Tick tick tick

...tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick tick.
Irriterande, inte sant? Sms:ar man oavbrutet (eller skrev hon kanske en c-uppsats?) mellan Stockholms central och Enköping så får man fan stänga knappljudet på mobilen.

Utför i kommentatorshytten

Jag är ingen riktig sportfantast men jag kan kolla när det är på TV. Jag har sett lite utförsåkning i vinter och har slagits av att en av SVTs expertkommentatorer verkligen är helt sämst. Han är expert på att uttala sig om hur det ser ut i åkningen och när det kommer till mellantiderna så visar det sig att han har riktigt, riktigt fel. Varje gång. "Här går det fort, hon har en bra linje" - vid nästa mellantid är åkaren 8 tiondelar efter. "Han tvekar lite, det här ser inte bra ut" - 2 sekunders ledning i mål. Varje jävla gång. Att han inte får sparken.
Alldeles nyss gick slalomdelen av damernas kombination. Som näst sista åkare startade en tyska som kommentatorerna trodde på. Efter några portar så klagar idioten: "nä, hon åker inte alls bra, vad har hänt?". Vid första mellantiden så har hon utökat ledningen med ett par tiondelar. Förstås. Men har ger sig inte, han klagar vidare på tyskans åkning. "Hon har inte alls samma flyt som man är van att se. Hon åker inte alls bra". Vid nästa mellantid har hon utökat ytterligare några tiondelar. Men puckot fortsätter att dissa. "Nä, det här är inte bra." Hans kollega hoppade in och undrade om inte (den utökande) ledningen ändå pekade på att hon gjorde nåt rätt, men det ville inte svinet inte gå med på. Han fortsatte i samma stil ända in i mål där tyskan tog en betryggande ledning, men han menade på att ledningen borde varit större. Amerikanskan som gick ut sist skulle krossa henne. Sagda amerikanska startar och "experten" ser direkt att hon åker bra, det här går fort. Vid första mellantiden har hon tappat det mesta av sin ledning. Han tycker fortfarande att allt ser bra ut, hon kommer att vinna. Vid andra mellantiden ligger hon t o m efter. Han hinner hylla henne i några portar till innan hon åker ur. Synd för henne men rätt åt den hjärndöda idioten.

Ja, må jag leva?

Jag tycker inte det är särskilt besvärligt att bli äldre. 34 känns som en helt okej ålder och det kommer säkert 35 och 36 också att göra. Att åldern bara är en siffra tycker jag väl inte riktigt, men jag fäster ingen vidare vikt vid det antal år jag funnits till. För mig är det varken bra eller dåligt, det är bara ett faktum. Dock kan jag inte påstå att jag gillar att fylla år.
Det finns flera anledningar till att jag inte sett fram emot min födelsedag på en herrans massa år, men huvudanledningen är väl just det att jag inte tycker det är så viktigt. Om det bara gick att ignorera så vore det helt lugnt, men det är inte helt enkelt med gratulationer hit och lyckönskningar dit. Nu är jag inte riktigt så vresig och bitter (eller tja, inte officiellt i alla fall) att jag inte uppskattar att bli ihågkommen och påtänkt och så, men jag kan inte riktigt ge någon vidare respons när folk grattar. Vad är det jag ska känna egentligen? "Hurra, vad bra jag är som föddes på exakt detta datum i mitten på 70-talet"? Eller är det som att jag uppnått något stort och ska vältra mig i det fantastiska? Jag kan inte känna det i så fall. Att hyllas för något jag knappast kan ta åt mig äran för gör mig snarare obekväm.
Som den berömda löken på laxen så förväntas jag vara glad bara för att jag fyller år. Varför skulle något så slumpmässigt som att kalendern just idag till stor del överensstämmer med datumet på legitimationen helt plötsligt förvandla mig till en muntergök? Tyvärr är det ännu mindre okej än vanligt att vara surmulen när man fyller år och folk bara vill vara vänliga och gratulera, så det blir till att hålla god min. Som tur är är det bara bemärkelsedag en gång om året. Hipp hipp hurra.

Underbett

Jag föredrar en vällagad restauranghamburgare framför en snabbmatskedjedito sju dagar i veckan (och kanske 2 gånger på lördagar) men ofta byggs lyxburgare alldeles för mycket på höjden. De blir dels svåra att hålla i, dels svåra att bita i. Det värsta är att om man ändå ger sig på att äta denna skyskrapa med händerna så får man alltid mer av underdelen än överdelen i varje tugga. Äter man sig igenom större delen av hamburgaren utan att korrigera för denna snedfördelning av ätandet så slutar det med att man har 2/3 kvar av överbrödet, men endast en så liten bit av underbrödet kvar att den knappt rymmer ena tummen. Jag gillar det inte.

Vem är denna man?

Jag gillar inte när folk använder "man" när de i själva verket menar "jag". Ett exempel: en idrottare intervjuas om sin prestation och säger "man gick ut och gjorde sitt bästa och det räckte ju hela vägen så man får vara nöjd med det". Varför uttrycker sig vissa så? Är det så att de inte riktigt vågar stå för det de säger? Eller är de så självupptagna att de tror att deras åsikter är allmängiltiga bara för att de själva har dem? Jag kanske ska börja säga "vi" när jag egentligen menar "hon" och se vad man säger om det.

Fobier - ett urval. #5. Panflöjt

I omklädningsrummet idag flödade kolossalt vidrig musik ur de dessvärre dolda högtalarna. Det hade räckt för att få tinningsvenen att bulta om det bara hade varit Enya. Men nu var det dessutom en tolkning av Enya, på panflöjt. Och inte för att jag hade föredragit äkta vara, men det var inte ens riktig panflöjt, utan syntetisk dito. Musik som jag antar man tänkt skulle passa alla. Musik för massorna. Musik för avkoppling, harmoni och skit. Förmodligen från någon samlingsskiva med delfiner på omslaget. Eller en blundande kvinna som ler hemlig på en strand. Eller druider. Det vassa panflöjtsljudet skär genom hjärnan som en machete genom rumsvarmt smör. Ända sedan Mio, min Mio har det varit Djävulens instrument. Det är dödsångest på ett helt annat sätt än epilepsiframkallande oljefat eller den fruktade xylofonen, som lika gärna kunde hamras taktfast och jazzigt på min uppfläkta ryggrad.