När kroppen sviker

När fått ett litet sår i mungipan som precis börjat läka ihop, men råkar spärra upp munnen kring en varmkorv och plötsligt har en pytteliten smärtsam extramun vid sidan av munnen, som gapar ordlöst stum och dum. När man klämmer en viss typ av finne, som måste ligga och trycka på en ansiktsnerv så ont gör den, och ut kommer bara en otillfredsställande liten gul knort följd av en aldrig sinande blodflod, medan man tydligt känner den enorma varhärden hårdna orörd under sargad hud. När det börjar bli löjligt svårt att veta var huvudhåret slutar och rövhåret börjar. När man tillagar en röd curry från scratch med livsfarligt starka små chilifrukter och glömmer bort att tvätta händerna även innan man kissar. När man varje gång stönar av välbehag när man sjunker ner i soffan och ännu en gång, ännu högre, när man lägger upp fötterna på bordet. När man i brist på sax och omdöme försöker dra av en för lång stortånagel efter badet och effekten blir som att riva en dagstidningssida på längden. När man ser sin femtiosjuåriga pappa i spegeln dan efter att man betett sig som sjutton. När man efter tio försök att rycka det där enerverande stråt som sticker ut som ett tvekande spindelben ur näsborren äntligen ger upp med ögonen röda av gråt. När man en gång råkat förfrysa vänster bröstvårta efter en fatal kombination av fimbulvinter, hembränt och viskos, och därefter måste genomlida ett helt livs radda av vintrar med ett förödmjukande plåsterkors på manstutten. Då vill man vara en cyborg.