Fitnesskolonialism

Det började lite försiktigt med fitnessföretaget Les Mills lansering av alla varianter av Body det ena och Body det andra. Body Pump, där man mest fumlar hyperstressat med att byta vikter och hoppa upp och ner på en bräda med skivstång, hantlar och tyngder, koreograferat till hårdrock och eurotechno. Body Attack, vad det nu är. Body Balance, Body Vive, Body Step, Body Jam. Och Body Combat.

Nu börjar vi närma oss kärnan i hatet. Body Combat är nämligen en köckenmödding av boxning och "orientaliska" kampsporter (bara ordet "orientaliskt"... vad betyder det? Syftar det på allt som Asiens 4 miljarder invånare har för sig?) som anpassats för en "västerländsk" målgrupp. Det är lite jabbar och uppercuts hit och dit. Och det är tydligen jätteviktigt att "hålla garden" hela tiden som en annan idiot. Det är lite kung fu, med hoppsparkar hit och dit, mot påhittade fiender som kommer från alla håll, som nästan ingen klarar utan att se ut som stelopererade cancandansöser. Det är lite muay thai. Lite karate. Och ibland tvingas man till och med låtsas att man har ett svärd i handen som man ska svinga över huvudet och skilja imaginära huvuden från imaginära kroppar med. Som final måste man göra ett explosivt utfall fram och stöta det rakt i magen på sin osynlige antagonist, fast det mest blir att man kör upp det i röven på motionären framför. Värst är nästan när man ska låtsas hålla sin motståndare i håret och med knuten hand mosa ansiktet till puré till tonerna av Blümchen.

Men det slutar inte där. Sen började kontinenten Afrika pocka på uppmärksamheten. Titta vad de håller sig fitta därnere, och i vilken harmoni de lever tillsammans med naturen. Så uppfanns Afrojympan, anpassat för en "västerländsk" målgrupp. Jag har eventuellt redan berättat om när jag råkade hamna på ett sådant pass av misstag och tvingades imitera kvinnor som stöter korn, kvinnor som sår frön eller hämtar vatten, kvinnor som svingar armarna över huvudet och samtidigt skanderar: "Jag är jag! Jag är jag!" Jag är säker på att det var detta som tog kål på Kerstin Thorvall. Varför inte istället några rörelser inspirerade av upplopp i en kåkstad, bygga hus av elefantbajs, ducka för en machete i en kyrka där vi sökt skydd, slänga sig undan för en törstig flodhäst på stigen till vattenhållet, vifta bort flugor från ansiktet på ett döende barn eller skutta runt på ett minfält. Nej, nej. Vi buntar ihop hela jättekontinenten Afrika till en enda härlig kultur där man verkligen kan leva i nuet, utan att tänka på att många gör det för att morgondagen kanske inte ens existerar. Och jag inser att det finns mer i Afrika än svält, misär och krig. Men en sak jag inte tror finns där är Afrojympa.

På Sats finns två genomvidriga nyheter i programmet. Det ena är Piloxing, som är en helt vansinnig mutation av boxning och cornflakesyogan pilates. För tjejer som behöver få ur sig lite aggressioner och samtidigt bli av med celluliter och lära sig stå i ett perfekt K. Det andra är det hemskaste av det hemska. Den femte ryttaren i Apokalypsen. Död, Pest, Krig, Svält och Zumba. De har avverkat Asien och reducerat det till hoppsparkar och inre lugn. De har exploaterat Afrika ännu en gång och gjort aerobics av fattiga människors vardagsbestyr. Zumba är det naturliga nästa steget, från höfternas kontinent Sydamerika. Det började på TV-shop för ett par år sen och har nu fått ett otroligt genomslag på SATS. Över femtio klasser på en vecka i Stockholm ägnas Zumba. Och folk köar som galningar för att få frigöra sig med knullrörelser och andra märkliga krumbukter som får alla att se ut som kön till byns enda toalett efter en taskig burrito.

Jakten på nya krystade träningsformer fortsätter. Det är bara en tidsfråga innan vi ser Aeroboriginal, Body Jenka eller Eskimotion på schemat. Jag saknar nästan äppelplockandet på Friskis. Men till och med där tror jag att de plockar kalebasser nuförtiden.

Prickfritt, schmrickfritt

En reklamfavorit har nu återkommit i huvudstadens bussar. Rubriken lyder "SKAVSJOHOLM - prıckfrıa moten". Det rör sig om ett konferenshotell. I brödtexten så ser man att de slopat alla prickarna över i, ä, osv. De drar det här med "prickfritt" till sin yttersta spets. Nån har säkert tyckt att det är fyndigt men det är i själva verket bara skitdumt.
Personligen tycker jag att sloganen "prickfria möten" är ganska långsökt för ett konferenshotell. Omgivningen garanterar knappast mötenas innehåll, inte sant? Gimmicken med de pricklösa bokstäverna verkar ha gått före budskapet. Bortsett från det så är det idiotiskt att trycka på prickfrihet med en text där vartannat ord är felskrivet. Svårlästhet och svenskalärararens rödpenna är snarare det man tänker på.
Dummast av allt är att man inte bara stavar fel på varumärket man försöker marknadsföra, det är dessutom väldigt svårt att gissa sig till vad stället de vill att man ska konferera på faktiskt heter. Att sista stavelsen ska vara holm är väl ingen högoddsare i och för sig. Mittenstavelsen bör rimligen vara sjö, men hur är det med första vokalen då? Skävsjöholm? Sje-ljudsallitterationen känns inte helt rätt. Skavsjöholm då? Jo, det verkar bättre, men hur ska man veta? Har man ett världskänt varumärke så behöver man inte skriva hela namnet i sina annonser, men SKAVSJOHOLM är inga gyllene bågar precis. Nu visar det sig att stället heter Skåvsjöholm. Ridå. BOKSTAVEN Å HAR INGEN PRICK FÖR HELVETE, DET ÄR EN JÄVLA RING.

Jag sökte en kvinna och fann en frukt. Jag är besviken.

Se så glad man kan bli av fruktsallad.

Diskmaskin

Det är inte roligt att diska. Jag hatar det till och med ibland. När jag köpte ny lägenhet i höstas var det inte en dealbreaker men dock en välkommen bonus att där fanns en diskmaskin. Och, på engelskt manér, även en tvättmaskin i köket. Jag har aldrig haft någotdera. De första veckorna kändes det löjligt urlyxigt att fylla diskmaskinen på kvällskvisten och somna till det trygga brummande, skvalande ljudet från köket. Jag körde en tvättmaskin om dagen, för att jag kunde. Och nu låter det som om det i själva verket är miljön och våra begränsade naturresurser jag hatar, men jag har skärpt mig lite på den punkten. Men grejen är också att jag på tok för snabbt upplevde ett skifte i min irritation. Tidigare hatade jag att diska och blev hjärtans glad för en maskin som gjorde det åt mig. Nu hatade jag plötsligt att fylla diskmaskinen, att tömma den, ställa tillbaka tallrikar och glas i skåpet, att inte vara hundra på var mina utensilier befann sig. Jag hade anpassat mig, på ett mycket dåligt sätt, till en ny situation, och glömde bort att vara tacksam. Det finns en politisk metafor här nånstans som jag inte orkar utveckla, men låt säga att den dels handlar om löntagare som får allt mindre i skatt (människor som alltför snabbt anpassat sig till en skenbar välfärd och glömt bort att vara solidariska) på bekostnad av utförsäkrade sjuka som slängs ut i en arbetsmarknad där de ändå inte är önskvärda, dels leder fram till ett härligt gammalt uttryck: Mycket vill ha mer.

Kaffeflickorna

Jag var i Berlin över nyår. Och det fanns ju ingenting att hata med det – det var härligt och bra som alltid, förutom det faktum att berlinare föredrar att skjuta sina fyrverkerier i sidled istället för upp i natthimlen där de hör hemma. Det var med risk för liv och lem man kurade på det lilla torget med handen fastfrusen i en flaska sekt. Dessutom slänger de smällare på varandra. Det var blitzkrieg helt enkelt. Men enda gången jag blev irriterad på allvar under resan, var på vägen dit och hem. Jag flög nämligen med SAS. Dels för att jag gillar SAS: de funkar, de har en sober inredning på planen och jag har någon sorts lojalitetskänsla kvar i mig som inte försvunnit än. Dels för att jag råkar ha ett EuroBonus-kort, som förstås visat sig vara helt värdelöst för en sån som mig, men nu har jag det och jag försöker panikartat skrapa ihop poäng för att nån gång få en bonusresa till, inte vet jag, Sundsvall, efter att ha spenderat en miljon på atlantflygningar och kostat på mig en och annan uppgradering för att slippa öppna röven med en brevkniv efter tio timmars sittning i economy.

Men vad jag inte står ut med är en viss människotyp som tyvärr verkar överrepresenterad SAS: sorgfälligt blonderade östermalmsdamer som skulle se ännu bittrare och tjuriga ut om det inte varit för Akademikliniken. Bolaget har ju tvingats kicka en massa unga, duktiga medarbetare efter år av katastrofförluster. Helt nyss kom det ju som en chock att resultatet blev en miljard minus istället för typ en miljon.

Dessa surkärringar som klamrar sig kvar vid ett jobb de uppenbarligen hatar, med en organisation de inte skäms över att prata skit om över huvudet på skrämda passagerare, med en marknadsanpassad utveckling mot lågprisbolag som tvingar dem att inse att de inte är mycket mer än kaffeflickor och att tiden är förbi då de kunde glassa iväg till Rio de Janeiro för en spottstyver eller åka över dagen till Dubai och shoppa diamanter. Dem står jag helt enkelt inte ut med. Jag är en gammal fackräv, men jag kan tänka mig ett undantag från LAS i det här fallet, så vi kan byta ut de blodlösa spackeldonnorna mot ett gäng arbetslösa bögar och unga kvinnor som kan stava till service + är villiga att jobba för ryanairlön, så får vi fart SAS igen och jag kanske kommer längre än till Midlanda.

Har du hört den förut?

"Jo, just det, sa jag det, eller, jo, det gjorde jag nog. Eller har jag kanske inte berättat det...? Jo, det gjorde jag nog, eller? Nä... Jo, jag måste ha sagt det. Eller?"

Hur i helvete ska man svara på det? Det här är dessvärre min bloggkompanjon i ett nötskal. Halva anekdoten går åt till en helt meningslös monolog kring ett eventuellt nyhetsvärde. Och resten ägnas en berättelse som det ofta visar sig att man faktiskt har hört förut. Men egentligen är det någonting helt annat jag vill komma åt. Vad jag verkligen hatar är när jag själv råkar dra en alldeles för lång redogörelse för någon som först när jag kommit till poängen säger: "Jo, du berättade det förra veckan." Jamen stoppa mig i tid då dumjävel! Nicka bekräftande i redan i inledningen och ge mig en utväg. Jag är skitskraj för att upprepa mig, vara tråkig och/eller få altzheimers. Så inser jag att Kodo kanske lider av samma fobi och att det är därför det helt slagit runt för honom. Nu hatar jag honom inte längre.

Och plötsligt tänker jag att jag redan har skrivit om det här. Har jag det? Nä... eller?

Vit makt

Är det en slump att Sverigedemokraterna och Shabby Chic-bloggarna båda ökat i popularitet så dramatiskt på sistone? Bland pöbeln vill säga. Nej, säger jag. Det måste absolut finnas ett samband.

De strävar båda efter att göra de svenska hemmen vitare. Ett urval shabby blogg-namn: Julias vita drömmar, Vita saker, Vita Villa Vila, Marits vita skrin, Annas vita hjärtan, Vitt hus med vita knutar, Rödluvans vita vardag, Inspiration i vitt. Emmas vita hus, Ett hus i vitt.

De drömmer sig tillbaka till en förgången tid och romantiserar det pursvenska bondesamhället – en epok av fattigdom, lidande, kvinnoförtryck och djup misär. Innan invandrarna kom och hjälpte oss på fart på ekonomin alltså.

De har en kväljande traditionell syn på familjen. Majoriteten shabby chic-bloggare är mammor (vita medelklassmorsor) och de flesta kan inte låta bli att smyga in små vardagsbeskrivningar om deras gullungar. Exempel på bloggnamn: Spets och snor, Lantlig harmoni och småbarnskaos.

De har en förlegad kvinnosyn. Kvinnorna är hemma och vitmenar, torkar snor, bakar vaniljhjärtan och snittar liljor. Männen är borta och tjänar pengarna som krävs för de dagliga loppisfynden.

De tar båda gamla unkna och avlagda idéer eller ting och försöker putsa upp dem, med ett sorgfälligt genomfejkat resultat.

Vanilladreams and Humblebees (!) har undertiteln: Drömmar i vitt med inspiration från en förgången tid. Orkade jag och visste jag hur, skulle göra ett diagram som visade på sambandet, men jag nöjer mig med att hata båda företeelserna ungefär lika mycket.