Larmar och gör sig till

En kväll med kräftans vänkrets. Jag anländer försenad, men med champagne, till vänner i söderförort. De står alla på balkongen och vinkar när jag kommer strosande på gatan. "Vi sitter fast härinne!", ropar de. "Det ligger en man utanför dörren och den går inte att öppna." Jag pilar uppför trapporna och utanför deras dörr ligger mycket riktigt en till synes livlös man. Självklart har värdparet ringt 112, men istället för att skicka en ambulans vill de först få reda på om mannen andas eller inte. Inte helt lätt att avgöra genom titthålet kan man tycka, men när hans ena fot ryckte till litegrann tolkade larmkvinnan det som att andningsapparaten var intakt. Sist jag kollade andas man med lungorna, inte fötterna, men jag är förstås inte läkare. Medvetslös var han i vilket fall. Jag lyckades skaka liv i honom och när han lyfte på huvudet så rann blodet från ett otäckt jack i pannan. Han hade kissat på sig och pratade osammanhängande, men eftersom han hade ett paket röda prince mjukpack i bröstfickan, antog jag att han hade problem med spriten. Jag tog över luren och pratade med larmkvinnan. Jag berättade att han blödde kraftigt, sluddrade och vinglade, men hon ville först att jag skulle fråga honom om han ville ha hjälp eller inte innan hon skickade en bil. Och det ville han förstås inte, när han väl förstod vad jag sa. Och sys ville han inte heller. Han skulle mycket väl kunna haft en inre blödning i hjärnan som sakta men säkert skulle ta kål på honom, men det brydde sig larmkvinnan inte om. "Vill han inte ha hjälp så får han ingen hjälp". Att han behövde hjälp spelade tydligen ingen som helst roll. Istället fick hon mig att lova att titta till honom lite senare, för att se att han fortfarande levde. Och det gjorde vi också, jag och värdinnan. Med oss hade vi hans krossade glasögon vi hittade vid blodpölen. Det tog en bra stund innan han öppnade dörren och valde då att göra det med en alldeles för kort t-shirt på sig och ingenting mer. Blodet hade han lyckats smeta runt i hela ansiktet till en stelnad skräckmask. Och situationen blev inte mindre absurd för att vi hade kräfthattar på oss. En annan av gästerna på middagen hade råkat bryta nacken på en studsmatta tidigare i somras. Ganska allvarligt kan man tycka. Men när de då ringde en ambulans fick de rådet att vänta en timme och se om det fortfarande gjorde ont. Så inte ens om man vill ha hjälp är det säkert att man får den. Nu börjar det här kännas som ett av de där rättshaveristbreven som då och då dimper ner i brevlådan, skrivna från kant till kant seriemördar-style. Men när man tagit sitt medmänskliga ansvar, gjort det man kunnat och ringt efter hjälp. Då tycker jag att samhället ska ta vid utan att ställa en massa jävla dumma frågor.