Ich schenke dir meine schönsten Worte

Han skulle fortfarande vara Sveriges fulaste författare, men om han slutade tycka att han var så överjävligt unik och missförstådd som bara genier blir, om han inte fönade sin blonda busiga kalufs varje morgon, om han inte rasade i medierna varje gång en tjej betedde sig lite kymigt mot honom*, då skulle han kanske inte vara Sveriges fulaste människa också.

Nu har Björn Ranelid skrivit en ny bok. Eller egentligen har han inte så mycket skrivit den, som saxat sina egna favoritfraser ur sin digra författargärning. Inte nog med att aforismerna översatts till engelska, tyska och franska – han har också valt att betitla boken: "Jag skänker dig mina vackraste ord"! Eh, tack så mycket Björn. Merci. Danke schön. Thank you very much... not!

Megalomanen Björn har tidigare gett ut alster som den (naturligtvis) självbiografiska "Till alla människor på jorden och i himlen", pinsamma socialsåpan "Bär ditt barn som den sista droppen vatten", stridsskriften (som mycket väl kan ha banat väg för Obama) "Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet"** och "Kvinnan är första könet" – en märklig bok, med tanke på att Ranelid älskar Kvinnan, men hatar kvinnor. Det är antagligen därför som Maria Schottenius kallade honom för en "pappskalle".


* När Linda Skugge outade Björn som en armrakande läppglansmissbrukare blev det kanske första, men inte sista gången som han skelögd och kränkt beklagade sig i kvällstidningarna. När författaren Maja Lundgren gjorde upp med kultursveriges gubbslem (och därmed anklagades för att vara psykiskt sjuk, precis som Carina Rydberg... fast där hade de nog en poäng) i boken "Myggor och tigrar" berättar hon om en incident då hon träffade Ranelid på glamorösa Bokens Dag i Värnamo. Under middagen satt han tydligen och hånade skolflickor som sitter och håller sig i klassrummet istället för att gå och kissa (för det första: väldigt märklig sak att haka upp sig på, och för det andra: var får han allt ifrån?). Maja avbröt honom med att säga att det kanske bara var ett bevis på engagemang. Björn blev naturligtvis rasande! Maja skriver:

"Jag hade väckt upp en sovande kissbjörn i Ranelid. Han kunde inte förlåta det där. Han fortsatte sin monolog: - Lyssna nu Maja, du kommer att kissa på dig. - Det är sköööönt å kiiiissa... Ska du kiiiissa, Maja..."

Svarta rubriker i Expressen: Björn Ranelid rasar - pekas ut för kissmobbing!

** Enligt Ranelid den viktigaste bok som getts ut på 40 år.

Ett galleri med galler i

Inte vet jag... Det kanske är en jättefin verksamhet. Tanken bakom är helt säkert till och med behjärtansvärd. De är "en ideell förening som verkar för att fångar på svenska fängelser ska få en meningsfullare fritid". Men namnet! Tjuvgods.se. Hur tänkte de?

Där säljer de inte platt-TV, laptops eller bismarcklänkar. Nej, bakom murarna tillverkar de istället ölstop i trä, keramikfjärilar, silversmycken och Buddha-figurer... allt för ett tacky shabby chic-hem. Men varför namnet? Det hade kanske varit okej om det gjorts med den där härliga glimten i ögat, men... sa jag att de tillverkade Buddha-figurer? Och keramikfjärilar? Förkortningen KRIS (för Kriminellas Revansch i Samhället) är nog illa valt. De kunde lika gärna hetat, inte vet jag... SKAM (Svenska Kriminella... nånting på A och nånting på M... jag är trött, förlåt). Men vore jag en ohederlig gammal kåkfarare (och alla kan ju inte sno en helikopter och bli folkhjälte) skulle jag kanske tveka en smula innan jag plitade ner Tjuvgods på meritförteckningen.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #9

Okej att Jabba the Hutts husdjur Rancor är en rumänsk leranimation, men det är smugglarkungens husband (med Max Rebo på keyboard, Droopy McCool på träblås och den långmunnade sångerskan Sy Snootles med sina läskiga pinnben) som får mig att litegrann tappa tron på Jedins återkomst. Paul Shaffer är ingenting mot dessa taffligt knypplade knarkmuppar med sin jävla skitmusik!

Kasta sten i glashytta

Positionen som Sveriges vidrigaste konstnär har länge varit ohotad för Ulrica Hydman Vallien, men konstnären Raymundo, som skapar sina verk på ett tema så unikt som "kärlek mellan man och kvinna", kan bjuda den gamla trollpackan värdig konkurrens.

Månadens Bottentia: Världens sämsta biroller, #10

Jag ryser fortfarande när jag tänker på ständigt rimmande (och märkligt folkkära) nervvraket Agnes DiPesto, sekreteraren i Par i brott från 1985. Hon klår mähät och bubblaren Roxanne i L.A. Law med hästlängder och dito tänder.

Gå bort-stass för barn

Fonusbarnen i H&M:s skyltfönster är det läskigaste jag sett på länge!

Kvinnans fiende nr 1

Det finns en särskild plats i helvetet för psykoterapeuten Louise Hallin.

Louise Hallin vill att pappan helst ska hålla sig borta tills barnet fyllt två, så att mamman kan få anknyta till sitt barn ifred. Barnet har nämligen vuxit i mamman, kommit ut ur mamman och i bästa falla ammats av mamman. Då är det inte okej, enligt Louise, att mamman lämnar över en sex-månaders unge till pappan för att åka på spamys med tjejorna och jämföra sprickningar i ångbastun. Knappt ens några timmars egen tid är att rekommendera egentligen, även om Hallin förstår (men beklagar) att samhället ser ut som det gör. Pappan är jätteviktig, poängterar hon. Men det är oklart vilken roll han har i barnets utveckling, annat än som försörjare eftersom mamman uppenbarligen ska stanna hemma och skita i karriär, löneutveckling, socialt liv i åtminstone två år + graviditet. Och gärna se till att skaffa minst ett syskon också.

Av nån jävla anledning får denna qvinna sjukt mycket utrymme i media, på TV4, i SVT och på Sveriges Radio P4. Gudskelov ringer en och annan upprörd tittare in, vilket alltid får Louise att nervöst harkla sig lite äckligt. En riktigt vettig kvinna ringde in till Gomorron Sverige och var heligt förbannad på allt detta bakåtsträvande skitsnack: http://svtplay.se (ca 2 minuter in). En annan gång ringde en upprörd snubbe, Simon, som har varit hemma med sitt barn två dagar i veckan och tycker att Louise skuldbelägger honom. Hennes replik: "Och det stämmer bra det. Allt sånt här prat krockar ju med våra samhällsvärderingar just nu, så därför får man mycket skuldkänslor."

Om och om igen tjafsar denna självutnämnda expert om hur synd det är att framför allt småbarnsmammor har såna skuldkänslor för att de inte hinner lösa sina jävla livspussel. Hon har till och med skrivit en bok om det, "Överlevnadstips för småbarnsmamman", tillsammans med Linda Nyberg (som numera leker seriös journalist på SVT). Men det är idioter som Louise som ger alla dessa kvinnor (och män) skuldkänslor. Hon lägger huvudet lite grann på sned och skrynklar ihop sitt stora ansikte i en förstående, fördömande grimas. Det är också idioter som Louise som tjänar pengar på det.

Det finns, menar Louise, otroligt mycket skrivet som stödjer hennes påståenden. Det gör det om UFO:n också. Och healing. "Det vi kan se är ju att anknytningsproblematiken finns", säger Louise. "Man får problem med parrelationer, det blir sena graviditeter." Och med "vi" menar Louise henne själv och i princip alla andra experter på området. Många andra psykoterapeuter står bakom hennes uttalanden nämligen, hävdar hon. Men jaha... vad betyder det? Livmodersfeministen Rigmor Robert är också psykoterapeut och skogstokig.

Är det inte ganska länge sen vi tyckte att psykoteraputer hade nåt att komma med? Vore det inte för mindre begåvade småbarnsmammor med påhittade skuldkänslor skulle de inte ha ett jobb att gå till längre. Och det skulle nog vara helt i sin ordning.

Rygga tillbaka!

Ryggsäckar borde vara förbjudna utanför fjällvärlden. De är fula, otympliga och inte alls så praktiska och ergonomiska som socialstyrelsen vill få oss att tro. Nej, inga fler stripsvettiga nederländska tågluffare som snigelpackat ett helt hem i groteska väskor av människostorlek, men ändå lyckats glömma varje basal hygienprodukt. Färdigpendlat för busiga ingenjörssvin från Vasastan med datorryggan käckt på ena axeln. Bort med alla fobismå penisrosa skinnpåsar med tunna snören som knappt rymmer mer än ett par tamponger och en extratrosa. Och aldrig mer behöver någon bli nerklubbad i morgonträngseln av nonchalanta idioter med plasthårda boblebees. Så länge det är frågan om emotionella ryggsäckar har jag inget emot att folk släpar runt på dem. Men för de fysiska varianterna får det vara slutkånkat nedanför trädgränsen.

Smakvatten

Vatten ska vara smakfritt. Så är det bara. Jag hade kunnat förstå vitsen med kolsyrat vatten om det inte vore för att det inte är lika gott som okolsyrat och således helt överflödigt. Alla andra smaksatta varianter är sen bara obehagliga. Såvitt jag minns så började någon bubbelvattentillverkare att göra en citrusvariant av sin produkt. Det redan ganska ogoda vattnet blev alltså ännu ogodare. Lite som att dricka bubbelvatten ur ett glas där lite av citrondiskmedlet inte helt sköljts bort. Varför skulle man vilja ha det?

När väl citronvattnet slagit igenom så var det fritt fram för alla möjliga varianter; kolsyrat vatten med smak av björnbär, lingon, kaktus, havtorn, mejram, ekollon, prinsesstårta. Det är i princip osötad läsk med en riktigt fadd smak av något slumpmässigt. Jag fattar inte att det är poppis. Allra värsta avarten är den lätt sötade upplagan. WTeffingF? Jätteäcklig läsk som ändå benämns som vatten. Tänk ett nästan urdrucket glas med hallonsaft som sedan fylls på med Bonaqua. Hu.

Denna ständiga jakt på att besudla det alldeles utmärkta vanliga vattnet går igen på kaféer överallt. Av någon anledning har det alltid varit standard med några citronskivor i vattentillbringaren. Inte så gott. Sen började någon med lite äpple. Usch. Sen gurkskivor. Men vafan? Vad är det för fel på vanligt jävla vatten? Lågvattenmärket nåddes för någon vecka sen på ett fik på Kungsholmen. De hade tillbringare med alla tre varianter ovan, men även en ny, hemsk mutation. Det var, och jag skojar inte det minsta, en 2-literstillbringare med en strimlad röd paprika, en strimlad gul paprika samt cirka två krukor färsk basilika. Och en skvätt kranvatten, förstås. Min äventyrliga vän gav sig på den buljonglika blandningen, men som i en klassisk förväxlingskomedi så blandades glasen ihop och jag fick fel vatten framför mig. Klunken jag hann få i mig var som en utspädd pastasås och inte alls det jag ville ha till min fika.

Var ska detta förorenande av dricksvattnet sluta? Jag fruktar en framtid där man inte kan få ett glas med vatten som inte först filtrerats genom en purjolök, en påse Gott & Blandat, en camembertost och en näve Rice Krispies.

När kroppen sviker

När fått ett litet sår i mungipan som precis börjat läka ihop, men råkar spärra upp munnen kring en varmkorv och plötsligt har en pytteliten smärtsam extramun vid sidan av munnen, som gapar ordlöst stum och dum. När man klämmer en viss typ av finne, som måste ligga och trycka på en ansiktsnerv så ont gör den, och ut kommer bara en otillfredsställande liten gul knort följd av en aldrig sinande blodflod, medan man tydligt känner den enorma varhärden hårdna orörd under sargad hud. När det börjar bli löjligt svårt att veta var huvudhåret slutar och rövhåret börjar. När man tillagar en röd curry från scratch med livsfarligt starka små chilifrukter och glömmer bort att tvätta händerna även innan man kissar. När man varje gång stönar av välbehag när man sjunker ner i soffan och ännu en gång, ännu högre, när man lägger upp fötterna på bordet. När man i brist på sax och omdöme försöker dra av en för lång stortånagel efter badet och effekten blir som att riva en dagstidningssida på längden. När man ser sin femtiosjuåriga pappa i spegeln dan efter att man betett sig som sjutton. När man efter tio försök att rycka det där enerverande stråt som sticker ut som ett tvekande spindelben ur näsborren äntligen ger upp med ögonen röda av gråt. När man en gång råkat förfrysa vänster bröstvårta efter en fatal kombination av fimbulvinter, hembränt och viskos, och därefter måste genomlida ett helt livs radda av vintrar med ett förödmjukande plåsterkors på manstutten. Då vill man vara en cyborg.

De spännande uttagen

Elektricitet är en bra grej, men uttagen som pytsar ut elektronerna och kontakterna som mottager dem är ofta till besvär. Uttagen är alltid, alltid för få och kontakterna krånglar stup i kvarten. Ska man installera den nyinköpta PS3:an i TV-bänken så inser man att förgreningsdosan redan var full och ytterligare förgrening måste letas fram. De första två man hittar är förstås ojordade och passar således inte i de jordade uttagen. Den enda man har som passar har en tillhörande sladd på 3 meter och den redan hemska sladdhärvan under TV-apparaten blir ännu härvigare, men vad ska man göra? Man kopplar ur förstärkaren ur den gamla dosan, kopplar in den nya dosan och ansluter förstärkare och PS3:a till den.

Spola fram några veckor. Man har köpt en trådlös router som ska kopplas in i närheten av TV:n. Tack vare den nya förgreningen så har man ett ledigt uttag och man slipper det besväret denna gång. I teorin i alla fall. I praktiken så är strömadaptern till routern så urbota enorm att den upptar inte mindre än två platser på förgreningsdosan, hur man vrider och vänder på kontakten. Djup suck. Det är i det läget man plockar fram manicken här på bilden.

Ett fatt inlägg

Som alla vet finns det vissa adjektiv i det svenska språket som inte gärna böjs kongruent med sina syftningsord.

Det heter "En kåt man", men hur beskriver man ett barn med samma adjektiv? Ett kått barn? Ett kåt barn? Det heter "En gravid kvinna", men om det är ett lejon som blivit på smällen då? Ett gravitt lejon? Ett gravid lejon? Ett gravidt lejon? Kom inte och säg att det heter "Ett dräktigt lejon" och därmed är problemet löst. Eller att barn är nyfikna, aldrig kåta. Byt ut det havande lejonet mot ett statsråd istället och barnet mot ett par. Varför låter "gravitt" så konstigt när "solitt" går alldeles utmärkt? Och "vått" fungerar ju, så varför inte "kått"?

Det finns fler exempel: paranoid, timid, lat, vred och fadd, m.fl. De kallas för "defekta adjektiv" och är oerhört störande luckor i det svenska språket. Men lyckligtvis har kära gamla Svenska Språknämnden gnuggat geniknölarna och arbetat fram en rekommendation. Och man får alltså säga både "ett kått lejon" och "ett kåt lejon". För det är klart lejon har rätt till sin sexualitet! Eller varför inte "ett gravitt barn" eller "ett gravid barn"? Även om det finns så många andra saker som stör med den meningen.

Hej då mackan!

På caféer runt om i landet dignar diskarna av ciabattas som kvävts till döds av sallad. De ser ofta tilltalande ut, men att ta en första tugga kräver käkfunktionerna hos en marsvinssugen Diana. Och om man med spruckna läppar lyckas spjärna gapet runt smörgåsen, krossar man porslinskronan mot en stenhård brödskorpa och klämmer i samma ögonblick ut halva mackans innehåll i knät. Alternativt får man hela det goda innehållet i en enda orgastisk munfull, medan resterande hundra tuggorna bjuder på idel deg och vissen ruccola. Med en smörgås har man ju chansen att bjuda på i stort sett hela kostcirkeln i en enda bärbar praktisk rätt. Istället går folk omkring med pestofläckade skjortbröst och försöker förtvivlat med tungan fånga upp de få dyrbara proteinerna som rasar ur den otympliga anrättningen, alltmedan fyrtiokronorslatten skänker vänsterhanden den där snygga patinan som bara tredje gradens brännskada kan ge. Hur svårt kan det vara att göra en vanlig jävla macka?

Snokacne

Det slutgiltiga beviset på att det inte finns en allsmäktig och god gud är att man kan få finnar i näsan. Smärtsamt, enerverande, äckligt och poänglöst är det. I kubik.

Stalaktiter av brie

I många kylskåp så är den översta hyllan placerad så att ett mjölkpaket precis går in där. När väl mjölken är öppnad så skrapar följaktligen paketets öppning i kylskåpets tak varje gång man tar ut eller ställer tillbaka den. Detta leder till att ett tunt lager mjölk (eller, ännu värre, filmjölk eller mild yoghurt med vanilj) hamnar högst upp i kylen. Om inte kylskåpet städas ur väldigt ofta (och på jobbet så sker det inte alltför regelbundet) så kan jag bara tänka mig vad för ystningsprocesser som sätter igång i taket när de olika mejeriprodukternas bäst-före-datum passerats med en vecka eller två. Tanken på att denna bakteriehärd skrapas ner i varje nytt mjölkpaket som ställs in får magen att vända sig. Skitäckligt är vad det är.

The penis mightier than the sword

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att bli föremål för en krönika i en rikstäckande gratistidning med en upplaga på 33.000 ex. Under ett par veckors tid hade jag dejtat en medlem ur kultur- etablissemanget, eller åtminstone en flitig bevakare av detsamma, men mot slutet börjat tvivla på att det var något som passade mig. Jag tänker inte gå in på några detaljer, men den officiella förklaringen att "det var alldeles för tidigt efter skilsmässan" blev en anledning så god som någon – och inte alldeles osann – att avsluta det hela. Mitt misstag, som föranledde den hyfsat snärtiga spalten, var att jag under ett par dagar inte riktigt orkade svara på varenda sms eller facebookmeddelande och blev småstressad av att telefonen ringde. Jag duckade. Jag blev "ryggradslös" och hoppades nånstans att han skulle fatta av sig själv. Vissa människor kanske alltid kan identifiera det exakta ögonblicket när man förstod att det inte var någon vits att fortsätta. Och med vissa människor kan väl även jag uppvisa prov på både instinkt och insikt. Men i det här fallet såg allting så bra ut på pappret att jag var tvungen att tänka efter både en och två gånger, och jag kostade på mig att tänka extra noggrant i åtminstone två dagar. Och ja, hade jag varit svinbra på sånt här hade jag väl A) aldrig skilt mig, B) aldrig gift mig eller C) skilt mig i exakt rätt ögonblick. Men om ett sjuårigt äktenskap kan få ta ett halvår, ett år på sig att pulveriseras, kanske ett par veckors nervöst dejtande förtjänar i alla fall en helgs avskild betänketid.

Nu är jag förresten inte riktigt hundra på vad jag är ute efter med det här inlägget egentligen. Krönikören hade ju en poäng. Jag borde ha varit tydligare med vad jag ville och inte ville, och det får jag ta till mig eller inte. Problemet är väl bara att man inte alltid vet säkert hela tiden vad man vill. Eller så vet alla utom jag det, och då är jag antingen illa ute eller så speciell att det till och med blir ett plus i kanten.

Men kom igen! Det var två dagars velande. Hans poäng handlade egentligen om dejting-karma – att han, som själv betett sig så många gånger tidigare, nu fick vad han förtjänade. Och visst har jag varit i hans skor också för den delen, minus bitterheten. För jag har generellt inte särskilt höga tankar om människor och varken förväntar mig eller kräver perfektion.

Jag blev överraskad, men inte chockad, av att läsa krönikan. Och kanske pyttelite smickrad som tydligen hade lyckats göra ett sånt bestående intryck. Jag har lärt mig minst två saker: 1) Tänk dig för en extra gång innan du går till sängs med en journalist. Och 2) Att dejta folk för att vara snäll är inte snällt.

En vän jag vidtalade detta med för nån vecka sedan hade lyckats knulla sig till en seriestrip i DN. Och det hade ändå varit att föredra. Jag kan se hur Nina Hemmingson hade valt att teckna mig, och det hade inte varit vackert. Martin Kellerman hade förmodligen ritat mig som en elefant, men Nemi, hon hade gjort mig snygg. Ett svin, men snygg.

Ronalds ringar

Jag hade fram till igår inte stött på en friterad lökring som jag inte gillat. Ända sen Burger King hette Big Burger har jag uppskattat detta fettdrypande tillbehör; dess frasiga yttre och mjuka och lite söta inre samverkar och ger en oslagbar skräpmatsupplevelse. Tyvärr är lökringar inte helt vanliga på snabbmatsställen (eller andra restauranger för den delen) och blir man sugen så har man bara ett fåtal etablissemang att välja mellan.

Jag informerades helt nyligen av en lika lökringsälskande vän som jag att McDonalds börjat med lökringar. Jag går inte till McDonalds särskilt ofta alls men tyckte att en ökade tillgänglighet för denna friterade frestelse endast kan vara en bra grej. Ack så fel man kan ha. De var bara fel från början till slut. Frityrsmetshöljet ska ju vara krispigt och gott men de här var degiga och märkligt beska. Fullständigt misslyckade, alltså. Den lökiga kärnan smakade i princip ingenting och hela skiten var bara fullständigt värdelös. Undvik dem till varje pris, tro mig.

Ris

Jag vill på en gång fastslå att rubriken är lite missvisande, jag gillar de flesta typer av ris (inte den klibbfria varianten, men den klassar jag knappt som ris). Problemet är bara att det finns så många saker som kan gå fel som förhindrar riset från att vara gott.

1) Underkokt ris. Den knapriga och mjöliga kärnan i ett riskorn som inte kokat tillräckligt länge är så oaptitlig att det förstör en hel rätt. Det bedrägliga är att det är svårt att se på riset att det är knaprigt och man riskerar att få alldeles för mycket i munnen vid första tuggan innan man inser sitt misstag. Äckligt är ordet.

2) Överkokt ris. Mer uppenbart när det väl landat på tallriken och något mindre äckligt än ovanstående misstag, men ändå skitäckligt. En smetig massa som klistrar sig fast både på tallriken och i gommen. Det är så smak- och värdelöst att det drar ner alla andra smaker i maträtten. Hemskt.

3) Bränt ris. Värst av alla risfadäser. Bränns det vid i botten så förstörs hela satsen och en vedervärdig stank uppstår. Man måste börja om med helt nytt ris precis när man trodde att man skulle få äta. Som lök på laxen är kastrullen dessutom skitjobbig att rengöra.

Allt ovanstående går ju att undvika om man bara är lite uppmärksam när man tillagar riset, men i princip oundvikligt är att risvattnet kokar över. Hur försiktigt man än kokar upp det så tar det alltid fart och bubblar över och börjar brännas fast vid spisen.

Med alla dessa fallgropar är tur att ris smakar bra när det är korrekt tillagat, annars skulle det fan inte få finnas.

Nobels fredspris

Det är synd om Obama. Först åker han på en blixtvisit till Köpenhamn för att hämta hem de Olympiska Spelen till Chicago 2016 och misslyckas fullständigt. Opinionssiffrorna rasade. Sen vaknar han upp en morgon och har fått han Nobels fredspris, utan att ha gjort ett förbannat dugg. Pinigt. USA ligger ju till exempel fortfarande i krig mot Afganhistan och har fortfarande inte lämnat Irak. Det är så klart inte första gången Nobels fredspris orsakar kontroverser. Anwar Sadat, som fick det 1978, stödde Tyskland i Andra Världskriget, drog med Egypten i Oktoberkriget mot Israel och hade suttit på kåken för mordförsök. Sacharov forskade fram en bättre vätebomb, men fick likväl priset 1975. Alva Myrdal, fredspristagare 1982, förespråkade rashygien och tvångssteriliseringar. Vad man gjort tidigare verkar alltså inte spela så himla stor roll för det där himla priset. Obama fick det nog mest för att han inte är George Bush. Men att ge honom fredspriset är som att belöna en snubbe med mikroskop för att han förhoppningsvis ska hitta ett botemedel mot cancer nån gång eller ge Carina Rydberg litteraturpriset i hopp om att hon därmed ska skriva en bra bok en vacker dag.

Utlandssvenskar

Först tyckte jag förstås att Anna Anka var djävulen. Men efter ett par avsnitt såg jag henne mer som en riktigt ful bräkig skåning med taskig barndom. När hennes morsa dog blev hon bortadopterad till en familj full av fyllon och hon rymde mer eller mindre hemifrån när hon fyllde femton. Det är förstås ingen anledning att växa upp till en vidrig människa, men hon är i alla fall så uppenbart vidrig att ingen vettig människa skulle vilja ha hennes liv. På inget sätt är hon en förebild med sin genomruttna människosyn, sina neuroser och villfarelser, sin högst begränsade verklighetsuppfattning. När knivsöders bleka indietjejer sätter på sig förkläden och bakar anakronistiska efterrätter är det inte Mrs Anka de försöker efterlikna, utan Mrs Draper i Mad Men, minus livsångesten och det svarta hembiträdet.

Maria Montazami däremot... "Utan läppstift känner jag mig exposed... rädd... nervös". Maria som lärde sig göra kaffe för ett år sen och nu har blivit expärt. Maria som varnar kvinnor att börja slacka efter och ha sweat pants på sig, för då kan deras män lämna dem. "För man vill ju inte se någon ful människa gå omkring." Maria som inte nöjer sig med sina 750 dollar i veckopeng och låtsasjobbar åt sin man genom att placera lite krukväxter helt random i lägenheter han ska sälja, och cashar in ytterligare 400 dollar per knäck. Maria som är så glad att i och med det kunna bidra till samhället och överraskar sin familj med en godisfest inslagen i ett kylskåp i garaget. Köpt för egna pengar! Maria som varken kan prata svenska eller engelska.

Det är Maria som är djävulen, för hennes liv är enkelt, behagligt, tanklöst, bekymmersfritt och förmodligen avundsvärt för tjejer som balanserar på gränsen till idioti. Måtte de förstå att Marias liv verkligen inte är pördi. Inte på något sätt.

ICAs kakao

Jag har förvisso ingen koll på marknadsföring och kanske missar någon poäng, men jag skulle då aldrig köpa kakao (eller någon annan livsmedelsprodukt för den delen) som avbildar en femårig flicka som precis fått framtänderna brutalt utslagna av någon väldigt störd person (troligen fotografen), men som i chocken skrattar åt den smärtsamma och obehagliga situationen. Dessutom föredrar jag Ögonkakao.

Jmfr

"Har jag några deviser?", frågade jag mig själv häromdagen. Jag väntade länge utan svar. Ett dåligt tecken. Jag finkammade min hjärna efter några ynka principer som kunde definiera mig och tankescrollade alla floskler jag kunde uppbringa, för att se om det fanns något jag kunde ställa mig bakom. Eller i varje fall gömma mig bakom. Plötsligt blev jag desperat i jakten på ett tillvarons rättesnöre. Är jag verkligen totalt ad hoc som person eller är det bara en strategi? Var har jag varit, var är jag, vart ska jag? Till sist kom jag ändå fram till en maxim jag kunde stå för. Det var varken "lär dig livets stora gåta: älska, glömma och förlåta" eller "kärleken är som en fågel, håller man den för hårt dör den, håller man den för löst flyger den sin kos". Det var kort och gott: Jämför dig inte med andra!

Folk gör det ju hela tiden. Barnen i Afrika från min barndom har förvissa vuxit upp, eller i varje fall några av dem... Nya barn kommer dock hela tiden och de har det fortfarande det bra mycket värre än vi. Men är det anledning att inte få klaga på att skorpan på ens creme brûlée inte är nog knäckig. Jag inser ju att min efterrätt och att jag har råd att njuta av den (eller inte) har något att göra med att barnen i Afrika svälter, i ett makroperspektiv eller nåt. Men det är ju en helt annan diskussion. Det blir inte mindre jobbigt att dammsuga lägenheten för att stan är full av hemlösa. Hissen blir inte mindre trång för att matroserna på Kursk kommer på tal. Och mina barndomsminnen blir inte roligare av att jag tänker på Elisabeth Fritzl. Som om det skulle räcka att ta i beaktande alla stackare som har det värre, för att själv bli lycklig. Eller nöjd, rättare sagt.

Jag kan förstå vitsen med eftertanke och perspektiv, men situationen som sådan förändras ju knappast. Jag är fortfarande för hungrig, för proppmätt, för varm eller för kall. Jag är fortfarande missnöjd. Och det är precis just det som stör mig, för om man vet att man skulle kunna ha det lite lite bättre, varför skulle man nöja sig bara för att andra har det sämre? Att nöja sig känns så himla Kristina från Duvemåla. Och det finns nåt översittarfjantigt i att dra upp de där afrikanska barnen och deras likar. Inte nog med att man ska nöja sig med ha det lite sämre än man kunnat, man ska dessutom skämmas för det.

Möjligen avslöjar de här funderingarna något om mig som jag kanske borde ha behållit som en svart liten boll i mitt bröst, men det kan inte hjälpas. Lika idiotiskt är det att hela tiden jämföra sig med människor som man anser har det bättre än man själv. En tankevurpa åt motsatt håll: att aldrig någonsin vara nöjd. Att jämföra sig med människor man upplever har åstadkommit mer, fått mer, gjort mer, sett mer, borde handla om att skaffa sig positiva förebilder. Men hur lätt är det att hitta någon att se upp till som inte ser ner på en? Och alltför ofta ligger tanken snubblande nära avundsjuka och ren missunsamhet.

Vem som helst hade kunnat skriva "Anna är en bot" eller Harry Potter-böckerna, men nu gjorde han det och hon det istället. Och dom fick alla pengarna. Det är okej med mig. Vem som helst hade kunnat bli påkörd av en galning i Gamla Stan eller blivit född i en favela. Men nu blev dom det. Och det vore väl fan om det skulle göra mig lyckligare.

Diagnoshysteri

Alla som är lite för trevliga, pratglada och socialt kompetenta är extroverta, utåtagerande och har dålig självkänsla. Alla lite för smala människor är anorektiska. Alla chefer är sociopater. Alla som inte riktigt passar in har damp, ADHD eller Aspergers syndrom. Alla som tar lite för mycket plats har egentligen uselt självförtroende. Alla som har jättemycket pengar är i själva verket deprimerade. Alla som är glada utan synbar anledning balanserar på gränsen till ett nervöst sammanbrott. Det tisslas, tasslas och himlas med ögonen. Alla har plötsligt blivit psykologer.

Fortsätt bakåt. Eller för all del, stå i vägen.

Vad är det med folk? Hur slut i huvudet är man om man tror att hyllan vid framhjulet bakom busschauffören är en plats man bara kan stanna vid så att alla efterkommande passagerare knappt kan komma förbi? Det är jävligt enkelt, man stannar inte mitt i gången 1 meter in i bussen när man kan fortsätta längre bak.

PrtSc/SysRq

De senaste åren har få saker har utvecklats så mycket som datoranvändning, men trots det så har datorernas tangentbord inte fått se särskilt många förbättringar. Tangenter vars användningsområde sedan länge marginaliserats eller försvunnit finns oförklarligt kvar, och tangenter som idag skulle vara ytterligt användbara lyser med sin frånvaro.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas när standardinställning vid inskrivning av text var att texten skrevs över om det stod något till höger om markören. Tryckte man på Insert-tangenten så ändrades markören från ett vertikalt streck till en tjockare ruta och texten sköts istället framåt och ingenting skrevs över. Det blev snabbt uppenbart att Insert-läget var mycket mer praktiskt än överskrivningsläget och standardinställningen för textinmatning i de flesta program blev just det läget. Dock så finns Insert-tangenten kvar på många tangentbord, fast numera med omvänd funktionalitet (och borde kanske således byta namn till Overwrite eller dylikt). Varför? Hur ofta tänker man att man vill skriva över text snarare än bara radera den? Aldrig, helt enkelt. Dessutom sitter Insert precis ovanför en mycket användbar tangent, nämligen Delete, så risken att man kommer åt den av misstag och således hamnar i överskrivningsläge är alltså överhängande. Idioti är vad det är. Fimpa de resterande Insert-tangenterna nu.

Minst lika puckad som Insert är Caps Lock, men jag hatar den ännu mer då den inte bara är placerad precis vid A-tangenten, utan är dessutom större än de flesta andra tangenter. På Commodore 64 var Shift Lock-tangenten cool, då den, likt knappen på en kulspetspenna, höll sig intryckt vid första tryckningen och hoppade upp när man tryckte på den igen, men på moderna datorer är den bara i vägen och fullständigt onödig. Jag kan garantera att de allra flesta som hamnar i versalläget gör det av misstag och då ska den tangenten fan inte vara utformad som den är idag. För de som prompt måste ha en massa versaler så skulle man kunna göra en funktion som inte bara förstör för alla andra. Säg att om man trycker på bägge Shift-tangenter samtidigt så hamnar i versalläge. Skulle inte nåt sånt funka? Som tur är kan man stänga av Caps Lock-funktionen vilket jag gjort, men den väl tilltagna fysiska tangenten finns ju kvar och är bara helt jävla värdelös.

Ett tecken som helt oförklarligt saknar en egen tangent är @. Det används ju hyfsat ofta och kanske är mer användbart än, säg, paragraftecknet som hånfullt huserar till vänster om ettan och som jag nog aldrig tryckt på nånsin. CSI:ar man tangentbordet så skulle man finna avlagringar och avtryck på precis alla andra tangenter, men inte på det där förbannade paragraftangenten. Vad kan det finnas för anledning att ett så sällan använt tecken har en helt egen tangent? Vem i helvete behöver § (hoppsan, nu skulle Nick Stokes minsann hitta ett fingeravtryck) oftare än @?

Jag skulle kunna spy galla över fler aspekter av tangentbordet, men jag är nu så irriterad på det att jag inte pallar använda det mer idag.

Ni måste höja era röster för att höras!

Jag blev skrämd av en trettonårig tjej i måndags. En liten tjej med sånt där hudfärgat J-lo-läppstift som gick sju i bredd med sina sisters utanför Vasa Real, och bara gick rakt in i mig utan att se sig för. Det var verkligen ingen kollision att tala om eftersom jag hann parera hennes framfart, för att rädda min latte och mina nya byxor. Men hon studsade ifrån mig hyfsat överdrivet, tjöt: "Ajää!" och skrek sen åt min rygg: "Din jävla morsaknullare!" Jag fortsatte att gå i samma takt; kanske till och med la till ett släntrande för att verka än mer obrydd om hennes oidipala förolämpning. Fast en del av mig ville ropa tillbaka att det var hennes morsa jag knullade, fast för tretton år sen. Min inre Brenda Walsh ville rycka henne i håret. Min inre Andrea Zuckerman ville bara fredligt läxa upp henne. Men min inre trettonåriga Rally ville springa därifrån med flammande kinder, blanka ögon och Helena Bergström-snoret rinnande från näsan. Nynazister är läskiga, men jag är inte räddare för dem idag än innan jag blev nersparkad på Medborgarplatsen. Men tjejer i gäng lockar fram en annan primitiv fruktan. De är orcher och måste till varje pris undvikas!

Katt är den nya drogen...

Jag gillar katter. Eller vissa katter ska jag säga. Men det är inte alltid jag har fördragsamhet med människor som verkligen verkligen gillar katter. Jag kan inte hjälpa det. Stockholms katthem är ju i grund och botten en fin och dessvärre nödvändig verksamhet, eftersom det finns idioter som misshandlar, missköter eller helt enkelt överger sina husdjur. De är förstås de riktiga skurkarna, inte personalen på katthemmet. Jag vill börja med att ge dem en eloge. Och sen tyvärr håna dem lite. Nånstans inom mig vet jag att det här inte är okej, men jag är bara så väldigt rädd för dem, allihop. Inte katterna alltså (även om vissa av dem verkar vara riktiga monster enligt beskrivningarna), utan eldsjälarna. Kattamor!

I de långa beskrivningarna av de tillgängliga katterna har man valt att inte anlita en copywriter. "Kasper är en svart kille född ca 2006. Han är väldigt söt, snäll och trevlig, aningens försiktig innan han känner en. Han är också mycket lekfull och nyfiken -- fjädervippor är lattjolajban, tycker Kasper. Vill eventuellt ha en snäll katttkompis i sitt nya hem."

Människor är tvåbeningar, medan katter är fyrfota vänner. Skygga katter kan med fördel klappas med en långskaftad pensel istället. Låter ju gosigt. Men ibland måste man sträcka sig lite längre, eller lägre, än så. Kattflickan Bittra (för hon heter faktiskt så) kan man nämligen bara komma nära "om man är lugn och håller sig på hennes nivå, d.v.s. inte står upp, för då är man stor och extra läskig." Verkar ju också jättemysigt. Och praktiskt. Kattkillen Vilmar "har en förmåga att titta djupt in i dina ögon, länge -- ser nästan ut som om han försöker hitta svaret på någon, för oss okänd, fråga... Dessutom har vi upptäckt att han har en förkärlek för teskedar som leksaker. (Var får de allt ifrån, de små liven....?)". Ja, han verkar ju jättesmart, verkligen. Aino var "en väldans rädd, men snäll, liten minimissa och behövde därför lite extra tid för att bekanta sig med oss underliga tvåbeningar".

Ja du Aino, dessa underliga tvåbeningar alltså. Jag vet inte hur mycket tid jag skulle behöva med katthemmets eldsjälar innan jag också ogenerat kunde leka med en studsboll eller helt sonika hoppa upp i famnen på en crazy cat lady, men jag har full sympati med den där lilla minimissan.

Små glas

Högt upp på listan över helt värdelösa saker, i ungefär samma trakter som fästingar och att sumpa mobilen på fyllan, hamnar små dricksglas. Man återfinner dem på caféer, restauranger och hos farmödrar, och överallt lämnar de drickaren besviken och törstig. Vad är grejen liksom? När man väl satt sig tillrätta på fiket efter att ha kryssat mellan gymnasiekids och emmaljungaåk så tar man en klunk av sitt nyupphällda vatten i väntan på att den beställda mackan ska anlända, och vips så tog vattnet slut och man är tvungen att kryssa tillbaka. Så jävla onödigt. Hur svårt är det att skaffa stora glas istället för små? Inte svårt alls ffs. Små dricksglas har inget existensberättigande och borde lagstiftas bort snarast.

Sökarna

När man tittar i Google Analytics på hur människor har hittat den här bloggen förstår man att många av dem är idioter eller galningar som hamnat vilse. Tio-i-topplistan av sökord som lett människor så fel, men ändå så rätt:

"spraydate ladyboy"
"toalettpapperhållare shabby"
"per moberg majonäs"
"nyskild redan träffat en annan"
"hjärtan clipart"
"galen kräfthatt"

"spindel la ägg i underhuden"
"scoutläger hakuna matata 2009"

"dn kontakt mentalt tilltufsad"
"djurskabb hamburgare"

Personlig tränare

Han hade ett litet fågelaktigt ansikte och ett sådant där läskigt smalt leende som Christopher Reeves lyckades fyra av in i det sista. Frisyr från baltstaterna. En svag antydan till värmländsk dialekt. Spensligt byggd som en orienterare. Jag tänker EFS i Skellefteå. Schackgeni. Tyska operetter. Jag hade snarare hoppats på Full Metal Jacket med en skrikande sergeant som skulle förnedra mig snygg, men skulle alltså få nöja mig med den här bleka mansgossen som mitt livs första personliga tränare. Utan att fullt ut kunna dölja min besvikelse ställde jag mig lydigt under skivtången och försökte lära mig vikten av att spänna bålen, andas rätt, hålla benen i 90 grader och ryggraden rak. Men så började den lille jäveln smyga på kilon efter kilon på stången och anmärka på alla fel jag gjorde när jag alltmer rödsprängd hävde mig upp och ner. Och när jag inte orkade en millimeter till var jag tvungen att göra ytterligare tre lyft. Sista stöten förvandlade mina armar till överkokt linguini och det svartnade för ögonen en kort stund. Anabolgalna blickar granskade mig från speglar överallt i den svettosande gymlokalen. Och Sgt Hartman knuffade mig mot skivstången igen för femton nya. "Och nu ska vi träna utfall med hantlar", sa han sen glatt, och jag tänkte att du ska nog få se på utfall, din kristna lille skitkille. Det skulle vara så lätt för mig att svinga hanteln åt sidan, låta den slå bort hela underkäken från det där lilla huvudet. En kort fantasi bara, som blixtrade förbi lika snabbt som impulsen att klämma fast hans huvud mellan mina lår och med ett knappt hörbart kras vrida nacken av honom, när han tvingade mig att göra crunches på rätt sätt istället för det slöa, totalt resultatlösa vis jag tydligen tidigare ägnat mig åt, fast i och för sig nästan aldrig. Jag inbillade in hans nuna mellan hantlarna när de möttes i plågsamma bröstövningar på bänken. Med 15 kilo i vardera näve kunde jag med en enda klockren träff pressa ut hans ärtrunda lilla ansikte till en perfekt James van der Beek. Men så var timmen över. En sådan explosiv kombination av hat och energi har jag sällan upplevt. En sådan överrumplande kärlek och tacksamhet. Och Kristus sa att om jag någonsin ska dricka två öl och äta fish n' chips med massor av remoulad, så var det nu. Om en vecka ska vi ses igen. Innan jul kommer jag att ha hatat mig snygg, tänker jag mig. Nästan outhärdligt snygg.

Små små ord av kärlek

Kärt barn har som bekant många namn, även om talesättet känns en smula osmakligt i det här sammanhanget. Och det är just för barnens skull man, på typ regeringsnivå, bestämde att det kvinnliga könsorganet ska benämnas "snippa" (som kom med i SAOL 2006), något jag varit motståndare till från dag 1 (dock utan att kunna komma med ett bättre förslag). Det känns som "snopp" i femininum och låter alldeles för likt "snipigt" eller "sipp" (egenskaper som oftast dessutom tillskrivs kvinnor) och hade passat bättre som verb för någon trädgårdssyssla eller något man kan göra med en liten liten sax. Men även de mest moderna föräldrar som tvingar på sina söner rosa sparkdräkter och döttrarna blåställ, har börjat anamma ordet, och jag har kapitulerat. Någonting annat än "hum-hum", "framstjärt" eller bara "där nere" måste man ju säga. Ett annat könsetymologiskt dilemma som diskuterats är en kvinnlig motsvarighet till ordet "runka". Där var ordet "scrolla" på tapeten ett tag; ett ord jag faktiskt var lite förtjust i, även om jag alltid tyckt att "runka" borde kunna vara ganska könsneutralt, men som aldrig riktigt tog vare sig skruv eller mutter. Så, okej. Jag lämnar förskolelärarna i fred att lära barnen vad de vill. Jag har verkligen ingen beef med dom.

Men, ett varningens finger ska höjas för ett annat fenomen jag stött på ett flertal gånger under senare tid. Allt fler lockar med sängar bäddade med snuttefilt. För det är inte längre bara de avsexualiserade folkhemsbögarna som använder numera uttrycket "mysa" som synonym till "knulla". Jag tänker att man i så fall varken vet hur man myser eller knullar. Jag antar att det är ett begrepp som även rotat sig, om inte till och med uppkommit, i den heterosexuella världen (där man, efter vad jag förstått, ofta ägnar sig åt s.k. taco-mys på fredagarna, vad det nu ska betyda). Som adjektiv går det an, även om det bär mig emot litegrann. Sex kan så klart vara mysigt. Men om man kan inte kåtviska "Mysa mig, mysa mig hårdare!" och mena allvar, så får man faktiskt använda ett annat verb. Personer som myser istället för pippar är förmodligen såna som kallar alla sexuella aktiviteter för "lekar" och ibland stannar upp mitt i en kyss, tittar varandra djupt i ögonen och säger: "Hej!".

En man med glatt humör

Jag brukar promenera hem från jobbet men ibland så är en bussresa mer praktisk. Mer praktisk men ingalunda mer njutbar. Idag var min tajming helt värdelös då jag reste hem genom innerstan mitt i den värsta eftermiddagsrusningen. De första kvarteren på treans buss gick väl an men när S:t Eriksbron närmade sig försvann angåendet. Det var köer och trängsel åt alla håll och busschaffisen lät meddela att störst går först medelst signalhornet. Cyklister och fotgängare fick passa sig. Efter en plågsamt utdragen färd över till Kungsholmen så verkade chaufförens tålamod vara till ända. En Volvo befann sig tydligen alltför nära bussen varpå bussföraren lutade sig ut och knackade på bilens passagerarruta och gestikulerade. Oväntat var det.

Några meter före Västermalmsgallerian så resulterade chaffisens aggressivitet i en tvärnit för att undvika en kollision med en framförvarande japansk småbil. En dam i närheten av mig förlorade fotfästet något och lutade sig hastigt mot mig; i en annan del av bussen ropade någon till i skräckblandad förvåning men ingen större skada än så var skedd. Chauffören bad om ursäkt och hörde sig för ifall alla var okej, vilket alla var. En fin gest mitt i kaoset.

Framme vid Västermalmsgallerian så var omsättningen på passagerare stor och sist av alla klev en överserverad tant på. Hon hade konstigt gul mascara som matchade hennes glasögon, samt en utgången stämpel på förköpshäftet. När bussföraren påpekade detta så sluddrade kajan fram invändningar om att den alldeles precis stämplats (i hennes värld så var det säkert så) och det ena med det tredje. Chauffören insåg väl det lönlösa i att övertyga fyllbulten om att hon hade fel och lät det passera. Hon vägrade dock sätta sig utan talade högt och ljudligt om att hon skulle till Mälarpaviljongen (trots att vin i solen var det sista hon behövde) och krävde att få veta hur man tog sig dit. Föraren hade ingen aning om var det låg men det hjälpte föga att han sa det, tanten krävde svar. Vid det här laget hade vi stått still såpass länge att jag funderade på att hoppa av och byta färdmedel till t-bana men just då bad chauffören den förfriskade damen att sätta sig och bussen började röra sig (ryckigt) från hållplatsen.

Vi hade inte ens hunnit ett kvarter innan den gulmascarade kvinnan var framme vid föraren igen och förklarade vart hon skulle. Jag vet inte om han ljög, gissade eller fick en insikt men han sa att hon skulle hoppa av vid Landstingshuset och att hon var tvungen att sätta sig. Bara någon halvminut senare så började en (vad det verkade) något förståndshandikappad flicka i tonåren gå framåt i bussen. När hon kom ända längst fram frågade hon ljudligt chauffören om varför han bromsade så plötsligt nyss. Jag började massera tinningarna och gruvligt ångra att jag inte bytt till tuben. Jag såg framför mig hur busschauffören tappade all besinning och trampade gasen i botten och krossade oss alla mot en husvägg, men lyckligtvis utspelade sig detta scenario endast i mitt huvud. Chaffisen uppvisade istället nyfunnet tålamod och förklarade att han var tvungen att bromsa för att inte köra på bilen framför, varpå han tillade: "UNGEFÄR SOM NU!" Han bromsade något mindre häftigt än innan men tutade desto mer på bilen framför.

Resan hem hade vid det här antagit en surrealistisk och mardrömslik karaktär, något som förstärktes av att en man med världens fulaste frisyr gick förbi utanför. Han hade rakat håret på sidorna och baktill och hade resten i en hästsvans. Problemet var att han hade en enorm kal flint upptill så håret var en tunn strimma från tinningarna och bakåt, i en tofs. Hursomhelst så var flickan fortfarande frågvis efter bussens senaste inbromsning och då la sig den fulla tanten i. Hon bad flickan gå och sätta sig. Det var som att bussen förvandlats till en tavla av Dalí. Flickan satte sig och tanten tog tillfället i akt att hojta till föraren om när hon skulle av. Han upprepade att det var vid Landstingshuset och väl framme sa han det igen och hon hoppade av och såg förvirrad ut. Återstoden av min bussresa blev tämligen incidentfri men min övertygelse om att man aldrig ska åka buss hade redan stärkts. Jag upprepar; åk aldrig buss i Stockholms innerstad. Aldrig. Det är inte värt det.

Revelj

Filmen Donnie Darko var Richard Kellys första film; regissören var blott 26 år när filmen kom ut 2001. Den blev uppmärksammad på festivaler tidigt på året, men hade en brokig resa fram till att den nådde en större publik. Trots att den idag är tämligen högt aktad bland kritiker och cineaster så var den inledningsvis inget annat än en flopp på USA-marknaden. En bidragande orsak var tveklöst att lanseringen var planerad till oktober, men efter anfallen på World Trade Center-tornen den 11:e september så var ett av filmens viktigaste skeenden alltför magstarkt för en amerikansk publik. Centralt i filmen är nämligen att en flygplansmotor lossnar i luften och faller rätt ner på protagonisten Donnies hus och krossar hans säng.

Jag har min säng precis vid ett fönster, men det är beläget på bottenvåningen i ett hyreshus och vetter mot en gård som är liten och har höga väggar åt alla håll. Detta gör att en fallande motor aldrig skulle kunna nå mitt fönster; vinkeln till himlen är på tok för brant. Detta geometriska faktum förbannar jag innerligt varje vardagsmorgon när väckningssignalen på mobiltelefonen går igång åtskilliga timmar innan jag egentligen skulle vilja vakna.

Barnkörer

Det finns ett antal sätt för ett band eller artist att förstöra en bra låt. Eller att göra en dålig låt sämre. På 70-talet så envisades exempelvis nästan alla hårdrocksband med att ha ett trumsolo på nån låt. På skiva. Knäppt. Stråkar eller (ännu värre) symfoniorkester i en poplåt är oftast bara pretentiöst och fånigt. Inget kan dock mäta sig med hur vidrigt det är med barnkör i en låt. Det är helt oförståeligt att någon någonsin tyckt att det skulle låta bra.

You can't always get what you want av The Rolling Stones inleds med en gosskör som sjunger refrängen. Varför? Mick och Keith, kan ni svara på det? Kören förstör nästan melodin och man måste helt glömma bort barnens inledande låtslakt för att kunna gilla refrängen när den väl kommer på riktigt. Lyckligtvis kan man börja lyssna på låten 50 sekunder in och undvika ungarna. Låten blir ofantligt mycket mer njutbar så.

Hard knock life med Jay-Z är kanske inte en låt jag överhuvudtaget skulle lägga på minnet i vanliga fall, men barnrefrängen förvandlar låten från ointressant till fruktansvärd. I musikalen Annie därifrån refrängen samplats så funkar säkert barnens sång, men till ett hiphop-beat och inramat av Jay-Z släpiga rappande så blir den bara plågsam. Det låter fruktansvärt illa och det blir putslustigt, något man bara måste vända sig mot.

Jag har aldrig gillat Kent och allra mest olyssningsbar är Dom som försvann. En stor del av låten sjungs av barn. Man får kalla kårar, så illa är det. Jocke Bergs nasala stämma har aldrig varit mer efterlängtad än när de där vidriga kidsen skrålar, trots att jag i vanliga fall mest bara blir trött på hans jävla gnäll.

Jag har hört folk säga att barnrefrängen i Pink Floyds Another brick in the wall - Part II faktiskt är bra men jag håller inte med. Att låten är en del i en rockopera och att barnens närvaro är motiverad av handlingen räcker inte för mig, det är bara pretentiöst och illaljudande. Den inledande refrängen som David Gilmour (eller är det Waters kanske?) sjunger låter mycket bättre i mina öron.

Jag skulle kunna ge fortsätta men jag känner nu att jag måste kurera mig efter att lyssnat på Kentlåten. Fy helvetes jävlar.

Kylskåpet

Jag hatar mitt kylskåp som kukat ur och håller en temperatur på tropiska 18 grader. Det tvingar mig att leva på halvfabrikat som om vore jag en Röda Prince-morsa i Bagarmossen. Jag hatar Röda Prince. De känns som små knubbiga grova danska arbetarfingrar. Kylskåpet står där vitt och brett. En hotfull främling i mitt kök. En katatonisk patient. En portal i ett poltergeisthus. En obrukbar robot ratad av Jawas. En HAL som sakta gör mig galen. Riddar Blåskäggs förbjudna dörr.

Ett nytt kostar inte skitmycket pengar, men vem kan sitta hemma och vänta mellan 7 och 17 en arbetsdag på en gubbe med pirra? Jag orkar inte vänta på svininfluensan för att få njuta av kall klimpfri mjölk. Jag hatar vaga leveransbesked. Idag hittade jag en firma som kan leverera ett nytt kylskåp på kvällen. Då behöver jag bara sitta hemma och sura mellan 17 och 21. I kylen ruttnar maten sakta och de bananflugor som lyckats ta sig in firar all-inclusive semester i ett tempererat paradis. Jag vågar inte öppna kylskåpet längre. Kyskåpet har blivit rum 237.

Ha ha...ha?

Det finns TV-komdier som ibland envisas med att lägga undan komedin ett slag för att bli lite seriösa, lite allvarliga, lite på riktigt. Mitt i allt det galna och lustiga så tar man tillfället i akt att förmedla något viktigt eller känslosamt. Kontrasten mot den sedvanliga komedin ska bidra till att göra dessa tillfällen desto mer träffande och betydelsefulla. Jag tror att det är tanken i alla fall, själv tycker jag bara att det är plågsamt.

Vänner var för det mesta en bra serie som ibland frångick det intellektuellt humoristiska och fokuserade på det känslomässiga och romantiska. När det visades en gammal hemvideo som på ett förödmjukande sätt gjorde det uppenbart precis hur förtjust Ross varit i Rachel ända sedan skoltiden, så var det synd om Ross på riktigt. Den fiktiva studiopubliken kippade efter andan och jublade när Rachel kysste Ross i scenens katarsis. I mina ögon så var det mest fånigt och ett avsteg från den komiska värld som serien i övrigt rörde sig i. Ett inte särskilt lyckat avsteg.

En av de värsta serierna i det här avseendet är Scrubs. Alltför ofta så frångås det absurda och tokiga som den serien excellerar i, och istället försöka den leverera något viktigt om känslor, relationer eller livet självt. Det är inte att den försöker göra det som jag vänder mig mot (inte i första hand i alla fall), utan sättet den gör det på. Det kan röra sig om att JD vill förklara för Dr Cox precis varför han se upp till honom; att Elliot berättar för Carla att saker hon säger kan vara sårande eller att Turk känner sig sviken av JD. Allt det här händer ofta i serien, men när det är på riktigt så sägs replikerna med en låg stämma och allvarlig blick, en halvviskning. Det är pretentiöst och hemskt.

Det finns ytterst få TV-serier som klarar av att gå utanför sin genre utan att snubbla. Musikalavsnitt i äventyrsserier är ett annat exempel, eller när en nutida serie helt plötsligt utspelar sig på 60-talet under ett avsnitt. Det är kanske beundransvärt att söka sig utanför kända vatten, men när det kommer till TV-serier så faller det i princip alltid platt.

Larmar och gör sig till

En kväll med kräftans vänkrets. Jag anländer försenad, men med champagne, till vänner i söderförort. De står alla på balkongen och vinkar när jag kommer strosande på gatan. "Vi sitter fast härinne!", ropar de. "Det ligger en man utanför dörren och den går inte att öppna." Jag pilar uppför trapporna och utanför deras dörr ligger mycket riktigt en till synes livlös man. Självklart har värdparet ringt 112, men istället för att skicka en ambulans vill de först få reda på om mannen andas eller inte. Inte helt lätt att avgöra genom titthålet kan man tycka, men när hans ena fot ryckte till litegrann tolkade larmkvinnan det som att andningsapparaten var intakt. Sist jag kollade andas man med lungorna, inte fötterna, men jag är förstås inte läkare. Medvetslös var han i vilket fall. Jag lyckades skaka liv i honom och när han lyfte på huvudet så rann blodet från ett otäckt jack i pannan. Han hade kissat på sig och pratade osammanhängande, men eftersom han hade ett paket röda prince mjukpack i bröstfickan, antog jag att han hade problem med spriten. Jag tog över luren och pratade med larmkvinnan. Jag berättade att han blödde kraftigt, sluddrade och vinglade, men hon ville först att jag skulle fråga honom om han ville ha hjälp eller inte innan hon skickade en bil. Och det ville han förstås inte, när han väl förstod vad jag sa. Och sys ville han inte heller. Han skulle mycket väl kunna haft en inre blödning i hjärnan som sakta men säkert skulle ta kål på honom, men det brydde sig larmkvinnan inte om. "Vill han inte ha hjälp så får han ingen hjälp". Att han behövde hjälp spelade tydligen ingen som helst roll. Istället fick hon mig att lova att titta till honom lite senare, för att se att han fortfarande levde. Och det gjorde vi också, jag och värdinnan. Med oss hade vi hans krossade glasögon vi hittade vid blodpölen. Det tog en bra stund innan han öppnade dörren och valde då att göra det med en alldeles för kort t-shirt på sig och ingenting mer. Blodet hade han lyckats smeta runt i hela ansiktet till en stelnad skräckmask. Och situationen blev inte mindre absurd för att vi hade kräfthattar på oss. En annan av gästerna på middagen hade råkat bryta nacken på en studsmatta tidigare i somras. Ganska allvarligt kan man tycka. Men när de då ringde en ambulans fick de rådet att vänta en timme och se om det fortfarande gjorde ont. Så inte ens om man vill ha hjälp är det säkert att man får den. Nu börjar det här kännas som ett av de där rättshaveristbreven som då och då dimper ner i brevlådan, skrivna från kant till kant seriemördar-style. Men när man tagit sitt medmänskliga ansvar, gjort det man kunnat och ringt efter hjälp. Då tycker jag att samhället ska ta vid utan att ställa en massa jävla dumma frågor.

Månadens anställda

Jag inser att jag borde undvika köer. Det vill ju alla förstås, men min irritation som ibland uppstår blir så stor att det omöjligen kan vara hälsosamt. Såsom idag. Min närmaste mataffär benämns ofta som Sveriges dyraste och den är dessutom ganska dålig. Således undviker jag den i så stor utsträckning som möjligt, men den är så nära att det är praktiskt att göra enstaka och små inköp där, och så tänkte jag när jag ville ha lite Brämhults och smet in på affären. Med en Ananas/Apelsin i handen ställde jag mig i kön till den enda öppna kassan. Det var inte alltför många före i kön men kassörskan (som kanske ser ut att heta Frida. Nåt på F är det säkert) var väldigt pratsam och hade inte bemästrat konsten att prata och slå in varor samtidigt. Först snackade hon med sina kollegor mellan två kunder vilket fördröjde kön. Störigt, men sen blev det värre. Nästa kund på tur var uppenbarligen nån Frida känner och inte sett på ett tag så hon började prata om det med honom.

-MEN! Dig har man inte sett på länge, har du varit bortrest?

Det blev inte uthärdligare av att hon låter dummare än tåget. Dummare än dressinen till och med.

-Japp, jag har varit bortrest i fyra veckor. Skönt.

-Jaha, var var ni då?

-Turkiet. Sol och bad. Skönt.

Fridas obefintliga simultanförmåga gjorde att kundens varor mest bara låg kvar på bandet men han verkade bry sig om det lika lite som hon. Vi övriga i kön fann det hela besvärligt, dock.

-Jaha, hur många grader var det där då?

-36.

-Mäh guuud. Jag var på Grekland...i Grekland för några veckor sen och då var det 25. Det är ju ändå rätt stor skillnad mellan 25 och 36.

Vid det här laget började det muttras i kön och jag hörde tydligt killen bakom ilsket väsa "Men kom igen..."

Korkade Frida och hennes jobbiga kund utbytte ytterligare lite semestergemytligheter innan hon äntligen blev klar med hans kanske 6 varor.

-Det blir 190 kronor.

-190? Det var billigt! Har ni sänkt priserna under sommaren?

-Ja det står ju på skyltarna att vi sänker priserna men jag vet inte det...

Vad säger man...? Kunden fumlade lite med kortet och försökte slå in koden medan de pratade, men hans simultankapacitet var knappast bättre än hennes.

-Slog du in alla siffrorna?

-Kanske inte. Kan du inte dra det ändå? Haha.

-Nä, det kan jag inte. Även om jag skulle vilja, hahaha.

Rena rama snabbköpstortyren.

Han slog in några siffror till och började packa ner de sex varorna i en kasse.

-Fel kod.

-Va?

-Det står fel kod... Du får slå in den igen.

-Jaha... Vilket kort var det jag använde? Var det Visa...?

Han började gräva i plånboken efter kortet, trots att hon inte bett honom att dra det igen. Efter ett ögonblick fick han inspiration och knappade in koden.

-Så, nu var det rätt. Vill du ha kvitto?

-Nä. Eller jo förresten, man kan ju inte lita på er. Haha.

-Haha.

När det äntligen var min tur att betala de tjugonio kronorna för min juice så pallade jag inte att titta på hennes korkade, finniga anlete och jag skakade bara sakta på mitt nedsänkta huvud när jag fick frågan om kvittot. Jag måste sluta gå dit, det kommer att ta kål på mig annars.

Öppettider

Ett planerat kafébesök efter jobbet fick byta destination två gånger då de kaféer som först var på tapeten stängde kl 18 och jag och min medfikare ville sitta mer än en kvart. Nu är det väl lite självcentrerat att kräva att allt och alla ska vara öppna och tillgängliga när det som bäst passar mig, men är det inte rimligt att tro att kundtillströmningen skulle öka lite efter kontorstid och att dessa ställen därför kunde ha öppet ett tag till? Än mer opraktiskt är det med paketet som jag måste hämta ut på Posten (ett av få sådana kontor som fortfarande finns kvar). I förra veckan hade de öppet vardagar kl 9-14. Huh? Vad är det för jäkla tider? Nu behagar de ha öppet från kl 8 ända till kl 18 vilket innebär att jag nog hinner hämta ut min prylar innan jag går till jobbet eller precis efter, om jag skyndar. Osmidigt är det i vilket fall.

Att butiker och dylikt (nästan) bara har öppet när de flesta jobbar har väl sina förklaringar, men det gör det hela inte desto mindre besvärligt. Jag har svårt att se att t ex en cykelaffär har särskilt många kunder kl 10 på morgonen så det känns rätt bortkastat att de är öppna då. Det är jobbigt både för expediter och kunder om alla ska stresshandla mellan kl fem och sex varje kväll (eller på lördagar). Borde det inte gå att lösa på bättre vis?

Forum för fårskallar

Idioterna hopar sig på de mest märkliga forum på nätet. På Betapet, som är en nätversion av Alfapet (eller egentligen Scrabbles, om man ska vara petnoga) diskuterar medlemmarna allt annat bokstäver. Där finner man istället forumtrådar som: "Innekatt till utekatt - går det?", "Världens största pyramid i Bosnien?", "Low carb har gjort mitt liv till himmelriket" och "Var hittar man billig metallicfärg?". Det måste väl ändå finnas sajter för crazy cat ladies, konspirationsteoretiker, kolhydratsfobiker och miniatyrfreaks där de lättare kan få svar på sina idiotiska frågor. Sen finns de ju också de patetiska enslingar som startar kontaktsökande trådar som: "Någon här som har magbråck?" och "Vilken är din ost?". Jag riktigt hör bröllopsklockorna ringa!

På forumen på skitsajten Familjeliv debatteras det friskt. "Skulle du stadga dig med en färgad?", undrar medlemmen Grön Banan, och lägger till: "Om nej; skulle det va skillnad om personen va kristen? Hade EN svensk förälder? Var adopterad? Motivera." 713 svar! Och nästan ingen av dem verkar tycka att Grön Banan är en idiot. Här finns också intressanta frågor som "Bor du i Ljusdal och har djur?", "Den eviga frågan: Storlek på vinteroverall?" och (Yoda kunde inte sagt det bättre själv) "Vad kan man ha med när man tältar att äta?". Några går längre än att bara, som fucking jävla Malin Berghagen, tro på den Andra Sidan. Nä, nu är det den Tredje Sidan som gäller. Men det är en sida jag inte orkar läsa i alla fall.

Här smyger också en av de största idioterna jag stött på; den självutnämnde livsforskaren Snilleblixten. Han skriver följande inlägg:
Ateister, ponera en hjärntransplantation...vem dör, vem överlever?

Läs även hans blogg på Snilleblixten.

Så. Jävla. Tokig.

Skratta Pajazzo!

Alltså ståuppare... Jag minns när svensk humor gick hand i hand med den svenska visskatten när Margareta Kjellberg (frid vare hennes minne) och republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg drog sina mysporriga vitsar i Har du hört den förut?. Eller när Jejja Sundström stod på alla fyra i Gäster med gester. (Ännu en vissångerska. En slump? Ja, jag tror faktiskt det). Jag minns när fylla fick folket att flabba; det packade trollet Rulle och hans ofta rasistiska livsvisdomar, med de danska bagarna Preben & Preben och deras förrymda julskinka samt förstås Berras och Robbans jakt på Peppes Bodega i Sällskapsresan – meriter som gav Sven Melander jobbet som nöjeschef på SVT. Eftersom alkoholism är så jävla roligt ju. Jag minns de där jävla Galenskaparna och After Shave som under en alldeles för lång tid helt okontrollerat fick sprida sin studentikosa skithumor i rutan. Nils Poppe var en stilig karl i sin ungdom och definitivt roligare än Åsa-Nisse, men brinna i helvetet hoppas jag att han gör för att han, i och med sin död, gav den där räliga Eva Rydberg en nytändning i karriären och en tillflykt på Fredriksbergsteatern.

Sen kom det allra allra värsta. De svenska ståupparna. USA hade Lenny Bruce, Joan Rivers och Richard Pryor. Vi hade Adde Malmberg. Jag kan gå med på att de första försöken med Släng dig i brunnen ändå bjöd på viss talang. Ulla Skoog gick an. Lenny Norman balanserade på gränsen. Babben var fortfarande fet och lite kul. Till och med Jonas Gardell var uthärdlig, utan Kim hedås. Men till skillnad från svensk rap visade sig ståuppen vara en konstform som stod sig. Nya oförmågor fick möjligheter de inte borde och började tjäna pengar på konferenshotell runt om i landet. Och de fick ett forum på bästa sändningstid i Stockholm Live. Özz Nûjen, som dessutom lyckades förstöra Morgonpasset. Jakob Öqvist med sin Bert Karlsson-mun. Och Ann Westin, som bara skämtar om hur fet och ful hon är. Gråter hon kanske clownens gråt på insidan? Jag lyssnar hellre på Arne Hegerfors och Björn Skifs dåliga ordvitsar i Kryzz, än lyssnar på en komiker som tycker att "man kan skämta om allt". Varför skämtar de inte om allt då? Varför är det aldrig roligt?

Det pinsamma försöket att införa "roasting" på bästa sändningstid slutade i katastrof – en långsam sådan eftersom talanglöse Thomas Järvheden fick fortsätta trakassera b-kändisar vecka efter vecka, trots vikande tittarsiffror och kritikersågningar. Gudrun Schyman ställde av någon outgrundlig anledning upp, och satt bara och log lite snett medan den s k komikereliten skämtade om hennes alkoholism och att hon hade kissat på en biograf. Schyman gjorde ner dom fullständigt när det var hennes tur att replikera, och komikernas nervösa flin bleknade faktiskt avsevärt inför hennes iskalla retorik. Det var i och för sig humor på hög nivå.

Kanske är det med komiker som med chefer, statsministrar och väktare. De som verkligen vill vara det passar oftast inte för jobbet.

Är det nåt bra på tvåan?

På QX annonserar AC3 Comfort med en banner med den enkla frågan: "Analklåda?". Deras marknadsavdelning har verkligen tänkt till.

Parasite lost

Eftersom min semester var hyfsat perfekt har jag haft vissa svårigheter att uppbåda några hatiska känslor. Jag hatar visserligen att jag alltid drabbas av jävla parasiter och skit på mina resor. I Miami för några år sedan blev jag biten av en spindel, vilket är nog så äckligt, men fick nån vecka senare kraftiga humörsvängningar, en märklig förkylning och upptäckte sent omsider en stor röd cirkel runt mitt bett mitt på magen. Borelia. En annan gång drabbades jag av körtelfeber och trodde på riktigt att jag skulle dö. Med matsmältningsapparaten söndertrasad av överdoserad treo fick jag spruta in vatten och nyponsoppa med en slang direkt ner i matstrupen eftersom halsen var så svullen att jag varken kunde prata eller äta. Som om detta inte vore nog hade jag strax innan körtelfebern drabbats av en märklig hudsjukdom. Stora blemmor uppträdde överallt på kroppen och spred sig med oroväckande fart. De kliade hundra gånger värre än myggbett och efter ett tag bildades en läskig sårskorpa på utslagen. På vårdcentralen skakade läkaren på huvudet och kallade in alla de andra läkarna plus några läkarstudenter som borde bevittna detta medicinska mysterium. Jag fick ligga naken och rädd på en brits, medan folk stod i kö för att få en glimt av freaket. Kardemummasumman blev att det var en okänd, men kronisk och degenererande sjukdom som krävde en specialist med ett halvårs väntetid. Jag fick gå hem med remiss och självmordstankar. Och sen fick jag alltså körtelfeber. Det enda som hjälpte mot den ständiga febern var iskalla karbad. Men det enda som hjälpte mot de växande utslagen var skållhett vatten. Allt kändes som ett straff ur den grekiska mytologin. När jag låg i badkaret och växlade temperaturer mot mina båda åkommor råkade jag tanklöst pilla bort en av de där sårskorporna. Och plötsligt vecklade skorpan ut små ben. Jag insåg att hela min kropp var full av små små krabbliknande djur. Skabb! På ett sätt en lättnad eftersom det är lätt att bota. Och hade jag inte redan varit groggy av nästan 40 graders feber kanske chocken hade blivit så stor att jag kvävts av mina egna spyor, i en hals som knappt klarade av att dra ner lite luft i lungorna. Hela natten låg jag vaken med vetskapen om att små djur kröp runt under huden på mig och la ägg, tills jag på morgonen stapplade iväg till apoteket för att köpa Tetunex – en receptfri medicin som vanligtvis används mot flatlöss. Därefter fick jag ligga insmord i ett dygn utan att kunna duscha vare sig varmt eller kallt. Och de 24 timmarna kan mycket väl vara det värsta jag någonsin varit med om. Nån vecka, och åtta kilo senare, hade febern gett med sig och jag var skabbfri och inte längre ett freak. På den här semestern drabbades jag inte av svininfluensan som alla andra, utan av svinkoppor. En ganska äcklig sjukdom som vanligtvis drabbar barn. Ett litet raksår på hakan förvandlades i Bangkok, världens luftfuktigaste stad och en av världens mest förorenade, till stora fuktiga variga bölder som växte för varje dag. Först vaar jag helt säker på att jag fått spetälska eller syfilis. Förra gången jag var i Thailand fick jag en märklig allergichock av den blå färgen på en Tuk-tuk. Stora blemmor som växte framför ögonen på en till små kontinenter på armarna. Den gången kopplade jag till nån sorts kemisk krigsföring och räknade med att vara död innan solnedgången. En snabb insmorning med kortisonsalva klarade dock biffen. Denna gång räckte det med antibiotikakräm och en penicillinkur så försvann den köttätande bakterien efter några dagar. Under tiden kunde jag lugnt skyla mig med en moderiktig ansiktsmask som alla andra hypokondriska turister. Och när kopporna äntligen lagt sig kunde jag istället koncentrera mig på de mystiska bett jag hade på benen och det faktum att jag vaknade vid trerycket varje natt med outhärdlig klåda. Självklart hade jag drabbats av vägglöss. Och självklart även ytterligare en allergisk reaktion. Jag fick efter många om och men byta hotellrum till ett lusfritt dito, men där hade jag istället av en liten kackerlacka som förmodligen följde med mig hem i resväskan. Och förmodligen var havande.

Men det jag stör mig på mest just nu är ändå menyn på restaurangen Göteborg i Hammarby Sjöstad, där de på ett ställe skrivit scharlottenlök. Vad fan är det frågan om egentligen???