Glada basister

Den kom kanske som en motreaktion på 90-talets deppiga shoegazerband; den ohejdade gladpopen. Trallvänliga melodier som visserligen kan handla om både hjärta och smärta, men framförda med en sådan livsglädje, inlevelse och känslosamhet att publiken inte kunde låta bli att att hoppa, skråla med, tappa all sans och bli helt tokglad. Tänk Håkan Hellström. Denna pop har aldrig fallit mig på läppen (glädje; vad är det egentligen?) men jag kan helt klart förstå att många gillar det. Via denna genre så bekantades jag med en musikertyp som jag dock har noll förståelse för (eller överseende med); den glada, hoppdansande basisten.
Han (ja, det är alltid en han) kan dyka upp i andra typer av band än den ovan beskrivna, men han ser alltid likadan ut. Lite babyfacig med toktufsig frisyr och ett leende så stort att man undrar hur de där rosiga kinderna orkar. På spelningar så far han runt på scen som en av de där kalvarna i Bregottreklamen. Han hoppar och viftar med bashalsen, körar lite improviserat i gitarristens mikrofon, springer bort till keyboardisten och bara gapar för att han är så glad, hoppar tillbaka till gitarristen och lockar denne till att hoppa med honom, bara för att han är så in i helvete jävla lycklig. Ja, ni hör hur hemskt det är.
Ibland så följer gitarrister med i hoppdansen, men sällan lika efterblivet euforistiskt som deras fyrsträngade kollegor. De är kanske för upptagna med att försöka se coola ut, en vanlig gitarriståkomma. Övriga bandmedlemmar tycks vara immuna mot det hela, då glada och upprymda sångare, trummisar, trumpetare och sågspelare inte alls är lika äckliga som när just basister uppvisar dessa saker. Det är kanske orättvist att basister inte får vara glada, men så är det.
OBS! Basisten på bilden har inget med inlägget att göra.