Transatlantiskt hat III (fast tvärtom): Kapsyler

Att man stör sig på saker som är annorlunda och lite sämre utomlands är vanligt, men ofta så inträffar också det omvända; man blir varse om hur värdelös en sak är hemma när man får uppleva en mycket bättre lösning i ett annat land. I USA är de flesta öl- och läskflaskor i glas försedda med gängor så att man lätt bara kan skruva av kapsylen. I Sverige finns det ytterst få flaskor som är så (Miller Genuine Draft på Systembolaget är ett undantag) vilket innebär att man oftast måste ta till en kapsylöppnare (eller annat tillhygge) för att komma åt sin dryck. Att man behöver ett verktyg för att öppna något som konsumeras direkt ur förpackningen är bortom dumt. Hur skulle det se ut om man behövde en sax för att öppna en Piggelin? Eller en mattskärare för att forcera en påse chips? En tving för att få äta sin Risifrutti? En rubank för att få upp en stimorolpåse? Eller (troligen det mest relevanta exemplet) en konservöppnare till ölburken? Det kan varken vara svårt eller dyrt att fixa gängor på glasflaskor så varför gör de inte det?

Tips: en väldigt vanlig modell på kapsylöppnare är den på bilden; en stansad plåtbit med en välvd sida och en kantig sida. De allra flesta verkar inte ha förstått att om vänder den välvda sidan mot handen vid kapsylöppning så slipper man få avtryck i fingrarna från den kantiga och obekväma sidan.

Transatlantiskt hat II: Betalt och sen mer betalt

Jag har aldrig riktigt förstått dricks. Man köper en vara och/eller tjänst för ett utsatt pris och sen betalar man lite extra för något svårdefinierat som rimligen borde ingå i priset. Varför ska man ge serveringspersonalen på en restaurang lite utöver det maten kostar? Är inte de anställda av restaurangen precis som kökspersonalen? Är det inte deras jobb att ta beställningar och bära ut maten? Man har ju inte riktigt valet att själv gå ut i köket och hämta det man ska ha så varför ska man betala extra för sevitörens/-trisens utförda arbete?

Ännu märkligare blir det i en bar. Bartendern tar beställningen och häller upp öl/vin/drink och levererar. Vad finns det för rimlig anledning att betala mer än vad det kostar? Hur trevlig hon/han än är så kan jag inte se att de gjort något som förtjänar en extra slant vid sidan av. Allra konstigast är det vid taxifärder; chauffören gör allt det som man betalar för, alltså kör en dit man ska. Inga andra har varit inblandade på nåt sätt. Exakt vad är det man dricksar för (om man nu gör det)? Att man inte blivit mördad?

Lyckligtvis är dricks i vanliga fall inget problem, då man hemma i Sverige aldrig egentligen måste dricksa. Det är väl kutym vid restaurangbesök men om man inte vill så kan man bara strunta i det. I USA är det dock annorlunda, här är det underförstått att man dricksar och gör det generöst. Allt under 15 % ses som ett hån, något som kan påtalas om det lämnas vad som uppfattas som för lite vid betalning. Det är just osäkerhetsmomentet som är det hemska; man förväntas ge mer än vad som står på notan bara för att det ska vara så. Okej om det står att vi lägger på si och så mycket för servicen, men att ge skenet av att det är frivilligt när det inte helt är det är fult beteende.

Att dricksen alltid ges på procentbasis är också det helt galet. Visst, ett stort sällskap med många rätter är besvärligare för serveringspersonalen än en ensam tjomme, och om det ska dricksas så finns det en logik i att det ena ger en större dricks än det andra. Men om en person beställer en burgare för $10 och någon annan vill ha en Surf & Turf för $30, är det då rimligt att tro att den sistnämnda får 3 gånger så bra service (eller vad man nu dricksar för) som den förstnämnda? Visst att maten är dyrare, men är det 3 gånger svårare att servera den för att den kostar mer? Självfallet inte.

Det är något barbariskt med dricks, det är som om personalen är livegen och lever på allmosor från kunderna. Det hör inte hemma i den civiliserade världen.

Transatlantiskt hat I: Toalettstolarna

De sociala, kulturella och praktiska olikheterna som man möter när man reser i världen kan vara lättare eller svårare att handskas med. En ständig källa till besvär är hur det aktuella resmålet har det med vattenklosetterna. Har man aldrig varit i USA så kan man tänka sig att toaletterna borde vara typ som hemma i Sverige. Varför inte, liksom? Vid en första anblick så ser de rätt lika ut, kanske lite lägre och (ibland, som på bilden) med en förkromad spolanordning som ser förhållandevis snygg och hi-tech ut. Lyfter man på locket så tror man dock att den är trasig för att vattennivån är på tok för hög. Halva stolen är fylld med vatten. Det ska vara så.

Nackdelarna med detta är flera och "ofräscht" skulle väl kunna sammanfatta de flesta. Även om jag hört teorier om att den lägre fallhöjd som det höga vattnet medger skulle minska risken för stänk så är det faktiskt precis tvärtom. Den stora pölen med ytan farligt nära kanten bäddar för ovälkommet stänk. Vidare; av någon anledning så tycker man i det här landet att avloppsrören inte behöver vara tjockare än typ en Mentostub. Detta får till följd att det blir stopp i toaletterna betydligt oftare än hemma. Toastopp är nog så besvärligt, men får man det i toalett där vattennivån redan är bara någon decimeter från kanten så är risken stor att vattnet (samt, ve och fasa, det man ämnade att spola ner) svämmar över vid försök till spolning. Fenomenalt dålig design. Lyckligtvis så är inte heltäckningsmatta på toaletten lika vanligt i USA som i t. ex. Storbritannien (även om jag har sett konstgräs), men ett toalettstolsutbrott är verkligen inget man vill vara med om ändå.

Kära USA, för fyra decennier sedan så lyckades ni skicka människor tur och retur till månen. Är det inte dags att ni lägger lite av den pionjärandan på att tillverka en vettig toastol? Eller bara plankar en från någon annan del av världen. Det är okej, vi kommer inte att stämma er.

Medpassagerare

Deras namn ska vara legio, för de är många. Idioter är aldrig så idiotiska som när de reser utomlands. På flyget ner till Bangkok var de förstås överrepresenterade. Där fanns ett gäng rödbrusiga män som var fulla redan vid incheckningen och nervöst homosocialt bullriga hela långa flygresan. De skulle vidare till någon svennekoloni på tsunamisidan, för där fanns det "riktigt fina tjejer". Jag bad till Buddha att de thailändska medpassagerarna inte hajade språket riktigt, för idioterna ville verkligen dela med sig av sina vidriga storfiskarhistorier till samtliga ombord, medan de mer och mer ansträngt leende flygvärdarna och -värdinnorna hämtade starköl efter starköl till dem. De tillhör den kategorin idioter som menar att prostitution är en naturlig och självklar del av den thailändska kulturen, och det är deras fel att varenda tuk tuk-kille och taxichaufför tar för givet att också jag vill köpa sex. Varje åktur måste jag inleda med att tacka nej till boy, girl och ladyboy. Eller ping pong show. Istället blir jag avsläppt långt ute i förorten hos nån skräddare som jättegärna vill sy upp äkta armanikostymer åt mig, med galet stora axelvaddar.

På planet fanns också ett par västsvenska snipiga solariebögar på väg till Pattaya för att posa på stranden med det alkoholiserade babyhullet nödtorftigt inknövlat i sina panos. Kanske hoppades de kunna rädda sitt sönderfistade förhållande genom att ta in en tredje, från tredje världen. (Jag fick också lära mig att asiater som har fräckheten att föredra andra asiater kallas för "sticky rice".) Och några av de ensamresande gubbarna ombord skulle jag säkert återse på Telephone Bar i Silom, med varsin liten Blanket vid sin sida i hopp om ett det happy ending deras äktenskap aldrig fick. Vigselring av, kukring på. Hello Soi Cowboy!

Några av dem var förmodligen ensamstående män från de norrländska skogarna i jakt på en undergiven hustru. Det kanske kan tyckas fördomsfullt å min sida, men när jag strosade runt i min barndomsby utanför Piteå i somras noterade jag plötsligt att thailändska flaggor numera vajade sida vid sida med den svenska, på åtminstone var tjugonde farstubro. Det kan kanske röra sig om äkta kärlek i några fall, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på chocken som måste drabbat några av kvinnorna, när den fule men framgångsrike affärsmannen visade sig vara ett socialt handikappat radhusmiffo och affärsrörelsen en grisfarm. Denna trend har dock lett till att vi numera har gott om bra thairestauranger däruppe och att man kan få tag på både pak choi och fisksås på Coop nere vid pappersbruket.

Några andra resenärer var flygpersonal från ett icke namngivet bolag, som var sura för att de inte blivit uppgraderade och tjattrade på om hur tröttsamt det blev i längden med alla thailändare som log och var artiga och trevliga hela tiden. Jag tror nästan att det var de som provocerade mig mest av alla. Om det var så att de var allergiska mot bra service skulle det i och för sig förklara ett och annat.

Sen hade vi förstås backpackers med kristet utseende, smutsigt yogahår och fransiga sandaler. Partysvennar som skulle dricka sprit i hink. Rika kineser i fantasifulla polyesterkreationer. Och så jag. Naturligtvis gick det inte att sova en blund på hela resan, men jag visste i alla fall att jag skulle få ut ett inlägg av det. För eftersom jag inte har något emot folk som försöker vara lite trevliga, lär jag inte hitta så mycket annat att hata här i Bangkok än andra turister.

Apoliva

Efter att ha bombarderats med den i några månader så har mitt ogillande för Apolivareklamen växt till ett regelrätt hat. Jag har märkt att det är många som inte gillar den, eller rättare sagt modellen som figurerar i reklamfilmen. Man kan till exempel ifrågasätta hur bra en i princip transparent fotomodell är för att marknadsföra hudvårdsprodukter, särskilt solskyddskrämer.

För mig är det äckliga i reklamen hur sångrösten fullkomligt skär sig med utseendet på tjejen. Rösten är på tok för ljus och modellen mimar till låten på ett besynnerligt sätt som ger en obehaglig effekt. Det är svårt att beskriva precis hur hemskt det är och allra värst är det när rösten sjunger ordet "kär". Det är jättehemskt. Det kryper i hela kroppen.

Crazy Cat Lady

Ur kontaktannonserna i söndagens DN:

"Händig, kreativ och rolig man, 45 år, sökes av kvinna, 54 år, för förtrolig vänskap och ev. mer. Du har kreativa idéer för att göra mitt hem roligt för en katt. Är mentalt tilltufsad och lite överviktig men kämpar"

Eller köp Crazy Cat Lady Action Figure här.

Spöken

Det var klassåterträff i Piteå i somras, för alla som gick ut nian för tjugo år sen. Beslutet att inte komma var sannerligen inte svårt att fatta; de allra flesta var idioter redan då (eventuellt mig själv inräknad) och jag tror inte att det fanns mycket utrymme till förbättring för merparten av dem. De av mina medsystrar och -bröder jag tycker om och respekterar har jag fortfaranade kontakt med, och det var förstås ingen slump att ingen av dem heller var särskilt hugade att närvara. Nu hade vår klass visserligen en jämförelsevis bra sammanhållning med bara två, och en kort period tre, mobboffer. Men sommarens event var alltså till för hela kommunens niondeklassare födda -73, inte bara för oss. Och även om den fantasifulla menyn lockade med fläskfile, potatisgratäng och brunsås (jag vill säga att det var en glassbåt till dessert, men jag minns förmodligen fel), till priset av en weekend i Nice, slängde jag den clip art-klottrade inbjudan i papperskorgen. För tio år sedan hade vi en återträff i egen regi, vi och vår parallellklass, på samma kursgård utanför min lilla lilla hemby där min syster gifte sig. Och för tio år sedan hade jag kanske ett större behov av att dyka upp mer framgångsrik, snyggare, rikare och smartare än någonsin, men framför allt än någon annan. Men efter att maten (en pastasallad avsedd att passa alla och därför passade ingen) var uppäten, brännbollsmatchen avklarad och bastun uppvärmd och klar, började märkliga saker att hända. Folk gled sakta men säkert tillbaka till sina gamla roller. De som var poppis då började tissla och tassla tillsammans i mindre grupper. De som avgudade dem då, avgudade dem nu. Den ensamma killen som ingen ville vara med för att han åt sina snorkusar, blev återigen ensam fast han numera inga kusar åt. Den störiga killen började störa. Den tysta tjejen tystnade. Och klassens clowner (vi var två), började vitsa som aldrig förr. Tio år gamla spöken hade smugit in över det daggvåta gräset och tog sina gamla kroppar i besittning. Och det fanns ingen som helst möjlighet att fly. Varför skulle någon vilja bevittna samma fasansfulla metamorfos tio år senare? Det är en hel tjugoåring mellan mig och de där personerna vi var. Det finns saker man aldrig kan få tillbaka – och det finns saker som aldrig någonsin kommer att förändras. I det sammanhanget väger en glassbåt hyfsat lätt.

Ny rulle

Det finns lite olika typer toalettpappershållare. En helt jävla värdelös (men trots det vanligt förekommande) variant är den med en löstagbar trärulle, med en liten metallpigg i vardera ände, som toalettrullen ska träs på. Funktionsmässigt är den okej (men inte mer), fram till att toarullen måste bytas. Här blir den enormt bristfälliga konstruktionen alltför uppenbar. Den stora boven i dramat är nog den fjäderförsedda överkåpan. Den måste hållas ur vägen under bytet vilket binder upp en hand hela tiden. Dessutom är kåpans kant (liksom alla andra kanter på hela konstruktionen) förhållandevis vass och skrapar lätt händerna.

När man med sin lediga hand lossar på trädelen från metallfästet är det alltför lätt att den glider ur den tomma papprullen. Värdo. När man sedan trätt på en ny pappersrulle så är det inte svårt, men likväl onödigt krångligt att pilla in metallpiggarna i de små hålen för att fästa den nya rullen i hållaren. Det är väl just det som är förhatligt; det onödiga krånglet. I princip alla andra varianter (såsom den väldigt simpla på bilden) är enklare och smidigare och fria från ovan beskrivna nackdelar. Varför finns då denna konstruktion?

Lattefarsan googlade sig själv

Apropå Pappa bakom en vagn
Lattefarsan håller med.

Elaka Ahrne

Marianne Ahrne var filmkonsulent 2003 till 2006 och hade alltså en avgörande roll för vilka svenska filmer som skulle få produktionsstöd. Eftersom Ahrne frivilligt samarbetat med skogstokiga särartsfeministen Rigmor Robèrt i diverse filmprojekt om manligt och kvinnligt fanns där redan gott om skäl till resonligt hat. Hon nekade även den senare enormt framgångsrika filmen Darling stöd efter att ha fått manuset i sin hand, med kommentaren:

"Jag känner inga människor som liknar dem i "Darling". Kanske beror det på att jag aldrig rört mig i de kretsar ni beskriver. Jag har aldrig idkat sällskapsliv, aldrig gått på krogen, på fester eller middagar, aldrig minglat. Jag tycker om att träffa människor som betyder något för mig en i taget - eller vara ensam."

Lyckligtvis hamnade hon i blåsväder efter den fadäsen, men man måste ju undra hur många manus som hamnat i papperskorgen för att asociala Ahrne inte kunnat relatera till huvudpersonerna. Men när man läser följande intervjusvar i härligt folkliga Filmkonst nr 92 droppar hakan i golvet som vargen i tecknade pärlor för vuxna.

"Det finns en skillnad på att vara manlig och kvinnlig regissör. Rollen som arbetsledare kan vara svår för vissa kvinnor. En bra manlig regissör blir älskad och respekterad av alla - älskad av de kvinnliga skådespelerskorna och respekterad av de manliga kollegerna. En bra kvinnlig regissör kan bli lika respekterad som en manlig men blir sällan älskad - i så fall av lesbiska kvinnor vilket ju är helt ointressant om man inte är det själv. En filminspelning är en sluten värld - erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara. Men den kvinnliga arbetsledaren/regissören blir averotiserad. Det kan ibland vara svårt att ta."

Och därför gav Marianne 98 % av sina nästan 50 miljoner till manliga filmare. Därför har Marianne rekordet i snedfördelning på SFI. Därför ska hon brytas av och slängas i Valkömman!

Livet i Ullared

Efter att ha hulkat framför Shabby Chic-bloggar och Scrapbooking-sajter kände jag mig äntligen mogen att googla ordet "mammablogg". Tydligen har det nyligen hållits en mammablogg-gala där priser i olika kategorier delats ut, så det fanns gott om vidriga länkar att utforska.

Jag vill öppna mina vener redan efter att bara snabbt ögnat igenom bloggen Glamourmamman - om livet mellan falukorv och champagne där yogafreaket Nina Carlsson berättar om mysfredagar (hon rekommenderar filmen "Gustaf" som hon tycker är "en rätt kul film även för vuxna"), tjejmiddagar (med väninnor hon naturligtvis kallar för "partypinglorna"), PMS-problem och vardagslyx (doftljus och smågodis).

Men det allra allra värsta är champagnen i Ninas liv. Glamouren. För det Nina kallar glamour är att hasa av sig myskläderna och slinka in i något raffigt från Gina Tricot, möta upp tjejorna och gå på Rhapsody of Rock. Jag upphör aldrig att förvånas över att kvinnor som Nina finns på riktigt. Hur många är dom? Finns dom alltså inte bara i Ullared?

Återförslutningsbar, my ass

Fler och fler livsmedel har börjat använda sig av förpackningar som benämner sig återförslutningsbara. De tycker sig få denna egenskap medelst en smal tejpbit som ska för hindra att förpackningen går upp efter att man öppnat den. Jag har sett denna lösning på kaffepaket, smörgåsskink- och ostförpackningar, och den finns säkert på fler varor. På ingen av dem fungerar det för fem öre.

Tejpbiten på kaffepaketen blir efter första användningen täckt av kaffepulver och således helt obrukbar. På skinkförpackningen blir tejpen och förpackningen med ens alltför flottiga för att möjliggöra någon som helst vidhäftningsförmåga. Osten lider av samma problem, plus att kondensen försvårar det hela ytterligare. Inte en endaste återförslutning får man uppleva.

Det otroliga i sammanhanget är att trots att tejpbiten är helt värdelös och att man på en gång märker att den inte fyller någon funktion alls så dyker det upp alltfler förpackningar med den här lösningen. Det antyder att det inte finns någon som testar det hela innan de släpper ut skiten på marknaden, utan de bara tutar och kör och förutsätter att allt är som det ska vara. Man får hoppas att de bryr sig om innehållet en aning mer än omslaget så att man inte får glasbitar i sin Flygande Jakob. Eller nåt.

Och så växeln

Tidigare idag så köpte jag lite saker på lokala närköpet/posten. Det blev 67 kr. Myntlös som jag var betalade jag med endast en hundring. I retur fick jag först en tjuga som hon i kassan la på tvären i min utsträckta hand. Sedan dumpades en tia och tre enkronor (inte sex femtioöringar, gudskelov) på tjugan. Jag hade alltså en sedel med fyra mynt ovanpå i högerhanden. Vafan ska man göra i det läget? Är tanken att man ska rycka ut tjugan från under mynten som i det där gamla bordsduktricket, fast med tänderna? Står man med plånboken i andra handen så blir man halvt handikappad av att tvingas balansera mynten på den i sammanhanget hala sedeln. Tippar man handen det minsta så får man jaga mynt över hela butiksgolvet. Det enklaste är att bara knyckla ihop sedeln om mynten och brotta ner det hela i plånkan. Varken praktiskt eller snyggt. Varför gör vissa kassörer/-skor på det här viset? Det är helt idiotiskt.

Svensk Mobiltjänst

En måndag för några veckor sen ringde en glad skåning mig på mobilen. Han frågade hur läget var, påtalade att det var jobbigt att det var måndag, skämtade och stojade som om vi var gamla vänner trots att vi aldrig snackat förut. Jag hörde på en sekund att han ville sälja nåt som jag inte alls var intresserad av. Snubben hette nåt säljigt som jag inte la på minnet (men det kan mycket väl ha varit den extremt anonyma personen här på bilden) och han ringde från Svensk Mobiltjänst. Han ville veta vilken mobiloperatör jag hade. Jag svarade med att säga att jag är väldigt nöjd med mitt abonnemang och inte alls intresserad av att byta om det var det han var ute efter. Jag har märkt att om jag är så tydlig som möjligt mot telefonsäljare med mitt ointresse så brukar samtalet avslutas relativt fort. Jag vill inte ödsla tid och säljaren vill inte ödsla tid, så att bara lägga på vinner alla på, inte sant? Min tydlighet bet inte kan meddelas.

"Vad betalar du i månaden? Vill du sänka sina kostnader?" var hans respons på att min kategoriska ovilja att diskutera abonnemanget. Suck, hur tydlig måste jag vara egentligen? Jag sa att jag har väldigt låga mobilkostnader och upprepade min ovilja att ändra på någonting. Snubben i andra änden suckade. Sen frågade han om jag var intresserad av mobilt internet istället. Men kom igen. Jag konstaterade tydligt, hövligt och bestämt att jag inte har någon som helst användning för mobilt internet. Då blev idioten sur och sa "Nähä" och la på. WTF? Det var han som ringde mig och ville kränga skit som jag inte ville ha. Om nån skulle bli sur så var det väl jag.

Två dagar senare ringde det igen från ett okänt nummer och när jag svarade så var det en skåning från Svensk Mobiltjänst. Jag kan inte svära på att det var samma jöns men jag tror verkligen det. Så fort han sagt varifrån han ringde så avbröt jag och sa att jag pratat med honom eller en kollega till honom bara 2 dagar tidigare och att jag tyckte att jag var väldigt tydlig med att jag inte var alls intresserade av deras tjänster och produkter. Han menade på att det inte var han som ringt och att de skulle uppdatera sina papper och så avslutades samtalet betydligt snabbare än vad jag väntat, skönt nog. Det hastiga andra samtalet vägde dock inte upp det irriterande första. Ringer de igen så är ett "Nej!" allt de får följt av ett "klick".

Fotnot: "Etablerat 1956". Really?

This is what we call the tunnelbana

På tunnelbanetågen finns elektroniska skyltar som visar vilken hållplats som tåget anländer. De ackompanjeras av en kvinnlig röst som på tydlig svenska säger det som står på skyltarna. Efter det kommer en manlig röst som på tydlig engelska säger "Next stop" och sedan namnet på hållplatsen på perfekt svenska. Denna röst är så ofantligt ogenomtänkt att man blir snurrig. Säg att man som turist ska till Rådmansgatan. Är det så att man är fullständigt clueless när man hör "Nästa hållplats: Rådmansgatan", men helt plötsligt blir upplyst när man får höra "Next stop: Rådmansgatan"? När den kvinnliga rösten pratar om Rådmansgatan så tror jag faktiskt att man fattar vad som åsyftas även om man inte förstår ordet "hållplats".

De allra flesta hållplatserna har ganska oöversättliga namn (fast inte om man får tro bilden ovan), men ett par, som t. ex. T-Centralen och Gamla Stan, skulle faktiskt kunna översättas till gagn för de som inte förstår svenska. Just dessa två hållplatser har nog dessutom en större andel turister än, säg, Duvbo. Likafullt så säger den manliga rösten "Next stop: Gamla Stan". Hur tänkte de egentligen? Vem tror de att de hjälper? Varför har de lagt tid på att spela in alla hållplatsnamn igen med den här tvåspråkiga snubben?

Vid flera hållplatser så får man information om vilka anslutningar man kan ta om man kliver av där. Kommer man till Slussen så får man både läsa och höra om tunnelbanelinjerna som man kan byta till, om bussar mot Nacka och Värmdö och om Saltsjöbanan. Den manliga rösten nöjer sig dock med att säga "Next stop: Slussen". Det är allt. Just information om anslutningar skulle kunna vara intressant för turister som inte känner till lokaltrafiken så väl, men denna information var tydligen för svår att översätta. Jag kan inte låta bli att undra vad icke-svenskspråkiga tänker när de får höra en lång harang om gudvetvad som efterföljs av ett koncist "Next stop: Slussen".

SL... Vad ska man säga?

Gitarrdåd

Det amerikanska poprockbandet The Knack är och kommer att förbli ihågkomna för en endaste låt; den yttersta lättrallade och minnesvärda My Sharona från 1979. Den har allt en hitlåt ska ha och mer därtill; ett hookigt gitarriff, en drivande vers med snygga stämmor, en busenkel refräng som sätter sig på hjärnan på en gång och ett medryckande "Woo!" på precis rätt ställe. Låten tuffar på i rasande tempo också och vid 2 minuter och 40 sekunder har de redan avverkat vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, dubbelrefräng. Låten borde vara slut typ här, eller? Nejdå, det är här allt bara blir fruktansvärt fel. Ett helt nytt gitarrsoloparti börjar och det är som att en helt annan låt påbörjas. Det tillför inget och finns bara till för att visa upp hur duktig gitarristen är. Och jösses, vad han får jobba! Det är snabbt och tekniskt och fortsätter i all oändlighet. Precis när man tror att det borde ta slut så får han ny inspiration och sticker iväg på ytterligare en gitarrhalsexkursion som heter duga. När man återigen hör slutet komma så drar bandet ut på partiet ytterligare, trots att alla lyssnare vid det här laget gått från att älska låten till att tycka att den är jobbig och poänglös. Inte förrän vid 4:17 så återvänder de till huvudriffet och en avslutande refräng. I över en och en halv minut har de alltså pysslat med en helt poänglös soloutflykt som ingen vill höra. En tredjedel av låten skulle alltså kunna kapas och den skulle bara bli bättre. Varför de försökt förstöra låten på det viset kommer jag aldrig att förstå, men då de aldrig lyckades upprepa framgångarna från debutplattan och denna singel så antar jag att de fått sitt straff.

My Sharona på Spotify.

Det finns inget starkare!

Den här idioten nöjer sig inte med att vara jordens största scrappare. Hon centrerar dessutom alla sina inlägg! En gång för länge sedan tradade jag min själv för en korg fylld med ost från Östermalmshallen. En dum gås på mitt dåvarande jobb skulle gifta sig, i Seglora kyrka no less, och bad allra ödmjukast om hjälp med bröllopsprogram och annat. Genast skred jag till verket, bläddrade fram några passande färger i Pantone-solfjädern, valde bland hundratals typsnitt, strök ömsint med fingertopparna över mina pappersprover och scannade in några gamla tapeter som jag ämnade basera ett både stilrent och hippt mönster på. Bara det tog säkert fem timmar. Hade jag haft för vana att ta betalt i ost, så... hade jag haft mycket ost. Men då kommer den här lilla blunddockan med en helt egen skiss. Med comic sans. Med clipart (rosor, hjärtan, champagneglas och gubbar som slår ihop klackarna i en festlig pose). Med pastellfärger. Och givetvis allting centrerat. Hon avböjde vänligt men enfaldigt mitt geniala utkast eftersom det inte riktigt kändes som dom. Nä, där hade hon i alla fall rätt. Hennes futtiga alster uttryckte nog i själva verket allt det som var henne, som var dom och som var det centrerade clipart-äktenskap hon skulle få uppleva, helt sans comic, och som förhoppningsvis är över sedan länge vid det här laget. Men förutom min värdighet stod även en ostkorg på spel, så jag drog mina skisser till papperskorgen och gick galet skrattande loss över tangenterna som fantomen på stora operan för att skapa mitt allra mest förvridna mästerstycke. Som bonus fick de också ett sånghäfte med låtar som "Kärleken" med Pugh Rogefeldt och "En kvinna och en man" med Niklas Strömstedt. Hon älskade den. Det sånghäftet kunde jag sedemera mer eller mindre återanvända till ett annat bröllop som en liten överraskning under middagen. För de initierade blev den en ironisk sångövning, för alla de andra blev det en gråtkavalkad. Och efter att ha lovat (utan att riktigt förstå varför) att aldrig berätta vem som gjort hennes fina program, sångblad och placeringskort, flög den lilla gåsen iväg till Seglora och till solen, våren och hela det vackra, vackra väntade livet, och jag satt ensam kvar med mina stinkande ostar och mina små jävla marmelaburkar. Jag lovade mig själv, där och då, att aldrig någonsin centrera något för en mejeriprodukt.

Men åter till the happy crappy scrapper: Ninas krumelurer och (konst)igheter.
krumelurkonst.blogspot.com

0,50 SEK

I september 2010 så slutar 50-öringen funka som betalning. Det innebär att vi kommer att dras med det där värdelösa kopparmyntet i över ett år till. Suck. Är det nån som gillar 50-öringen? Finns det nån som skulle ens plocka upp en tappad 50-öring? Såvitt jag vet så finns det inget man kan köpa för 50 öre, och ens om det gör det så har jag svårt att se att det skulle bli ramaskri ifall det istället kostade en krona. Det var många år sen 50-öringen var relevant och nuförtiden är den bara irriterande när man får den som växel. Allra värst är det när kassören har ont om enkronor och man får en hel näve halvkronor tillbaka. Vad tusan ska man göra med dem? Nedräkningen har börjat, nu är det exakt 15 månader tills otyget äntligen försvinner.

Arvika är också Sverige

Från hemsidan för Socialdemokraterna i Arvika:

"Många av diskussionerna handlade om de höga lönerna och det ringa inflytandet som många Arvikabor tycker att vi har i EU. Samtidigt tycker en del att vi måste rösta så att inte Sverigedemokraterna kommer med."