På caféer runt om i landet dignar diskarna av ciabattas som kvävts till döds av sallad. De ser ofta tilltalande ut, men att ta en första tugga kräver käkfunktionerna hos en marsvinssugen Diana. Och om man med spruckna läppar lyckas spjärna gapet runt smörgåsen, krossar man porslinskronan mot en stenhård brödskorpa och klämmer i samma ögonblick ut halva mackans innehåll i knät. Alternativt får man hela det goda innehållet i en enda orgastisk munfull, medan resterande hundra tuggorna bjuder på idel deg och vissen ruccola. Med en smörgås har man ju chansen att bjuda på i stort sett hela kostcirkeln i en enda bärbar praktisk rätt. Istället går folk omkring med pestofläckade skjortbröst och försöker förtvivlat med tungan fånga upp de få dyrbara proteinerna som rasar ur den otympliga anrättningen, alltmedan fyrtiokronorslatten skänker vänsterhanden den där snygga patinan som bara tredje gradens brännskada kan ge. Hur svårt kan det vara att göra en vanlig jävla macka?
Inlägg
Och vad i helvete är dealen med de som skårar en baguette på ovansidan och däri kilar in allehanda grönt varpå sedan det klickas på stora mängder skagenröra e.d.? Man får äta mackan som om det vore nån form av gräddbakelse.
SvaraRaderaÄntligen någon som vågar tala ut. Efter att ha levt 2/3 av mitt liv på pendeltåg har jag prövat allt i mackochpapersmuggväg. Må de alla kastas i V-kömman. Blev min slutsats. / T
SvaraRaderaHåller med så JÄVLA helvetes mycket!! Pannini, Baguette, Döden!
SvaraRadera