Nu kommer värmen!

Jag råkar vara lite smygförtjust i att vara förkyld. I alla fall den varianten när man är täppt, skönt sömnig och frustar ur sig blöta nysningar framför en Seinfeldsäsong. Jag kan till och med tänka mig ett par graders förhöjd kroppstemperatur på det. Men sen kan det stanna där. Nu halvligger jag i soffan och fryser i en kashmirtröja (Jag fattar inte att jag har en kashmirtröja förresten! Den är vidrig. Så fort jag blivit frisk ska jag skänka den till barnen i... Kashmir så klart. Hoppas de uppskattar både ironin och fina kvaliteten. Särskilt som det förmodligen är de som en gång tillverkade den.) Snoret rinner, för jag vill inte bli beroende av nässpray. Läpparna spricker, för jag vill inte bli beroende av cerat. Värktabletter skulle jag kanske kunna bli beroende av däremot, men det har jag inga. Avregleringen har inte hunnit upp på mitt berg än och på ICA Närlivs hittade jag bara ostkaka, som är mitt vuxenjags snuttefilt, men ingenting som kunde exorcera febern ur min svettblanka kropp.

Jag hatar att vara varm, om jag inte är i en bastu. Och varm blir jag dessvärre med lätthet. Jag sover gärna med fönstret på glänt även smällkalla vinternätter, avklädd under ett duntäcke, och vaknar inte sällan med en förfrusen stuss, nu skamlöst blottad i all sin kranka blekhet. På resande fot i varma länder - vilket är nästan alla egentligen - klibbar semesterskjortan mot en degig bål och jag är blott alltför medveten om varje droppe svett som obevekligt smyger ner längs ryggen mot ungefär samma mål (och har jag otur, med ungefär samma fart) som lunchwoken. Då längtar jag till hotellrummet och härlig AC på max. Först en ljummen dusch och sen en tupplur i en iskall fläktmaskin värdig Carola. Två gånger har jag varit i en djungel: en gång utanför Brasiliens kust (enorma myror, gråsuggor, krokodiler, ormar och en krabba stor som en sittpuff från Svensk Tenn) och en annan gång på ett tåg genom Vietnam (Eftersom pappan i sjubarnsfamiljen som huserade i kupén lyssnade på kommunistradio på högsta volym och mamman ideligen kräktes i en medhavd kopp, tillbringade jag en stor del av resan i utrymmet mellan vagnarna, där fönstret var öppet. Tills en illröd jättestekel flög in från djungeln - tänk The Mist - , flaxade runt mitt huvud och jag kissade lite av skräck. För ett ögonblick trodde jag att det var den som skrek och inte jag.) Bästa säsongen att åka till Miami är när det är vinter hos oss. Ett rosa mumintroll solade bland alla muskelpullorna den sommaren. Och i poolen på resorten guppade en ensam gubbe omkring på ett flythjälpmedel. Naken och strokedrabbad. Men luftkonditioneringen funkade, ölen var kalla och TV-kanalerna legio. Värme på semester är ändå uthärdlig och tillfällig.

Men den här värmen, som kommer inifrån, är det värre med. Jag kan inte fly från den. Jag kan inte sova och sover jag så drömmer jag ångestfyllda maror fyllda av seriemördare, fulsex och oförberedda matteprov. Och jag kan inte med att vara vaken heller. Det går inte riktigt att se på TV, men gör jag det inte hörs bara köksklockan och mina egna hesa andetag, som i en förmodligen ganska adekvat vision av en kommande långvårdtillvaro. Mina två sista treo tog jag för en timme sen, och sen är det kört. Detta djävulska; att frysa och svettas samtidigt. Inte riktigt samma njutbara kombination av ytterligheter som att vara mätt, men ändå sugen. Ledsen och lättad. Kåt och rädd. Eller "Laughing through tears... that's my favourite emotion", som Dolly Parton säger i Steel Magnolias.

Och drömmer jag, drömmer jag kanske om en djungel. Om naken och ovärdig sjukgymnastik i en övergiven hotellpool. Om krabbor i avlopp med ögon på skaft. Om barn i Kashmir som stickar tröjor med flinka små fingrar. Om en evig tågresa långt in i mörkrets hjärta. Det är varmt i helvetet. Så varmt, så varmt. En högst lokal klimatkris väntar.