Små små ord av kärlek

Kärt barn har som bekant många namn, även om talesättet känns en smula osmakligt i det här sammanhanget. Och det är just för barnens skull man, på typ regeringsnivå, bestämde att det kvinnliga könsorganet ska benämnas "snippa" (som kom med i SAOL 2006), något jag varit motståndare till från dag 1 (dock utan att kunna komma med ett bättre förslag). Det känns som "snopp" i femininum och låter alldeles för likt "snipigt" eller "sipp" (egenskaper som oftast dessutom tillskrivs kvinnor) och hade passat bättre som verb för någon trädgårdssyssla eller något man kan göra med en liten liten sax. Men även de mest moderna föräldrar som tvingar på sina söner rosa sparkdräkter och döttrarna blåställ, har börjat anamma ordet, och jag har kapitulerat. Någonting annat än "hum-hum", "framstjärt" eller bara "där nere" måste man ju säga. Ett annat könsetymologiskt dilemma som diskuterats är en kvinnlig motsvarighet till ordet "runka". Där var ordet "scrolla" på tapeten ett tag; ett ord jag faktiskt var lite förtjust i, även om jag alltid tyckt att "runka" borde kunna vara ganska könsneutralt, men som aldrig riktigt tog vare sig skruv eller mutter. Så, okej. Jag lämnar förskolelärarna i fred att lära barnen vad de vill. Jag har verkligen ingen beef med dom.

Men, ett varningens finger ska höjas för ett annat fenomen jag stött på ett flertal gånger under senare tid. Allt fler lockar med sängar bäddade med snuttefilt. För det är inte längre bara de avsexualiserade folkhemsbögarna som använder numera uttrycket "mysa" som synonym till "knulla". Jag tänker att man i så fall varken vet hur man myser eller knullar. Jag antar att det är ett begrepp som även rotat sig, om inte till och med uppkommit, i den heterosexuella världen (där man, efter vad jag förstått, ofta ägnar sig åt s.k. taco-mys på fredagarna, vad det nu ska betyda). Som adjektiv går det an, även om det bär mig emot litegrann. Sex kan så klart vara mysigt. Men om man kan inte kåtviska "Mysa mig, mysa mig hårdare!" och mena allvar, så får man faktiskt använda ett annat verb. Personer som myser istället för pippar är förmodligen såna som kallar alla sexuella aktiviteter för "lekar" och ibland stannar upp mitt i en kyss, tittar varandra djupt i ögonen och säger: "Hej!".

En man med glatt humör

Jag brukar promenera hem från jobbet men ibland så är en bussresa mer praktisk. Mer praktisk men ingalunda mer njutbar. Idag var min tajming helt värdelös då jag reste hem genom innerstan mitt i den värsta eftermiddagsrusningen. De första kvarteren på treans buss gick väl an men när S:t Eriksbron närmade sig försvann angåendet. Det var köer och trängsel åt alla håll och busschaffisen lät meddela att störst går först medelst signalhornet. Cyklister och fotgängare fick passa sig. Efter en plågsamt utdragen färd över till Kungsholmen så verkade chaufförens tålamod vara till ända. En Volvo befann sig tydligen alltför nära bussen varpå bussföraren lutade sig ut och knackade på bilens passagerarruta och gestikulerade. Oväntat var det.

Några meter före Västermalmsgallerian så resulterade chaffisens aggressivitet i en tvärnit för att undvika en kollision med en framförvarande japansk småbil. En dam i närheten av mig förlorade fotfästet något och lutade sig hastigt mot mig; i en annan del av bussen ropade någon till i skräckblandad förvåning men ingen större skada än så var skedd. Chauffören bad om ursäkt och hörde sig för ifall alla var okej, vilket alla var. En fin gest mitt i kaoset.

Framme vid Västermalmsgallerian så var omsättningen på passagerare stor och sist av alla klev en överserverad tant på. Hon hade konstigt gul mascara som matchade hennes glasögon, samt en utgången stämpel på förköpshäftet. När bussföraren påpekade detta så sluddrade kajan fram invändningar om att den alldeles precis stämplats (i hennes värld så var det säkert så) och det ena med det tredje. Chauffören insåg väl det lönlösa i att övertyga fyllbulten om att hon hade fel och lät det passera. Hon vägrade dock sätta sig utan talade högt och ljudligt om att hon skulle till Mälarpaviljongen (trots att vin i solen var det sista hon behövde) och krävde att få veta hur man tog sig dit. Föraren hade ingen aning om var det låg men det hjälpte föga att han sa det, tanten krävde svar. Vid det här laget hade vi stått still såpass länge att jag funderade på att hoppa av och byta färdmedel till t-bana men just då bad chauffören den förfriskade damen att sätta sig och bussen började röra sig (ryckigt) från hållplatsen.

Vi hade inte ens hunnit ett kvarter innan den gulmascarade kvinnan var framme vid föraren igen och förklarade vart hon skulle. Jag vet inte om han ljög, gissade eller fick en insikt men han sa att hon skulle hoppa av vid Landstingshuset och att hon var tvungen att sätta sig. Bara någon halvminut senare så började en (vad det verkade) något förståndshandikappad flicka i tonåren gå framåt i bussen. När hon kom ända längst fram frågade hon ljudligt chauffören om varför han bromsade så plötsligt nyss. Jag började massera tinningarna och gruvligt ångra att jag inte bytt till tuben. Jag såg framför mig hur busschauffören tappade all besinning och trampade gasen i botten och krossade oss alla mot en husvägg, men lyckligtvis utspelade sig detta scenario endast i mitt huvud. Chaffisen uppvisade istället nyfunnet tålamod och förklarade att han var tvungen att bromsa för att inte köra på bilen framför, varpå han tillade: "UNGEFÄR SOM NU!" Han bromsade något mindre häftigt än innan men tutade desto mer på bilen framför.

Resan hem hade vid det här antagit en surrealistisk och mardrömslik karaktär, något som förstärktes av att en man med världens fulaste frisyr gick förbi utanför. Han hade rakat håret på sidorna och baktill och hade resten i en hästsvans. Problemet var att han hade en enorm kal flint upptill så håret var en tunn strimma från tinningarna och bakåt, i en tofs. Hursomhelst så var flickan fortfarande frågvis efter bussens senaste inbromsning och då la sig den fulla tanten i. Hon bad flickan gå och sätta sig. Det var som att bussen förvandlats till en tavla av Dalí. Flickan satte sig och tanten tog tillfället i akt att hojta till föraren om när hon skulle av. Han upprepade att det var vid Landstingshuset och väl framme sa han det igen och hon hoppade av och såg förvirrad ut. Återstoden av min bussresa blev tämligen incidentfri men min övertygelse om att man aldrig ska åka buss hade redan stärkts. Jag upprepar; åk aldrig buss i Stockholms innerstad. Aldrig. Det är inte värt det.

Revelj

Filmen Donnie Darko var Richard Kellys första film; regissören var blott 26 år när filmen kom ut 2001. Den blev uppmärksammad på festivaler tidigt på året, men hade en brokig resa fram till att den nådde en större publik. Trots att den idag är tämligen högt aktad bland kritiker och cineaster så var den inledningsvis inget annat än en flopp på USA-marknaden. En bidragande orsak var tveklöst att lanseringen var planerad till oktober, men efter anfallen på World Trade Center-tornen den 11:e september så var ett av filmens viktigaste skeenden alltför magstarkt för en amerikansk publik. Centralt i filmen är nämligen att en flygplansmotor lossnar i luften och faller rätt ner på protagonisten Donnies hus och krossar hans säng.

Jag har min säng precis vid ett fönster, men det är beläget på bottenvåningen i ett hyreshus och vetter mot en gård som är liten och har höga väggar åt alla håll. Detta gör att en fallande motor aldrig skulle kunna nå mitt fönster; vinkeln till himlen är på tok för brant. Detta geometriska faktum förbannar jag innerligt varje vardagsmorgon när väckningssignalen på mobiltelefonen går igång åtskilliga timmar innan jag egentligen skulle vilja vakna.

Barnkörer

Det finns ett antal sätt för ett band eller artist att förstöra en bra låt. Eller att göra en dålig låt sämre. På 70-talet så envisades exempelvis nästan alla hårdrocksband med att ha ett trumsolo på nån låt. På skiva. Knäppt. Stråkar eller (ännu värre) symfoniorkester i en poplåt är oftast bara pretentiöst och fånigt. Inget kan dock mäta sig med hur vidrigt det är med barnkör i en låt. Det är helt oförståeligt att någon någonsin tyckt att det skulle låta bra.

You can't always get what you want av The Rolling Stones inleds med en gosskör som sjunger refrängen. Varför? Mick och Keith, kan ni svara på det? Kören förstör nästan melodin och man måste helt glömma bort barnens inledande låtslakt för att kunna gilla refrängen när den väl kommer på riktigt. Lyckligtvis kan man börja lyssna på låten 50 sekunder in och undvika ungarna. Låten blir ofantligt mycket mer njutbar så.

Hard knock life med Jay-Z är kanske inte en låt jag överhuvudtaget skulle lägga på minnet i vanliga fall, men barnrefrängen förvandlar låten från ointressant till fruktansvärd. I musikalen Annie därifrån refrängen samplats så funkar säkert barnens sång, men till ett hiphop-beat och inramat av Jay-Z släpiga rappande så blir den bara plågsam. Det låter fruktansvärt illa och det blir putslustigt, något man bara måste vända sig mot.

Jag har aldrig gillat Kent och allra mest olyssningsbar är Dom som försvann. En stor del av låten sjungs av barn. Man får kalla kårar, så illa är det. Jocke Bergs nasala stämma har aldrig varit mer efterlängtad än när de där vidriga kidsen skrålar, trots att jag i vanliga fall mest bara blir trött på hans jävla gnäll.

Jag har hört folk säga att barnrefrängen i Pink Floyds Another brick in the wall - Part II faktiskt är bra men jag håller inte med. Att låten är en del i en rockopera och att barnens närvaro är motiverad av handlingen räcker inte för mig, det är bara pretentiöst och illaljudande. Den inledande refrängen som David Gilmour (eller är det Waters kanske?) sjunger låter mycket bättre i mina öron.

Jag skulle kunna ge fortsätta men jag känner nu att jag måste kurera mig efter att lyssnat på Kentlåten. Fy helvetes jävlar.

Kylskåpet

Jag hatar mitt kylskåp som kukat ur och håller en temperatur på tropiska 18 grader. Det tvingar mig att leva på halvfabrikat som om vore jag en Röda Prince-morsa i Bagarmossen. Jag hatar Röda Prince. De känns som små knubbiga grova danska arbetarfingrar. Kylskåpet står där vitt och brett. En hotfull främling i mitt kök. En katatonisk patient. En portal i ett poltergeisthus. En obrukbar robot ratad av Jawas. En HAL som sakta gör mig galen. Riddar Blåskäggs förbjudna dörr.

Ett nytt kostar inte skitmycket pengar, men vem kan sitta hemma och vänta mellan 7 och 17 en arbetsdag på en gubbe med pirra? Jag orkar inte vänta på svininfluensan för att få njuta av kall klimpfri mjölk. Jag hatar vaga leveransbesked. Idag hittade jag en firma som kan leverera ett nytt kylskåp på kvällen. Då behöver jag bara sitta hemma och sura mellan 17 och 21. I kylen ruttnar maten sakta och de bananflugor som lyckats ta sig in firar all-inclusive semester i ett tempererat paradis. Jag vågar inte öppna kylskåpet längre. Kyskåpet har blivit rum 237.

Ha ha...ha?

Det finns TV-komdier som ibland envisas med att lägga undan komedin ett slag för att bli lite seriösa, lite allvarliga, lite på riktigt. Mitt i allt det galna och lustiga så tar man tillfället i akt att förmedla något viktigt eller känslosamt. Kontrasten mot den sedvanliga komedin ska bidra till att göra dessa tillfällen desto mer träffande och betydelsefulla. Jag tror att det är tanken i alla fall, själv tycker jag bara att det är plågsamt.

Vänner var för det mesta en bra serie som ibland frångick det intellektuellt humoristiska och fokuserade på det känslomässiga och romantiska. När det visades en gammal hemvideo som på ett förödmjukande sätt gjorde det uppenbart precis hur förtjust Ross varit i Rachel ända sedan skoltiden, så var det synd om Ross på riktigt. Den fiktiva studiopubliken kippade efter andan och jublade när Rachel kysste Ross i scenens katarsis. I mina ögon så var det mest fånigt och ett avsteg från den komiska värld som serien i övrigt rörde sig i. Ett inte särskilt lyckat avsteg.

En av de värsta serierna i det här avseendet är Scrubs. Alltför ofta så frångås det absurda och tokiga som den serien excellerar i, och istället försöka den leverera något viktigt om känslor, relationer eller livet självt. Det är inte att den försöker göra det som jag vänder mig mot (inte i första hand i alla fall), utan sättet den gör det på. Det kan röra sig om att JD vill förklara för Dr Cox precis varför han se upp till honom; att Elliot berättar för Carla att saker hon säger kan vara sårande eller att Turk känner sig sviken av JD. Allt det här händer ofta i serien, men när det är på riktigt så sägs replikerna med en låg stämma och allvarlig blick, en halvviskning. Det är pretentiöst och hemskt.

Det finns ytterst få TV-serier som klarar av att gå utanför sin genre utan att snubbla. Musikalavsnitt i äventyrsserier är ett annat exempel, eller när en nutida serie helt plötsligt utspelar sig på 60-talet under ett avsnitt. Det är kanske beundransvärt att söka sig utanför kända vatten, men när det kommer till TV-serier så faller det i princip alltid platt.

Larmar och gör sig till

En kväll med kräftans vänkrets. Jag anländer försenad, men med champagne, till vänner i söderförort. De står alla på balkongen och vinkar när jag kommer strosande på gatan. "Vi sitter fast härinne!", ropar de. "Det ligger en man utanför dörren och den går inte att öppna." Jag pilar uppför trapporna och utanför deras dörr ligger mycket riktigt en till synes livlös man. Självklart har värdparet ringt 112, men istället för att skicka en ambulans vill de först få reda på om mannen andas eller inte. Inte helt lätt att avgöra genom titthålet kan man tycka, men när hans ena fot ryckte till litegrann tolkade larmkvinnan det som att andningsapparaten var intakt. Sist jag kollade andas man med lungorna, inte fötterna, men jag är förstås inte läkare. Medvetslös var han i vilket fall. Jag lyckades skaka liv i honom och när han lyfte på huvudet så rann blodet från ett otäckt jack i pannan. Han hade kissat på sig och pratade osammanhängande, men eftersom han hade ett paket röda prince mjukpack i bröstfickan, antog jag att han hade problem med spriten. Jag tog över luren och pratade med larmkvinnan. Jag berättade att han blödde kraftigt, sluddrade och vinglade, men hon ville först att jag skulle fråga honom om han ville ha hjälp eller inte innan hon skickade en bil. Och det ville han förstås inte, när han väl förstod vad jag sa. Och sys ville han inte heller. Han skulle mycket väl kunna haft en inre blödning i hjärnan som sakta men säkert skulle ta kål på honom, men det brydde sig larmkvinnan inte om. "Vill han inte ha hjälp så får han ingen hjälp". Att han behövde hjälp spelade tydligen ingen som helst roll. Istället fick hon mig att lova att titta till honom lite senare, för att se att han fortfarande levde. Och det gjorde vi också, jag och värdinnan. Med oss hade vi hans krossade glasögon vi hittade vid blodpölen. Det tog en bra stund innan han öppnade dörren och valde då att göra det med en alldeles för kort t-shirt på sig och ingenting mer. Blodet hade han lyckats smeta runt i hela ansiktet till en stelnad skräckmask. Och situationen blev inte mindre absurd för att vi hade kräfthattar på oss. En annan av gästerna på middagen hade råkat bryta nacken på en studsmatta tidigare i somras. Ganska allvarligt kan man tycka. Men när de då ringde en ambulans fick de rådet att vänta en timme och se om det fortfarande gjorde ont. Så inte ens om man vill ha hjälp är det säkert att man får den. Nu börjar det här kännas som ett av de där rättshaveristbreven som då och då dimper ner i brevlådan, skrivna från kant till kant seriemördar-style. Men när man tagit sitt medmänskliga ansvar, gjort det man kunnat och ringt efter hjälp. Då tycker jag att samhället ska ta vid utan att ställa en massa jävla dumma frågor.

Månadens anställda

Jag inser att jag borde undvika köer. Det vill ju alla förstås, men min irritation som ibland uppstår blir så stor att det omöjligen kan vara hälsosamt. Såsom idag. Min närmaste mataffär benämns ofta som Sveriges dyraste och den är dessutom ganska dålig. Således undviker jag den i så stor utsträckning som möjligt, men den är så nära att det är praktiskt att göra enstaka och små inköp där, och så tänkte jag när jag ville ha lite Brämhults och smet in på affären. Med en Ananas/Apelsin i handen ställde jag mig i kön till den enda öppna kassan. Det var inte alltför många före i kön men kassörskan (som kanske ser ut att heta Frida. Nåt på F är det säkert) var väldigt pratsam och hade inte bemästrat konsten att prata och slå in varor samtidigt. Först snackade hon med sina kollegor mellan två kunder vilket fördröjde kön. Störigt, men sen blev det värre. Nästa kund på tur var uppenbarligen nån Frida känner och inte sett på ett tag så hon började prata om det med honom.

-MEN! Dig har man inte sett på länge, har du varit bortrest?

Det blev inte uthärdligare av att hon låter dummare än tåget. Dummare än dressinen till och med.

-Japp, jag har varit bortrest i fyra veckor. Skönt.

-Jaha, var var ni då?

-Turkiet. Sol och bad. Skönt.

Fridas obefintliga simultanförmåga gjorde att kundens varor mest bara låg kvar på bandet men han verkade bry sig om det lika lite som hon. Vi övriga i kön fann det hela besvärligt, dock.

-Jaha, hur många grader var det där då?

-36.

-Mäh guuud. Jag var på Grekland...i Grekland för några veckor sen och då var det 25. Det är ju ändå rätt stor skillnad mellan 25 och 36.

Vid det här laget började det muttras i kön och jag hörde tydligt killen bakom ilsket väsa "Men kom igen..."

Korkade Frida och hennes jobbiga kund utbytte ytterligare lite semestergemytligheter innan hon äntligen blev klar med hans kanske 6 varor.

-Det blir 190 kronor.

-190? Det var billigt! Har ni sänkt priserna under sommaren?

-Ja det står ju på skyltarna att vi sänker priserna men jag vet inte det...

Vad säger man...? Kunden fumlade lite med kortet och försökte slå in koden medan de pratade, men hans simultankapacitet var knappast bättre än hennes.

-Slog du in alla siffrorna?

-Kanske inte. Kan du inte dra det ändå? Haha.

-Nä, det kan jag inte. Även om jag skulle vilja, hahaha.

Rena rama snabbköpstortyren.

Han slog in några siffror till och började packa ner de sex varorna i en kasse.

-Fel kod.

-Va?

-Det står fel kod... Du får slå in den igen.

-Jaha... Vilket kort var det jag använde? Var det Visa...?

Han började gräva i plånboken efter kortet, trots att hon inte bett honom att dra det igen. Efter ett ögonblick fick han inspiration och knappade in koden.

-Så, nu var det rätt. Vill du ha kvitto?

-Nä. Eller jo förresten, man kan ju inte lita på er. Haha.

-Haha.

När det äntligen var min tur att betala de tjugonio kronorna för min juice så pallade jag inte att titta på hennes korkade, finniga anlete och jag skakade bara sakta på mitt nedsänkta huvud när jag fick frågan om kvittot. Jag måste sluta gå dit, det kommer att ta kål på mig annars.

Öppettider

Ett planerat kafébesök efter jobbet fick byta destination två gånger då de kaféer som först var på tapeten stängde kl 18 och jag och min medfikare ville sitta mer än en kvart. Nu är det väl lite självcentrerat att kräva att allt och alla ska vara öppna och tillgängliga när det som bäst passar mig, men är det inte rimligt att tro att kundtillströmningen skulle öka lite efter kontorstid och att dessa ställen därför kunde ha öppet ett tag till? Än mer opraktiskt är det med paketet som jag måste hämta ut på Posten (ett av få sådana kontor som fortfarande finns kvar). I förra veckan hade de öppet vardagar kl 9-14. Huh? Vad är det för jäkla tider? Nu behagar de ha öppet från kl 8 ända till kl 18 vilket innebär att jag nog hinner hämta ut min prylar innan jag går till jobbet eller precis efter, om jag skyndar. Osmidigt är det i vilket fall.

Att butiker och dylikt (nästan) bara har öppet när de flesta jobbar har väl sina förklaringar, men det gör det hela inte desto mindre besvärligt. Jag har svårt att se att t ex en cykelaffär har särskilt många kunder kl 10 på morgonen så det känns rätt bortkastat att de är öppna då. Det är jobbigt både för expediter och kunder om alla ska stresshandla mellan kl fem och sex varje kväll (eller på lördagar). Borde det inte gå att lösa på bättre vis?

Forum för fårskallar

Idioterna hopar sig på de mest märkliga forum på nätet. På Betapet, som är en nätversion av Alfapet (eller egentligen Scrabbles, om man ska vara petnoga) diskuterar medlemmarna allt annat bokstäver. Där finner man istället forumtrådar som: "Innekatt till utekatt - går det?", "Världens största pyramid i Bosnien?", "Low carb har gjort mitt liv till himmelriket" och "Var hittar man billig metallicfärg?". Det måste väl ändå finnas sajter för crazy cat ladies, konspirationsteoretiker, kolhydratsfobiker och miniatyrfreaks där de lättare kan få svar på sina idiotiska frågor. Sen finns de ju också de patetiska enslingar som startar kontaktsökande trådar som: "Någon här som har magbråck?" och "Vilken är din ost?". Jag riktigt hör bröllopsklockorna ringa!

På forumen på skitsajten Familjeliv debatteras det friskt. "Skulle du stadga dig med en färgad?", undrar medlemmen Grön Banan, och lägger till: "Om nej; skulle det va skillnad om personen va kristen? Hade EN svensk förälder? Var adopterad? Motivera." 713 svar! Och nästan ingen av dem verkar tycka att Grön Banan är en idiot. Här finns också intressanta frågor som "Bor du i Ljusdal och har djur?", "Den eviga frågan: Storlek på vinteroverall?" och (Yoda kunde inte sagt det bättre själv) "Vad kan man ha med när man tältar att äta?". Några går längre än att bara, som fucking jävla Malin Berghagen, tro på den Andra Sidan. Nä, nu är det den Tredje Sidan som gäller. Men det är en sida jag inte orkar läsa i alla fall.

Här smyger också en av de största idioterna jag stött på; den självutnämnde livsforskaren Snilleblixten. Han skriver följande inlägg:
Ateister, ponera en hjärntransplantation...vem dör, vem överlever?

Läs även hans blogg på Snilleblixten.

Så. Jävla. Tokig.

Skratta Pajazzo!

Alltså ståuppare... Jag minns när svensk humor gick hand i hand med den svenska visskatten när Margareta Kjellberg (frid vare hennes minne) och republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg drog sina mysporriga vitsar i Har du hört den förut?. Eller när Jejja Sundström stod på alla fyra i Gäster med gester. (Ännu en vissångerska. En slump? Ja, jag tror faktiskt det). Jag minns när fylla fick folket att flabba; det packade trollet Rulle och hans ofta rasistiska livsvisdomar, med de danska bagarna Preben & Preben och deras förrymda julskinka samt förstås Berras och Robbans jakt på Peppes Bodega i Sällskapsresan – meriter som gav Sven Melander jobbet som nöjeschef på SVT. Eftersom alkoholism är så jävla roligt ju. Jag minns de där jävla Galenskaparna och After Shave som under en alldeles för lång tid helt okontrollerat fick sprida sin studentikosa skithumor i rutan. Nils Poppe var en stilig karl i sin ungdom och definitivt roligare än Åsa-Nisse, men brinna i helvetet hoppas jag att han gör för att han, i och med sin död, gav den där räliga Eva Rydberg en nytändning i karriären och en tillflykt på Fredriksbergsteatern.

Sen kom det allra allra värsta. De svenska ståupparna. USA hade Lenny Bruce, Joan Rivers och Richard Pryor. Vi hade Adde Malmberg. Jag kan gå med på att de första försöken med Släng dig i brunnen ändå bjöd på viss talang. Ulla Skoog gick an. Lenny Norman balanserade på gränsen. Babben var fortfarande fet och lite kul. Till och med Jonas Gardell var uthärdlig, utan Kim hedås. Men till skillnad från svensk rap visade sig ståuppen vara en konstform som stod sig. Nya oförmågor fick möjligheter de inte borde och började tjäna pengar på konferenshotell runt om i landet. Och de fick ett forum på bästa sändningstid i Stockholm Live. Özz Nûjen, som dessutom lyckades förstöra Morgonpasset. Jakob Öqvist med sin Bert Karlsson-mun. Och Ann Westin, som bara skämtar om hur fet och ful hon är. Gråter hon kanske clownens gråt på insidan? Jag lyssnar hellre på Arne Hegerfors och Björn Skifs dåliga ordvitsar i Kryzz, än lyssnar på en komiker som tycker att "man kan skämta om allt". Varför skämtar de inte om allt då? Varför är det aldrig roligt?

Det pinsamma försöket att införa "roasting" på bästa sändningstid slutade i katastrof – en långsam sådan eftersom talanglöse Thomas Järvheden fick fortsätta trakassera b-kändisar vecka efter vecka, trots vikande tittarsiffror och kritikersågningar. Gudrun Schyman ställde av någon outgrundlig anledning upp, och satt bara och log lite snett medan den s k komikereliten skämtade om hennes alkoholism och att hon hade kissat på en biograf. Schyman gjorde ner dom fullständigt när det var hennes tur att replikera, och komikernas nervösa flin bleknade faktiskt avsevärt inför hennes iskalla retorik. Det var i och för sig humor på hög nivå.

Kanske är det med komiker som med chefer, statsministrar och väktare. De som verkligen vill vara det passar oftast inte för jobbet.

Är det nåt bra på tvåan?

På QX annonserar AC3 Comfort med en banner med den enkla frågan: "Analklåda?". Deras marknadsavdelning har verkligen tänkt till.

Parasite lost

Eftersom min semester var hyfsat perfekt har jag haft vissa svårigheter att uppbåda några hatiska känslor. Jag hatar visserligen att jag alltid drabbas av jävla parasiter och skit på mina resor. I Miami för några år sedan blev jag biten av en spindel, vilket är nog så äckligt, men fick nån vecka senare kraftiga humörsvängningar, en märklig förkylning och upptäckte sent omsider en stor röd cirkel runt mitt bett mitt på magen. Borelia. En annan gång drabbades jag av körtelfeber och trodde på riktigt att jag skulle dö. Med matsmältningsapparaten söndertrasad av överdoserad treo fick jag spruta in vatten och nyponsoppa med en slang direkt ner i matstrupen eftersom halsen var så svullen att jag varken kunde prata eller äta. Som om detta inte vore nog hade jag strax innan körtelfebern drabbats av en märklig hudsjukdom. Stora blemmor uppträdde överallt på kroppen och spred sig med oroväckande fart. De kliade hundra gånger värre än myggbett och efter ett tag bildades en läskig sårskorpa på utslagen. På vårdcentralen skakade läkaren på huvudet och kallade in alla de andra läkarna plus några läkarstudenter som borde bevittna detta medicinska mysterium. Jag fick ligga naken och rädd på en brits, medan folk stod i kö för att få en glimt av freaket. Kardemummasumman blev att det var en okänd, men kronisk och degenererande sjukdom som krävde en specialist med ett halvårs väntetid. Jag fick gå hem med remiss och självmordstankar. Och sen fick jag alltså körtelfeber. Det enda som hjälpte mot den ständiga febern var iskalla karbad. Men det enda som hjälpte mot de växande utslagen var skållhett vatten. Allt kändes som ett straff ur den grekiska mytologin. När jag låg i badkaret och växlade temperaturer mot mina båda åkommor råkade jag tanklöst pilla bort en av de där sårskorporna. Och plötsligt vecklade skorpan ut små ben. Jag insåg att hela min kropp var full av små små krabbliknande djur. Skabb! På ett sätt en lättnad eftersom det är lätt att bota. Och hade jag inte redan varit groggy av nästan 40 graders feber kanske chocken hade blivit så stor att jag kvävts av mina egna spyor, i en hals som knappt klarade av att dra ner lite luft i lungorna. Hela natten låg jag vaken med vetskapen om att små djur kröp runt under huden på mig och la ägg, tills jag på morgonen stapplade iväg till apoteket för att köpa Tetunex – en receptfri medicin som vanligtvis används mot flatlöss. Därefter fick jag ligga insmord i ett dygn utan att kunna duscha vare sig varmt eller kallt. Och de 24 timmarna kan mycket väl vara det värsta jag någonsin varit med om. Nån vecka, och åtta kilo senare, hade febern gett med sig och jag var skabbfri och inte längre ett freak. På den här semestern drabbades jag inte av svininfluensan som alla andra, utan av svinkoppor. En ganska äcklig sjukdom som vanligtvis drabbar barn. Ett litet raksår på hakan förvandlades i Bangkok, världens luftfuktigaste stad och en av världens mest förorenade, till stora fuktiga variga bölder som växte för varje dag. Först vaar jag helt säker på att jag fått spetälska eller syfilis. Förra gången jag var i Thailand fick jag en märklig allergichock av den blå färgen på en Tuk-tuk. Stora blemmor som växte framför ögonen på en till små kontinenter på armarna. Den gången kopplade jag till nån sorts kemisk krigsföring och räknade med att vara död innan solnedgången. En snabb insmorning med kortisonsalva klarade dock biffen. Denna gång räckte det med antibiotikakräm och en penicillinkur så försvann den köttätande bakterien efter några dagar. Under tiden kunde jag lugnt skyla mig med en moderiktig ansiktsmask som alla andra hypokondriska turister. Och när kopporna äntligen lagt sig kunde jag istället koncentrera mig på de mystiska bett jag hade på benen och det faktum att jag vaknade vid trerycket varje natt med outhärdlig klåda. Självklart hade jag drabbats av vägglöss. Och självklart även ytterligare en allergisk reaktion. Jag fick efter många om och men byta hotellrum till ett lusfritt dito, men där hade jag istället av en liten kackerlacka som förmodligen följde med mig hem i resväskan. Och förmodligen var havande.

Men det jag stör mig på mest just nu är ändå menyn på restaurangen Göteborg i Hammarby Sjöstad, där de på ett ställe skrivit scharlottenlök. Vad fan är det frågan om egentligen???

Transatlantiskt hat III (fast tvärtom): Kapsyler

Att man stör sig på saker som är annorlunda och lite sämre utomlands är vanligt, men ofta så inträffar också det omvända; man blir varse om hur värdelös en sak är hemma när man får uppleva en mycket bättre lösning i ett annat land. I USA är de flesta öl- och läskflaskor i glas försedda med gängor så att man lätt bara kan skruva av kapsylen. I Sverige finns det ytterst få flaskor som är så (Miller Genuine Draft på Systembolaget är ett undantag) vilket innebär att man oftast måste ta till en kapsylöppnare (eller annat tillhygge) för att komma åt sin dryck. Att man behöver ett verktyg för att öppna något som konsumeras direkt ur förpackningen är bortom dumt. Hur skulle det se ut om man behövde en sax för att öppna en Piggelin? Eller en mattskärare för att forcera en påse chips? En tving för att få äta sin Risifrutti? En rubank för att få upp en stimorolpåse? Eller (troligen det mest relevanta exemplet) en konservöppnare till ölburken? Det kan varken vara svårt eller dyrt att fixa gängor på glasflaskor så varför gör de inte det?

Tips: en väldigt vanlig modell på kapsylöppnare är den på bilden; en stansad plåtbit med en välvd sida och en kantig sida. De allra flesta verkar inte ha förstått att om vänder den välvda sidan mot handen vid kapsylöppning så slipper man få avtryck i fingrarna från den kantiga och obekväma sidan.

Transatlantiskt hat II: Betalt och sen mer betalt

Jag har aldrig riktigt förstått dricks. Man köper en vara och/eller tjänst för ett utsatt pris och sen betalar man lite extra för något svårdefinierat som rimligen borde ingå i priset. Varför ska man ge serveringspersonalen på en restaurang lite utöver det maten kostar? Är inte de anställda av restaurangen precis som kökspersonalen? Är det inte deras jobb att ta beställningar och bära ut maten? Man har ju inte riktigt valet att själv gå ut i köket och hämta det man ska ha så varför ska man betala extra för sevitörens/-trisens utförda arbete?

Ännu märkligare blir det i en bar. Bartendern tar beställningen och häller upp öl/vin/drink och levererar. Vad finns det för rimlig anledning att betala mer än vad det kostar? Hur trevlig hon/han än är så kan jag inte se att de gjort något som förtjänar en extra slant vid sidan av. Allra konstigast är det vid taxifärder; chauffören gör allt det som man betalar för, alltså kör en dit man ska. Inga andra har varit inblandade på nåt sätt. Exakt vad är det man dricksar för (om man nu gör det)? Att man inte blivit mördad?

Lyckligtvis är dricks i vanliga fall inget problem, då man hemma i Sverige aldrig egentligen måste dricksa. Det är väl kutym vid restaurangbesök men om man inte vill så kan man bara strunta i det. I USA är det dock annorlunda, här är det underförstått att man dricksar och gör det generöst. Allt under 15 % ses som ett hån, något som kan påtalas om det lämnas vad som uppfattas som för lite vid betalning. Det är just osäkerhetsmomentet som är det hemska; man förväntas ge mer än vad som står på notan bara för att det ska vara så. Okej om det står att vi lägger på si och så mycket för servicen, men att ge skenet av att det är frivilligt när det inte helt är det är fult beteende.

Att dricksen alltid ges på procentbasis är också det helt galet. Visst, ett stort sällskap med många rätter är besvärligare för serveringspersonalen än en ensam tjomme, och om det ska dricksas så finns det en logik i att det ena ger en större dricks än det andra. Men om en person beställer en burgare för $10 och någon annan vill ha en Surf & Turf för $30, är det då rimligt att tro att den sistnämnda får 3 gånger så bra service (eller vad man nu dricksar för) som den förstnämnda? Visst att maten är dyrare, men är det 3 gånger svårare att servera den för att den kostar mer? Självfallet inte.

Det är något barbariskt med dricks, det är som om personalen är livegen och lever på allmosor från kunderna. Det hör inte hemma i den civiliserade världen.

Transatlantiskt hat I: Toalettstolarna

De sociala, kulturella och praktiska olikheterna som man möter när man reser i världen kan vara lättare eller svårare att handskas med. En ständig källa till besvär är hur det aktuella resmålet har det med vattenklosetterna. Har man aldrig varit i USA så kan man tänka sig att toaletterna borde vara typ som hemma i Sverige. Varför inte, liksom? Vid en första anblick så ser de rätt lika ut, kanske lite lägre och (ibland, som på bilden) med en förkromad spolanordning som ser förhållandevis snygg och hi-tech ut. Lyfter man på locket så tror man dock att den är trasig för att vattennivån är på tok för hög. Halva stolen är fylld med vatten. Det ska vara så.

Nackdelarna med detta är flera och "ofräscht" skulle väl kunna sammanfatta de flesta. Även om jag hört teorier om att den lägre fallhöjd som det höga vattnet medger skulle minska risken för stänk så är det faktiskt precis tvärtom. Den stora pölen med ytan farligt nära kanten bäddar för ovälkommet stänk. Vidare; av någon anledning så tycker man i det här landet att avloppsrören inte behöver vara tjockare än typ en Mentostub. Detta får till följd att det blir stopp i toaletterna betydligt oftare än hemma. Toastopp är nog så besvärligt, men får man det i toalett där vattennivån redan är bara någon decimeter från kanten så är risken stor att vattnet (samt, ve och fasa, det man ämnade att spola ner) svämmar över vid försök till spolning. Fenomenalt dålig design. Lyckligtvis så är inte heltäckningsmatta på toaletten lika vanligt i USA som i t. ex. Storbritannien (även om jag har sett konstgräs), men ett toalettstolsutbrott är verkligen inget man vill vara med om ändå.

Kära USA, för fyra decennier sedan så lyckades ni skicka människor tur och retur till månen. Är det inte dags att ni lägger lite av den pionjärandan på att tillverka en vettig toastol? Eller bara plankar en från någon annan del av världen. Det är okej, vi kommer inte att stämma er.

Medpassagerare

Deras namn ska vara legio, för de är många. Idioter är aldrig så idiotiska som när de reser utomlands. På flyget ner till Bangkok var de förstås överrepresenterade. Där fanns ett gäng rödbrusiga män som var fulla redan vid incheckningen och nervöst homosocialt bullriga hela långa flygresan. De skulle vidare till någon svennekoloni på tsunamisidan, för där fanns det "riktigt fina tjejer". Jag bad till Buddha att de thailändska medpassagerarna inte hajade språket riktigt, för idioterna ville verkligen dela med sig av sina vidriga storfiskarhistorier till samtliga ombord, medan de mer och mer ansträngt leende flygvärdarna och -värdinnorna hämtade starköl efter starköl till dem. De tillhör den kategorin idioter som menar att prostitution är en naturlig och självklar del av den thailändska kulturen, och det är deras fel att varenda tuk tuk-kille och taxichaufför tar för givet att också jag vill köpa sex. Varje åktur måste jag inleda med att tacka nej till boy, girl och ladyboy. Eller ping pong show. Istället blir jag avsläppt långt ute i förorten hos nån skräddare som jättegärna vill sy upp äkta armanikostymer åt mig, med galet stora axelvaddar.

På planet fanns också ett par västsvenska snipiga solariebögar på väg till Pattaya för att posa på stranden med det alkoholiserade babyhullet nödtorftigt inknövlat i sina panos. Kanske hoppades de kunna rädda sitt sönderfistade förhållande genom att ta in en tredje, från tredje världen. (Jag fick också lära mig att asiater som har fräckheten att föredra andra asiater kallas för "sticky rice".) Och några av de ensamresande gubbarna ombord skulle jag säkert återse på Telephone Bar i Silom, med varsin liten Blanket vid sin sida i hopp om ett det happy ending deras äktenskap aldrig fick. Vigselring av, kukring på. Hello Soi Cowboy!

Några av dem var förmodligen ensamstående män från de norrländska skogarna i jakt på en undergiven hustru. Det kanske kan tyckas fördomsfullt å min sida, men när jag strosade runt i min barndomsby utanför Piteå i somras noterade jag plötsligt att thailändska flaggor numera vajade sida vid sida med den svenska, på åtminstone var tjugonde farstubro. Det kan kanske röra sig om äkta kärlek i några fall, men jag kunde ändå inte låta bli att tänka på chocken som måste drabbat några av kvinnorna, när den fule men framgångsrike affärsmannen visade sig vara ett socialt handikappat radhusmiffo och affärsrörelsen en grisfarm. Denna trend har dock lett till att vi numera har gott om bra thairestauranger däruppe och att man kan få tag på både pak choi och fisksås på Coop nere vid pappersbruket.

Några andra resenärer var flygpersonal från ett icke namngivet bolag, som var sura för att de inte blivit uppgraderade och tjattrade på om hur tröttsamt det blev i längden med alla thailändare som log och var artiga och trevliga hela tiden. Jag tror nästan att det var de som provocerade mig mest av alla. Om det var så att de var allergiska mot bra service skulle det i och för sig förklara ett och annat.

Sen hade vi förstås backpackers med kristet utseende, smutsigt yogahår och fransiga sandaler. Partysvennar som skulle dricka sprit i hink. Rika kineser i fantasifulla polyesterkreationer. Och så jag. Naturligtvis gick det inte att sova en blund på hela resan, men jag visste i alla fall att jag skulle få ut ett inlägg av det. För eftersom jag inte har något emot folk som försöker vara lite trevliga, lär jag inte hitta så mycket annat att hata här i Bangkok än andra turister.

Apoliva

Efter att ha bombarderats med den i några månader så har mitt ogillande för Apolivareklamen växt till ett regelrätt hat. Jag har märkt att det är många som inte gillar den, eller rättare sagt modellen som figurerar i reklamfilmen. Man kan till exempel ifrågasätta hur bra en i princip transparent fotomodell är för att marknadsföra hudvårdsprodukter, särskilt solskyddskrämer.

För mig är det äckliga i reklamen hur sångrösten fullkomligt skär sig med utseendet på tjejen. Rösten är på tok för ljus och modellen mimar till låten på ett besynnerligt sätt som ger en obehaglig effekt. Det är svårt att beskriva precis hur hemskt det är och allra värst är det när rösten sjunger ordet "kär". Det är jättehemskt. Det kryper i hela kroppen.

Crazy Cat Lady

Ur kontaktannonserna i söndagens DN:

"Händig, kreativ och rolig man, 45 år, sökes av kvinna, 54 år, för förtrolig vänskap och ev. mer. Du har kreativa idéer för att göra mitt hem roligt för en katt. Är mentalt tilltufsad och lite överviktig men kämpar"

Eller köp Crazy Cat Lady Action Figure här.

Spöken

Det var klassåterträff i Piteå i somras, för alla som gick ut nian för tjugo år sen. Beslutet att inte komma var sannerligen inte svårt att fatta; de allra flesta var idioter redan då (eventuellt mig själv inräknad) och jag tror inte att det fanns mycket utrymme till förbättring för merparten av dem. De av mina medsystrar och -bröder jag tycker om och respekterar har jag fortfaranade kontakt med, och det var förstås ingen slump att ingen av dem heller var särskilt hugade att närvara. Nu hade vår klass visserligen en jämförelsevis bra sammanhållning med bara två, och en kort period tre, mobboffer. Men sommarens event var alltså till för hela kommunens niondeklassare födda -73, inte bara för oss. Och även om den fantasifulla menyn lockade med fläskfile, potatisgratäng och brunsås (jag vill säga att det var en glassbåt till dessert, men jag minns förmodligen fel), till priset av en weekend i Nice, slängde jag den clip art-klottrade inbjudan i papperskorgen. För tio år sedan hade vi en återträff i egen regi, vi och vår parallellklass, på samma kursgård utanför min lilla lilla hemby där min syster gifte sig. Och för tio år sedan hade jag kanske ett större behov av att dyka upp mer framgångsrik, snyggare, rikare och smartare än någonsin, men framför allt än någon annan. Men efter att maten (en pastasallad avsedd att passa alla och därför passade ingen) var uppäten, brännbollsmatchen avklarad och bastun uppvärmd och klar, började märkliga saker att hända. Folk gled sakta men säkert tillbaka till sina gamla roller. De som var poppis då började tissla och tassla tillsammans i mindre grupper. De som avgudade dem då, avgudade dem nu. Den ensamma killen som ingen ville vara med för att han åt sina snorkusar, blev återigen ensam fast han numera inga kusar åt. Den störiga killen började störa. Den tysta tjejen tystnade. Och klassens clowner (vi var två), började vitsa som aldrig förr. Tio år gamla spöken hade smugit in över det daggvåta gräset och tog sina gamla kroppar i besittning. Och det fanns ingen som helst möjlighet att fly. Varför skulle någon vilja bevittna samma fasansfulla metamorfos tio år senare? Det är en hel tjugoåring mellan mig och de där personerna vi var. Det finns saker man aldrig kan få tillbaka – och det finns saker som aldrig någonsin kommer att förändras. I det sammanhanget väger en glassbåt hyfsat lätt.

Ny rulle

Det finns lite olika typer toalettpappershållare. En helt jävla värdelös (men trots det vanligt förekommande) variant är den med en löstagbar trärulle, med en liten metallpigg i vardera ände, som toalettrullen ska träs på. Funktionsmässigt är den okej (men inte mer), fram till att toarullen måste bytas. Här blir den enormt bristfälliga konstruktionen alltför uppenbar. Den stora boven i dramat är nog den fjäderförsedda överkåpan. Den måste hållas ur vägen under bytet vilket binder upp en hand hela tiden. Dessutom är kåpans kant (liksom alla andra kanter på hela konstruktionen) förhållandevis vass och skrapar lätt händerna.

När man med sin lediga hand lossar på trädelen från metallfästet är det alltför lätt att den glider ur den tomma papprullen. Värdo. När man sedan trätt på en ny pappersrulle så är det inte svårt, men likväl onödigt krångligt att pilla in metallpiggarna i de små hålen för att fästa den nya rullen i hållaren. Det är väl just det som är förhatligt; det onödiga krånglet. I princip alla andra varianter (såsom den väldigt simpla på bilden) är enklare och smidigare och fria från ovan beskrivna nackdelar. Varför finns då denna konstruktion?

Lattefarsan googlade sig själv

Apropå Pappa bakom en vagn
Lattefarsan håller med.

Elaka Ahrne

Marianne Ahrne var filmkonsulent 2003 till 2006 och hade alltså en avgörande roll för vilka svenska filmer som skulle få produktionsstöd. Eftersom Ahrne frivilligt samarbetat med skogstokiga särartsfeministen Rigmor Robèrt i diverse filmprojekt om manligt och kvinnligt fanns där redan gott om skäl till resonligt hat. Hon nekade även den senare enormt framgångsrika filmen Darling stöd efter att ha fått manuset i sin hand, med kommentaren:

"Jag känner inga människor som liknar dem i "Darling". Kanske beror det på att jag aldrig rört mig i de kretsar ni beskriver. Jag har aldrig idkat sällskapsliv, aldrig gått på krogen, på fester eller middagar, aldrig minglat. Jag tycker om att träffa människor som betyder något för mig en i taget - eller vara ensam."

Lyckligtvis hamnade hon i blåsväder efter den fadäsen, men man måste ju undra hur många manus som hamnat i papperskorgen för att asociala Ahrne inte kunnat relatera till huvudpersonerna. Men när man läser följande intervjusvar i härligt folkliga Filmkonst nr 92 droppar hakan i golvet som vargen i tecknade pärlor för vuxna.

"Det finns en skillnad på att vara manlig och kvinnlig regissör. Rollen som arbetsledare kan vara svår för vissa kvinnor. En bra manlig regissör blir älskad och respekterad av alla - älskad av de kvinnliga skådespelerskorna och respekterad av de manliga kollegerna. En bra kvinnlig regissör kan bli lika respekterad som en manlig men blir sällan älskad - i så fall av lesbiska kvinnor vilket ju är helt ointressant om man inte är det själv. En filminspelning är en sluten värld - erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara. Men den kvinnliga arbetsledaren/regissören blir averotiserad. Det kan ibland vara svårt att ta."

Och därför gav Marianne 98 % av sina nästan 50 miljoner till manliga filmare. Därför har Marianne rekordet i snedfördelning på SFI. Därför ska hon brytas av och slängas i Valkömman!

Livet i Ullared

Efter att ha hulkat framför Shabby Chic-bloggar och Scrapbooking-sajter kände jag mig äntligen mogen att googla ordet "mammablogg". Tydligen har det nyligen hållits en mammablogg-gala där priser i olika kategorier delats ut, så det fanns gott om vidriga länkar att utforska.

Jag vill öppna mina vener redan efter att bara snabbt ögnat igenom bloggen Glamourmamman - om livet mellan falukorv och champagne där yogafreaket Nina Carlsson berättar om mysfredagar (hon rekommenderar filmen "Gustaf" som hon tycker är "en rätt kul film även för vuxna"), tjejmiddagar (med väninnor hon naturligtvis kallar för "partypinglorna"), PMS-problem och vardagslyx (doftljus och smågodis).

Men det allra allra värsta är champagnen i Ninas liv. Glamouren. För det Nina kallar glamour är att hasa av sig myskläderna och slinka in i något raffigt från Gina Tricot, möta upp tjejorna och gå på Rhapsody of Rock. Jag upphör aldrig att förvånas över att kvinnor som Nina finns på riktigt. Hur många är dom? Finns dom alltså inte bara i Ullared?

Återförslutningsbar, my ass

Fler och fler livsmedel har börjat använda sig av förpackningar som benämner sig återförslutningsbara. De tycker sig få denna egenskap medelst en smal tejpbit som ska för hindra att förpackningen går upp efter att man öppnat den. Jag har sett denna lösning på kaffepaket, smörgåsskink- och ostförpackningar, och den finns säkert på fler varor. På ingen av dem fungerar det för fem öre.

Tejpbiten på kaffepaketen blir efter första användningen täckt av kaffepulver och således helt obrukbar. På skinkförpackningen blir tejpen och förpackningen med ens alltför flottiga för att möjliggöra någon som helst vidhäftningsförmåga. Osten lider av samma problem, plus att kondensen försvårar det hela ytterligare. Inte en endaste återförslutning får man uppleva.

Det otroliga i sammanhanget är att trots att tejpbiten är helt värdelös och att man på en gång märker att den inte fyller någon funktion alls så dyker det upp alltfler förpackningar med den här lösningen. Det antyder att det inte finns någon som testar det hela innan de släpper ut skiten på marknaden, utan de bara tutar och kör och förutsätter att allt är som det ska vara. Man får hoppas att de bryr sig om innehållet en aning mer än omslaget så att man inte får glasbitar i sin Flygande Jakob. Eller nåt.

Och så växeln

Tidigare idag så köpte jag lite saker på lokala närköpet/posten. Det blev 67 kr. Myntlös som jag var betalade jag med endast en hundring. I retur fick jag först en tjuga som hon i kassan la på tvären i min utsträckta hand. Sedan dumpades en tia och tre enkronor (inte sex femtioöringar, gudskelov) på tjugan. Jag hade alltså en sedel med fyra mynt ovanpå i högerhanden. Vafan ska man göra i det läget? Är tanken att man ska rycka ut tjugan från under mynten som i det där gamla bordsduktricket, fast med tänderna? Står man med plånboken i andra handen så blir man halvt handikappad av att tvingas balansera mynten på den i sammanhanget hala sedeln. Tippar man handen det minsta så får man jaga mynt över hela butiksgolvet. Det enklaste är att bara knyckla ihop sedeln om mynten och brotta ner det hela i plånkan. Varken praktiskt eller snyggt. Varför gör vissa kassörer/-skor på det här viset? Det är helt idiotiskt.

Svensk Mobiltjänst

En måndag för några veckor sen ringde en glad skåning mig på mobilen. Han frågade hur läget var, påtalade att det var jobbigt att det var måndag, skämtade och stojade som om vi var gamla vänner trots att vi aldrig snackat förut. Jag hörde på en sekund att han ville sälja nåt som jag inte alls var intresserad av. Snubben hette nåt säljigt som jag inte la på minnet (men det kan mycket väl ha varit den extremt anonyma personen här på bilden) och han ringde från Svensk Mobiltjänst. Han ville veta vilken mobiloperatör jag hade. Jag svarade med att säga att jag är väldigt nöjd med mitt abonnemang och inte alls intresserad av att byta om det var det han var ute efter. Jag har märkt att om jag är så tydlig som möjligt mot telefonsäljare med mitt ointresse så brukar samtalet avslutas relativt fort. Jag vill inte ödsla tid och säljaren vill inte ödsla tid, så att bara lägga på vinner alla på, inte sant? Min tydlighet bet inte kan meddelas.

"Vad betalar du i månaden? Vill du sänka sina kostnader?" var hans respons på att min kategoriska ovilja att diskutera abonnemanget. Suck, hur tydlig måste jag vara egentligen? Jag sa att jag har väldigt låga mobilkostnader och upprepade min ovilja att ändra på någonting. Snubben i andra änden suckade. Sen frågade han om jag var intresserad av mobilt internet istället. Men kom igen. Jag konstaterade tydligt, hövligt och bestämt att jag inte har någon som helst användning för mobilt internet. Då blev idioten sur och sa "Nähä" och la på. WTF? Det var han som ringde mig och ville kränga skit som jag inte ville ha. Om nån skulle bli sur så var det väl jag.

Två dagar senare ringde det igen från ett okänt nummer och när jag svarade så var det en skåning från Svensk Mobiltjänst. Jag kan inte svära på att det var samma jöns men jag tror verkligen det. Så fort han sagt varifrån han ringde så avbröt jag och sa att jag pratat med honom eller en kollega till honom bara 2 dagar tidigare och att jag tyckte att jag var väldigt tydlig med att jag inte var alls intresserade av deras tjänster och produkter. Han menade på att det inte var han som ringt och att de skulle uppdatera sina papper och så avslutades samtalet betydligt snabbare än vad jag väntat, skönt nog. Det hastiga andra samtalet vägde dock inte upp det irriterande första. Ringer de igen så är ett "Nej!" allt de får följt av ett "klick".

Fotnot: "Etablerat 1956". Really?

This is what we call the tunnelbana

På tunnelbanetågen finns elektroniska skyltar som visar vilken hållplats som tåget anländer. De ackompanjeras av en kvinnlig röst som på tydlig svenska säger det som står på skyltarna. Efter det kommer en manlig röst som på tydlig engelska säger "Next stop" och sedan namnet på hållplatsen på perfekt svenska. Denna röst är så ofantligt ogenomtänkt att man blir snurrig. Säg att man som turist ska till Rådmansgatan. Är det så att man är fullständigt clueless när man hör "Nästa hållplats: Rådmansgatan", men helt plötsligt blir upplyst när man får höra "Next stop: Rådmansgatan"? När den kvinnliga rösten pratar om Rådmansgatan så tror jag faktiskt att man fattar vad som åsyftas även om man inte förstår ordet "hållplats".

De allra flesta hållplatserna har ganska oöversättliga namn (fast inte om man får tro bilden ovan), men ett par, som t. ex. T-Centralen och Gamla Stan, skulle faktiskt kunna översättas till gagn för de som inte förstår svenska. Just dessa två hållplatser har nog dessutom en större andel turister än, säg, Duvbo. Likafullt så säger den manliga rösten "Next stop: Gamla Stan". Hur tänkte de egentligen? Vem tror de att de hjälper? Varför har de lagt tid på att spela in alla hållplatsnamn igen med den här tvåspråkiga snubben?

Vid flera hållplatser så får man information om vilka anslutningar man kan ta om man kliver av där. Kommer man till Slussen så får man både läsa och höra om tunnelbanelinjerna som man kan byta till, om bussar mot Nacka och Värmdö och om Saltsjöbanan. Den manliga rösten nöjer sig dock med att säga "Next stop: Slussen". Det är allt. Just information om anslutningar skulle kunna vara intressant för turister som inte känner till lokaltrafiken så väl, men denna information var tydligen för svår att översätta. Jag kan inte låta bli att undra vad icke-svenskspråkiga tänker när de får höra en lång harang om gudvetvad som efterföljs av ett koncist "Next stop: Slussen".

SL... Vad ska man säga?

Gitarrdåd

Det amerikanska poprockbandet The Knack är och kommer att förbli ihågkomna för en endaste låt; den yttersta lättrallade och minnesvärda My Sharona från 1979. Den har allt en hitlåt ska ha och mer därtill; ett hookigt gitarriff, en drivande vers med snygga stämmor, en busenkel refräng som sätter sig på hjärnan på en gång och ett medryckande "Woo!" på precis rätt ställe. Låten tuffar på i rasande tempo också och vid 2 minuter och 40 sekunder har de redan avverkat vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, dubbelrefräng. Låten borde vara slut typ här, eller? Nejdå, det är här allt bara blir fruktansvärt fel. Ett helt nytt gitarrsoloparti börjar och det är som att en helt annan låt påbörjas. Det tillför inget och finns bara till för att visa upp hur duktig gitarristen är. Och jösses, vad han får jobba! Det är snabbt och tekniskt och fortsätter i all oändlighet. Precis när man tror att det borde ta slut så får han ny inspiration och sticker iväg på ytterligare en gitarrhalsexkursion som heter duga. När man återigen hör slutet komma så drar bandet ut på partiet ytterligare, trots att alla lyssnare vid det här laget gått från att älska låten till att tycka att den är jobbig och poänglös. Inte förrän vid 4:17 så återvänder de till huvudriffet och en avslutande refräng. I över en och en halv minut har de alltså pysslat med en helt poänglös soloutflykt som ingen vill höra. En tredjedel av låten skulle alltså kunna kapas och den skulle bara bli bättre. Varför de försökt förstöra låten på det viset kommer jag aldrig att förstå, men då de aldrig lyckades upprepa framgångarna från debutplattan och denna singel så antar jag att de fått sitt straff.

My Sharona på Spotify.

Det finns inget starkare!

Den här idioten nöjer sig inte med att vara jordens största scrappare. Hon centrerar dessutom alla sina inlägg! En gång för länge sedan tradade jag min själv för en korg fylld med ost från Östermalmshallen. En dum gås på mitt dåvarande jobb skulle gifta sig, i Seglora kyrka no less, och bad allra ödmjukast om hjälp med bröllopsprogram och annat. Genast skred jag till verket, bläddrade fram några passande färger i Pantone-solfjädern, valde bland hundratals typsnitt, strök ömsint med fingertopparna över mina pappersprover och scannade in några gamla tapeter som jag ämnade basera ett både stilrent och hippt mönster på. Bara det tog säkert fem timmar. Hade jag haft för vana att ta betalt i ost, så... hade jag haft mycket ost. Men då kommer den här lilla blunddockan med en helt egen skiss. Med comic sans. Med clipart (rosor, hjärtan, champagneglas och gubbar som slår ihop klackarna i en festlig pose). Med pastellfärger. Och givetvis allting centrerat. Hon avböjde vänligt men enfaldigt mitt geniala utkast eftersom det inte riktigt kändes som dom. Nä, där hade hon i alla fall rätt. Hennes futtiga alster uttryckte nog i själva verket allt det som var henne, som var dom och som var det centrerade clipart-äktenskap hon skulle få uppleva, helt sans comic, och som förhoppningsvis är över sedan länge vid det här laget. Men förutom min värdighet stod även en ostkorg på spel, så jag drog mina skisser till papperskorgen och gick galet skrattande loss över tangenterna som fantomen på stora operan för att skapa mitt allra mest förvridna mästerstycke. Som bonus fick de också ett sånghäfte med låtar som "Kärleken" med Pugh Rogefeldt och "En kvinna och en man" med Niklas Strömstedt. Hon älskade den. Det sånghäftet kunde jag sedemera mer eller mindre återanvända till ett annat bröllop som en liten överraskning under middagen. För de initierade blev den en ironisk sångövning, för alla de andra blev det en gråtkavalkad. Och efter att ha lovat (utan att riktigt förstå varför) att aldrig berätta vem som gjort hennes fina program, sångblad och placeringskort, flög den lilla gåsen iväg till Seglora och till solen, våren och hela det vackra, vackra väntade livet, och jag satt ensam kvar med mina stinkande ostar och mina små jävla marmelaburkar. Jag lovade mig själv, där och då, att aldrig någonsin centrera något för en mejeriprodukt.

Men åter till the happy crappy scrapper: Ninas krumelurer och (konst)igheter.
krumelurkonst.blogspot.com

0,50 SEK

I september 2010 så slutar 50-öringen funka som betalning. Det innebär att vi kommer att dras med det där värdelösa kopparmyntet i över ett år till. Suck. Är det nån som gillar 50-öringen? Finns det nån som skulle ens plocka upp en tappad 50-öring? Såvitt jag vet så finns det inget man kan köpa för 50 öre, och ens om det gör det så har jag svårt att se att det skulle bli ramaskri ifall det istället kostade en krona. Det var många år sen 50-öringen var relevant och nuförtiden är den bara irriterande när man får den som växel. Allra värst är det när kassören har ont om enkronor och man får en hel näve halvkronor tillbaka. Vad tusan ska man göra med dem? Nedräkningen har börjat, nu är det exakt 15 månader tills otyget äntligen försvinner.

Arvika är också Sverige

Från hemsidan för Socialdemokraterna i Arvika:

"Många av diskussionerna handlade om de höga lönerna och det ringa inflytandet som många Arvikabor tycker att vi har i EU. Samtidigt tycker en del att vi måste rösta så att inte Sverigedemokraterna kommer med."

Bistro Bohème

Efter en tämligen medioker film så skulle kvällen förhöjas med hjälp av några öl. Vi beslutade oss för Bistro Bohème på Drottninggatan som har en väl tilltagen uteservering då det var en väldigt varm och behaglig kväll. När vi slagit oss ner kom en semibutter servitör till bordet och informerade oss om att uteserveringen bara var öppen till halv elva, efter det skulle vi vara tvungna att flytta in om ville fortsätta dricka. Han la fram det som om vi anlänt väldigt nära uteserveringens stängning, men vi hade ändå 45 minuter på oss. Det kändes lite onödigt att han välkomnade oss med en så negativ inställning men när vi fick våra halvliterssejdlar så la vi det bakom oss. Trodde vi.

Cirka fem minuter efter att ölen kommit in så anslöt ytterligare en vän till vårt sällskap. Samma servitör (som numera eskalerat till trekvartsbutter) kom fram till vårt bord. Den senast anlände skulle till att beställa men vår ack så vänliga servitör meddelade att det inte längre gick att beställa på uteserveringen. Man fick överhuvudtaget inte påbörja en öl på uteserveringen längre. Resten av oss hade knappt smuttat på våra glas så det stod redan 4 i princip fulla öl på bordet, men trots det så vägrades vi ytterligare betjäning. WTF? Den var en halvtimme kvar tills uteserveringen stängde och vi var fyra som hade mycket öl kvar. Vad hade varit faran med att få in en öl till? Ville herr Butter att stackars nr 5 skulle se på medan vi andra drack? Eller skulle han gå in och sätta sig själv i baren? Vad i helvete var tanken? Har Bistro Bohème en tävling om vem som kan behandla kunderna sämst? Oavsett hur vi vred och vände på det så kunde vi inte fatta. De av oss som eventuellt hade öl kvar kl 22:30 skulle ju ta med sig glasen in och fortsätta där. Varför kunde inte den sista av oss göra samma sak? Tror Bistro Bohème att det blir kaos på uteserveringen om folk får beställa fram till att de måste flytta in? Vad fan är grejen?

Prick halv elva kom servitören (som vid det här laget kunde klassificeras som full-blown butter) till vårt bord och informerade om att vi måste gå in. Fine. Äntligen skulle vår numera väldigt törstige vän få sin första öl och vi andra skulle ta en till. Vi började att beställa men vår kära servitör ville att vi skulle betala utenotan först. Men vafan!? Vi var samma gäng som på begäran förflyttade oss och som trots rätt taskig betjäning hade stannat kvar. För det belönades vi med en helt onödig fördröjning och ytterligare otrevligt bemötande. Den andra beställningen tog dessutom stört lång tid att få till. Vår minst sagt tveksamma inställning till servitören måste ha märkts för när vi väl fick våra öl så var det en yngre, trevligare, gladare (ja, en på alla vis bättre) person som serverade dem. Sorry Bistro B; too little, too late. Det här ska inte behöva påpekas, men behandlar man betalande kunder som om de mest är till besvär (när de verkligen inte är besvärliga) och anstränger man sig för att göra deras vistelse så osoft som möjligt så kommer dessa kunder inte att komma tillbaka. Inte jag i alla fall, jag tänker aldrig mer gå till Bistro Bohème.

Bränn, bränn, bränn!

Och jag som trodde att Shabby Chic var den stora fienden. Kanske hade pastellerna bländat mig eller den dammiga stanken från eternellerna fördunklat mitt sinne, men jag hade helt förträngt existensen av detta helvetiska påfund som fördummar de redan dumma: Scrapbooking. Nu äntligen ser jag blott alltför klart. Det här är koncentrerad ondska, i sin renaste form.

www.svenskscrapbooking.se/
Och fy helvete: www.magdas.se/

Nu är det krig i tomteskogen!
Fortsättning följer.

MySpace

Det är onekligen så att MySpace fyller ett antal funktioner. Som artist eller band är det ett värdefullt sätt att nå ut med sin musik; som musikkonsument är det ett fantastisk ställe att hitta ny musik och hålla koll på den musiken man gillar. Jag kan till och med ge exempel på folk som funnit kärleken på MySpace. Tanken bakom det hela kan man inte säga så mycket negativt om, men varför har sajten gjorts av nån som lärde sig webbdesign 1997, föll i en koma och direkt på uppvaknandet fick i uppdrag att snickra ihop MySpace?

Som de flesta stora communitysajter så kämpar Myspace för att dra in pengar på nåt sätt. Därför möts man av skitstor och blinkande bannerreklam både högst upp och ofta i en rejält tilltagen högermarginal. Att reklamen är ful kan man nog inte lasta MySpace för, men de har gjort allt annat så det ska gå i samma stil som reklamrutorna. Det blir ett rörigt, fult, irriterande och sällsynt svårnavigerat gränssnitt vars främsta uppgift är att förvirra. Man kan förstås själv designa sin egna MySpace-sida, men enligt initierade källor är det inte helt trivialt att få det som man vill. Trots det så är de flesta sidorna som designats av användare klart snyggare än det som MySpace själva producerar.

Det är svårt att ge en övergripande bild av problemen med MySpace då det det är omöjligt att övergripande bild av hur MySpace hänger ihop. Den helt fruktansvärda designen gör att jag undviker att vistas där så mycket det bara går. För en sajt som ska gå i bräschen för ett användardrivet internet så är MySpace märkligt användarovänligt. Det är som webbtortyr.

Computer says no.

Jag. Är. Inte. Rasmus. Jag. Är. En. Robot. Som. Ser. Ut. Som. Rasmus.

Krönleins

En högst spontan grillfest föranledde ett snabbköpsstopp för inhandlande av folköl. Kylen var nästan urplockad men det fanns några burkar kvar. Dels fanns Murphy's Stout vilket kändes som en riktig jackpot, dels fanns en anonym ekologisk tvåkommaåtta. Väl framme vid grillandet togs ölburkarna fram och VE OCH FASA! 2,8:an var en förbannad Krönleins. KRÖNLEINS! Krönleins är utan tvekan det vidrigaste ölet som finns. Om det nu är öl, det är faktiskt svårt att fastställa det på smaken. Tidigare har jag bara utsatts för klass III-varianten på fat, men jag kan intyga att den alkoholsvagare har precis samma vedervärdiga karaktär. Det är alltså meningen att det ska smaka så, hur oförståeligt är inte det?

När man tänder eld på gröna leksakssoldater i plast så avges en distinkt stank. Så smakar Krönleins. Sarumans favoritbrygd smakar säkerligen precis som Krönleins. I krigstid så skulle Krönleins förbjudas både som tortyrmetod och kemiskt stridsmedel. Det regnar Krönleins i en av de lägre kretsarna i helvetet. Hur tydlig kan jag bli? Drick aldrig Krönleins.

Livet - en öppen bok.

Saker händer i livet som man måste hantera. Uppbrott, avsked, skilsmässor och annat. Och i livet kan man hantera det som en vuxen människa, alltså med förnekande och/eller flykt. I den verkliga världen är det förhållandevis lätt att undvika varandra om man skulle vilja det. Man behöver inte ringa varandra. Man kan undvika vissa platser. Man kan hoppa över vissa sociala åtaganden där man oundvikligen skulle ha setts. Men det är förstås bara i den enkla verkligheten. På Facebook är det en helt annan femma. Plötsligt dyker den ena kommentaren efter den andra upp som avslöjar blott alltför mycket om vad som egentligen pågår i den andres liv. Ibland smygande subtilt, ibland provocerande uppenbart. Och kommentarer på det från alla möjliga håll. Man kan förstås välja att slippa se det. Men den sorts nyfikenhet som gränser till besatthet är en förrädisk kraft. Och visst skulle man kunna, om det verkligen krisade, diskret stänga av personen ifråga som vän helt och hållet. Men det kanske man inte vill. För kan man vara vänner i verkligheten om man inte är det på Facebook?

Det är nog svårt att hantera verkligheten, och så tar Facebook plötsligt allt till en helt ny nivå. "Facebook helps you connect and share with the people in your life."

Varför vill ingen ha mina pengar?

Att det ska vara så jävla svårt att bli av med sina pengar i det här landet! Åtminstone när man helt frivilligt vill skiljas från dem. Hur många har inte varit med om att man efter en härlig middag, med perfekt konversation, goda viner och oklanderlig service, med ens befinner sig i limbo. Så fort man fått in sitt kaffe på maten finns man inte längre till för personalen som plötsligt fått kollektiv whiplash och inte tycks klara av att vända huvudet åt ens bord. Hur mycket man än sträcker på halsen med ett beredvilligt leende på läpparna och fingrar färdiga att teckna en namnteckning i luften. Som vore man en frigjord Ayla som vägrat vika undan ländklädet när Broud gjorde det där tecknet vi alla innerst inne vet hur det ser ut.

Man syns inte. Finns inte. Och snart ska banne mig blodet flyta! Om det så bara är en kvart man får sitta och förödmjukas i total ignorans, så är det en kvart sorgligt förspilld. Konversationen avstannar. Alla spanar och grimaserar i förtvivlad jakt på en servitris. Och det finns ju definitivt ingen affärsmässig logik i detta. Ett bord på säg fyra sitter och tar upp platser som kunde ockuperas av nya hungriga och törstiga gäster. All eventuell dricks tickar stadigt bort för varje plågsam minut. Lusten att någon gång komma tillbaka på ytterligare en brakmiddag är snart förbytt i ett heligt löfte att resten av sin levnad smutskasta detta vidriga etablissemang. Sen när notan väl kommer börjar en ny period av outhärdlig väntan och det blir ytterligare några grader varmare i helvetet.

Men det är inte bara på restaurangerna folk tycks ha problem att ta emot mina pengar. I söndags gick jag på OnOff i Sickla för att köpa en digitalkamera jag gått och grunnat på. Och när jag för en gångs skull behöver hjälp, dyker inga lismande hårdsprayade försäljare upp. Istället måste jag ta en kölapp och vänta bland ett dussin miffon med mjukvarufel - och inte bara i sina datorer om jag säger så. Men det enda jag ville var att de skulle lura på mig en ännu dyrare kamera med ännu bättre optisk zoom och ännu fetare minneskort och kanske en helt onödig försäkring också + ett OnOff-kort med Mastercard och en kredit på 50.000 kronor, pre-approved. But no... Min köpkraft är tydligen lika mycket värd som ett kvartsamtal med en kärring som inte hittar ut på internet. Fixa en kö för idioterna med problem och en kö för idioterna med pengar. Och min kö ska gå fort. Av nån anledning valde jag att stå kvar med en farligt pulserande ven i tinningen, för jag ville verkligen ha min kamera. Och efter exakt 28 minuter dök en svettig syltmunk till säljare (som såg sådär skånsk ut de bara gör på OnOff) och lommade iväg för att hämta min kamera. En god stund senare dök han upp igen med ett generat flin, för just den kameran var förstås slut. De hade glömt att ta bort den ut skylten. Istället fick jag gå in på Siba alldeles bredvid där all personal kanske kom från Samhall, men snabbt och geschwint langade fram rätt kamera, 500 kronor billigare. Och när minneskortet jag skulle ha visade sig vara slut, fick jag ett dubbelt så bra för samma pris. Och en kryssning till Helsingfors (jag skämtar inte). Hela affären tog mindre än tio minuter. Men nu är det här inte en blogg ägnad åt kärlek, så vi lämnar Siba därhän tills vidare. (En fundering bara, varför skriver just såna butiker alltid ut sina kvitton på knattrande bläckstråleskrivare från Wargames?)

Ett sista exempel: Tele 2 hade ett hyfsat lockande erbjudande på mobilt bredband för nåt år sen. Och som socialdemokrat och trogen telia-kund ringde jag förstås genast upp min egen leverantör för att ta reda på vad de kunde erbjuda mig. Återigen: samma kö för support som försäljning. Oförlåtligt galet. Och jag hade plats femtioåtta i kön. Och de gör allt de kan för att det snart ska bli min tur. Eftersom jag på mitt sätt också är en idiot stannade jag kvar i kön, vilket telia förstås tjänade en liten slant på, tills jag äntligen kom fram. Jag sa mitt ärende och berättade om erbjudandet Tele 2 hade och undrade vad de hade som kunde matcha det. Borde det inte vara en drömsituation för en försäljare. Jag ringer ju själv upp och erbjuder dem mina pengar. Men nej, det korta svaret jag fick var: "Ingen aning. Kolla på hemsidan".

Jag vill ju bli av med mina pengar. Varför vill ingen ha dom?

Lokaltrafiken igen

Man kan säga både det ena och det andra om SL:s blå dragspelsbussar. Personligen stör jag mig mest på att buss nr 3 inte har en nattmotsvarighet. Vad är det, liksom? Bor man längs med treans rutt så har man inget behov av att ta sig hem nattetid, eller? Idiotiskt. Nåväl, åker man en blåbuss blir man snart varse om att ingen ergonom fanns i närheten när fordonet designades. Det är närapå omöjligt att hitta ett säte som inte är obekvämt. Nästan alla säten har på tok för lite benutrymme. Jag är inte jättelång på nåt sätt men ändå så slår jag i mina knän i sätet framför när jag klämmer mig ner i en av stolarna. Hur har de tänkt egentligen? För att få åka buss bekvämt så får man inte ha några ben. Puckat.

Åker man SL:s blå tunnelbanevagnar så möts man av ett omvänt problem. Visserligen så ryms man bättre i Lasse Åbergs hiskeligt 90-taliga säten, men om man står upp så märker man tydligt avsaknaden av något vettigt att hålla sig i. De gamla tunnelbanevagnarna hade en vertikal mittstång innanför dörrarna som det alltid var strid om. De nyare har i samma utrymme en horisontellt placerad stång som sitter nära taket. Problemet är att den stången sitter på tok för högt för att hålla i bekvämt. Jag är inte jättekort på nåt sätt, men för att hålla i takstången så måste måste jag sträcka på mig såpass att balansen rubbas av den onaturliga positionen. Hela vitsen med att hålla i sig försvinner. Man ska tydligen vara väldigt lång för att åka ståendes på t-banan. Så lång att man inte kommer in i vagnen utan att huka sig. Återigen, puckat.

SL:s något dualistiska förhållande till sina resenärer tydliggörs av skyltarna som finns på bakdörrarna på en del av deras bussar. Vad vill de? Egentligen?