Vuxenpoäng

När livet för länge sedan gått in i rötmånaden och fyrtioårsfesten bara är några skälvande jordsnurr bort, då kanske det är en smula omotiverat att fortfarande fnissa vuxenpoäng om man kostar på sig lite after eight till På spåret eller öppnar det där fördömda pensionskuvertet. Antagligen är det väldigt mycket av ett fenomen som hör Stockholm till. 58% lever i ensamhushåll. Snittåldern för att flytta hemifrån ligger hos män på 23 år – märk väl: snittåldern, vilket betyder att det också gömmer sig en och annan Norman Bates i statistiken. Söders höjder kryllar av skäggiga hipsters som kanske kan sätta en surdeg, men inte utan att blogga om det. De lufsar runt med skenbart genusbefriade kärleksbarn i vintagevagnar och tycker fortfarande att det är lite pirrigt att storhandla, dricka lättöl till lunchen, gå på parmiddag eller mangla lakan. Lite som att leka vuxen. Vilket är helt okej för en 19-åring i en tredjehandsetta med kokvrå på Skånegatan, men inte lika charmigt för en rosealkad medlem i muminmuggsvänstern på nyfyllda 37. Volvo, villa, vovve är en gammal dröm/mardröm som de flesta vaknat från för länge sedan. Vissa med en behagfull gäspning. Andra kallsvettiga med dödsångesten pulserande i en tinningsåder. Den skräcken hörde ungdomen till. Väx upp! Vad ska du med vuxenpoäng till om du inte vill vara vuxen?

Nu kommer värmen!

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.

Gå bort-stass för barn

Fonusbarnen i H&M:s skyltfönster är det läskigaste jag sett på länge!

Ni måste höja era röster för att höras!

Jag blev skrämd av en trettonårig tjej i måndags. En liten tjej med sånt där hudfärgat J-lo-läppstift som gick sju i bredd med sina sisters utanför Vasa Real, och bara gick rakt in i mig utan att se sig för. Det var verkligen ingen kollision att tala om eftersom jag hann parera hennes framfart, för att rädda min latte och mina nya byxor. Men hon studsade ifrån mig hyfsat överdrivet, tjöt: "Ajää!" och skrek sen åt min rygg: "Din jävla morsaknullare!" Jag fortsatte att gå i samma takt; kanske till och med la till ett släntrande för att verka än mer obrydd om hennes oidipala förolämpning. Fast en del av mig ville ropa tillbaka att det var hennes morsa jag knullade, fast för tretton år sen. Min inre Brenda Walsh ville rycka henne i håret. Min inre Andrea Zuckerman ville bara fredligt läxa upp henne. Men min inre trettonåriga Rally ville springa därifrån med flammande kinder, blanka ögon och Helena Bergström-snoret rinnande från näsan. Nynazister är läskiga, men jag är inte räddare för dem idag än innan jag blev nersparkad på Medborgarplatsen. Men tjejer i gäng lockar fram en annan primitiv fruktan. De är orcher och måste till varje pris undvikas!

Australien

Trots att Steve Irwin (mannen som i ett av sina mindre lyckade program desperat försökte få oss att tro att en fridfullt betande ko var farlig och slängde sig över det skräckslaget råmande djuret för att "rädda" över det till andra sidan vägen) drabbades av instant carma och (trots att han var ute och dök lik förbannat hade på sig sina löjliga khakikläder) blev perforerad av en sur spjutrocka, finns det fortfarande en mängd anledningar att undvika den forna straffkolonin Australien.

Världens tio farligaste ormar återfinns här. En av dem heter till och med dödsorm. Brown snake är en annan elak reptil, som svarar för hälften av alla ormrelaterade dödsfall på kontinenten. Men värst av dem alla är taipanen, vars gift räcker till för att döda 1200 fullvuxna män. Som om det inte vore nog är den dessutom extremt aggressiv och hugger gärna flera gånger i snabb följd. Förutom den ökända svarta änkan lever även den långt farligare trattminörspindeln i dessa trakter. En luden rackare som bygger bo i husgrunder och trädgårdar, och dessutom gärna tar skydd inomhus när det regnar. Endast en åttiondel av spindelns gift behövs för att ta kål på en. I de områden där den förekommer har man för vana att skaka ur skorna innan man tar på sig dem och (det här är det värsta) alltid kolla under sittringen innan man går på muggen!

Vithajen är en av de många "människoätarna" som lurpassar i haven utanför. De flesta hajattacker äger rum på relativt grunt vatten, ofta där man bottnar. Där kan man även falla offer för den med all rätt fruktade kubmaneten – världens absolut giftigaste djur. Med sina över tre meter långa hullingförsedda tentakler har den dödat över 5000 människor de senaste femtio åren.

Men inte ens inåt land, i de skenbart idylliska sjöarna kan man vara säker. Där kryllar det av krokodiler, som faktiskt står för fler olyckor och dödsfall i Australien än hajarna. Dessutom vägrar Australien ge asyl till flyktingar, de gör dåliga TV-serier och Hugh Jackman kommer därifrån.