Kära idiot

Kära idiot, vad fint att du tycker att det är så skönt när det blivit ljusare på mornarna, att du gillar all musik förutom hårdrock, att du tycker att duvor är som råttor fast med vingar, att det är så svårt att få ihop livspusslet, att du fick en livsavgörande insikt på en inspirationsdag som jobbet betalade, att du inte tror på Gud, men på nåt, att du har din unge som profilbild på Facebook, att du tycker det är kul att strö vuxenpoäng omkring dig, att du kallar din flickvän för tjejen, att du på riktigt tror att det var bättre förr. Vad fint.

Stanna i garderoben tills du vet vad du ska ha på dig!

Min mamma blir skitsur på mig när jag dissar Barbados-Magnus Carlsson , vilket oftast begränsas till att jag säger blä när jag ser hans tvålfula nuna och hans prickiga huvudsvål på TV. Eller för den delen Barbados-Mattias Holmgren. Hon säger det inte rätt ut, men menar att jag borde vara glad att det finns såna helyllehomo som kan representera oss, och vara en förebild för alla unga vilsna stackare på väg ut ur garderoben i varsin skitful tank top. Och gud nåde mig om jag vräker ur mig något magsurt om folkkära gubbar som Rickard Wolff, grimasen Gardell eller luttrade konferensproffset Mark Levengood med pärmen full av anekdoter om hans jävla mormor, som alla redan hört tusen gånger. Men allra allra värst är Tony Irving...

Jag hatar förstås varken bögar i allmänhet eller mig själv i synnerhet. När jag var liten fanns egentligen bara Sighsten Herrgård, Ebbe Carlsson och en kuf i rosaskimrande peruk som jobbade på lokalradion, så visst har det hänt grejer sen dess. Och det är väl kanske jättefint att alla wifebeaters runt om i landet skrålar att de vill leva la dolce vita. Men det är blotta tanken på att min mamma när hon ser de gosiga rosiga Barbados-bögarna huka kind mot kind över en rotfruktsgratäng i nåt hemma hos-reportage, med stolthet säger för sig själv: Min son är en av dem!

Kontokortskillen

Schwip-schwip! Killen framför mig i gröna shorts (och blå Chuck Taylorpjuck) använder sig av en knasig dubbeldragsteknik när han ska pröjsa för sitt Skrufsnus på 7-Eleven med betalkort. Kortet funkar inte trots den speciella tekniken (som är så välutvecklad att det antyder att kortet inte brukar fungera utan lite finess). Schwip-schwip! Schwip-schwip! Inte andra eller tredje gången heller. Schwip-schwip! Nä. Kassörskan menar på att hon kanske ska pröva. Schwip! En mer klassisk genomdragning av kortet. Ingen lycka. Lite långsammare kanske? Schwiiip... Nix. Snabbare? Schwp! Inte det heller. Andra hållet då? Schwip! Äsch. Första hållet? Schwip! Nej, det funkade ju inte. Men nu då? Schwip! Attans. Shortssnubben är optimist; han tar tillbaka kortet för nya, tappra försök. Schwip-schwip! Schwip-schwip! Schwip-schwip! Schwip-schwip! Schwip-schwip! Kortet läses icke. Kassörskan ber om kortet för att slå in det manuellt. Hon får det men någon sekund senare menar killen att det inte kommer att funka av någon ohörbar anledning. Hon återlämnar kortet. Schwip-schwip! Nej. "Men då kan vi göra såhär...". Killen rotar i plånboken långsamt och synbart motvilligt. Till slut fiskas en ovikt hundring fram som betalning. Hur svårt hade det varit att plocka fram den redan från fucking början? Betydligt enklare än att dämpa implusen att sula min oinköpta colaburk i bakhuvudet på tölpen, men jag lyckades.

Tedags för dystra själar

Där sitter hon. I grovstickad tunika. Vida linnebyxor. Tjocka härliga sockar för att det är så himla dragigt här på landet. Ett halsband med träpapegoja. Burrigt hår med en bångstyrig lock som slokar i pannan. Hon bär sina rynkor med stolthet. Sitter i en kökssoffa och tittar ut genom fönstret. Utanför: en gråkall sky. Grovkornigt. Lavendel. Vitmenad ek. Nånting från glashyttan. Kokbokssuddiga detaljer. Till exempel ett vindspel. Höstlöv. En pläd. Kaveldun. En bokhylla. En jättestor kopp thé som hon håller med båda händerna. Hon kurar. Kontemplerar. Det är mysigt. Och allvarligt. Hon pratar med bekymrad min och långa pauser. Om att vara kvinna. Om teatern. Om moderskapet. Om att åldras. Om att vara Lena Endre.

Kontorslandskap

Det finns mycket att ogilla med kontorslandskap men hatet kommer inte fram ordentligt förrän, som idag, två av medarbetarna bestämmer sig för att diskutera en film de sett. Tvärs över landskapet. Högt. Ljudligt. Fullständigt ointressant. Otroligt länge. Utan någon som helst respekt för oss andra som inte vill höra. Det mest irriterande med deras diskussion är att de är rörande överens om det mesta men ändå måste formulera varje tanke extremt ingående, som om deras insikter är så mästerliga att de bara måste uttryckas och förpesta landskapsluften.

Som tur är hade jag hörlurar med musik nära till hands som åtminstone delvis lyckades dölja det höga och ljudliga samtalet, men det pågick så länge och var så fruktansvärt själsdödande långtråkigt att det blev smärtsamt att uthärda i de korta pauserna mellan Spotifylåtarna. Det tvingade fram en tripp till köket där ett ledset cream crackerkex letades fram och åts. På det kokades vatten upp och en udda pulverchoklad rördes ner i en kopp. Med chokladkoppen i hand vankade jag långsamt tillbaka till landskapet men sölandet till trots så diskuterade de fortfarande den där jävla filmen. Jag blev en morrande Belker inombords.

Karatenissarna

Jag hatar karatenördarna som huserar i gymnastiksalen kl 19-20 på tisdagar. De drar alltid över med 5 minuter och trots det så måste de söla på vägen ut med sina tillgjorda bugningar och fåniga småprat. Att någon alltid lyckas glömma en vattenflaska och därför kommer tillbaka och stör gör inte hatet mindre. Mest hatar jag den blonda, skäggiga tönten som gör avslutningsövningar i korridoren och har den äckligaste karatedräkt man kan tänka sig; den har aldrig tvättats och ryggen har blivit svart av allt nördsvett. Fy fan. På en hedrande andraplats kommer gubben som leder det hela. Hans sätt att vara vänligt ursäktande får blodet att koka. Nästan så att man vill se hur långt hans karateskillz räcker mot en oväntad attack bakifrån med bandyklubban.

Jason Patric

Idag hatade vi Jason Patric. Ful och pretentiös. Enda försonande drag; huvudrollen i The Lost Boys. Det vi dock hatar mest med Jason Patric är hans extremt täta mörka skäggstubb som ser helt fejk och playmo ut på hans lilla, lilla stjärthaka och de där puffiga kinderna.