Kommuners slagord

Jag befann mig nyligen på en ytterst behaglig och på alla sätt underhållande bilsemester. Från Stockholm till Skåne, närmare bestämt Ven - denna underbara lilla vindpinade ö mellan Danmark och Sverige där man bor mitt i rapsen och köper nybakade frukostfrallor från en gumma i en lucka i en kvarn. Och ja, hon har just bakat brödet från mjölet hon malt i kvarnen från vete hon just plockat på ängen bredvid, i fullmånens sken klädd i lin... typ. På vägen ner var det trista gamla E4:an som gällde, men uppfärden blev istället en frivillig omväg tvärs över Skåne och längs Östersjökusten. Där går motorvägen fortfarande rakt genom samhällen, de flesta mer eller mindre avsomnade som vore det Norrlands inland vi plötsligt hamnat i. Skyltarna där det stod "Välkommen till Nåntingnåntinghult" var tryckta på båda sidor, om man säger så.

Överallt stirrade tomma fönsterögon förebrående på oss från sedan årtioenden nedlagda mackar och vägkrogar. Antikbodarna vi haft så stora förhoppningar om var fyllda av hålögda hillbillies som plirade och skramlade psykiskt i koftfickorna. Utanför MacDonalds i Västervik stod en svan och väste åt alla som försökte ta sig in eller ut. Och det var tydligen inte första gången. På en gudsförgäten campingplats utanför Karlskrona, dit vi förirrade oss, blev vi serverade arsenikspetsat kaffe av en Leatherface med spretiga tänder och ellosjeansen nedhasade långt nedanför bajamajan. Vart vi än såg knoppade ett synopsis till ännu en illa skriven film av Ulf Malmros. Vi har Stockholm och några storstäder. Vi har landsbygden där storstadsborna har torp. Och sen har vi det andra Sverige. Det Sverige så många av oss lämnat. Om man bor där, så bor man inte bara där. Man har "stannat kvar". Eller ännu värre "blivit kvar".

Där ute, där finns KOMMUNERNA. Pernilla Wahlgren-land. Och alla har de en slogan.

Göteborgshumor förekommer från norr till söder: "Borås – of course", "I love Hjo" och "Bli du me Ume du me". Vissa av dem inser sin marginella plats i sammanhanget och presenterar nyktra slagord som: "Åmål – alltid nåt", "Falköping – Sveriges kotätaste kommun", eller meningslösa "Krokom – en bra del av Jämtland". Vissa anspelar särskilt på sin litenhet "Malå – med allting så nära", "Klippan – nära till det mesta" eller "Vingåker - en promille kan inte ha fel". Men andra samhällen kaxar trots dödsryckningar ur sig 90-talsdumheter som: "Östhammar – rätt in i framtiden". Både Högsby och Berg är "Möjligheternas kommun". "Älskade Härnösand" ersatte klokt nog det tidigare "Härnösand – Först in i framtiden", efter att industrier lagts ned och människor gett upp. "Fördel Boden" är en annan högst märklig payoff. Och självmotsägelse. För de försvinnande få som faktiskt varit i Älvsbyn är "Norrbottens Pärla" smått blasfemiskt.

Fränsta är numera ingen egen kommun utan tillhör metropolen Ånge, men stoltserar fortfarande med "Initiativförmåga och framtidstro". På deras hemsida flinar ett pälsomslutet gubbansikte mot besökaren, med en stelfrusen snorsträng glimmande i mustaschen. I Tingsryd verkar det inte speciellt trevligt, för deras slogan är "Tingsryd - utan skryt, framgång, närhet och gemyt."

Men den jag stör mig på allra allra mest, och inte bara för att jag varit där, är trots allt: "Skövde – i händelsernas centrum".