonsin blivit hjälpt av gemet? Allvarligt talat, har någon något gott att säga om denna snirkliga virtuella ståltråd? Jag vill veta det i så fall.

Ich schenke dir meine schönsten Worte

Han skulle fortfarande vara Sveriges fulaste författare, men om han slutade tycka att han var så överjävligt unik och missförstådd som bara genier blir, om han inte fönade sin blonda busiga kalufs varje morgon, om han inte rasade i medierna varje gång en tjej betedde sig lite kymigt mot honom*, då skulle han kanske inte vara Sveriges fulaste människa också.

Nu har Björn Ranelid skrivit en ny bok. Eller egentligen har han inte så mycket skrivit den, som saxat sina egna favoritfraser ur sin digra författargärning. Inte nog med att aforismerna översatts till engelska, tyska och franska – han har också valt att betitla boken: "Jag skänker dig mina vackraste ord"! Eh, tack så mycket Björn. Merci. Danke schön. Thank you very much... not!

Megalomanen Björn har tidigare gett ut alster som den (naturligtvis) självbiografiska "Till alla människor på jorden och i himlen", pinsamma socialsåpan "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", stridsskriften (som mycket väl kan ha banat väg för Obama) "Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet"** och "Kvinnan är första könet" – en märklig bok, med tanke på att Ranelid älskar Kvinnan, men hatar kvinnor. Det är antagligen därför som Maria Schottenius kallade honom för en "pappskalle".


* När Linda Skugge outade Björn som en armrakande läppglansmissbrukare blev det kanske första, men inte sista gången som han skelögd och kränkt beklagade sig i kvällstidningarna. När författaren Maja Lundgren gjorde upp med kultursveriges gubbslem (och därmed anklagades för att vara psykiskt sjuk, precis som Carina Rydberg... fast där hade de nog en poäng) i boken "Myggor och tigrar" berättar hon om en incident då hon träffade Ranelid på glamorösa Bokens Dag i Värnamo. Under middagen satt han tydligen och hånade skolflickor som sitter och håller sig i klassrummet istället för att gå och kissa (för det första: väldigt märklig sak att haka upp sig på, och för det andra: var får han allt ifrån?). Maja avbröt honom med att säga att det kanske bara var ett bevis på engagemang. Björn blev naturligtvis rasande! Maja skriver:

"Jag hade väckt upp en sovande kissbjörn i Ranelid. Han kunde inte förlåta det där. Han fortsatte sin monolog: - Lyssna nu Maja, du kommer att kissa på dig. - Det är sköööönt å kiiiissa... Ska du kiiiissa, Maja..."

Svarta rubriker i Expressen: Björn Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing!

** Enligt Ranelid den viktigaste bok som getts ut på 40 år.

Ett galleri med galler i

Inte vet jag... Det kanske är en jättefin verksamhet. Tanken bakom är helt säkert till och med behjärtansvärd. De är "en ideell förening som verkar för att fångar på svenska fängelser ska få en meningsfullare fritid". Men namnet! Tjuvgods.se. Hur tänkte de?

Där säljer de inte platt-TV, laptops eller bismarcklänkar. Nej, bakom murarna tillverkar de istället ölstop i trä, keramikfjärilar, silversmycken och Buddha-figurer... allt för ett tacky shabby chic-hem. Men varför namnet? Det hade kanske varit okej om det gjorts med den där härliga glimten i ögat, men... sa jag att de tillverkade Buddha-figurer? Och keramikfjärilar? Förkortningen KRIS (för Kriminellas Revansch i Samhället) är nog illa valt. De kunde lika gärna hetat, inte vet jag... SKAM (Svenska Kriminella... nånting på A och nånting på M... jag är trött, förlåt). Men vore jag en ohederlig gammal kåkfarare (och alla kan ju inte sno en helikopter och bli folkhjälte) skulle jag kanske tveka en smula innan jag plitade ner Tjuvgods på meritförteckningen.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #9

Okej att Jabba the Hutts husdjur Rancor är en rumänsk leranimation, men det är smugglarkungens husband (med Max Rebo på keyboard, Droopy McCool på träblås och den långmunnade sångerskan Sy Snootles med sina läskiga pinnben) som får mig att litegrann tappa tron på Jedins återkomst. Paul Shaffer är ingenting mot dessa taffligt knypplade knarkmuppar med sin jävla skitmusik!

Kasta sten i glashytta

Positionen som Sveriges vidrigaste konstnär har länge varit ohotad för Ulrica Hydman Vallien, men konstnären Raymundo, som skapar sina verk på ett tema så unikt som "kärlek mellan man och kvinna", kan bjuda den gamla trollpackan värdig konkurrens.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #10

Jag ryser fortfarande när jag tänker på ständigt rimmande (och märkligt folkkära) nervvraket Agnes DiPesto, sekreteraren i Par i brott från 1985. Hon klår mähät och bubblaren Roxanne i L.A. Law med hästlängder och dito tänder.

Gå bort-stass för barn

Fonusbarnen i H&M:s skyltfönster är det läskigaste jag sett på länge!

Kvinnans fiende nr 1

Det finns en särskild plats i helvetet för psykoterapeuten Louise Hallin.

Louise Hallin vill att pappan helst ska hålla sig borta tills barnet fyllt två, så att mamman kan få anknyta till sitt barn ifred. Barnet har nämligen vuxit i mamman, kommit ut ur mamman och i bästa falla ammats av mamman. Då är det inte okej, enligt Louise, att mamman lämnar över en sex-månaders unge till pappan för att åka på spamys med tjejorna och jämföra sprickningar i ångbastun. Knappt ens några timmars egen tid är att rekommendera egentligen, även om Hallin förstår (men beklagar) att samhället ser ut som det gör. Pappan är jätteviktig, poängterar hon. Men det är oklart vilken roll han har i barnets utveckling, annat än som försörjare eftersom mamman uppenbarligen ska stanna hemma och skita i karriär, löneutveckling, socialt liv i åtminstone två år + graviditet. Och gärna se till att skaffa minst ett syskon också.

Av nån jävla anledning får denna qvinna sjukt mycket utrymme i media, på TV4, i SVT och på Sveriges Radio P4. Gudskelov ringer en och annan upprörd tittare in, vilket alltid får Louise att nervöst harkla sig lite äckligt. En riktigt vettig kvinna ringde in till Gomorron Sverige och var heligt förbannad på allt detta bakåtsträvande skitsnack: http://svtplay.se (ca 2 minuter in). En annan gång ringde en upprörd snubbe, Simon, som har varit hemma med sitt barn två dagar i veckan och tycker att Louise skuldbelägger honom. Hennes replik: "Och det stämmer bra det. Allt sånt här prat krockar ju med våra samhällsvärderingar just nu, så därför får man mycket skuldkänslor."

Om och om igen tjafsar denna självutnämnda expert om hur synd det är att framför allt småbarnsmammor har såna skuldkänslor för att de inte hinner lösa sina jävla livspussel. Hon har till och med skrivit en bok om det, "Överlevnadstips för småbarnsmamman", tillsammans med Linda Nyberg (som numera leker seriös journalist på SVT). Men det är idioter som Louise som ger alla dessa kvinnor (och män) skuldkänslor. Hon lägger huvudet lite grann på sned och skrynklar ihop sitt stora ansikte i en förstående, fördömande grimas. Det är också idioter som Louise som tjänar pengar på det.

Det finns, menar Louise, otroligt mycket skrivet som stödjer hennes påståenden. Det gör det om UFO:n också. Och healing. "Det vi kan se är ju att anknytningsproblematiken finns", säger Louise. "Man får problem med parrelationer, det blir sena graviditeter." Och med "vi" menar Louise henne själv och i princip alla andra experter på området. Många andra psykoterapeuter står bakom hennes uttalanden nämligen, hävdar hon. Men jaha... vad betyder det? Livmodersfeministen Rigmor Robert är också psykoterapeut och skogstokig.

Är det inte ganska länge sen vi tyckte att psykoteraputer hade nåt att komma med? Vore det inte för mindre begåvade småbarnsmammor med påhittade skuldkänslor skulle de inte ha ett jobb att gå till längre. Och det skulle nog vara helt i sin ordning.

Rygga tillbaka!

Ryggsäckar borde vara förbjudna utanför fjällvärlden. De är fula, otympliga och inte alls så praktiska och ergonomiska som socialstyrelsen vill få oss att tro. Nej, inga fler stripsvettiga nederländska tågluffare som snigelpackat ett helt hem i groteska väskor av människostorlek, men ändå lyckats glömma varje basal hygienprodukt. Färdigpendlat för busiga ingenjörssvin från Vasastan med datorryggan käckt på ena axeln. Bort med alla fobismå penisrosa skinnpåsar med tunna snören som knappt rymmer mer än ett par tamponger och en extratrosa. Och aldrig mer behöver någon bli nerklubbad i morgonträngseln av nonchalanta idioter med plasthårda boblebees. Så länge det är frågan om emotionella ryggsäckar har jag inget emot att folk släpar runt på dem. Men för de fysiska varianterna får det vara slutkånkat nedanför trädgränsen.

Smakvatten

Vatten ska vara smakfritt. Så är det bara. Jag hade kunnat förstå vitsen med kolsyrat vatten om det inte vore för att det inte är lika gott som okolsyrat och således helt överflödigt. Alla andra smaksatta varianter är sen bara obehagliga. Såvitt jag minns så började någon bubbelvattentillverkare att göra en citrusvariant av sin produkt. Det redan ganska ogoda vattnet blev alltså ännu ogodare. Lite som att dricka bubbelvatten ur ett glas där lite av citrondiskmedlet inte helt sköljts bort. Varför skulle man vilja ha det?

När väl citronvattnet slagit igenom så var det fritt fram för alla möjliga varianter; kolsyrat vatten med smak av björnbär, lingon, kaktus, havtorn, mejram, ekollon, prinsesstårta. Det är i princip osötad läsk med en riktigt fadd smak av något slumpmässigt. Jag fattar inte att det är poppis. Allra värsta avarten är den lätt sötade upplagan. WTeffingF? Jätteäcklig läsk som ändå benämns som vatten. Tänk ett nästan urdrucket glas med hallonsaft som sedan fylls på med Bonaqua. Hu.

Denna ständiga jakt på att besudla det alldeles utmärkta vanliga vattnet går igen på kaféer överallt. Av någon anledning har det alltid varit standard med några citronskivor i vattentillbringaren. Inte så gott. Sen började någon med lite äpple. Usch. Sen gurkskivor. Men vafan? Vad är det för fel på vanligt jävla vatten? Lågvattenmärket nåddes för någon vecka sen på ett fik på Kungsholmen. De hade tillbringare med alla tre varianter ovan, men även en ny, hemsk mutation. Det var, och jag skojar inte det minsta, en 2-literstillbringare med en strimlad röd paprika, en strimlad gul paprika samt cirka två krukor färsk basilika. Och en skvätt kranvatten, förstås. Min äventyrliga vän gav sig på den buljonglika blandningen, men som i en klassisk förväxlingskomedi så blandades glasen ihop och jag fick fel vatten framför mig. Klunken jag hann få i mig var som en utspädd pastasås och inte alls det jag ville ha till min fika.

Var ska detta förorenande av dricksvattnet sluta? Jag fruktar en framtid där man inte kan få ett glas med vatten som inte först filtrerats genom en purjolök, en påse Gott & Blandat, en camembertost och en näve Rice Krispies.