Fobier - ett urval. #5. Panflöjt

I omklädningsrummet idag flödade kolossalt vidrig musik ur de dessvärre dolda högtalarna. Det hade räckt för att få tinningsvenen att bulta om det bara hade varit Enya. Men nu var det dessutom en tolkning av Enya, på panflöjt. Och inte för att jag hade föredragit äkta vara, men det var inte ens riktig panflöjt, utan syntetisk dito. Musik som jag antar man tänkt skulle passa alla. Musik för massorna. Musik för avkoppling, harmoni och skit. Förmodligen från någon samlingsskiva med delfiner på omslaget. Eller en blundande kvinna som ler hemlig på en strand. Eller druider. Det vassa panflöjtsljudet skär genom hjärnan som en machete genom rumsvarmt smör. Ända sedan Mio, min Mio har det varit Djävulens instrument. Det är dödsångest på ett helt annat sätt än epilepsiframkallande oljefat eller den fruktade xylofonen, som lika gärna kunde hamras taktfast och jazzigt på min uppfläkta ryggrad.