Ja, må jag leva?

Jag tycker inte det är särskilt besvärligt att bli äldre. 34 känns som en helt okej ålder och det kommer säkert 35 och 36 också att göra. Att åldern bara är en siffra tycker jag väl inte riktigt, men jag fäster ingen vidare vikt vid det antal år jag funnits till. För mig är det varken bra eller dåligt, det är bara ett faktum. Dock kan jag inte påstå att jag gillar att fylla år.
Det finns flera anledningar till att jag inte sett fram emot min födelsedag på en herrans massa år, men huvudanledningen är väl just det att jag inte tycker det är så viktigt. Om det bara gick att ignorera så vore det helt lugnt, men det är inte helt enkelt med gratulationer hit och lyckönskningar dit. Nu är jag inte riktigt så vresig och bitter (eller tja, inte officiellt i alla fall) att jag inte uppskattar att bli ihågkommen och påtänkt och så, men jag kan inte riktigt ge någon vidare respons när folk grattar. Vad är det jag ska känna egentligen? "Hurra, vad bra jag är som föddes på exakt detta datum i mitten på 70-talet"? Eller är det som att jag uppnått något stort och ska vältra mig i det fantastiska? Jag kan inte känna det i så fall. Att hyllas för något jag knappast kan ta åt mig äran för gör mig snarare obekväm.
Som den berömda löken på laxen så förväntas jag vara glad bara för att jag fyller år. Varför skulle något så slumpmässigt som att kalendern just idag till stor del överensstämmer med datumet på legitimationen helt plötsligt förvandla mig till en muntergök? Tyvärr är det ännu mindre okej än vanligt att vara surmulen när man fyller år och folk bara vill vara vänliga och gratulera, så det blir till att hålla god min. Som tur är är det bara bemärkelsedag en gång om året. Hipp hipp hurra.