Det heter njuta av

I reklam och annan marknadsföring är det inte ovanligt att man inte är helt nogräknad med grammatiken. Det är inte så mycket att orda om, men det finns ett uttryck som inte bara är felaktigt, det är äckligt. Alltför ofta så fimpas prepositionen när något som äts eller dricks är njutbart; man njuter en god glass, istället för att njuta av den. Det är något obehagligt med det uttrycket, det implicerar någon form av andaktstund  med det som inmundigas. Vid närmare eftertanke så har jag kanske sett reklam som uppmanar läsare att "njuta en lugn stund". Det är fan minst lika illa. Och fel. Jag gillar't inte.

We och fasa

Jag har alltid stört mig på att bokstaven W kallas V. Vad är grejen med det? Det är två olika bokstäver som visserligen används på samma sätt i framförallt egennamn, men de är ju inte samma sak. Visst att bokstaven har tre stavelser när nästan alla andra har bara en, men vad i helskotta vinner man på att spara två stavelser när man samtidigt bokstaverar fel?

Vem är denna man?

Jag gillar inte när folk använder "man" när de i själva verket menar "jag". Ett exempel: en idrottare intervjuas om sin prestation och säger "man gick ut och gjorde sitt bästa och det räckte ju hela vägen så man får vara nöjd med det". Varför uttrycker sig vissa så? Är det så att de inte riktigt vågar stå för det de säger? Eller är de så självupptagna att de tror att deras åsikter är allmängiltiga bara för att de själva har dem? Jag kanske ska börja säga "vi" när jag egentligen menar "hon" och se vad man säger om det.

Ett fatt inlägg

Som alla vet finns det vissa adjektiv i det svenska språket som inte gärna böjs kongruent med sina syftningsord.

Det heter "En kåt man", men hur beskriver man ett barn med samma adjektiv? Ett kått barn? Ett kåt barn? Det heter "En gravid kvinna", men om det är ett lejon som blivit på smällen då? Ett gravitt lejon? Ett gravid lejon? Ett gravidt lejon? Kom inte och säg att det heter "Ett dräktigt lejon" och därmed är problemet löst. Eller att barn är nyfikna, aldrig kåta. Byt ut det havande lejonet mot ett statsråd istället och barnet mot ett par. Varför låter "gravitt" så konstigt när "solitt" går alldeles utmärkt? Och "vått" fungerar ju, så varför inte "kått"?

Det finns fler exempel: paranoid, timid, lat, vred och fadd, m.fl. De kallas för "defekta adjektiv" och är oerhört störande luckor i det svenska språket. Men lyckligtvis har kära gamla Svenska Språknämnden gnuggat geniknölarna och arbetat fram en rekommendation. Och man får alltså säga både "ett kått lejon" och "ett kåt lejon". För det är klart lejon har rätt till sin sexualitet! Eller varför inte "ett gravitt barn" eller "ett gravid barn"? Även om det finns så många andra saker som stör med den meningen.

Sökarna

När man tittar i Google Analytics på hur människor har hittat den här bloggen förstår man att många av dem är idioter eller galningar som hamnat vilse. Tio-i-topplistan av sökord som lett människor så fel, men ändå så rätt:

"spraydate ladyboy"
"toalettpapperhållare shabby"
"per moberg majonäs"
"nyskild redan träffat en annan"
"hjärtan clipart"
"galen kräfthatt"

"spindel la ägg i underhuden"
"scoutläger hakuna matata 2009"

"dn kontakt mentalt tilltufsad"
"djurskabb hamburgare"

Små små ord av kärlek

Kärt barn har som bekant många namn, även om talesättet känns en smula osmakligt i det här sammanhanget. Och det är just för barnens skull man, på typ regeringsnivå, bestämde att det kvinnliga könsorganet ska benämnas "snippa" (som kom med i SAOL 2006), något jag varit motståndare till från dag 1 (dock utan att kunna komma med ett bättre förslag). Det känns som "snopp" i femininum och låter alldeles för likt "snipigt" eller "sipp" (egenskaper som oftast dessutom tillskrivs kvinnor) och hade passat bättre som verb för någon trädgårdssyssla eller något man kan göra med en liten liten sax. Men även de mest moderna föräldrar som tvingar på sina söner rosa sparkdräkter och döttrarna blåställ, har börjat anamma ordet, och jag har kapitulerat. Någonting annat än "hum-hum", "framstjärt" eller bara "där nere" måste man ju säga. Ett annat könsetymologiskt dilemma som diskuterats är en kvinnlig motsvarighet till ordet "runka". Där var ordet "scrolla" på tapeten ett tag; ett ord jag faktiskt var lite förtjust i, även om jag alltid tyckt att "runka" borde kunna vara ganska könsneutralt, men som aldrig riktigt tog vare sig skruv eller mutter. Så, okej. Jag lämnar förskolelärarna i fred att lära barnen vad de vill. Jag har verkligen ingen beef med dom.

Men, ett varningens finger ska höjas för ett annat fenomen jag stött på ett flertal gånger under senare tid. Allt fler lockar med sängar bäddade med snuttefilt. För det är inte längre bara de avsexualiserade folkhemsbögarna som använder numera uttrycket "mysa" som synonym till "knulla". Jag tänker att man i så fall varken vet hur man myser eller knullar. Jag antar att det är ett begrepp som även rotat sig, om inte till och med uppkommit, i den heterosexuella världen (där man, efter vad jag förstått, ofta ägnar sig åt s.k. taco-mys på fredagarna, vad det nu ska betyda). Som adjektiv går det an, även om det bär mig emot litegrann. Sex kan så klart vara mysigt. Men om man kan inte kåtviska "Mysa mig, mysa mig hårdare!" och mena allvar, så får man faktiskt använda ett annat verb. Personer som myser istället för pippar är förmodligen såna som kallar alla sexuella aktiviteter för "lekar" och ibland stannar upp mitt i en kyss, tittar varandra djupt i ögonen och säger: "Hej!".

Det finns inget starkare!

Den här idioten nöjer sig inte med att vara jordens största scrappare. Hon centrerar dessutom alla sina inlägg! En gång för länge sedan tradade jag min själv för en korg fylld med ost från Östermalmshallen. En dum gås på mitt dåvarande jobb skulle gifta sig, i Seglora kyrka no less, och bad allra ödmjukast om hjälp med bröllopsprogram och annat. Genast skred jag till verket, bläddrade fram några passande färger i Pantone-solfjädern, valde bland hundratals typsnitt, strök ömsint med fingertopparna över mina pappersprover och scannade in några gamla tapeter som jag ämnade basera ett både stilrent och hippt mönster på. Bara det tog säkert fem timmar. Hade jag haft för vana att ta betalt i ost, så... hade jag haft mycket ost. Men då kommer den här lilla blunddockan med en helt egen skiss. Med comic sans. Med clipart (rosor, hjärtan, champagneglas och gubbar som slår ihop klackarna i en festlig pose). Med pastellfärger. Och givetvis allting centrerat. Hon avböjde vänligt men enfaldigt mitt geniala utkast eftersom det inte riktigt kändes som dom. Nä, där hade hon i alla fall rätt. Hennes futtiga alster uttryckte nog i själva verket allt det som var henne, som var dom och som var det centrerade clipart-äktenskap hon skulle få uppleva, helt sans comic, och som förhoppningsvis är över sedan länge vid det här laget. Men förutom min värdighet stod även en ostkorg på spel, så jag drog mina skisser till papperskorgen och gick galet skrattande loss över tangenterna som fantomen på stora operan för att skapa mitt allra mest förvridna mästerstycke. Som bonus fick de också ett sånghäfte med låtar som "Kärleken" med Pugh Rogefeldt och "En kvinna och en man" med Niklas Strömstedt. Hon älskade den. Det sånghäftet kunde jag sedemera mer eller mindre återanvända till ett annat bröllop som en liten överraskning under middagen. För de initierade blev den en ironisk sångövning, för alla de andra blev det en gråtkavalkad. Och efter att ha lovat (utan att riktigt förstå varför) att aldrig berätta vem som gjort hennes fina program, sångblad och placeringskort, flög den lilla gåsen iväg till Seglora och till solen, våren och hela det vackra, vackra väntade livet, och jag satt ensam kvar med mina stinkande ostar och mina små jävla marmelaburkar. Jag lovade mig själv, där och då, att aldrig någonsin centrera något för en mejeriprodukt.

Men åter till the happy crappy scrapper: Ninas krumelurer och (konst)igheter.
krumelurkonst.blogspot.com

Makten och ärligheten

Sanningen är ett maktmedel. Sanningen är någonting oerhört stort. Så stort att man med lätthet kan gömma sig bakom den. Skickliga sanningssägare kan komma undan med de mest sårande kommentarer i skydd av ärligheten, eftersom det blir närapå omöjligt att argumentera emot. För motsätter man sig betyder ju det att man istället föredrar lögnen. Men kanske att man ibland istället bara föredrar tystnaden - låt så vara en talande sådan.

Social kompetens handlar till väldigt stor del om att lära sig hantera sanning, lyckas vrida och vända på den allt efter sammanhang och hålla den för sig själv där det behövs. Om jag träffade Kattis Alhström skulle jag ju inte berätta för henne vad jag tycker om henne. För det första skulle det ju bli en väldigt obehaglig situation för oss båda. För det andra finns det ju en möjlighet att mina åsikter helt saknar grund. Nä, jag skulle vackert ta i hand och maskera mitt förakt med en djup hovnigning.

Naturligtvis föredrar jag inte lögnen framför sanningen, men jag efterfrågar bara en viss känsla för timing. Det finns inget självändamål i överdriven ärlighet. Det finns vita lögner. Det finns livslögner. Och ibland är de det enda folk har att hålla fast vid. Nästan aldrig, men ibland, kan det vara helt okej för en stund. Eller om jag säger så här: Allt du säger måste vara sant. Men du måste inte säga allt som är sant. Den där jävla ungen som skrek att Kejsaren inte hade några kläder på sig skulle kanske ha hållit käften! Alla visste ju att det var så. Sanningen fanns där redan, och det tysta samförståndet.

Ärlighet av det slaget startar krig.

Helgen v. 48

Jag varken förstår eller gillar användandet av veckonummer. Som tur är används det mest i jobbsammanhang (eller i skolan, när det begav sig) och inte på riktigt, men det är nog så irriterande ändå.

-Kan vi ta möte om det onsdag, vecka 33?

-Öööh, kanske. Vilket f-ing datum är det?

Det är kanske bara jag som inte har instinktiv koll på vilka datum som överensstämmer med specifika veckonummer, men jag tycker fan inte att jag ska behöva ha den kollen. Eftersom antalet dagar på året inte är jämnt delbart med 7 så infaller dessutom inte en given vecka alltid mellan samma datum; än mindre anledning att hålla koll säger jag.

Jag kan förstå att om man gör något varannan vecka så är det praktiskt att kunna säga att man gör det udda eller jämn vecka, men den bekvämligheten gör det inte värt allt övrigt besvär som veckonummer ger upphov till. Vad fan är det för fel på datum, liksom?

Ryktet säger att veckonummer typ bara används i Sverige. Jag tycker inte det är något att värna om och vara stolt över utan vi kan gott låta dem dö ut. Veckonummer är ju bara så värdelösa.

Faktiskt

Det finns människor som av någon anledning slänger in ordet "faktiskt" i meningar där de inte alls hör hemma. Jag kan för mitt liv inte förstå varför detta missbruk förekommer och ordet kommer att tappa all betydelse om det fortgår. Ett exempel är på sin plats:

-Hade du det bra på semestern?

-Jo, det var faktiskt skönt att komma bort.

Vad i helskotta gör det där faktisktet där? Trodde personen att det inte skulle vara skönt med semester men blev sedan positivt överraskad? Eller är det frågeställaren som underförstått tror/önskar att semestern varit usel och måste rättas? Nej, jag tror varken det ena eller det andra men likafullt används ordet så ibland.

Ett ännu värre exempel:

-Vad tycker du om min nya tröja?

-Du passar faktiskt jättebra i den!

Svaret är formulerat som en komplimang men det blir i själva verket en förolämpning på grund av faktisktet. Det låter som att det är förvånande att frågeställaren passar i den nya tröjan; att han/hon brukar ha illasittande eller fula kläder. Ganska elakt sagt, inte sant?

Varför säger folk så? Kan det vara så att de tycker att "faktiskt" kan fungera som ett sorts förstärkningsord? Att "det där var faktiskt gott" är ungefär samma sak som "det där var jättegott"? Används det som ett uttfyllnadsord som inte ska ha någon mening? Jag har funderat på om man använder ordet "faktiskt" för att slippa känna sig förutsägbar. Som om att bara svara "jo, det var skönt att komma bort" på frågan om semestern är lite för enkelt, att man är minsann mer mångbottnad än så, att man vill inte placeras in ett fack med simpla semesterälskare. Visserligen så njöt man av semestern, men det var fel av den som frågade att förutsätta att det skulle vara så. Eller nåt.

Oavsett anledning är det dumt, fel och ibland direkt förolämpande. Och jävligt irriterande.

Jag är inte idiot, men...

Nu var det ett tag sen sist, men varje gång jag hört någon uttala orden "jag är inte rasist, men..." så har de följt upp det med ett otvivelaktigt rasistiskt uttalande. Variation på temat: "jag är inte homofob, men...". Vad skulle kunna sägas efter det som inte är homofobt? Inte mycket vill jag påstå.

Om man nu har åsikter som man känner inte är helt rumsrena så ändras inte det för att man hittar på att man inte har åsikterna precis innan man luftar dem. Hur mycket man än skulle vilja så ändras inte ett faktum bara för att man hävdar motsatsen. Hur känns exempelvis dessa uttalanden?
"Jag är inte Förintelseförnekare, men det där har ju aldrig hänt"
"Jag är inte längst i världen, men alla andra är kortare än jag"
"Jag är inte seriemördare, men fan vad gött det skulle vara att strypa sin tolfte tyska backpacker"
Inte helt okej, nej.

Jag är inte misantrop, men jävlar vad jag har svårt för folk.

För fan Betty!

Jag har varit bekant med shabby chic sedan jag läste nedanstående inlägg, men jag hatar det redan. En snabbtitt på sidan "Betty´s torpliv" visar också på att utöver att inreda med vitt och patinerat så har Betty anammat engelskans sätt att beteckna genitiv, nämligen med en apostrof före s:et. Det är ju helt fel och knäppt att skriva så på svenska, för att inte tala om krångligare. Men att dessutom använda en accent istället för en apostrof är ju fullständigt oförlåtligt.

Va?

Bäbisar skickar sällan sms. Därför borde man kunna slippa

Är du en bäbis? Nähä, då är det inte okej att skriva "va" istället för "vara". Det är inte gulligt och det är inte så värst mycket enklare heller. Det är inte heller okej att skriva "e" istället för "är" eller "de" istället för "det/den". Det är definitivt inte okej att skriva "puzz" eller "pöss" istället för "puss – det är för övrigt sällan okej att skriva ens puss. Eller kram (kramiz). Då ska man ha puzzats, kramatz eller knullatz i verkliga livet också. Är du en bäbis, då är allt förlåtet. Men om du inte av utrymmes- eller snålhetsskäl måste korta ner ditt superviktiga sms, finns ingen anledning i världen att inte skriva ut vanliga verb. Om du inte är tretton. Eller en idiot. Å de vill du väl inte va? Älläh?

Hela listan!

Att hata löpsedlar är lite som att hata pedofili; det är så grundläggande och självklart att om det måste förklaras så är det dags att börja titta snett på den som får förklaringen.

"SÅ LÄNGE HÅLLER SUPERVÄRMEN" löd Aftonbladets löp idag. Lite finstilt under versalerna kunde man läsa om en "unik prognos fram till midsommar". Allting är så urbota effing idiotiskt att jag knappt vet var jag ska börja. Supervärme? SUPERVÄRME? Vilken jävla supervärme? Visst, det är lite varmare nu än det varit, men så är vi också närmare sommaren än vi varit. Det är inte 40 grader ute, det har inte varit såhär varmt sedan februari; vad är det som är så super om jag får fråga? Det är behagligt, varken mer eller mindre.

"Unik prognos"... Vari ligger det unika? Är det en superhemlig, olagligt utsmugglad rapport från SMHI som handlevererats till Aftonbladets grävande väderreporter i ett illa upplyst parkeringshus av en man i trenchcoat? Är prognosen utskriven på baksidan av Dödahavsrullarna? Tillåt mig vara lite tveksam.

"Fram till midsommar". Hur många gånger har det här hänt: kl 15 en tisdag så börjar det regna. Prognosen på måndagen pekade på att det skulle bli mestadels soligt, omkring halvklart (jag har ingen aning om vad det betyder men det är underbart luddigt) på tisdagen? Mången gång vill jag mena. Slutsatsen är att ingen vet egentligen vafan det blir för väder imorrn och det är mest gissningar. Om man inte kan få en tillförlitlig prognos för morgondagen, hur i hela Hälsingland skulle man kunna få en för tre veckor framåt?

Man kan ju fråga sig hur helt vanligt väder kan vara löpsedelsstoff, men den stora frågan är ju om det på allvar finns nån som köper Aftonbladet pga en rubrik såsom dagens? Om det gör det så förtjänar de att träffas av blixten varje dag, hela vägen fram till midsommar.

Det löser sig nog...

Jag pratade med en god vän idag om glas som är halvfulla eller halvtomma. För en gångs skull en klyschig metafor jag kan stå ut med. Men det finns så många andra idiotiska uttryck folk kör med utan att tänka efter, som: "Mister du en står dig tusen åter". Nä. Det gör ju inte. Och hur jobbigt skulle inte det vara, om det faktiskt var sant? Man bara: Ja, här satsade jag femton år av mitt liv på en person som jag trodde var mannen i mitt liv, och nu när det är slut visar det sig att tusen andra står och trampar otåligt på farstubron. För att inte tala om "Det är alltid mörkast innan gryningen". Nä, det är det inte. "Bättre en fågel i handen än tio i skogen". Knappast PK. "Det är inte ens fel när två träter". Jo, nästan alltid. "Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder". Jaha. Säg det till alla offer för Katrina and the waves. "Man ser inte skogen för alla träd". Men vad tänkte du att en massa trän var för nåt då?

En idiot flinade i hissen häromdagen när ytterligare en person utöver maxantalet åtta röksuget trängde sig in: "Ner kommer man alltid". Och så var alla var tvungna att flina tillbaka litegrann. Jag hatar att flina. Och det var ju lika intelligent som "Efter regn kommer solsken", " eller "Ljuset på andra sidan tunneln". Att påpeka det uppenbara kan vara helt okej när det gäller kommentarer som "Oj, det snöar". Men ordstäv ska man vara oerhört försiktig med. Kalla mig bakåtsträvare, kalla mig Bi Puranen, men kan man inte avsluta ett gammalt talesätt med orden: "...sa gumman och sket i diskhon" ska man fan hålla käften.

Hallå? Hallå?

A pratar med B i telefon. Samtalet håller på att ta slut.

A: Skönt att det löste sig.

B: Jo, tack för all hjälp. Vi ses på festen!

A: Ja, det gör vi!

Klick. A och B lägger på. Vänta nu, var samtalet slut? Hur hände det? Brukar man inte avsluta med ett, vahettere nu igen... HEJ DÅ? Jodå, i verkliga livet är det så men sannerligen inte på film och TV, något som är enormt enerverande.

Jajaja, film och TV skarvar med verkligheten precis hela tiden kan man invända. Djur talar inte, oljeriggarbetare spränger inte asteroider, Patricia Arquette är inte synsk. Visst är det så, men ska man återge något som faktiskt är väldigt vanligt förekommande i den verkliga världen så bör man göra det åtminstone någorlunda trovärdigt. Att rationalisera bort "hej då" gör bara att man som tittare blir väldigt medveten om att skådisarna man tittar på beter sig extremt onaturligt och hela illusionen förstörs.

Om det fanns nån obligatorisk femminutersritual som man alltid avslutade telefonsamtal med så skulle jag förstå att man kapade det när telekommunicerande avbildas i fiktion, men så är det ju inte. På engelska (det gäller oftast amerikanska filmer och serier) är det ett otroligt kort "bye" som man snålar in på. Varför? VARFÖR!? Hur är det möjligt att skådisarna inte reagerar på att det saknas ett ord i dialogen? Hur kan man avsluta ett telefonsamtal, ens om man bara låtsas, utan att säga ett snabbt hej då? Om någon kan förklara detta för mig så vore jag ytterst tacksam.