onsdag 31 mars 2010

Scenskräck


Det är ju ingen hemlighet vad jag tycker om Lena Endre. Och få missade väl hennes antingen genomkorkade eller genuint ondskefulla replik på Ekoredaktionens rapport om att 45,5 av Teaterförbundets kvinnliga medlemmar blivit sexuellt trakasserade, av en kollega eller en arbetsledare och Ingegärd Waaranperäs debattartikel Herrarna i hagen. Den stora skådespelerskan hakar inledningsvis upp sig på att Waaranperä ifrågasätter varför Endre, i rollen som Lady Macbeth, måste vara naken på scenen bland påklädda män. Och det kan man ju undra. Jag ställde mig en liknande fråga när Björn Kjellmans oansade obehag dinglade på armlängds avstånd på premiären av en pinsam Molière-tolkning. Teater är nästan alltid pinsamt. Och omotiverad nakenhet på scenen är direkt plågsamt. Endre visade ju för övrigt tuttarna redan i genombrottet Varuhuset.

Och det är inte riktigt det det handlar om, din dumma gås. Lena menar nämligen att hon under över trettio år i branschen, med ett enda undantag, aldrig hört talas om att någon skulle ha blivit sextrakasserad. Snick snack! Hon borde skämmas, där hon sitter i sin alkov och tittar ut över hösten, i en stickad tunika med lite för långa ärmar. Men hennes lätt debila inlägg är inte det värsta i sammanhanget. Lena Endre kan ju egentligen bara spela Lena Endre numera. Hon cashar in på att snörpa med munnen och spärra upp ögonen. Precis som Helena Bergström, som gjort det gråtande snoret till en konstart, och Maria Bonnevie, som uttrycker samtliga känslor med sina enorma näsborrar.

Det värsta är ändock pompöse jubelidioten Thommy Berggrens kommentar. I en intervju i City, avfärdar han undersökningenoch säger "Teatern får inte bli könlös". Han fortsätter "När jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt." Gubben tänker inte ens på att han beskriver ordet "trakasserad" som något "lustfyllt". Som om det var själva handlingen som räknades, inte uppsåtet eller upplevelsen. Det ska ju inte vara "förbjudet att flirta och röra vid varandra" tycker Thommy, som varit i branschen i snart femtio år. Gubbjävel! Det kanske är det där samspelet mellan regissör och skådespelerska som könsförrädaren Marianne Ahrne pratade om? Nåt så jävla dumt i huvudet som Berggrens svar har jag inte läst på år och dar. En sådan spånig syn på vad trakasserier är. Det är scendivorna som uttalar sig i frågan, och de har ingen aning om nåt.

"Vi befinner oss alltid i ett tumult av känslor", menar klyschan Endre. "Anmäl de som ska anmälas", alltså ingen alls eftersom Endre inte ens tror på statistiken, "och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande." Hon avslutar med slagorden: "Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!"

Ridå!

tisdag 30 mars 2010

Den obotlige skeptikern

I TV-serien Arkiv X så löste FBI-agenten Fox Mulder sina fall med minst sagt oortodoxa metoder. Ett mordoffer hittas styckat och på placeringen av kroppsdelarna kan Mulder utröna att det rör sig om en vålnad från 1200-talet som återkommer vart 175:e år och som bara finns omnämnd i en belgisk väggmålning. Hur galna idéer han än har så har han ändå alltid rätt. Hans kollega Dana Scully tvivlade alltid på honom, hon var rationell och letade alltid efter en rimligare förklaring. I början av serien så var det ganska trovärdigt att hon var så skeptisk; Mulders teorier var ju alltid helt uppåt väggarna. Men när dessa teorier visar sig stämma varje gång, år ut och år in, så borde kanske Scully börja lite lite mer på Mulders intuition, men hon sätter sig jämt på tvären och ifrågasätter alla han infall. Varför? Han har ju alltid rätt! Hur lyckad än serien var i övrigt så störde jag mig på att Scully alltid var så vrång, rimligtvis borde hon börja ha lite förtroende när Mulder haft rätt sisådär en hundra gånger på raken.

Läkaren House löser i serien med samma namn sina medicinska mysterier med intuition och vilda spekulationer. Han börjar i en ända, testar en massa saker (han tar så mycket vävnadsprover att patienterna måste vara helt perforerade innan de blir friska) och kommer alltid fram till en osannolik, men korrekt slutsats. Hans underhuggare är ofta frågande, men värst är Dr Foreman som alltid utgår ifrån att House har fel. Varför? House är mycket smartare och bättre än honom (och alla andra läkare i hela världen) när det kommer till att ställa diagnos och alla vet om det. Hur kan Foreman behålla sitt jobb när han vägrar att ta de prover som House begär, trots att det alltid visar sig att dessa prover räddar livet på patienterna?

En serie jag inte kollar på tillräckligt mycket för att kunna rollfigurernas namn är Medium. Det lilla jag sett verkar peka på ett genomgående tema gällande den synska Patricia Arquette och hennes man; hon vaknar av någon läskig dröm och är lite upprörd, men han lugnar henne och menar på att hennes drömmar inte alltid behöver betyda nåt. Öööh, va? Hennes drömmar betyder ALLTID nåt. Det är ju det hela serien går ut på. Vad har han för belägg för att säga så? Eller är han bara dum i huvudet? Av någon anledning så verkar inte hon störa sig på att han ofta inte tar hennes syner på allvar, men det hindrar inte att jag gör det.

lördag 27 mars 2010

Extreme Gråtfest: Home Edition

Konceptet borde vara oklanderligt; ett TV-program tar sig an en familj som behöver hjälp och fixar ett nytt hus till dem. Familjen har det alltsomoftast svårare än de flesta; det kan vara en ensamstående förälder med 4 barn som nyligen mist sin make/maka i någon sjukdom; en hårt arbetande familj som råkat ut för någon naturkatastrof och har tre barn med olika handikapp som försvårar tillvaron för alla, osv. Deras gamla hus rivs, ett nytt och fräscht byggs istället, de får helt nya prylar och allt anpassas till de olika familjemedlemmarnas behov; ramper och hissar byggs för de rörelsehindrade och det superhjältetokiga barnet får ett Spindelmannenrum. Allt gott, alla glada, alla vinner. Men ändå är programmet så vidrigt att man får kväljningar så fort vinjetten sparkar igång. Jag talar förstås om Extreme Makeover: Home Edition.

Att familjen behöver och kanske förtjänar hjälp kan man inte säga så mycket om, men programmet utmålar de som hjälper till som helgon som bara ställer upp för att de är snälla. Allt är lika falskt som den dåligt photoshoppade bilden ovan. Visst, man behöver inte ange vad allt kostar och vad alla får betalt, men man ska fan inte låta påskina att det är ren välgörenhet man pysslar med. Självklart får alla som jobbar med programmet betalt. Självklart. Om något doneras till programmet så uppvägs det av reklamtiden i rutan som donatorn får. Inga konstigheter egentligen, men programmet gör allt för att man ska tro annat. Fult, mycket fult.

På tal om ful så finns det mycket att säga om programledaren Ty Pennington. Han har två lägen på rösten; 95% av tiden så skriker han för full hals som en påtänd idiot, övriga 5% så lägger han på en hes, känslosam stämma om den stackars familjen som han så ärofullt ska hjälpa på fötter. Jag vet inte vilket läge som är värst. Han springer omkring som ovan nämnda påtända idiot och låtsas ha koll på läget och stressar på alla. Sjukt irriterande. Det varvas med innerliga beskrivningar av familjens handikappade barn och hur modiga och starka alla är och hur mycket han kan hjälpa dem. Man mår illa. Ty är hemsk på fler sätt än jag kan beskriva så jag slutar försöka. Hu.

Det som nog stör mig allra mest EM:HE är att alla inblandade ska understryka hur fint och viktigt allt är genom att bli så jävla känslosamma hela tiden. Nån beskriver familjens situation för kameran och börjar förstås gråta. Någon annan pratar om hur fallfärdigt det gamla huset var och storbölar. En tredje i teamet beskriver hur bra det nya huset är och vips kommer tårarna. Herregud, de kan inte slå i en spik utan att ta en gråtpaus. Den falska blödigheten är upprörande, minst sagt. Eller är det jag som är cynisk, kanske?

torsdag 18 mars 2010

Duschdreadlock

Jag äcklas inte särskilt lätt, men något som alltid lyckas trigga kräkreflexen är hår som måste rensas ur duschavloppet. Då jag både är relativt långhårig och en regelbunden duschare så är det en företeelse som jag tvingas ta itu med betydligt oftare än jag skulle vilja. Den där slemmiga, gråa klump av hår, tvål och hudavlagringar som liksom ett isberg alltid är mycket större än man tror vid första anblicken är så fullständigt vidrig att jag måste sluta skriva nu och tänka på något helt annat.

lördag 13 mars 2010

The Return of Shabby Chic

Lena har "fyra tokhärliga barn i åldrarna 8-17". Lena har torpardrömmar. Lena säljer kuddar och madonnor. Lena älskar att måla. Lena "blir knäsvag när hon hittar nån gammal rostig plåtburk". Vi riktar åter strålkastarljuset mot shabby chic – vid sidan av Maria Montazami och Louise Hallin det största hindret för kvinnans frigörelse i vår tid. Lena har en av de mest populära shabby chic-bloggarna i Sverige och tar, liksom nätkumpanen Majsan, igen det hon saknar i språklig färdighet med ett överskott av rotting, spets och små prydnadsbord – allt målat i vitt. Antikvitt kan man förmoda. Bloggen har också det illaklingande namnet Ett vitare hem. Hennes hem var nämligen tidigare svart och sterilt, vilket hon förstås skyller på IKEA; alla shabby chic-gummors Nemesis. Jag har förlorat mig i timmar läsandes Lenas styltiga inlägg och sedan med blanka vansinniga ögon klickat mig vidare och allt djupare ner i en vitmenat helvete. Först när jag fick syn på tokiga Margaretas idiotiska stenkatter lyckades jag bryta förtrollningen.

Lästips:
BetongSnäckor och änglar
Madickens Värld
Ängeln i vitt
Älskar sött
Jennys Vita Villervalla

fredag 12 mars 2010

En tolva Explorer och ett yxmord

I början av Stärnornas Krig (George Lucas, 1977) säger Ben Kenobi såhär om Mos Eisley: "You will never find a more wretched hive of scum and villainy." Fritt översatt blir det "det anskrämligaste tillhåll för skurkar och avskum du kan finna". Kenobi tar med Luke Skywalker till en bar och där står en väldigt brokig skara fula och otrevliga typer, den ena farligare än den andra. Nästan ingen på stället ser mänsklig ut utan de flesta är vanskapta, ser ut som varulvar eller har tentakler. Helt oprovcerat börjar två typer med kriminellt utseende mucka gräl med vår huvudperson och när den ena drar fram en pistol så får han armen avhuggen av ett svärd. Musiken tystnar i ungefär fem sekunder men sedan fortsätter allt som vanligt. Uppenbarligen är det inte första gången något sådant händer på stället. Troligen inte ens första gången för kvällen. I ett bås förhandlas sedan en smuggelaffär och lite senare så skjuts en prisjägare ihjäl. Denna gång tystnar inte ens musiken och folk vänder sig knappt om.

Ovanstående är som sagt en scen ur en scince fiction-film men jag ser det också som en exakt beskrivning av vilken torsdagskväll som helst på Gröne Jägaren på Götgatan i Stockholm.

torsdag 11 mars 2010

Barhäng

På pubar och i hotellbarer finns det vid bardisken så gott som alltid stolar. Man glider in och sätter sig, beställer en pint Boddington och tar det lugnt ett tag. På rock- och danshak finns det i princip aldrig barstolar. Där är tanken att man ska glida in (efter oskäligt lång tid i kön, förstås), köpa sig en stöl och sen bege sig till dansgolvet/kolla bandet/spetsa ölen med sprit inne på toan. Ölåtgången på dessa ställen är så stor att det ständigt är högt tryck i baren och de överarbetade bartendrarna har det hett om öronen i princip hela kvällen. Trots detta ständiga tryck och avsaknaden av stolar så tycker en del att det är en bra idé att stå kvar i baren och ta upp värdefull plats. De står kvar och snackar med sina sällskap och beter sig som om de äger baren. Kvar blir små utrymmen att försöka tränga sig fram till för att få beställa och till råga på allt så verkar de som bosatt sig vid disken bli irriterade på de som vill köpa något. Jävla idioter, de borde portas.

måndag 8 mars 2010

Pannkaksfrukost på String


Om man inte har lust att nojsa bort hela morgonen med ett ragg, och helst vill slippa ett utdraget farväl över flingorna, är en härlig morgonpromenad till ett söderfik ett smidigt och trevligt sätt att sätta om inte punkt, så i alla fall någon form av interpunktion i alla fall, för umgänget. I det här fallet ett semikolon, intressant nog, men det är en annan historia. Hursomhelst. Eftersom jag var den äldre i sällskapet och tillika förvärvsarbetande, bostadsrättsinnehavande och den ende med svenskt medborgarskap, såg jag det som min plikt att stå för frukosten (under vilken jag fick veta att gunstig junker ifråga kommer från en förmögen redarfamilj och är tätare än numera Hallandsåsen, men jag får skylla mig själv som gjort så usel research), varför jag valde budgetalternativet String. Denna trotjänare bland söderfik må kännas som en berlinsk fritidsgård , men jag ville minnas att de hade goda pannkakor. Fullt var det naturligtvis, med groteskt lång kö till stökig, bökig frukostbuffé för 65 spänn skallen. Det blev förstås pannkaka av alltihop långt innan pannkakorna. Ett problem som så lätt uppstår på populära ställen av det här slaget, är att man inte vet om man ska satsa på att paxa ett bord så fort ett sällskap går, eller snällt ställa sig i kön och hoppas på att en plats blir ledig när man fyllt sin tallrik. Nya människor strömmade in hela tiden och kastade sig över första bästa bord. Men om man istället stod och försökte hålla utkik efter lediga platser, växte sig istället kön katastrofalt lång. Det fanns ingen policy! Och alla verkade dessutom okej med det. I brist på eget ordningssinne behöver jag ett rättvisemärkt system, så att jag inte, som i lördags, står fåraktigt brödlös, bordlös och ständigt sist i kön och med en relativt obekant människa vid min sida, som jag tvingas konversera längre än min engelskaglosor räckte. Till sist uppenbarade sig ett ledigt bord uppe vid fönstret, och jag forcerade ett par anorektiska tjejer, som lyckligtvis snubblade på sina stickade koftor, för att nå fram. Sen tillbaka sist i kön, med nya krystade samtalsämnen, för att äntligen komma fram till de svettiga påläggen, till de torra frallorna, till de grönskimrande äggen och till pannkakorna – dessa sorgliga, micrade, gummiartade grytlappar. Det var på intet viss en värdig upplevelse och på intet viss en prisvärd. Jag fick blåbärsfläckar överallt. Jag eftersvettades nervöst i timmar efteråt. Jag var fortfarande hungrig. Och jag skämdes så mycket att jag var tvungen att boka in en ny dejt med redarsonen. Men då hotellfrukost. Med paxat bord. Och ur hans ficka.

lördag 6 mars 2010

Hålslag

Den internationella standarden för hålplacering på papper kallas ISO 838. Två hål med diametern 6±0,5 mm placeras 80±0,5 mm isär. Hålen placeras 12±1 mm in från papperets kant. Föga förvånande så används inte denna standard i USA, utan där är tre symmetriskt placerad hål det vanliga. För dessa hål finns ingen standard för varken diameter eller placering från kanten. Snacka om Vilda Västern. På papperet (oj, så vitsig man kan vara) mer förvånande kan vara att vi här i Sverige heller inte följer ISO-standarden, utan här är som bekant hålslagen utrustade för att slå inte mindre än fyra hål. Denna de facto-standard kallas lustigt nog triohålning och har använts här sedan förrförra seklet.

Något som garanterat behöver ses över är konstruktionen på dessa helvetes jävla kontorstillbehör. De som är försedda med ett lite längre handtag (som den på bilden bredvid) är okej, förutom att det brukar max finnas ett sådant hålslag på ett helt kontor. Det är förstås populärt och inte alltid tillgängligt, utan man får ta till något av de 500 standardhålslagen (se bilden ovan) som dräller i varje vrå. Den rackaren har bedrövligt många fel. Den är först och främst helt verkningslös om man man vill på en gång slå hål på fler än tre papper. Dessutom är den helt oergonomisk så man kan inte utöva någon nämnvärd kraft för att försöka håla t. ex. 5 papper på en gång (vilket inte hade gått ändå). Vidare; de utslagna hålen ska samlas upp underst i tingesten, men oftast så lyckas åtskilliga av de små, runda lapparna fly sitt tänkta fängelse och fastna i springan där papperets kant ska vila. Detta får till följd att papperet hamnar snett i apparaten och hålen blir helt oparallella med kanten. Slutligen så får man ingen som helst varning innan håluppsamlaren är så full att den helt spontant lossnar och orsakar konfettiregn på kontoret. Hurra.

måndag 1 mars 2010

Von Tratt

Vi har numera kvinnlig tronföljd – till kungens förtret inte att förglömma. Vi har inte bara kvinnliga präster, utan även biskopar med bröst och framstjärt – och i Stockholm till och med en flata. Nu är jag ju inget fan av varken kyrka eller kungahus, men vem orkar tjafsa om det i längden? Däremot finns det ju ytterligare en gammal institution, en som man kanske inte så ofta tänker på. Riddarhuset. Adeln. Det andra ståndet, som är allt annat än impotent dessvärre. Det högst beslutande organet i Riddarhuset, som består av ca 600 adelssläkter, är det s k adelsmötet som hålls vart tredje år med en representant från varje ätt. För några år sedan lämnade en någorlunda upplyst aristokrat och finansman vid namn Gustaf Douglas in en motion om att tillåta kvinnor att väljas in i det styrande riddarhusutskottet, med 16 ledamöter. Inte helt överraskande röstades motionen ned, med förkrossande majoritet. Eftersom jag ytterst sporadiskt läser Riddarhusets tidskrift Arte et Marte (där Magdalena Ribbing är en flitig skribent) har jag inte förrän nu uppmärksammat detta faktum. Henric Ankarcrona, ordförande i riddarhusdirektionen, försvarade beslutet med de gåtfulla orden: "När de små stegens tyranni får råda vet man inte var man hamnar. Det kan bli helt fel" och "I dagens Sverige finns bara en syn på saken. Det är ett minfält och då får man acceptera att få på nöten".

Men tydligast bevis på inavlad enfald visade han nog med sin slutkläm: "Jag vill betona att detta inte är en fråga om kvinnosyn, utan hur man ska bevara gamla regler". Gamla regler? Som de gamla reglerna som nekade kvinnorna prästkappan? Tronföljden? Eller varför inte rösträtten? Arvsrätten? Drömmer Ankarcrona och hans blåblodiga bröder om att storma in på södermalm och våldta läkarsekreterare till höger och vänster? Tömma kassorna på Bondens marknad? Kanske bränna en Gudrun Sjödén-klädd sjukpensionär på bål?

De är antagligen lika mossiga, lika skelögt konservativa och håller antagligen lika förtvivlat kvar vid de gamla traditionerna som sina nasala män. Men stackars grevinnor. Stackars alla Anna von Ankor. I Sverige finns ju inte samma tradition som hos överklassen på andra sidan Atlanten (även om de i sammanhanget tevklöst är noveau riche). För att skapa en illusion av sammanhang tvingas de istället harva på med sina hobbyjobb som flygvärdinnor på SAS och längta tillbaka till Carlzons tid, när de kunde vältra sig i lyx och slumsex i Rio, innan pyramiderna rasade på riktigt.

Det finns ingenting så provocerande anakronistiskt, så skrattretande föråldrat som Riddarhuset. Gör så här: Släpp in kvinnorna och lägg sen ner skiten!