Pangasius

Mitt lokala lunchbufféhak serverar minst en gång i veckan pangasius i någon form. Innan de började med det så hade jag aldrig hört talas om den fisken vilket kanske inte är så konstigt då den härstammar från Mekongfloden i Sydostasien. Fisken är vit i köttet och har en mild smak, lite som en mjäkigare torsk. Den är väldigt billig (den såldes för 30 kr/kg på snabbköpet härom veckan) och det gjorde mig skeptisk varpå jag googlade och fick reda på följande: den odlas som sagt i Mekongfloden och matas med fiskmjöl och hormoner som flygs dit från en helt annan del av världen. Sedan skeppas den runt halva jordklotet hit. Inte helt miljövänligt kan man tycka. Som lök på laxen; Mekong är en riktigt förorenad flod och fiskarna fryses in i det förorenade flodvattnet. Äckligt är bara förnamnet.

We och fasa

Jag har alltid stört mig på att bokstaven W kallas V. Vad är grejen med det? Det är två olika bokstäver som visserligen används på samma sätt i framförallt egennamn, men de är ju inte samma sak. Visst att bokstaven har tre stavelser när nästan alla andra har bara en, men vad i helskotta vinner man på att spara två stavelser när man samtidigt bokstaverar fel?

Men hur funkar det?

På Discovery går en serie som heter Så funkar det!. Det går ut på att man visar hur olika produkter tillverkas. Det är allt möjligt som demonstreras; cykelhjälmar, träskor, läskedryck, rulltrappor, tromboner. Fokus ligger mest på att i närbild visa hur produkten i fråga transporteras på band från en del i processen till nästa och oftast så missas en väsentlig och intressant del i tillverkningen som man faktiskt är intresserad av. Detta gör programmet ganska så värdelöst. Jag exemplifierar; i inslaget som handlade om potatischips så visades processen ganska ingående och berättaren förklarade hur en potatis i snitt resulterade i 32 chips. Man fick se hur potatisarna tranporterades per automatik in i en trumma som snurrade och ut kom tunna skivor. Dock fick man inte se vad som hände i trumman och precis hur potäterna skivades så snabbt förblev okänt. En ganska stor miss i sammanhanget.
Ett annat exempel; tillverkningen av ett hänglås visades. I vanlig ordning fick man se delarna åka på rullande band och även i detalj se ytterdelar nitades på låset. Precis hur bygeln och låset fungerar ihop visades dock inte alls, så hur hänglåset uppnår sin låsfunktion lämnades därhän. Hur tänkte de egentligen?
Ett sista exempel; beskriver man ketchuptillverkningen så borde man kanske börja med tomater, inte sant? När de besökte Heinzfabriken i Nederländerna så fick man se ketchupingenjörer i vita rockar som provsmakade, man fick se hur både glas- och plastflaskor fylldes på och massor av maskiner som automatiskt rörde om, förflyttade och sorterade. Men inte en enda tomat syntes i hela programmet utan det började med att de hällde färdig tomatpuré i stora behållare som kryddades och lagades till. Hur intressant är det?

Gör om, gör rätt.

Rulltrappan

Att tillverka och installera en rulltrappa är en ganska avancerad sak. I sammanhanget så borde det vara plättlätt att få ledstången att färdas i samma hastighet som trappstegen. Är de lika långa och drivs av samma motor så borde saken vara biff. Men icke. I princip alltid så går ledstången i fel hastighet vilket resulterar i att man måste justera sitt grepp flera gånger under sin färd uppåt eller neråt. Irriterande. Än mer irriterande är att nattetid så har nästan alltid någon lustigkurre tryckt på nödstoppknappen. Då färdas i och för sig ledstång och trappa i samma hastighet, det vill säga inte alls, men hela rullaspekten har försvunnit och man tvingas knata. Det borde vara spöstraff på nödstoppsmissbruk.

Kommuners slagord

Jag befann mig nyligen på en ytterst behaglig och på alla sätt underhållande bilsemester. Från Stockholm till Skåne, närmare bestämt Ven - denna underbara lilla vindpinade ö mellan Danmark och Sverige där man bor mitt i rapsen och köper nybakade frukostfrallor från en gumma i en lucka i en kvarn. Och ja, hon har just bakat brödet från mjölet hon malt i kvarnen från vete hon just plockat på ängen bredvid, i fullmånens sken klädd i lin... typ. På vägen ner var det trista gamla E4:an som gällde, men uppfärden blev istället en frivillig omväg tvärs över Skåne och längs Östersjökusten. Där går motorvägen fortfarande rakt genom samhällen, de flesta mer eller mindre avsomnade som vore det Norrlands inland vi plötsligt hamnat i. Skyltarna där det stod "Välkommen till Nåntingnåntinghult" var tryckta på båda sidor, om man säger så.

Överallt stirrade tomma fönsterögon förebrående på oss från sedan årtioenden nedlagda mackar och vägkrogar. Antikbodarna vi haft så stora förhoppningar om var fyllda av hålögda hillbillies som plirade och skramlade psykiskt i koftfickorna. Utanför MacDonalds i Västervik stod en svan och väste åt alla som försökte ta sig in eller ut. Och det var tydligen inte första gången. På en gudsförgäten campingplats utanför Karlskrona, dit vi förirrade oss, blev vi serverade arsenikspetsat kaffe av en Leatherface med spretiga tänder och ellosjeansen nedhasade långt nedanför bajamajan. Vart vi än såg knoppade ett synopsis till ännu en illa skriven film av Ulf Malmros. Vi har Stockholm och några storstäder. Vi har landsbygden där storstadsborna har torp. Och sen har vi det andra Sverige. Det Sverige så många av oss lämnat. Om man bor där, så bor man inte bara där. Man har "stannat kvar". Eller ännu värre "blivit kvar".

Där ute, där finns KOMMUNERNA. Pernilla Wahlgren-land. Och alla har de en slogan.

Göteborgshumor förekommer från norr till söder: "Borås – of course", "I love Hjo" och "Bli du me Ume du me". Vissa av dem inser sin marginella plats i sammanhanget och presenterar nyktra slagord som: "Åmål – alltid nåt", "Falköping – Sveriges kotätaste kommun", eller meningslösa "Krokom – en bra del av Jämtland". Vissa anspelar särskilt på sin litenhet "Malå – med allting så nära", "Klippan – nära till det mesta" eller "Vingåker - en promille kan inte ha fel". Men andra samhällen kaxar trots dödsryckningar ur sig 90-talsdumheter som: "Östhammar – rätt in i framtiden". Både Högsby och Berg är "Möjligheternas kommun". "Älskade Härnösand" ersatte klokt nog det tidigare "Härnösand – Först in i framtiden", efter att industrier lagts ned och människor gett upp. "Fördel Boden" är en annan högst märklig payoff. Och självmotsägelse. För de försvinnande få som faktiskt varit i Älvsbyn är "Norrbottens Pärla" smått blasfemiskt.

Fränsta är numera ingen egen kommun utan tillhör metropolen Ånge, men stoltserar fortfarande med "Initiativförmåga och framtidstro". På deras hemsida flinar ett pälsomslutet gubbansikte mot besökaren, med en stelfrusen snorsträng glimmande i mustaschen. I Tingsryd verkar det inte speciellt trevligt, för deras slogan är "Tingsryd - utan skryt, framgång, närhet och gemyt."

Men den jag stör mig på allra allra mest, och inte bara för att jag varit där, är trots allt: "Skövde – i händelsernas centrum".