The penis mightier than the sword

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att bli föremål för en krönika i en rikstäckande gratistidning med en upplaga på 33.000 ex. Under ett par veckors tid hade jag dejtat en medlem ur kultur- etablissemanget, eller åtminstone en flitig bevakare av detsamma, men mot slutet börjat tvivla på att det var något som passade mig. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men den officiella förklaringen att "det var alldeles för tidigt efter skilsmässan" blev en anledning så god som någon – och inte alldeles osann – att avsluta det hela. Mitt misstag, som föranledde den hyfsat snärtiga spalten, var att jag under ett par dagar inte riktigt orkade svara på varenda sms eller facebookmeddelande och blev småstressad av att telefonen ringde. Jag duckade. Jag blev "ryggradslös" och hoppades nånstans att han skulle fatta av sig själv. Vissa människor kanske alltid kan identifiera det exakta ögonblicket när man förstod att det inte var någon vits att fortsätta. Och med vissa människor kan väl även jag uppvisa prov på både instinkt och insikt. Men i det här fallet såg allting så bra ut på pappret att jag var tvungen att tänka efter både en och två gånger, och jag kostade på mig att tänka extra noggrant i åtminstone två dagar. Och ja, hade jag varit svinbra på sånt här hade jag väl A) aldrig skilt mig, B) aldrig gift mig eller C) skilt mig i exakt rätt ögonblick. Men om ett sjuårigt äktenskap kan få ta ett halvår, ett år på sig att pulveriseras, kanske ett par veckors nervöst dejtande förtjänar i alla fall en helgs avskild betänketid.

Nu är jag förresten inte riktigt hundra på vad jag är ute efter med det här inlägget egentligen. Krönikören hade ju en poäng. Jag borde ha varit tydligare med vad jag ville och inte ville, och det får jag ta till mig eller inte. Problemet är väl bara att man inte alltid vet säkert hela tiden vad man vill. Eller så vet alla utom jag det, och då är jag antingen illa ute eller så speciell att det till och med blir ett plus i kanten.

Men kom igen! Det var två dagars velande. Hans poäng handlade egentligen om dejting-karma – att han, som själv betett sig så många gånger tidigare, nu fick vad han förtjänade. Och visst har jag varit i hans skor också för den delen, minus bitterheten. För jag har generellt inte särskilt höga tankar om människor och varken förväntar mig eller kräver perfektion.

Jag blev överraskad, men inte chockad, av att läsa krönikan. Och kanske pyttelite smickrad som tydligen hade lyckats göra ett sånt bestående intryck. Jag har lärt mig minst två saker: 1) Tänk dig för en extra gång innan du går till sängs med en journalist. Och 2) Att dejta folk för att vara snäll är inte snällt.

En vän jag vidtalade detta med för nån vecka sedan hade lyckats knulla sig till en seriestrip i DN. Och det hade ändå varit att föredra. Jag kan se hur Nina Hemmingson hade valt att teckna mig, och det hade inte varit vackert. Martin Kellerman hade förmodligen ritat mig som en elefant, men Nemi, hon hade gjort mig snygg. Ett svin, men snygg.