Tedags för dystra själar

Där sitter hon. I grovstickad tunika. Vida linnebyxor. Tjocka härliga sockar för att det är så himla dragigt här på landet. Ett halsband med träpapegoja. Burrigt hår med en bångstyrig lock som slokar i pannan. Hon bär sina rynkor med stolthet. Sitter i en kökssoffa och tittar ut genom fönstret. Utanför: en gråkall sky. Grovkornigt. Lavendel. Vitmenad ek. Nånting från glashyttan. Kokbokssuddiga detaljer. Till exempel ett vindspel. Höstlöv. En pläd. Kaveldun. En bokhylla. En jättestor kopp thé som hon håller med båda händerna. Hon kurar. Kontemplerar. Det är mysigt. Och allvarligt. Hon pratar med bekymrad min och långa pauser. Om att vara kvinna. Om teatern. Om moderskapet. Om att åldras. Om att vara Lena Endre.