Bah, humbug

Skalar man bort den vedervärdiga kommersen, den paralyserande och kontodränerande klappstressen, den klaustrofobiska shoppingträngseln, de vidriga motmänniskorna som slåss om den sista spikmattan, Feliz Navidad på repeat, kylan och snömodden, den värdelösa presenten från jobbet, de idiotiska TV-filmerna med helgtema signerade The Hallmark Channel, de puckade hallåorna med sina genomfalska lyckönskningar, att Musse Piggs semester är censurerad, det där sista rimmet som försinkar hela klapputdelningen för alla andra som varit klara sen i förra veckan, de där som varit klara sen i förra veckan, de envetna barren som letar sig överallt och sätter sig i fötterna när man minst anar det, den förbaskade seriekopplade ljusslingan med 1 trasig lampa som måste hittas och fixas, den påtvingade stämningen, striden om den sista köttbullen, den urplockade Aladdinasken, den helt orörda asken med belgisk choklad, mellandagsrean, skinkan som härsknar i kylen, bedyrandet att det är så roligt att alla är tillsammans trots att man ses minst lika ofta som man skulle vilja, den odrickbart söta glöggen samt hela den kristna biten, så är julen okej.

Merry och Pippin

Rally har redan sågat bananfejset, men nu när jag sitter och slökollar på sexans reklamperforerade version av Sagan om Ringen så blir jag sjukt provocerad av de värdelösa muntergökarna Merry och Pippin, så de måste nämnas också. De är bara i vägen hela tiden och fuckar upp för de som faktiskt kan göra nåt. Ska de vara gulliga? Usch.

Okej, nu kommer Uruk-haierna, det bådar inte gott för hoberna. Hehe.

Moget!

Med tanke på allt tacomys som försigår i det här landet är det obegripligt hur svårt det ska vara att få tag på en lagom mogen avocado till sin guacamole. Och pöbeln serverar fortfarande denna exotiska frukt till förrätt, halverad med lite skagen (hemligt recept!) och en dillkvist. Så varför har inte handlarna, grossisterna, leverantörerna, importörerna anpassat sig? Folket kanske har fogat sig och köper sin avo redan på onsdag för att den ska mogna lagom till Postkodmiljonären. Men jag tror inte det. På fredag klockan fem köar vi inte bara som slaktdjur på systembolaget, vi springer runt i varenda jävla närlivs och klämmer förtvivlat på kryptonitgröna stenar eller råkar trycka in fingret i ett övermoget svampigt exemplar. Det svenska folket enas ju i sin kärlek för denna grönsak. Giv oss den i ätmoget skick, snälle goe Gud.

Minihörlurar

Att jag ofta vaknar ur mardrömmar om strypsex med en tunn vit plastsladd virad flera varv om min hals har jag mig själv att skylla. Men vem ska jag ta ut min ilska på för alla dessa värdelösa minihörlurar? Det spelar ingen roll om de är billiga eller dyra. Jag har testat den där kontroversiella teorin som går ut på att vara lite aktsam om sina grejer. Men det handlar helt ärligt inte om det. De faller i bitar. De glappar. De är ofta helt vanskliga att ens få in i örat? Och det kanske är mina öron det är fel på? Förväntar jag mig för mycket? Vad är grejen?

Gästlista

I grunden är gästlistor trevliga; man känner nån i bandet och får komma in gratis alternativt så spelar man och kan få in kompisar som slipper betala. I teorin i alla fall. I praktiken är det sällan så enkelt. Även om man garanterats gästlisteplats så kan man aldrig vara helt säker på att vakten hittar namnet när man väl kommer fram, och vips så står man där som en idiot som försöker planka in. Strular det så får man försöka ringa nån som kan fixa det, men lycka till med det strax före gig.

Är man på andra sidan så är det problematiskt på andra vis. Hur noggrant man än ser till att rätt namn hamnar på listan så verkar den genomgå 8 varv i viskleken innan den hamnar i dörren och vips har Stefan + 1 blivit Stella Franzén. När det börjar närma sig dags att gå på scen så ringer förstås Stefan och så måste man styra upp det hela. Självklart ringer det också folk från kön som undrar om det finns plats på listan. Jodå, för 6 timmar sen. Givetvis så dyker ett par av de som hamnat på gästlistan inte upp alls för de fick förhinder och så har man slösat bort 2 platser. Suck. Ett satans otyg är vad det är.

Livehat

Att förvänta sig att puckon ska visa hänsyn är att be om att bli besviken. Jag sitter i ett kontorslandskap där några har egna värmeelement för att de fryser. Dock finns en som gärna har det lite svalare och därför ibland öppnar ett fönster och det är väl okej. Mindre okej är att det oftast är mitt fönster, men så fort jag ser det så stänger jag (mer av irritation än kyla kan tilläggas). Nu har den jäveln öppnat fönstret vid sin egna plats OCH SEN GÅTT PÅ MÖTE. Det är december för helvete. Du är inte ens här. Du vet att andra här inne fryser. Hur jävla slut i huvudet är du egentligen?

So... we meet again, Sexy Clown!

Med några få självklara undantag har jag vid det här laget testat i princip alla danspass SATS har att erbjuda. Jag behärskar mina chassés och pas de bourrées. Jag fixar både ball change och grapevine. Men idag fick jag dessvärre lära mig ett helt nytt steg. Och steget... det heter Clown. Jag borde aldrig ha gått in i träningssalen, men ledaren var bara avlägset bekant och jag omtolkade min första reaktion av omedelbar motvilja till brist på kolhydrater. Nej, istället rapade jag lite nysvald banan i en knuten näve och gick rakt in i fällan. Redan vid uppvärmningen kom oroskänslorna tillbaka. Plötsligt mindes jag att denna Ingela B dykt upp som vikarie en gång när en av mina favoriter slitit av en hälsena. Istället för funk bjöds vi den gången på höftvickande åmande dansaerobics och ve och fasa: fingerknäppningar. Efteråt satt jag posttraumatiskt ihopkurad i duschen, kramade mina knän och vaggade nynnande fram och tillbaka: Woman-Womanizer You're a womanizer Oh Womanizer... Men, eftersom jag är känd för att alltid ge människor en andra chans, bestämde jag mig för att härda ut och bad till Gud att koreografin var utbytt. Sen är det ju också det där med ledare som för det första börjar gå på stället så där överdrivet, nästan pantomimpsykiskt och för det andra vrålar i headsettet: Mår ni bra? och Jag hör inte, MÅR NI BRA? Nä, Ingela B, jag mår inte bra. Inte nu längre. Sånt där hör hemma på arenarock och improvisationsteatrar. Och efter uppvärmningen, som var hämtad ur Bagens snabbkurs i jazzdans, förstod jag att jag skulle få det jag bett om. Hon hade bytt koreografi. Ut med benen, armarna i cirkel, ett, två, upprepa, side to side, jazz hands upp, sen: krama dig själv sexigt på tre olika sätt och vicka på höfterna, "Kom igen, ta ut rörelserna, våga vara sexiga!". Och till saken hör att hon knappast var någon Carmen Electra. Hon var en kristdemokrat utan booty och hennes fåfänga försök att sexa till det här jympapasset fick mig för ett ögonblick att tycka oerhört synd om henne. Det fortsatte; nästa steg hette kort och gott: Sexy. Släng fram höger fot och karda i en våldsam rörelse, tillbaka, och sen en snurr, med röven i en åtta samtidigt som man drar handen genom håret, ner över bröstet, kalaskulan för att förföriskt landa på stussen. Jag ville dö på fläcken när jag såg mig i spegeln. Och speglar fanns det i varje väderstreck. Sen kom det. Det Förbjudna Steget som fick mig att omedelbart lämna lokalen. Jag ska försöka förklara... Ställ dig med benen något isär. Böj på knäna och låt dem liksom studsa mot varandra i en grodliknande rörelse. Samtidigt vevar du med armarna, som om du hållit i två strumpor som korvat ihop sig. Det här ska göras i fyra takter, sen: chassé, chassé, snurr, höft, höft. Det, mina damer och herrar, är "Clown".