Skratta Pajazzo!

Alltså ståuppare... Jag minns när svensk humor gick hand i hand med den svenska visskatten när Margareta Kjellberg (frid vare hennes minne) och republiken Jämtlands president Ewert Ljusberg drog sina mysporriga vitsar i Har du hört den förut?. Eller när Jejja Sundström stod på alla fyra i Gäster med gester. (Ännu en vissångerska. En slump? Ja, jag tror faktiskt det). Jag minns när fylla fick folket att flabba; det packade trollet Rulle och hans ofta rasistiska livsvisdomar, med de danska bagarna Preben & Preben och deras förrymda julskinka samt förstås Berras och Robbans jakt på Peppes Bodega i Sällskapsresan – meriter som gav Sven Melander jobbet som nöjeschef på SVT. Eftersom alkoholism är så jävla roligt ju. Jag minns de där jävla Galenskaparna och After Shave som under en alldeles för lång tid helt okontrollerat fick sprida sin studentikosa skithumor i rutan. Nils Poppe var en stilig karl i sin ungdom och definitivt roligare än Åsa-Nisse, men brinna i helvetet hoppas jag att han gör för att han, i och med sin död, gav den där räliga Eva Rydberg en nytändning i karriären och en tillflykt på Fredriksbergsteatern.

Sen kom det allra allra värsta. De svenska ståupparna. USA hade Lenny Bruce, Joan Rivers och Richard Pryor. Vi hade Adde Malmberg. Jag kan gå med på att de första försöken med Släng dig i brunnen ändå bjöd på viss talang. Ulla Skoog gick an. Lenny Norman balanserade på gränsen. Babben var fortfarande fet och lite kul. Till och med Jonas Gardell var uthärdlig, utan Kim hedås. Men till skillnad från svensk rap visade sig ståuppen vara en konstform som stod sig. Nya oförmågor fick möjligheter de inte borde och började tjäna pengar på konferenshotell runt om i landet. Och de fick ett forum på bästa sändningstid i Stockholm Live. Özz Nûjen, som dessutom lyckades förstöra Morgonpasset. Jakob Öqvist med sin Bert Karlsson-mun. Och Ann Westin, som bara skämtar om hur fet och ful hon är. Gråter hon kanske clownens gråt på insidan? Jag lyssnar hellre på Arne Hegerfors och Björn Skifs dåliga ordvitsar i Kryzz, än lyssnar på en komiker som tycker att "man kan skämta om allt". Varför skämtar de inte om allt då? Varför är det aldrig roligt?

Det pinsamma försöket att införa "roasting" på bästa sändningstid slutade i katastrof – en långsam sådan eftersom talanglöse Thomas Järvheden fick fortsätta trakassera b-kändisar vecka efter vecka, trots vikande tittarsiffror och kritikersågningar. Gudrun Schyman ställde av någon outgrundlig anledning upp, och satt bara och log lite snett medan den s k komikereliten skämtade om hennes alkoholism och att hon hade kissat på en biograf. Schyman gjorde ner dom fullständigt när det var hennes tur att replikera, och komikernas nervösa flin bleknade faktiskt avsevärt inför hennes iskalla retorik. Det var i och för sig humor på hög nivå.

Kanske är det med komiker som med chefer, statsministrar och väktare. De som verkligen vill vara det passar oftast inte för jobbet.