tisdag 27 oktober 2009

När kroppen sviker


När fått ett litet sår i mungipan som precis börjat läka ihop, men råkar spärra upp munnen kring en varmkorv och plötsligt har en pytteliten smärtsam extramun vid sidan av munnen, som gapar ordlöst stum och dum. När man klämmer en viss typ av finne, som måste ligga och trycka på en ansiktsnerv så ont gör den, och ut kommer bara en otillfredsställande liten gul knort följd av en aldrig sinande blodflod, medan man tydligt känner den enorma varhärden hårdna orörd under sargad hud. När det börjar bli löjligt svårt att veta var huvudhåret slutar och rövhåret börjar. När man tillagar en röd curry från scratch med livsfarligt starka små chilifrukter och glömmer bort att tvätta händerna även innan man kissar. När man varje gång stönar av välbehag när man sjunker ner i soffan och ännu en gång, ännu högre, när man lägger upp fötterna på bordet. När man i brist på sax och omdöme försöker dra av en för lång stortånagel efter badet och effekten blir som att riva en dagstidningssida på längden. När man ser sin femtiosjuåriga pappa i spegeln dan efter att man betett sig som sjutton. När man efter tio försök att rycka det där enerverande stråt som sticker ut som ett tvekande spindelben ur näsborren äntligen ger upp med ögonen röda av gråt. När man en gång råkat förfrysa vänster bröstvårta efter en fatal kombination av fimbulvinter, hembränt och viskos, och därefter måste genomlida ett helt livs radda av vintrar med ett förödmjukande plåsterkors på manstutten. Då vill man vara en cyborg.

söndag 25 oktober 2009

De spännande uttagen

Elektricitet är en bra grej, men uttagen som pytsar ut elektronerna och kontakterna som mottager dem är ofta till besvär. Uttagen är alltid, alltid för få och kontakterna krånglar stup i kvarten. Ska man installera den nyinköpta PS3:an i TV-bänken så inser man att förgreningsdosan redan var full och ytterligare förgrening måste letas fram. De första två man hittar är förstås ojordade och passar således inte i de jordade uttagen. Den enda man har som passar har en tillhörande sladd på 3 meter och den redan hemska sladdhärvan under TV-apparaten blir ännu härvigare, men vad ska man göra? Man kopplar ur förstärkaren ur den gamla dosan, kopplar in den nya dosan och ansluter förstärkare och PS3:a till den.
Spola fram några veckor. Man har köpt en trådlös router som ska kopplas in i närheten av TV:n. Tack vare den nya förgreningen så har man ett ledigt uttag och man slipper det besväret denna gång. I teorin i alla fall. I praktiken så är strömadaptern till routern så urbota enorm att den upptar inte mindre än två platser på förgreningsdosan, hur man vrider och vänder på kontakten. Djup suck. Det är i det läget man plockar fram manicken här på bilden.

fredag 23 oktober 2009

Ett fatt inlägg


Som alla vet finns det vissa adjektiv i det svenska språket som inte gärna böjs kongruent med sina syftningsord.

Det heter "En kåt man", men hur beskriver man ett barn med samma adjektiv? Ett kått barn? Ett kåt barn? Det heter "En gravid kvinna", men om det är ett lejon som blivit på smällen då? Ett gravitt lejon? Ett gravid lejon? Ett gravidt lejon? Kom inte och säg att det heter "Ett dräktigt lejon" och därmed är problemet löst. Eller att barn är nyfikna, aldrig kåta. Byt ut det havande lejonet mot ett statsråd istället och barnet mot ett par. Varför låter "gravitt" så konstigt när "solitt" går alldeles utmärkt? Och "vått" fungerar ju, så varför inte "kått"?

Det finns fler exempel: paranoid, timid, lat, vred och fadd, m.fl. De kallas för "defekta adjektiv" och är oerhört störande luckor i det svenska språket. Men lyckligtvis har kära gamla Svenska Språknämnden gnuggat geniknölarna och arbetat fram en rekommendation. Och man får alltså säga både "ett kått lejon" och "ett kåt lejon". För det är klart lejon har rätt till sin sexualitet! Eller varför inte "ett gravitt barn" eller "ett gravid barn"? Även om det finns så många andra saker som stör med den meningen.

onsdag 21 oktober 2009

Hej då mackan!


På caféer runt om i landet dignar diskarna av ciabattas som kvävts till döds av sallad. De ser ofta tilltalande ut, men att ta en första tugga kräver käkfunktionerna hos en marsvinssugen Diana. Och om man med spruckna läppar lyckas spjärna gapet runt smörgåsen, krossar man porslinskronan mot en stenhård brödskorpa och klämmer i samma ögonblick ut halva mackans innehåll i knät. Alternativt får man hela det goda innehållet i en enda orgastisk munfull, medan resterande hundra tuggorna bjuder på idel deg och vissen ruccola. Med en smörgås har man ju chansen att bjuda på i stort sett hela kostcirkeln i en enda bärbar praktisk rätt. Istället går folk omkring med pestofläckade skjortbröst och försöker förtvivlat med tungan fånga upp de få dyrbara proteinerna som rasar ur den otympliga anrättningen, alltmedan fyrtiokronorslatten skänker vänsterhanden den där snygga patinan som bara tredje gradens brännskada kan ge. Hur svårt kan det vara att göra en vanlig jävla macka?

Snokacne


Det slutgiltiga beviset på att det inte finns en allsmäktig och god gud är att man kan få finnar i näsan. Smärtsamt, enerverande, äckligt och poänglöst är det. I kubik.

söndag 18 oktober 2009

Stalaktiter av brie


I många kylskåp så är den översta hyllan placerad så att ett mjölkpaket precis går in där. När väl mjölken är öppnad så skrapar följaktligen paketets öppning i kylskåpets tak varje gång man tar ut eller ställer tillbaka den. Detta leder till att ett tunt lager mjölk (eller, ännu värre, filmjölk eller mild yoghurt med vanilj) hamnar högst upp i kylen. Om inte kylskåpet städas ur väldigt ofta (och på jobbet så sker det inte alltför regelbundet) så kan jag bara tänka mig vad för ystningsprocesser som sätter igång i taket när de olika mejeriprodukternas bäst-före-datum passerats med en vecka eller två. Tanken på att denna bakteriehärd skrapas ner i varje nytt mjölkpaket som ställs in får magen att vända sig. Skitäckligt är vad det är.

tisdag 13 oktober 2009

The penis mightier than the sword

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att bli föremål för en krönika i en rikstäckande gratistidning med en upplaga på 33.000 ex. Under ett par veckors tid hade jag dejtat en medlem ur kultur- etablissemanget, eller åtminstone en flitig bevakare av detsamma, men mot slutet börjat tvivla på att det var något som passade mig. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men den officiella förklaringen att "det var alldeles för tidigt efter skilsmässan" blev en anledning så god som någon – och inte alldeles osann – att avsluta det hela. Mitt misstag, som föranledde den hyfsat snärtiga spalten, var att jag under ett par dagar inte riktigt orkade svara på varenda sms eller facebookmeddelande och blev småstressad av att telefonen ringde. Jag duckade. Jag blev "ryggradslös" och hoppades nånstans att han skulle fatta av sig själv. Vissa människor kanske alltid kan identifiera det exakta ögonblicket när man förstod att det inte var någon vits att fortsätta. Och med vissa människor kan väl även jag uppvisa prov på både instinkt och insikt. Men i det här fallet såg allting så bra ut på pappret att jag var tvungen att tänka efter både en och två gånger, och jag kostade på mig att tänka extra noggrant i åtminstone två dagar. Och ja, hade jag varit svinbra på sånt här hade jag väl A) aldrig skilt mig, B) aldrig gift mig eller C) skilt mig i exakt rätt ögonblick. Men om ett sjuårigt äktenskap kan få ta ett halvår, ett år på sig att pulveriseras, kanske ett par veckors nervöst dejtande förtjänar i alla fall en helgs avskild betänketid.

Nu är jag förresten inte riktigt hundra på vad jag är ute efter med det här inlägget egentligen. Krönikören hade ju en poäng. Jag borde ha varit tydligare med vad jag ville och inte ville, och det får jag ta till mig eller inte. Problemet är väl bara att man inte alltid vet säkert hela tiden vad man vill. Eller så vet alla utom jag det, och då är jag antingen illa ute eller så speciell att det till och med blir ett plus i kanten.

Men kom igen! Det var två dagars velande. Hans poäng handlade egentligen om dejting-karma – att han, som själv betett sig så många gånger tidigare, nu fick vad han förtjänade. Och visst har jag varit i hans skor också för den delen, minus bitterheten. För jag har generellt inte särskilt höga tankar om människor och varken förväntar mig eller kräver perfektion.

Jag blev överraskad, men inte chockad, av att läsa krönikan. Och kanske pyttelite smickrad som tydligen hade lyckats göra ett sånt bestående intryck. Jag har lärt mig minst två saker: 1) Tänk dig för en extra gång innan du går till sängs med en journalist. Och 2) Att dejta folk för att vara snäll är inte snällt.

En vän jag vidtalade detta med för nån vecka sedan hade lyckats knulla sig till en seriestrip i DN. Och det hade ändå varit att föredra. Jag kan se hur Nina Hemmingson hade valt att teckna mig, och det hade inte varit vackert. Martin Kellerman hade förmodligen ritat mig som en elefant, men Nemi, hon hade gjort mig snygg. Ett svin, men snygg.

måndag 12 oktober 2009

Ronalds ringar


Jag hade fram till igår inte stött på en friterad lökring som jag inte gillat. Ända sen Burger King hette Big Burger har jag uppskattat detta fettdrypande tillbehör; dess frasiga yttre och mjuka och lite söta inre samverkar och ger en oslagbar skräpmatsupplevelse. Tyvärr är lökringar inte helt vanliga på snabbmatsställen (eller andra restauranger för den delen) och blir man sugen så har man bara ett fåtal etablissemang att välja mellan.

Jag informerades helt nyligen av en lika lökringsälskande vän som jag att McDonalds börjat med lökringar. Jag går inte till McDonalds särskilt ofta alls men tyckte att en ökade tillgänglighet för denna friterade frestelse endast kan vara en bra grej. Ack så fel man kan ha. De var bara fel från början till slut. Frityrsmetshöljet ska ju vara krispigt och gott men de här var degiga och märkligt beska. Fullständigt misslyckade, alltså. Den lökiga kärnan smakade i princip ingenting och hela skiten var bara fullständigt värdelös. Undvik dem till varje pris, tro mig.

söndag 11 oktober 2009

Ris

Jag vill på en gång fastslå att rubriken är lite missvisande, jag gillar de flesta typer av ris (inte den klibbfria varianten, men den klassar jag knappt som ris). Problemet är bara att det finns så många saker som kan gå fel som förhindrar riset från att vara gott.

1) Underkokt ris. Den knapriga och mjöliga kärnan i ett riskorn som inte kokat tillräckligt länge är så oaptitlig att det förstör en hel rätt. Det bedrägliga är att det är svårt att se på riset att det är knaprigt och man riskerar att få alldeles för mycket i munnen vid första tuggan innan man inser sitt misstag. Äckligt är ordet.

2) Överkokt ris. Mer uppenbart när det väl landat på tallriken och något mindre äckligt än ovanstående misstag, men ändå skitäckligt. En smetig massa som klistrar sig fast både på tallriken och i gommen. Det är så smak- och värdelöst att det drar ner alla andra smaker i maträtten. Hemskt.

3) Bränt ris. Värst av alla risfadäser. Bränns det vid i botten så förstörs hela satsen och en vedervärdig stank uppstår. Man måste börja om med helt nytt ris precis när man trodde att man skulle få äta. Som lök på laxen är kastrullen dessutom skitjobbig att rengöra.

Allt ovanstående går ju att undvika om man bara är lite uppmärksam när man tillagar riset, men i princip oundvikligt är att risvattnet kokar över. Hur försiktigt man än kokar upp det så tar det alltid fart och bubblar över och börjar brännas fast vid spisen.

Med alla dessa fallgropar är tur att ris smakar bra när det är korrekt tillagat, annars skulle det fan inte få finnas.

lördag 10 oktober 2009

Nobels fredspris


Det är synd om Obama. Först åker han på en blixtvisit till Köpenhamn för att hämta hem de Olympiska Spelen till Chicago 2016 och misslyckas fullständigt. Opinionssiffrorna rasade. Sen vaknar han upp en morgon och har fått han Nobels fredspris, utan att ha gjort ett förbannat dugg. Pinigt. USA ligger ju till exempel fortfarande i krig mot Afganhistan och har fortfarande inte lämnat Irak. Det är så klart inte första gången Nobels fredspris orsakar kontroverser. Anwar Sadat, som fick det 1978, stödde Tyskland i Andra Världskriget, drog med Egypten i Oktoberkriget mot Israel och hade suttit på kåken för mordförsök. Sacharov forskade fram en bättre vätebomb, men fick likväl priset 1975. Alva Myrdal, fredspristagare 1982, förespråkade rashygien och tvångssteriliseringar. Vad man gjort tidigare verkar alltså inte spela så himla stor roll för det där himla priset. Obama fick det nog mest för att han inte är George Bush. Men att ge honom fredspriset är som att belöna en snubbe med mikroskop för att han förhoppningsvis ska hitta ett botemedel mot cancer nån gång eller ge Carina Rydberg litteraturpriset i hopp om att hon därmed ska skriva en bra bok en vacker dag.

onsdag 7 oktober 2009

Utlandssvenskar

Först tyckte jag förstås att Anna Anka var djävulen. Men efter ett par avsnitt såg jag henne mer som en riktigt ful bräkig skåning med taskig barndom. När hennes morsa dog blev hon bortadopterad till en familj full av fyllon och hon rymde mer eller mindre hemifrån när hon fyllde femton. Det är förstås ingen anledning att växa upp till en vidrig människa, men hon är i alla fall så uppenbart vidrig att ingen vettig människa skulle vilja ha hennes liv. På inget sätt är hon en förebild med sin genomruttna människosyn, sina neuroser och villfarelser, sin högst begränsade verklighetsuppfattning. När knivsöders bleka indietjejer sätter på sig förkläden och bakar anakronistiska efterrätter är det inte Mrs Anka de försöker efterlikna, utan Mrs Draper i Mad Men, minus livsångesten och det svarta hembiträdet.

Maria Montazami däremot... "Utan läppstift känner jag mig exposed... rädd... nervös". Maria som lärde sig göra kaffe för ett år sen och nu har blivit expärt. Maria som varnar kvinnor att börja slacka efter och ha sweat pants på sig, för då kan deras män lämna dem. "För man vill ju inte se någon ful människa gå omkring." Maria som inte nöjer sig med sina 750 dollar i veckopeng och låtsasjobbar åt sin man genom att placera lite krukväxter helt random i lägenheter han ska sälja, och cashar in ytterligare 400 dollar per knäck. Maria som är så glad att i och med det kunna bidra till samhället och överraskar sin familj med en godisfest inslagen i ett kylskåp i garaget. Köpt för egna pengar! Maria som varken kan prata svenska eller engelska.

Det är Maria som är djävulen, för hennes liv är enkelt, behagligt, tanklöst, bekymmersfritt och förmodligen avundsvärt för tjejer som balanserar på gränsen till idioti. Måtte de förstå att Marias liv verkligen inte är pördi. Inte på något sätt.

lördag 3 oktober 2009

ICAs kakao


Jag har förvisso ingen koll på marknadsföring och kanske missar någon poäng, men jag skulle då aldrig köpa kakao (eller någon annan livsmedelsprodukt för den delen) som avbildar en femårig flicka som precis fått framtänderna brutalt utslagna av någon väldigt störd person (troligen fotografen), men som i chocken skrattar åt den smärtsamma och obehagliga situationen. Dessutom föredrar jag Ögonkakao.