Aristokratins nya vapen

Vindsvåningar har blivit ett sätt att döda.

Lunchhelvetet, del 2: Salmonella?

Lite oväntat fick jag idag mera vatten på min lunchkvarn (eller är det lunchvatten på kvarnen?). Jag hade stämt träff med en god vän och överlag så var hela min lunchtimme mycket trivsam. Synd bara att jag kanske dör på grund av kycklingfilésashimin som bufféstället bjöd på idag (se bild). Jag slutade att äta så fort den mediumrära mitten uppenbarade sig, men vem vet, jag har kanske satt min sista potatis. I så fall testamenterar jag min blogghalva till Rally. Hatet tar jag med mig i graven.

Lunchhelvetet, del 1: Valet och kvalet

På min arbetsplats är vi ganska få och när det är lunchdags så brukar de som inte har matlådor med sig samlas vid garderoben och diskutera vilka val som finns. Vi har i närheten bufféstället, asiaten (jodå, stället benämner sig "asiatisk restaurang"), sushin samt mataffären och då vi sällan tar oss längre bort än just närheten (särskilt såhär års) så blir det oftast någon av dessa. Jag är inte särskilt kinkig av mig utan om merparten vill gå till asiaten så hakar jag på; vill folk gå till affären och köpa färdigmat från Gooh! så kör i vind. Tyvärr så hjälper min medgörlighet föga, utan alla andras viljor krockar på det mest tidsödande viset; ingen vill avfärda eller anamma ett förslag till fullo utan alla liksom bara inväntar ett gemensamt beslut. Samtidigt så är det uppenbart att somliga hellre går till det ena eller det andra stället, men istället för att bara bestämma sig och gå dit, oavsett hur många man får med sig, så velas det i tio minuter. Varje dag. Jag skulle ju kunna skita i alla och bara gå iväg på egen hand, men då jag redan framstår som lite asocial (på senaste firmafesten fick jag av en kollega frågan om varför jag hatar människor. In vino veritas så det förslår) så anstränger jag mig lite för kontorsfridens skull.

När väl ett beslut fattas och truppen ger sig av (efter att man varit tvungen att vänta ytterligare en stund på en som tagit ett telefonsamtal och en annan som passat på att gå på toaletten) så uppkommer nästa irritationsmoment. Mitt kontor är beläget uppe på en kulle och det finns flera vägar att ta sig ner till t.ex. mataffären. Att man inte vill gå samma väg både dit och tillbaka är fullt förståeligt, men vari ligger logiken i att den väg som oftast tas är den längsta och den vi tar mest sällan är den kortaste? Det är som att vi inte slösade bort tillräckligt med tid innan och bara måste ödsla lite till. Enormt irriterande.

Bonushat: om somrarna så vill folk så ofta som möjligt sitta utomhus och äta. Jag gillar inte det. Att sitta i solen med en tallrik varm mat framför mig tilltalar mig inte alls. 

Värmeljus

Man tänder ett vämeljus och släpper ner det i en liten lykta av glas. Trots den korta fallhöjden så slocknar ljuset. Suck. Man försöker tända det utan att ta upp det men bränner fingrarna rejält när man vinklar ner tändstickan/tändaren. I lyktan bredvid finns redan ett till hälften uppbrunnet värmeljus. Vis från förra ljuset försöker man inte tända det direkt utan ger sig på fiska fram det. Tyvärr har ljuset lötts fast i glaslyktan tack vare lite stearin i botten och då lyktans innerdiameter är obetydligt större än värmeljusets diameter så finns det ytterst lite spelrum att vicka loss det. Efter lite ansträngning så lyckas man dock, men får då uppleva hur förjävla svårtänt ett semianvänt värmeljus är. Lyckas man tända det så kan man ge sig fan på att det också slocknar när man släpper ner det i glaslyktan igen. Snyggt.

Bonushat för vegetarianer: stearin framställs huvudsakligen ur djurfett. Det ni.

Hata fritt eller hata rätt

Veckorna före valet så fylldes min bekantskapskrets FB-statusar med allehanda politiska utrop. Även om jag generellt tycker att engagemang och sånt jox är hedervärt (hos andra) så blev jag alltsomoftast något irriterad över all propaganda. Nu, någon månads perspektiv på det hela kan jag sätta fingret på varför. Det hör till sakens natur att ogilla den andra sidans politik och politiker. Mona Sahlin jämförs med en lyktstolpe, Fredrik Reinfeldt med en soptunna. Man ojar sig över andra blockets syn på skatter, bidrag, sjukvård, skola och tycker att de är dumma i huvudet. Helt okej. Att bekänna politisk färg och föra fram hjärtefrågor på fejjan är också helt okej förstås. Att anklaga alliansens anhängare för att vara brunskjortor eller att kalla rödgröna röstare för ointelligenta DDR-älskare i sin status är inte okej, och det finns många anledningar till det.

Först och främst; folk vet väl om att det är vännerna  som är de huvudsakliga adressaterna för de FB-statusar man skriver? Det är kanske jag som fått en konstig uppfostran, men jag drar mig för att gå in för att förolämpa mina vänner och bekanta å det grövsta. Jag vet inte, det verkar onödigt. Vidare; om man inte kan förstå att de man valt som sina vänner kan ha olika åsikter än vad man själv har så uppvisar man en väldigt snäv verklighetsbild (att deklarera att man "gillar olika" några veckor senare klingar då mycket falskt i mina öron, men mer om det nedan). Kan man inte ens respektera att vänner har olika förutsättningar, bakgrunder och specifika behov så har man missat hela poängen med demokrati. Att beklaga sig över att Kreti och Pleti Svensson från Bonnhåla i Blekinge inte fattar vad de röstar på är väl en sak (kanske), men det här är vänner.

De som raljerat över vilket hemskt och dystopiskt samhälle vi kommer att få om fel block vinner valet saknar allt vad perspektiv heter. Att det finns problem här i landet och att man kan få det besvärligt eller råka illa ut på grund av ändrade (eller bibehållna) lagar och förordningar är givetvis sant, men att försöka illustrera detta genom att utmåla ett eftervalssverige som Tyskland 1936 eller Sovjetunionen 1978 ogilitigförklarar alla argument man kan tänkas ha och den som uttrycker sig så förtjänar en dumstämpel i pannan.

Så kom valet och resultatet blev värre än vad folk kunde tänka sig. Ett parti med rasism som huvudpunkt i sitt program kom in i riksdagen och vi har numera 20 riktigt usla människor som sitter där och ska försöka bestämma. På fejjan kunde man tydligt märka hur luften gick ur alla domedagsprofeter. Om man hävt ur sig det värsta man kan komma på (mot sina sina vänner) så tenderar kraftuttrycken att ta slut när 6 % av de röstande valde ett parti med väldigt tydliga kopplingar till nynazismen. Har man antytt att den moderata kollegan är nazist så betyder liksom de orden så himla mycket när man plötsligt ska ta till dem på riktigt. Jag har inga belägg för det här, men jag kan tänka mig att lite mer svagsinta (och xenofobiska) medborgare kan tycka att om man beskylls av sina vänsterpolare för att vara fascist för att man funderat på att rösta på Folkpariet så kan man lika gärna rösta på Sverigedemokraterna. Det gör ju ingen skillnad.

Nu uttalade sig förstås folk på fejjan om det ofattbara att ett parti med en ondsint agenda valdes in, men de statusarna var på en helt annan nivå än tidigare. Förbryllat och uppgivet skulle jag karaktärisera det. Visst, många upprörda röster hördes om att eventuella SD-röstare skulle ta bort vederbörande som vän. Varför tror man sig ha en massa rasister som fb-kompisar frågar jag mig stillsamt. Borde inte utgallringen ske på ett tidigare plan om det är så? Att pryda sin statusbild med en Rör inte min kompis-hand med ny, grammatiskt tveksam text är väl fint, men att vänligt deklarera att man själv inte är rasist är inte riktigt lika direkt och kraftfullt som att kalla vänner för öknamn, som man ju pysslade med före valet.

Nåväl, en anledning till att många av de som varit så politiskt engagerade före valet har varit förhållandevis tysta sedan dess (om politik iaf) kan vara att de vänsteranhängare som utmålade en ny alliansseger som det värsta tänkbara har nu fått det bevisat att det kunde faktiskt bli värre (och då har jag inte ens gått in på det totalt distanslösa i deras uttalanden i och med att de i Sverige har det bättre än de skulle ha det på många, många andra ställen i världen). Att ondgöra sig över rasisterna i riksdagen med lämplig upprördhet skulle kräva ett erkännande att Alliansen inte är så illa som man menat tidigare; det finns faktiskt de som är värre. Men mest handlar det nog om människans natur. Man kan motsätta sig en tänkt framtid hur mycket som helst, men när man väl hamnar där så vänjer man sig och går vidare med sitt liv. Men så måste det kanske vara, hur i helvete skulle man annars stå ut med sin omgivning?

Såsom i en spegel

Den här bilden, från kristdemokraternas valkampanj, på Göran Hägglund som försöker stirra ut en apa får associationerna att liksom löpa amok. Jag tänker på kreationism. Jag tänker att apan strax kommer att tugga sönder Görans ansikte. Är apan queer? Jag tänker på att kristdemokrater nog tycker att de är bättre människor än alla andra. Eller bättre apor?

Jag tänker också på när Göran introducerade uttrycket "Verklighetens folk" i ett ökänt tal förra året, som en missriktad spark i arslet på kulturvänstern och den intellektuella eliten – ett populistiskt utspel som syftade till att säkra white trash-rösterna. Verklighetens folk är alltså den stora tröga massan som skiter i ideologierna och bara vill att det ska vara som det alltid varit. Radhuslandet. Stefan och Krister-demokraterna.

Verklighetens folk vill inte lägga skattepengar på fria teatergrupper, pling-plong-musik och poesi som inte rimmar. Verklighetens folk vill kunna spegla sig i konsten, men bara bokstavligt. Uttrycket används förstås också flitigt av den lika elaka tvillingen Sverigedemokraterna, som dessutom menar att det faktiskt var de som myntade begreppet. Och det skulle inte vara första gången kd apade efter sd. Men inte förrän RFSL lekte med "Verklighetens folk" i en kampanj, försökte de dära jönsarna varumärkesskydda begreppet. Utan framgång dock.

Så här förklarar kristdemokraterna Verklighetens folk på sin hemsida:
"Verklighetens folk är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Det är alla vi som gjort livsval som vänstern tycker är fel. Som tycker det är okej med familj, att arbeta, ta semester, ha fredagsmys och titta på "Så ska det låta" på TV."

Ingenstans hittar jag belägg för att vänstern är motståndare till fredagsmys. Eller familj. Eller att arbeta. Eller att ha semester. Eller, tyvärr, "Så ska det låta". (Hur fint är det inte att de lägger till: "på TV" förresten?)

En röst på alliansen är, som bekant, en röst på kristdemokraterna; det kan inte nog understrykas!

Heja apan! Bu för fredagsmys!

Geografi för flickor

Det finns en värld för tjejer också. Den är rosa och man kan köpa den på Åhléns. Så jävla jävla dumt!

Konsten att läsa och skriva. Del 2.

När jag funderade på skrivandet och läsandet i mitt liv, flöt ett gammalt hat upp till ytan - det uppsvällda liket av min klassföreståndare i högstadiet. En kvinna vi kallade Jabba (fast bara bakom hennes kolossala ryggtavla). Och nej, hon är förstås inte död... eller? Jag googlar genast! Nej, det ser ut som att hon är vid liv och dessutom i välförtjänt blåsväder. Efter att ha pensionerats som skolchef för Piteå kommun, började hon tjäna feta konsultpengar på att hjälpa skolor runt om i länet att skära ner och sparka lärare. Föga förvånande. Jag behöver nu bara blunda för att se den där smala, medfött missnöjda munnen – ett circumflex i en överjäst surdeg. Hennes hesa agardhiska skratt. Den lilla spetsiga tungan som spelade över korta huggtänder. Hennes löjliga små Lassgårdsfötter. Hennes filtväst i varma jortoner. Färganalys: höst.

Vi var en relativt skötsam klass, som inte var svårt i en högstadieskola där niorna körde moped i korridorerna och slängde in nyårsraketer i kemisalen under pågående lektion. Och dessutom var jag en av de skötsammare i klassen. Jag och min oftast ende vän Olov, en tungomålstalande bondson med flaskbottenbrillor, tillbringade rasterna försjunkna över ett schackbräde eller repeterade med vår inte särskilt populära jazztrio, med en strumadrabbad sångerska som älskade pasteller och virkat. Jag var dessutom elevrådsordförande och fick i uppdrag av den onde Jabba att utreda just ovan nämnda fyrverkeriincident. En efter en plockades värstingarna in i ett klassrum där jag tvingades leda förhören under det att mordhot utdelades från mörka blickar under spretiga hårdrocksluggar. En kort tid av terror följde, som egentligen inte bjöd på särskilt mycket fysiskt våld, men nog mycket skräck för att bilda en hård extra inälva av värkande ångest i magtrakten. Det gick över efter ett par veckor, men mitt hat mot Jabba hade bara just börjat växa.

Skrivit hade jag gjort sedan ettan, och som alltid gick kvantitet före kvalitet. Jag fyllde skrivbok efter skrivbok med berättelser om bevingade hästar, koloniseringen av rymden och en mystisk nyinflyttad granne som visar sig vara djävulen. Bara fantasy, sci fi och skräck. När jag egentligen borde satsat på deckare. Jag fick alltid höga betyg, men inte alltid så höga som jag förtjänade. Tycker jag själv nu i alla fall. Så en gång så vågade jag mig på en ny genre: historisk kärleksroman. Jag hade antagligen läst nånting tantsnuskigt i historisk förklädnad och kombinerade det med min förkärlek för det antika Egypten, som jag fått från ett Asterixalbum. Och eftersom jag inte hittat någon lämplig bok om den olycksaliga drottningen såg jag mig nödgad att själv författa den. Så ägnade jag kvällarna till mitt stora mästerverk: "Dofter av lotus - historien om Kleopatra." Dessutom med undertiteln: "Bok 1. Julius Caesar", för jag insåg trots allt att jag inte skulle hinna berätta hela hennes färgstarka liv på bara en vecka. Det blev 65 handskrivna sidor som började på en flodbåt på Nilen vatten, där Kleopatra passade på att tänka tillbaka på sitt liv, innan hon släckte det med en aspiskobras bett.

När jag läser det nu slås jag av två saker: 1. Det är på INTET sätt bra. Och 2. Hur gay VAR jag inte? Jag hade förvandlat den stackars drottningen till en sexgalen intrigmakerska, en manipulerande hårdsminkad vamp omgiven av snygga muskelslavar. Jag vågar inte citera mer än de olidligt pinsamma sista raderna. En dialog mellan Kleopatra, som just undkommit en stadskupp, och Julius Caesar, som befinner sig i Alexandria på besök. Trots hans arrogans har Kleopatra förstås attraherats av honom från första stund, men hittills har de bara munhuggits och kastat mystiska blickar på varandra:

"Var inte orolig. Jag ska gömma er", lugnade han henne. "Den där Hasuneb kommer inte att klara av det här, det ska jag se till!" "Ni behöver inte..." Hennes hand tog tag i mannens. "Det kan vara farligt." Han skrattade till. "Nåja. Jag tror nog att jag klarar av honom, min kära. Men nu ska vi prata om oss istället." Hon såg honom djupt i ögonen. "Vad finns det att säga min konung?" Den natten gav hon sig helt åt honom, och både Kleopatra och Caesar fick veta vad kärlek var...

Alltså, det finns inga ursäkter. Det finns varken insikt eller avsikt med det jag skrivit. Det är tillgjort och naivt och ingenstans ser jag ett löfte om den stora författare jag förvisso aldrig heller blev. Men det är inte själva poängen. Vad som väckte min vrede ånyo var Jabbans kommentar längst ner på sista sidan:

"Mycket välskrivet men varifrån har du tagit faktaunderlaget? Har du skrivit detta själv? Det finns en del uttryck och ordval som verkar nog så avancerade för en 15-åring? [sic] 4+"

Jag älskade min mamma extra mycket den kvällen när hon fly förbannad ringde Jabban, som i själva verket heter Inger Ingesson, och skällde ut henne. Men det förändrade förstås inte saken. Jag var kränkt, sårad, bortgjord och det tog lång tid innan jag ville skriva igen. Och vi fick aldrig veta hur den skamlösa drottningen lyckades snärja Antonius, efter kejsarmordet, för jag uppfyllde aldrig löftet jag gav i den absolut sista meningen i "Dofter av lotus" – nämligen:

"Fortsättning följer."

Fortsättning följer.

Tajt

Ett vanligt omdöme som man hör om rockband som spelat live är "fan vad tajt!". Jag utgår ifrån att det är positivt menat, men jag förstår det verkligen inte. Sitter folk med metronomer och ser till att bandet håller takten? Lyssnar de efter att basisten och trummisen är så samspelta att de låter som ett enda instrument? Visst, somliga pysslar väl med sånt, men de allra flesta som tycker att band är "tajta" gör det inte kan jag lova. Och de flesta banden som fått det omdömet är inte så värst tajta alltid (mitt eget band inkluderat). Jag har också hört omdömet "otajt" om band som varit rätt värdelösa, men som verkligen varit snortajta. Poängen är att i de flesta fallen så är "tajtheten" fullständigt oväsentlig för hur bra en spelning är. Visst, ingen är väl särskild intresserad av att höra Dream Theater om de inte spelar tajtare än drottning Silvias ansikte, men ingen är väl särskilt intresserad av att höra Dream Theater överhuvudtaget.

Provokationskonst

DN hade häromveckan en kort artikel om Lars Vilks. För 30 år sen gjorde han nåt konstverk som står i Skåne och det är så fult att någon upprörd själ försökte bränna ner det för 25 år sen. Jag är inte särskilt konstintresserad och kan närapå inget alls om modern, svensk, dålig konst, men jag känner likväl till Lars Vilks. 2007 ritade han en teckning föreställande Muhammed som rondellhund och detta föll givetvis inte alla i smaken. Bland andra blev denna dam så upprörd att hon planerade att mörda tecknare Vilks. Detta fick tämligen stor uppmärksamhet för nåt halvår sen varpå rondellhundshistorien aktualiserades igen och Lars Vilks blev i ropet.

För några månader sedan bestämde sig narcissist Vilks för att pryda löpsedlarna igen; vid en föreläsning om yttrandefrihet så visade han filmen Mohammad, Mohammad, A Young Prophet's Homoerotic Journey from Islamabad to Mecca (inte riktigt, men typ). Föga förvånande så retade detta upp en deltagare (som troligen befann sig där just för att bli uppretad) såpass mycket att han försökte hoppa på föreläsare Vilks, men han hindrades av poliserna som av någon anledning såg sig nödgade att vara där.

Dessa händelser har orsakat en massa debatt, förstås. Ett återkommande tema har varit typ att "konsten inte får tystas av extremister" och att åtalen mot de som ville bränna ner uppviglare Vilks hus är viktiga för att bevara yttrandefriheten. Det låter på ytan vettigt och självklart och något som är värt att kämpa för, och per automatik så har Vilks underförstått varit denna förkämpe. Men, det här är inte Iran eller Kina och att uttrycka sig konstnärligt är generellt inte så riskfyllt här i Sverige. Visst, måltavla Vilks blev onekligen dödshotad för sina tilltag, men det är inte samma sak att göra en film om homosexualitet i ett land där homosexualitet är så olagligt att det sägs inte existera; och att visa sagda film i en föreläsningssal i Uppsala.
Vidare; att religiösa fanatiker reagerar på en medveten provokation är i mitt tycke inte ett hot mot yttrandefriheten. Inte i Sverige. Det är klart att om någon tänder eld på hans hus så är det mordbrand, men Lars Vilks har polisskydd när han uttalar sig, hans ord och verk publiceras och visas, han får mängder av uppmärksamhet. Jag tycker att han får uttrycka sig ganska fritt. Att ett gäng fundamentalister kontrar med våld är hemskt och brottsligt, men man tillskriver dem för stort inflytande om man hävdar att de hotar yttrandefriheten i vårt land.

Vilka vidöppna dörrar försöker upplysare Vilks sparka in? Att radikala muslimer är lättretade? Att det finns tabun? Att Muhammed hade skägg? Konst kan förstås vara provocerande, men jag undrar lite stillsamt om en ren provokation faktiskt måste vara konst. Det är i alla fall ett otroligt billigt sätt att få uppmärksamhet. Det fungerar uppenbarligen och är det spaltmetrar och medietid man vill ha så är det väldigt effektivt (linslus Vilks fick till och med figurera som expert i nåt TV-program om hur islam uppfattas i vårt samhälle. Lite som att be Rally vara bisittare i ett inredningsprogram som fokuserar på shabby chic), men är verkligen lättköpt uppmärksamhet nog för att någons förehavanden ska klassas som konst? Räcker det med att föra oväsen och väcka anstöt på enklast möjliga vis för att bli konstnär? Det går att jämföra med artister som får sitt genombrott i program såsom Idol. Mängder av TV-tid är förstås uppmärksamhet, men betyder den uppmärksamheten att det är bra musik och artister? Kan inga uppretade indiepoppare självmordsbomba Simon Cowell och Andreas Carlsson? Oj, där tappade jag tråden.

Vuxenpoäng

När livet för länge sedan gått in i rötmånaden och fyrtioårsfesten bara är några skälvande jordsnurr bort, då kanske det är en smula omotiverat att fortfarande fnissa vuxenpoäng om man kostar på sig lite after eight till På spåret eller öppnar det där fördömda pensionskuvertet. Antagligen är det väldigt mycket av ett fenomen som hör Stockholm till. 58% lever i ensamhushåll. Snittåldern för att flytta hemifrån ligger hos män på 23 år – märk väl: snittåldern, vilket betyder att det också gömmer sig en och annan Norman Bates i statistiken. Söders höjder kryllar av skäggiga hipsters som kanske kan sätta en surdeg, men inte utan att blogga om det. De lufsar runt med skenbart genusbefriade kärleksbarn i vintagevagnar och tycker fortfarande att det är lite pirrigt att storhandla, dricka lättöl till lunchen, gå på parmiddag eller mangla lakan. Lite som att leka vuxen. Vilket är helt okej för en 19-åring i en tredjehandsetta med kokvrå på Skånegatan, men inte lika charmigt för en rosealkad medlem i muminmuggsvänstern på nyfyllda 37. Volvo, villa, vovve är en gammal dröm/mardröm som de flesta vaknat från för länge sedan. Vissa med en behagfull gäspning. Andra kallsvettiga med dödsångesten pulserande i en tinningsåder. Den skräcken hörde ungdomen till. Väx upp! Vad ska du med vuxenpoäng till om du inte vill vara vuxen?

Inget kvitto på det, tack

Kvitton är mest till besvär. Oftast vill jag inte ha ett kvitto (jag är nämligen inte en sån person som behöver bekräfta att den utannonserade 2-för-1-rabatten på leverpastej verkligen gick igenom), men ibland slänger expediten med kvittot bland växelsedlarna och så får man göra sig av med det på egen hand, eller lagra i plånboken tills denna är överfull. Den vettiga snabbköpskassörskan eller -kassören frågar om man vill ha kvittot så att man får chans att avböja, men jag tycker det borde vara tvärtom. Om kunderna fick be kassören om kvitto så skulle man slippa skiten helt och hållet. De flesta kvitton skulle dessutom inte behöva skrivas ut och regnskogarna skulle räcka lite längre.

De gånger man vill spara ett kvitto, kanske för bokföringens skull, eller om det är nåt med garanti eller så, så måste man lagra detta kvitto mörkt och svalt och ovikt i en kvittohumidor. Gör man inte det så kan man lita på att när man väl behöver den där usla pappersbiten så har den bleknat till oigenkännlighet. Värdelösa alltså. Eller bortom värdelösa faktiskt. Man dör om man tar i dem.

Vit polo

Ytterst få män ser bra ut i vita polotröjor och de som ser allra värst ut i dem är de som oftast bär plagget; småfeta karlar. Nu är just småfetma sällan särskilt klädsamt, men iklämd en tajt, vit polotröja så blir det anmärkningsvärt fult. Den snäva passformen gör inget för att dölja det överkroppsliga överflödet och den vita färgen framhäver skuggorna som bilringarna, den köttiga naveln och manboobsen (med tillhörande bröstvårtor) ger upphov till, något som accentuerar fetman ytterligare. Jag vill kunna säga att man får se ut hur som helst, men uppenbarligen så drar jag en gräns någonstans.

Mediesäljare

Jag såg alldeles nyss reklamfilmen ovan. Det är för en medisäljarutbildning och de som figurerar i den är ytliga, jobbiga människor som jag verkligen inte skulle vilja plugga med (vilket jag förstås slipper). Lite sympatiskt är ändå att de inte hymlar med vad för typ av människor de vill ha, då webbadressen till skolan är, enligt speakern i reklamen, akademi.bastard.se.

Kolla in den här jävla hipstern

Jag hade tänkt skriva nåt om alla jäkla hipsters som spatserar runt på framför allt Södermalm, men såg att Matilde Sköld på DN redan gjort det långt mer ingående och grundligt än jag någonsin skulle ha kunnat. Därför nöjer jag mig med att länka dels till artikeln i DN, dels till bloggen som artikeln utgår ifrån, samt att citera det som sammanfattar alltihop:
Många irriterar sig på hipsters, varför då?
– För att de klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella. Det är väldigt irriterande.

Konsten att läsa och skriva. Del 1.

Ett väl beprövat botemedel mot skrivkramp sägs vara att skriva om det. Lite som att svettas ut en feber eller promenera bort en domnad fot. Ont ska med ont fördrivas. Jag är inte säker på att det funkar och jag är inte heller säker på att det är just skrivkramp jag har drabbats av. Snarare är det nog lusten som saknas. För tillfället. Hoppas jag. Men tanken fick mig i alla fall att reflektera över min relation till skrivandet och hur den förändrats genom åren. Och längs minnenas boulevard träffade jag på tre människor som på helt olika sätt påverkat mig och min penna. En älskade jag, en hatade jag och en tyckte jag bara oerhört synd om. Jag börjar från början.

Jag hade förmånen att lära mig läsa och skriva redan vid fyra års ålder och blev snabbt en bokslukare av rang. Jag hängde ständigt på biblioteken och förälskade mig i de musgrå flätade kvinnorna bakom disken. Jag trivdes långt bättre där än på fotbollsplanen, där jag bara var livrädd – för att få bollen, för att råka göra självmål, för att missa en målchans, för det andra laget, för mitt eget lag och för den alldeles för engagerade publiken. Och rädslan var förresten allestädes närvarande i den där gudsförgätna byn full av hårdrockande, snusande, tjuvskoteråkande neandertalsmobbare. (Man kunde tänka sig att det gått illa för dem så här trettio år senare, men jag vet inte... en av de värsta jobbar som Montessorilärare och killen som var bäst i laget, som brukade boxa luften ur min mage helt random efter skolan, är nu en framgångsrik fotograf. Begreppet Karma verkade inte riktigt ta fäste ovanför barrskogsgränsen.) Men förutom en rullstensås och en gammal träbro vid ån, så var just biblioteket en frizon. Moderskeppet som kallade. Ett par dagar i veckan hade de kvällsöppet och då pinade jag dit efter middagen på min lilla sparkstötting och hängde tills de stängde. Lite för gulligt kanske, men det handlade lika mycket om att imponera på bibliotekarierna med alla tunga böcker jag kånkade fram till dem, som att jag ville förkovra mig. Och betänk att det förutom kärlek till böckerna, var rädslan, och i förlängningen förstås hatet, som drev mig in i litteraturens värld. Det är i alla fall den förenklade bild jag tydligen har valt så här i efterhand. Jag kan inte förneka att det känns skönt att lite kokett mysa över bilden av mig själv som missförstått geni (eller åtminstone en enögd i de blindas rike) susande fram på en spark i midvinternatten. Lika begåvad som beskäftig anar jag. Lika lillgammal som jag var som sju, lika omogen är jag trettiosju. Lika nere med Majakovskij då, lika insnöad på Marvel idag.

Jag rodnar, ska jag erkänna, när jag tänker på hur sjukt bekräftelsekåt jag var som barn. Hur mycket jag ville imponera på lärarkåren. Hur stolt jag var över min fulla tygkasse spänd över sparkens handtag. Hur mycket jag njöt över att få vara den som fick ta hand om högläsningen i klassen varje morgon – ur ömsom biblisk, ömsom indianrelaterad litteratur. Hemma gick jag systematiskt igenom mina föräldrars bokhylla och Bra Böckers Bokklubb. Mycket sex. Väldigt mycket sex. Jag vet inte om det bara är min förtjänst att Hästarnas Dal så självklart öppnar sig på ett visst parti när man ställer den på ryggsidan. Det är förstås precis där som Jondalars stolta manslem når som djupast in i Aylas våta grotta. Huh! Första gången jag ens hörde talas om homosexualitet var i en Jacke Collins-bok som inleds med ett maffigt rövknull, där den påsatta maffiabossen sen skjuter ihjäl nån eller sig själv... jag minns inte riktigt detaljerna. Jag vet att jag läste en bok som hette "Prinsessans sju hål", men kan för mitt liv inte komma ihåg vad den handlade om. Och ska det inte vara åtta förresten? Det var överhuvudtaget många ländkläden som veks undan, många gylfar som spände över bultande bulor, många knapplösa knull på flygplatshotell. Ren och skär läsglädje.

Att bara läsa räckte förstås inte. Inte ens att läsa högt. Dagbok har jag aldrig lyckats skriva, eftersom jag aldrig förstått vitsen med att bara skriva för sin egen skull. En gång flyttade jag lite på böckerna i biblioteket, gjorde en rejäl lucka efter Aksel Sandemoses "Varulven" och fantiserade om att min bok, min kritikerrosade debut, min mustiga släktkrönika, den stora norrländska romanen, äntligen blivit utlånad. En person fick mig att tro att det skulle kunna bli verklighet, en annan satte stopp för drömmen.

Men mer om det nästa gång.

Stockholmskrogen

Restaurangen, Gården, Salongen, Kåken, Trädgården (inklusive Huset under bron), Bageriet, etc. Det är väldigt fantasilöst och väldigt stockholmskt. Satan vad vi gillar trender här i huvudstaden. Inte jag då, men finns det nåt jag gillar?

Fotbollsspecial - del 4: spelarnas inställning

Av allt jag ogillar med sporten så är det utövarna på proffsnivå som är allra värst. Vuxna män beter sig som barn och kommer på något vis undan med det. Exempel: Två spelare ur vardera lag tampas om bollen nära långsidan. Bollen går över linjen och med ens går alla spelares högerarmar upp i luften för att signalera att det är deras lags inkast. Hallå? Det här är inte P99 utan en match på högsta nivå. Det finns avlönade domare som bedömer vem som ska ha inkastet. Hur mycket en spelare än viftar så är det domarens bedömning som gäller. Likafullt så åker allas armar upp per automatik som om de (likt den läbbiga ungen i Blecktrumman) stannat i småbarnsåldern. Ofattbart.

I teorin kan man i och för sig tycka att det vore bra om domarna fick lite hjälp av spelarna på plan, domarna har ju ändå ett närapå omöjligt uppdrag att genomföra, men det hela faller på att de flesta spelarna inte har något emot att fuska. Ta det lilla exemplet ovan; alla fyra ser vad som händer och vem som var sist på bollen, men det spelar ingen roll. Alla försöker roffa åt sig inkastet ändå. Man måste komma ihåg att trots att det är världens populäraste sport så är inte ordet "sportslighet" något man direkt förknippar med fotboll. Tyvärr behöver man inte anstränga sig för att hitta fler och grövre exempel på hur spelarna beter sig illa och gärna myglar sig till fördelar.

Man kapar några meter vid varje inkast och frispark, det dras i tröjor mest hela tiden, man maskar vid fasta situationer om man leder osv. Småsaker kan tyckas, men det visar på hur långt ifrån fair play sporten är. Vidare; de förhatliga filmningarna. Alltför ofta så överdriver spelare fallet när de blir fällda, eller så ligger de och kvider ohyggligt mycket mer än nödvändigt, som om de fått smalbenen avsparkade. 10 sekunder senare så är de uppe och springer. Det här jäkla grimaserandet och fejkade lidandet stör mig något fruktansvärt. Tro mig, de har i princip aldrig så ont när någon lagt krokben för dem. Ligger man och skriker och håller om foten och rullar runt så är man rätt allvarligt skadad och det är inte så ofta som såpass allvarliga skador inträffar på planen. Det är löjligt som de håller på.

Men värst är förstås när en springande spelare faller av sig själva och låtsas att han blivit fälld. Det är så lågt, så lågt. En spelare försöker fuska till sig en frispark eller straff och lyckas alltför ofta. Det är mot reglerna att filma och spelaren kan bli varnad för det, men det händer såpass sällan att det knappast avskräcker en inbiten filmare. Domaren ska inte behöva befatta sig med sån skit och alla filmningar gör det svårare att bedöma när det faktiskt ska blåsas för frispark eller straff. Det är helt och hållet spelarnas fel. Främst de som filmar men också de som håller sina fuskande medspelare om ryggen. Då risken att få frispark emot sig eller varning uppenbarligen inte hjälper så föreslår jag något lite radikalare. Om domaren ser att en spelare filmar så blir det frispark för motståndarlaget samt att de får tillåtelse att på ett regelvidrigt sätt glidtackla, dra ner, fälla, stämpla, armbåga, dropkicka eller clotheslina spelaren som filmade, helt utan att riskera åtgärd från domaren. Det kan tyckas brutalt och Cristiano Ronaldo skulle bli tvungen att sadla om till en rullstolssport efter 3-4 matcher, men det skulle funka. Man låter nog bli att filma om man riskerar att få en höfttackling medan man springer mot långsidan för att bli utbytt. Eller hamna i en halvnelson medan man t.ex. står i en försvarsmur.

Ett oomkullrunkeligt bevis på att proffsspelare är sinnessvaga är att många av dem, hyfsat regelbundet, tycker att det är en god idé att argumentera med, springa efter, omringa och skälla på domaren. Det är i själva verket aldrig till någon nytta att göra det. Aldrig. Det kan resultera i att lite gula kort delas ut, men sådana vill man ju inte inte ha. Exakt vad tror man sig uppnå genom att springa fram till domaren och informera om att han inte gör sitt jobb? Har man någonsin sett att ett domslut ändras på grund av att en spelare tyckt att det var fel? Nä. Varför gör de då så? Som sagt; sinnessvaghet.

I fotbolls-VM i Mexiko 1986 spelade Argentina och England kvartsfinal. I början av andra halvlek boxade Diego Maradona in bollen (se bilden). Domaren såg inte regelbrottet och tillät målet. Argentina vann matchen och till slut hela turneringen. Maradona och hela hans lag tyckte uppenbarligen att det var okej att fuska sig till en VM-pokal. De förtjänade inte den titeln och i mitt tycke så förtjänar de inte att vinna något någonsin. Fuskare ska inte premieras.

Tillbaka

Jag önskar att jag kunde säga att det var för att hatet försvann, som jag försvann. Många månader har ju gått sedan jag skrev ett inlägg. Men nej. Hatet är och har varit konstant. Då och då har jag dykt på ett nytt irritationsmoment och genast börjat formulera en ingress i huvudet. Jag har hamnat i situationer då jag varit tvungen att blunda och mumla mantrat "bloggen, bloggen, bloggen" för mig själv i huvudet för att inte behöva ta till nävarna. Jag har haft en par riktigt knasroliga dejter med detaljer som förtjänar en läskrets. Några gamla minnen har poppat upp igen och velat ta plats. Men trots alla nya intryck, alla ingivelser och infall, så har jag inte haft ork att dela med mig.

Förra året var ett speciellt år på många sätt och vis. Jag var separerade, skilde mig, begravde en katt, köpte loss min lägenhet, reste en jävla massa, knullade runt, bytte jobb och bytte frisör. Sen kom 2010 som en mild baksmälla. En tristess, som riskerade att tippa över till depression, lade sig över tillvaron som en stor blöt lovikavante. Därav kanske skrivkrampen. Till en början i alla fall. Men sen hamnade jag i klorna på en grupp människor som jag alltid instinktivt avskytt - med all rätt skulle det visa sig. Jag var tvungen att anlita en mäklare. Och hela den processen, som tagit nästan fyra månader i anspråk, har jag varit helt ockuperad av renovering, städning, egna visningar, andras visningar, ständiga telefonsamtal, budgivningar, köpare som drar sig ur, drömlägenheter som går till otacksamma snorungar med rika pappor, etc, etc.

Jag blev förvarnad om att det skulle bli en pärs, men olyckskorparna kraxade för döva öron. Nu vet jag bättre. Och nu har allting ordnat sig. Jag flyttar om några veckor, till en lägenhet jag verkligen verkligen ville ha. Och jag kan börja om, och göra, om inte rätt, så åtminstone helt och hållet på mitt sätt. Plus att jag efter att allt det här nu är över har sjukt mycket material till ett inlägg om hela den här vidriga processen. Men det får bli nästa gång. Nu ville jag mest säga att jag är tillbaka. Med mer hat än någonsin.

Ensamhet

Rally? Rally? RALLLLLYYYYY!!!!????!!!!!11!!

Fotbollsspecial - del 3: bevarandet av det oexakta

En fotbollsmatch är 2 gånger 45 minuter. Enbart målvakterna får röra bollen med händerna. Går bollen över långsidan så får motståndarlaget till den som sist var på bollen inkast. Hamnar hela bollen bakom mållinjen och innanför målramen så blir det mål. Offsideregeln är något mer komplicerad, men ändå tämligen entydig. Man kan tycka att det är viktigt att dessa regler efterföljs då väldigt mycket står på spel. Och även i mindre viktiga matcher så är väl regler till för att följas? Var bollen över kortlinjen innan inlägget som nickades in slogs?

Som tv-tittare så får man svaret på en sådan och andra liknande frågor på ungefär tre sekunder. Bildproducenten plockar fram en repris ut precis rätt vinkel och det blir direkt uppenbart om linjedomaren bedömt situationen korrekt. Varför man får se det vet jag inte för oavsett vilket så gäller domarens beslut, hur fel det än må ha varit. Att det kan bli fel ibland är självklart när människor dömer, men med tanke på all skit som domare får utstå om de gör något fel så verkar det finnas en vilja att det blir rätt. Ändå lämnas så väldigt mycket åt domarnas subjektiva bedömning. Ta bara en sån enkel sak som speltiden. Huvuddomaren lägger till ett godtyckligt antal minuter på varje halvlek och sen när de minuterna gått så kan det gå ytterligare nån halv minut tills domaren blåser av. Varför det, vad är dealen med att inte ha en bestämd speltid som mer än bara en person känner till?

Att man inte går tillbaka till reprisbilder för att bedöma en handssituation, eller har elektroniska hjälpmedel för att med 100 % säkerhet säga att en spelare är offside pekar på ett par saker. Dels betyder det att man vill ha felaktiga domslut då och då. Det är ju oundvikligt om inte domarna får mer teknisk assistans. Varför vill man ha det så? Jag kan för mitt liv inte förstå att någon vill att ett mål ska dömas bort på felaktiga grunder. Men man gör ju inget (eller väldigt lite) för att förbättra situationen.

Den andra slutsaten jag drar är värre. Den går ut på att i och med att domarnas ord är lag och de kan bara gå på det de uppfattar, så är det okej att göra lite vad som helst i fotboll, bara inte domarna upptäcker det. Nicka in bollen med handen är helt okej, så länge domarna inte ser det. Stämpla en motståndare på foten och kom undan med det, bara du gör det diskret. Att man inte gör mer för att beivra regelbrott är ganska oförståeligt. Det största problemet är dock att alltför många spelare utnyttjar detta och inte drar sig för att fuska, men det avhandlas i nästa inlägg.

Fotbollsspecial - del 2: spelets olidliga händelselöshet

Passningar i sidled på mittfältet och långa uppspel som bara går till motståndarnas målvakt. Det är det enda man med säkerhet kan säga kommer inträffa på en fotbollsmatch. Att man inte får se så många mål kan till viss del förklaras av spelarnas oförmåga, men oftast kommer de inte så långt att de ens kan avlossa ett skott. Ett inlägg nickas undan, en passning slås fel eller så passas bollen bakåt och allt (det vill säga inget) börjar om. 0-0 är ett väldigt vanligt resultat vilket innebär att på 2 gånger 45 minuter så har ingenting hänt. Det är talande att när tv-studion går igenom höjdpunkterna i en halvlek så räknas en nick som går en meter utanför som en stor grej.

Tyvärr finns det väldigt lite incitament att spela offensivt i fotboll, utan man kan joxa runt lite i nån timme och hoppas på en miss från motståndaren som öppnar upp för en målchans. Man införde för länge sedan en regel som gjorde det svårare att passa till egen målvakt, men man borde ha gått mycket längre. En regel mot att passa bakåt överhuvudtaget skulle sitta fint. Gula kort om man inte kommer till avslut på mål. En motsvarighet till hockeyns icing kanske; slår man upp en långboll som inte hittar en medspelare så börjar spelet om med en frispark för motståndarna djupt ner på egen planhalva. Eller kanske att man bara får ha en målvakt i en av de två halvlekarna. Oavsett så borde FIFA fixa till sporten på nåt sätt. Så att nåt händer. I nån match. Nån gång.

Fotbollsspecial - del 1: spelarnas oskicklighet

Messi, Kaká, Rooney, Ronaldo, Villa, etc. Stjärnorna är många och deras insatser på planen belönas med otaliga miljoner varje år. De hyllas som begåvade bollkonstnärer som kan göra lite vad som helst med kulan. Märkligt är att ingen ifrågasätter att 6 av 7 skott (helt påhittad statistik, men helt uppåt väggarna vågar jag ändå lova att det inte är) som ett genomsnittligt fotbollsproffs avlossar (superstjärnorna inräknade) missar målet helt. Ofta med flera meter. Hur är det möjligt att i en sport som går ut på att sparka målen in i målet så missas det mer än träffas rätt?  Hur kan någon som får hundratusentals eller till och med miljontals euro i lön fyra av ett skott från 20 meter som går 2 meter över och 3 meter utanför få ha kvar sitt jobb?

Jag försöker sätta det hela i lite perspektiv. Hur man än vrider och vänder på det så är ett fotbollsmål enormt. ENORMT. Vi snackar två och en halv meter högt och hela sju och trettio brett. Helt tröstlöst att behöva vakta kan tyckas, men oftast behövs det inte, som sagt. En fotboll är i sin tur 23 cm bred. 23 cm ska in på över 7 gånger 2,5 m. Målramen rymmer över 300 bollar samtidigt. Ganska mycket, alltså. Jämför man med t. ex. basket så är korgen placerad 3 meter upp i luften och riktad mot taket. Ringen rymmer inte ens två bollar samtidigt, än mindre 300. Ändå så prickas korgen oftare än den missas och missarna är på sin höjd någon decimeter. Om man jämför med en annan sport; hur många hole-in-one skulle man inte se i golf om hålet var 18 m² stort?

Inga jämförelser behövs egentligen utan jag sammanfattar bara; sporten går ut på att få in bollen i mål, målet är groteskt stort, sporten utövas av välbetalda proffs som spelat i princip hela livet. Trots detta sparkas bollen extremt ofta utanför målet. Det fantastiskt stora målet. Vad i helvete är grejen?

Det heter njuta av

I reklam och annan marknadsföring är det inte ovanligt att man inte är helt nogräknad med grammatiken. Det är inte så mycket att orda om, men det finns ett uttryck som inte bara är felaktigt, det är äckligt. Alltför ofta så fimpas prepositionen när något som äts eller dricks är njutbart; man njuter en god glass, istället för att njuta av den. Det är något obehagligt med det uttrycket, det implicerar någon form av andaktstund  med det som inmundigas. Vid närmare eftertanke så har jag kanske sett reklam som uppmanar läsare att "njuta en lugn stund". Det är fan minst lika illa. Och fel. Jag gillar't inte.

Bröd i rosten

Jag har en vanlig brödrost som ska rymma två skivor på en gång. Det räcker oftast mer än väl, men har man inhandlat ett bröd av typen Lingongrova eller dylikt så uppenbarar sig brödrostens tillkortakommanden med ens. Man får fira ner brödskivan på diagonalen så att ena ena hörnet hamnar helt utanför rostens värme och man får sedan vända på skivan om man vill få en någorlunda jämn rostning. Det går förstås inte, utan mittenpartiet blir mer rostat än ändarna. Har brödet var fryst så slokar det under rostningen och kröker sig som en banan och byter man diagonalen på skivan så är det risk för att det krökta hörnet hamnar på tok för nära värmetrådarna och bränns vid. Problem.

Hamburgerbröd som köps i butik har ett par lustiga egenheter. Dels möglar det fortare än snabbmakaroner blir överkokta, dels är över- och underdelen inte helt ituskurna utan halvorna hänger ihop via en tunn brödrand som löper som en diameter genom bröden. Det förstnämnda gör att man är tvungen att förvara bröd som inte äts direkt i butiken i frysen. Den andra egenheten gör att det blir hemskt svårt att sära på brödhalvorna när de plockas fram från minusgraderna. Risken är att man bryter sönder någon av halvorna och tvingas ta ett nytt bröd för att ersätta den trasiga biten. Har man varit förutseende och särat på bröden före infrysning så har man ändå en massa besvär framför sig. Det är nämligen så att även om underdelen oftast slinker ner i brödrosten utan bekymmer, så är den bulliga överdelen nästan alltid för stor för att klämma ner (detta gäller även ofrysta bröd). Lyckas man trots allt ändå knöla ner den sesamprydda halvan för att rostas så leder bulligheten till att framförallt ovansidan bränns vid. Inte bra.

Någon borde sammankalla ett möte med Pågen och Korvbrödsbagarn på ena sidan och Electrolux och OBH Nordica på den andra så att de får lösa det här en gång för alla, så här borde det verkligen inte vara.

Djupa skedar

Häromdagen så bjöds det på tårta på jobbet. Jag tog en bit på en assiett och plockade fram en tesked modell större för att äta bakverket med. Det tog inte många tuggor innan jag insåg att något inte stod helt rätt till med skeden. Den var inte trasig på nåt sätt, däremot gravt feldesignad. Skedbladet var på tok för djupt vilket fick till följd att överläppen inte slöt tätt mot det och således lämnades lite grädde efter varje tugga. Det låter som en petitess men det ledde till en högst otillfredsställande tårtupplevelse. Det påminde om en tidigare soppincident där den tillhörande skeden var för djup. Det ledde till en minst lika trist matstund som med tårtan, soppan blev inte alls lika njutbar som den skulle kunna vara. Dessutom skar skedkanterna in lite i överläppen, nära mungiporna, vilket var precis lika obekvämt som det låter.
Jag tycker att något så enkelt och uråldrigt som en sked inte borde kunna bli så fel. Men det kan det.

Fejjanetikett

Det klagas mycket på hur Facebook behandlar sina användare och deras information, bilder och säkerhet. Själv förundras jag över hur höga krav folk ställer på en gratistjänst som egentligen inte kräver något av användarna. Fast egentligen borde jag väl inte förundras med tanke på hur tanklöst vissa beter sig på fejjan. Ett högaktuellt exempel; jag har idag fått en vänförfrågan från någon som troligen har Sveriges vanligaste namn. På våra gemensamma vänner kan jag uttyda att det med största sannolikhet är någon som jag träffat ute och bara pratat med som hastigast, och i kombination med det fullständigt slumpmässiga namnet så tycker jag inte det är konstigt att jag inte på en gång kopplar vem det kan vara. Här är generalfelet; som profilbild har denna person valt ett fotografi där man omöjligen kan se hur han ser ut. Dessutom har han ställt in profilen så att inga andra bilder är tillgängliga för mig. Det borde vara självklart, men om man vänförfrågar någon man inte riktigt känner så får man fan se till att man går att identifiera på nåt sätt. Sorry, det blir en fet ignore på den.

Kommissarie Späck

Det här bygger enbart på förutfattade meningar men en svensk parodi som bygger på en kass svensk filmserie kan väl inte vara annat än totalt jävla värdelös? Som lök på laxen är min favorit här på bilden med i rullen. Jisses.

Någon annans låt i baktakt

Även om jag aldrig riktigt fastnat för reggae så kan jag förstå grejen; rytmiskt, dansant och trevligt. Något jag kategoriskt invänder emot är coverversioner på pop- och rocklåtar som görs i reggaestil. I förra veckan var jag på ett café som spelade en bland-CD som bland annat innehöll en cover på Bob Dylans Knockin' on heavens door. Refrängen hade fyndigt nog gjorts om till "Knock-knock-knockin' on Zion's door". Behöver jag säga att det var vidrigt?

Dumburksburkar

På TV har alltid datorer porträtterats som något helt annat än vad de är i verkligheten. I 80-talsdeckare så fanns i princip internet; det var en baggis för hjältarna att koppla upp sig mot polisväsendets (eller någon annans) databas och söka rätt på information. På den tiden så var det väl okej; datorer var inte så vanliga i hemmet och även om man kanske förstod att det inte riktigt funkade så så skadade det inte programmets trovärdighet alltför mycket. Spola fram sisådär 25 år; varenda jäkla kotte använder dator varje dag, man vet hur de ser ut och hur de funkar och man vet att om man söker eter något på datorn eller på nätet så får man aldrig en stor, röd och blinkande ruta med texten NOT FOUND!, hur dålig sökning man än gör.

Jag har ingen aning om varför TV-serieskapare anstränger sig för att göra datorer overkliga, men de gör det onekligen. Allt som presenteras på skärmen ska animeras; textresultat skrivs ut bokstav för bokstav, fönster flyger fram, grafiska element snurrar. Till att denna rörelse kommer en massa pipljud. Allt som händer på datorskärmen låter. Hela gränssnittet är fullkomligt olikt allt man sett i verkliga livet, det är konstiga typsnitt i neonfärger på svart bakgrund och allt blinkar. Hela tiden. Det är som att nån 10-åring på 80-talet fått fantisera om hur datorer kan tänkas se ut i framtiden. Det hela är nästan obeskrivligt befängt. Och då har jag inte ens nämnt alla idiotiska grejer som man tydligen ska tro på att datorer fixar.

Goddag yxskaft

Mitt förnamn är A) inte är så vanligt, B) ganska likt minst två andra namn som är betydligt vanligare. Därför händer det ofta att folk tror att jag heter nåt annat än vad jag gör efter att jag presenterat mig. Det är helt okej och jag tar aldrig illa upp, namn är svårt nog som det är. Blir det så att jag lär känna personen mer så löser det sig snabbt på ett eller annat vis och lär jag inte känna dem så spelar det ju ingen roll alls.

Däremot så måste jag undra vad som pågår i huvudet på folk som mailar mig och envisas med att skriva fel namn i själva mailet, när de uppenbarligen skrivit rätt i mailadressen (som alltså är mittförnamn.mittefternamn@mittjobb.se). Jag borde kanske inleda svaret till Kristian med ett "Hej Christer!".

Pangasius

Mitt lokala lunchbufféhak serverar minst en gång i veckan pangasius i någon form. Innan de började med det så hade jag aldrig hört talas om den fisken vilket kanske inte är så konstigt då den härstammar från Mekongfloden i Sydostasien. Fisken är vit i köttet och har en mild smak, lite som en mjäkigare torsk. Den är väldigt billig (den såldes för 30 kr/kg på snabbköpet härom veckan) och det gjorde mig skeptisk varpå jag googlade och fick reda på följande: den odlas som sagt i Mekongfloden och matas med fiskmjöl och hormoner som flygs dit från en helt annan del av världen. Sedan skeppas den runt halva jordklotet hit. Inte helt miljövänligt kan man tycka. Som lök på laxen; Mekong är en riktigt förorenad flod och fiskarna fryses in i det förorenade flodvattnet. Äckligt är bara förnamnet.

We och fasa

Jag har alltid stört mig på att bokstaven W kallas V. Vad är grejen med det? Det är två olika bokstäver som visserligen används på samma sätt i framförallt egennamn, men de är ju inte samma sak. Visst att bokstaven har tre stavelser när nästan alla andra har bara en, men vad i helskotta vinner man på att spara två stavelser när man samtidigt bokstaverar fel?

Men hur funkar det?

På Discovery går en serie som heter Så funkar det!. Det går ut på att man visar hur olika produkter tillverkas. Det är allt möjligt som demonstreras; cykelhjälmar, träskor, läskedryck, rulltrappor, tromboner. Fokus ligger mest på att i närbild visa hur produkten i fråga transporteras på band från en del i processen till nästa och oftast så missas en väsentlig och intressant del i tillverkningen som man faktiskt är intresserad av. Detta gör programmet ganska så värdelöst. Jag exemplifierar; i inslaget som handlade om potatischips så visades processen ganska ingående och berättaren förklarade hur en potatis i snitt resulterade i 32 chips. Man fick se hur potatisarna tranporterades per automatik in i en trumma som snurrade och ut kom tunna skivor. Dock fick man inte se vad som hände i trumman och precis hur potäterna skivades så snabbt förblev okänt. En ganska stor miss i sammanhanget.
Ett annat exempel; tillverkningen av ett hänglås visades. I vanlig ordning fick man se delarna åka på rullande band och även i detalj se ytterdelar nitades på låset. Precis hur bygeln och låset fungerar ihop visades dock inte alls, så hur hänglåset uppnår sin låsfunktion lämnades därhän. Hur tänkte de egentligen?
Ett sista exempel; beskriver man ketchuptillverkningen så borde man kanske börja med tomater, inte sant? När de besökte Heinzfabriken i Nederländerna så fick man se ketchupingenjörer i vita rockar som provsmakade, man fick se hur både glas- och plastflaskor fylldes på och massor av maskiner som automatiskt rörde om, förflyttade och sorterade. Men inte en enda tomat syntes i hela programmet utan det började med att de hällde färdig tomatpuré i stora behållare som kryddades och lagades till. Hur intressant är det?

Gör om, gör rätt.

Rulltrappan

Att tillverka och installera en rulltrappa är en ganska avancerad sak. I sammanhanget så borde det vara plättlätt att få ledstången att färdas i samma hastighet som trappstegen. Är de lika långa och drivs av samma motor så borde saken vara biff. Men icke. I princip alltid så går ledstången i fel hastighet vilket resulterar i att man måste justera sitt grepp flera gånger under sin färd uppåt eller neråt. Irriterande. Än mer irriterande är att nattetid så har nästan alltid någon lustigkurre tryckt på nödstoppknappen. Då färdas i och för sig ledstång och trappa i samma hastighet, det vill säga inte alls, men hela rullaspekten har försvunnit och man tvingas knata. Det borde vara spöstraff på nödstoppsmissbruk.

Kommuners slagord

Jag befann mig nyligen på en ytterst behaglig och på alla sätt underhållande bilsemester. Från Stockholm till Skåne, närmare bestämt Ven - denna underbara lilla vindpinade ö mellan Danmark och Sverige där man bor mitt i rapsen och köper nybakade frukostfrallor från en gumma i en lucka i en kvarn. Och ja, hon har just bakat brödet från mjölet hon malt i kvarnen från vete hon just plockat på ängen bredvid, i fullmånens sken klädd i lin... typ. På vägen ner var det trista gamla E4:an som gällde, men uppfärden blev istället en frivillig omväg tvärs över Skåne och längs Östersjökusten. Där går motorvägen fortfarande rakt genom samhällen, de flesta mer eller mindre avsomnade som vore det Norrlands inland vi plötsligt hamnat i. Skyltarna där det stod "Välkommen till Nåntingnåntinghult" var tryckta på båda sidor, om man säger så.

Överallt stirrade tomma fönsterögon förebrående på oss från sedan årtioenden nedlagda mackar och vägkrogar. Antikbodarna vi haft så stora förhoppningar om var fyllda av hålögda hillbillies som plirade och skramlade psykiskt i koftfickorna. Utanför MacDonalds i Västervik stod en svan och väste åt alla som försökte ta sig in eller ut. Och det var tydligen inte första gången. På en gudsförgäten campingplats utanför Karlskrona, dit vi förirrade oss, blev vi serverade arsenikspetsat kaffe av en Leatherface med spretiga tänder och ellosjeansen nedhasade långt nedanför bajamajan. Vart vi än såg knoppade ett synopsis till ännu en illa skriven film av Ulf Malmros. Vi har Stockholm och några storstäder. Vi har landsbygden där storstadsborna har torp. Och sen har vi det andra Sverige. Det Sverige så många av oss lämnat. Om man bor där, så bor man inte bara där. Man har "stannat kvar". Eller ännu värre "blivit kvar".

Där ute, där finns KOMMUNERNA. Pernilla Wahlgren-land. Och alla har de en slogan.

Göteborgshumor förekommer från norr till söder: "Borås – of course", "I love Hjo" och "Bli du me Ume du me". Vissa av dem inser sin marginella plats i sammanhanget och presenterar nyktra slagord som: "Åmål – alltid nåt", "Falköping – Sveriges kotätaste kommun", eller meningslösa "Krokom – en bra del av Jämtland". Vissa anspelar särskilt på sin litenhet "Malå – med allting så nära", "Klippan – nära till det mesta" eller "Vingåker - en promille kan inte ha fel". Men andra samhällen kaxar trots dödsryckningar ur sig 90-talsdumheter som: "Östhammar – rätt in i framtiden". Både Högsby och Berg är "Möjligheternas kommun". "Älskade Härnösand" ersatte klokt nog det tidigare "Härnösand – Först in i framtiden", efter att industrier lagts ned och människor gett upp. "Fördel Boden" är en annan högst märklig payoff. Och självmotsägelse. För de försvinnande få som faktiskt varit i Älvsbyn är "Norrbottens Pärla" smått blasfemiskt.

Fränsta är numera ingen egen kommun utan tillhör metropolen Ånge, men stoltserar fortfarande med "Initiativförmåga och framtidstro". På deras hemsida flinar ett pälsomslutet gubbansikte mot besökaren, med en stelfrusen snorsträng glimmande i mustaschen. I Tingsryd verkar det inte speciellt trevligt, för deras slogan är "Tingsryd - utan skryt, framgång, närhet och gemyt."

Men den jag stör mig på allra allra mest, och inte bara för att jag varit där, är trots allt: "Skövde – i händelsernas centrum".

Scenskräck

Det är ju ingen hemlighet vad jag tycker om Lena Endre. Och få missade väl hennes antingen genomkorkade eller genuint ondskefulla replik på Ekoredaktionens rapport om att 45,5 av Teaterförbundets kvinnliga medlemmar blivit sexuellt trakasserade, av en kollega eller en arbetsledare och Ingegärd Waaranperäs debattartikel Herrarna i hagen. Den stora skådespelerskan hakar inledningsvis upp sig på att Waaranperä ifrågasätter varför Endre, i rollen som Lady Macbeth, måste vara naken på scenen bland påklädda män. Och det kan man ju undra. Jag ställde mig en liknande fråga när Björn Kjellmans oansade obehag dinglade på armlängds avstånd på premiären av en pinsam Molière-tolkning. Teater är nästan alltid pinsamt. Och omotiverad nakenhet på scenen är direkt plågsamt. Endre visade ju för övrigt tuttarna redan i genombrottet Varuhuset.

Och det är inte riktigt det det handlar om, din dumma gås. Lena menar nämligen att hon under över trettio år i branschen, med ett enda undantag, aldrig hört talas om att någon skulle ha blivit sextrakasserad. Snick snack! Hon borde skämmas, där hon sitter i sin alkov och tittar ut över hösten, i en stickad tunika med lite för långa ärmar. Men hennes lätt debila inlägg är inte det värsta i sammanhanget. Lena Endre kan ju egentligen bara spela Lena Endre numera. Hon cashar in på att snörpa med munnen och spärra upp ögonen. Precis som Helena Bergström, som gjort det gråtande snoret till en konstart, och Maria Bonnevie, som uttrycker samtliga känslor med sina enorma näsborrar.

Det värsta är ändock pompöse jubelidioten Thommy Berggrens kommentar. I en intervju i City, avfärdar han undersökningenoch säger "Teatern får inte bli könlös". Han fortsätter "När jag var ung blev jag själv trakasserad, dels av en kvinna som gillade min mage och dels av en annan som brukade nypa mig i stjärten. Det tyckte jag var trevligt. För mig var det faktiskt mest lustfyllt." Gubben tänker inte ens på att han beskriver ordet "trakasserad" som något "lustfyllt". Som om det var själva handlingen som räknades, inte uppsåtet eller upplevelsen. Det ska ju inte vara "förbjudet att flirta och röra vid varandra" tycker Thommy, som varit i branschen i snart femtio år. Gubbjävel! Det kanske är det där samspelet mellan regissör och skådespelerska som könsförrädaren Marianne Ahrne pratade om? Nåt så jävla dumt i huvudet som Berggrens svar har jag inte läst på år och dar. En sådan spånig syn på vad trakasserier är. Det är scendivorna som uttalar sig i frågan, och de har ingen aning om nåt.

"Vi befinner oss alltid i ett tumult av känslor", menar klyschan Endre. "Anmäl de som ska anmälas", alltså ingen alls eftersom Endre inte ens tror på statistiken, "och låt oss andra, män och kvinnor, få leva fria i vårt skapande." Hon avslutar med slagorden: "Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!"

Ridå!

Den obotlige skeptikern

I TV-serien Arkiv X så löste FBI-agenten Fox Mulder sina fall med minst sagt oortodoxa metoder. Ett mordoffer hittas styckat och på placeringen av kroppsdelarna kan Mulder utröna att det rör sig om en vålnad från 1200-talet som återkommer vart 175:e år och som bara finns omnämnd i en belgisk väggmålning. Hur galna idéer han än har så har han ändå alltid rätt. Hans kollega Dana Scully tvivlade alltid på honom, hon var rationell och letade alltid efter en rimligare förklaring. I början av serien så var det ganska trovärdigt att hon var så skeptisk; Mulders teorier var ju alltid helt uppåt väggarna. Men när dessa teorier visar sig stämma varje gång, år ut och år in, så borde kanske Scully börja lite lite mer på Mulders intuition, men hon sätter sig jämt på tvären och ifrågasätter alla han infall. Varför? Han har ju alltid rätt! Hur lyckad än serien var i övrigt så störde jag mig på att Scully alltid var så vrång, rimligtvis borde hon börja ha lite förtroende när Mulder haft rätt sisådär en hundra gånger på raken.

Läkaren House löser i serien med samma namn sina medicinska mysterier med intuition och vilda spekulationer. Han börjar i en ända, testar en massa saker (han tar så mycket vävnadsprover att patienterna måste vara helt perforerade innan de blir friska) och kommer alltid fram till en osannolik, men korrekt slutsats. Hans underhuggare är ofta frågande, men värst är Dr Foreman som alltid utgår ifrån att House har fel. Varför? House är mycket smartare och bättre än honom (och alla andra läkare i hela världen) när det kommer till att ställa diagnos och alla vet om det. Hur kan Foreman behålla sitt jobb när han vägrar att ta de prover som House begär, trots att det alltid visar sig att dessa prover räddar livet på patienterna?

En serie jag inte kollar på tillräckligt mycket för att kunna rollfigurernas namn är Medium. Det lilla jag sett verkar peka på ett genomgående tema gällande den synska Patricia Arquette och hennes man; hon vaknar av någon läskig dröm och är lite upprörd, men han lugnar henne och menar på att hennes drömmar inte alltid behöver betyda nåt. Öööh, va? Hennes drömmar betyder ALLTID nåt. Det är ju det hela serien går ut på. Vad har han för belägg för att säga så? Eller är han bara dum i huvudet? Av någon anledning så verkar inte hon störa sig på att han ofta inte tar hennes syner på allvar, men det hindrar inte att jag gör det.