Månadens anställda

Jag inser att jag borde undvika köer. Det vill ju alla förstås, men min irritation som ibland uppstår blir så stor att det omöjligen kan vara hälsosamt. Såsom idag. Min närmaste mataffär benämns ofta som Sveriges dyraste och den är dessutom ganska dålig. Således undviker jag den i så stor utsträckning som möjligt, men den är så nära att det är praktiskt att göra enstaka och små inköp där, och så tänkte jag när jag ville ha lite Brämhults och smet in på affären. Med en Ananas/Apelsin i handen ställde jag mig i kön till den enda öppna kassan. Det var inte alltför många före i kön men kassörskan (som kanske ser ut att heta Frida. Nåt på F är det säkert) var väldigt pratsam och hade inte bemästrat konsten att prata och slå in varor samtidigt. Först snackade hon med sina kollegor mellan två kunder vilket fördröjde kön. Störigt, men sen blev det värre. Nästa kund på tur var uppenbarligen nån Frida känner och inte sett på ett tag så hon började prata om det med honom.

-MEN! Dig har man inte sett på länge, har du varit bortrest?

Det blev inte uthärdligare av att hon låter dummare än tåget. Dummare än dressinen till och med.

-Japp, jag har varit bortrest i fyra veckor. Skönt.

-Jaha, var var ni då?

-Turkiet. Sol och bad. Skönt.

Fridas obefintliga simultanförmåga gjorde att kundens varor mest bara låg kvar på bandet men han verkade bry sig om det lika lite som hon. Vi övriga i kön fann det hela besvärligt, dock.

-Jaha, hur många grader var det där då?

-36.

-Mäh guuud. Jag var på Grekland...i Grekland för några veckor sen och då var det 25. Det är ju ändå rätt stor skillnad mellan 25 och 36.

Vid det här laget började det muttras i kön och jag hörde tydligt killen bakom ilsket väsa "Men kom igen..."

Korkade Frida och hennes jobbiga kund utbytte ytterligare lite semestergemytligheter innan hon äntligen blev klar med hans kanske 6 varor.

-Det blir 190 kronor.

-190? Det var billigt! Har ni sänkt priserna under sommaren?

-Ja det står ju på skyltarna att vi sänker priserna men jag vet inte det...

Vad säger man...? Kunden fumlade lite med kortet och försökte slå in koden medan de pratade, men hans simultankapacitet var knappast bättre än hennes.

-Slog du in alla siffrorna?

-Kanske inte. Kan du inte dra det ändå? Haha.

-Nä, det kan jag inte. Även om jag skulle vilja, hahaha.

Rena rama snabbköpstortyren.

Han slog in några siffror till och började packa ner de sex varorna i en kasse.

-Fel kod.

-Va?

-Det står fel kod... Du får slå in den igen.

-Jaha... Vilket kort var det jag använde? Var det Visa...?

Han började gräva i plånboken efter kortet, trots att hon inte bett honom att dra det igen. Efter ett ögonblick fick han inspiration och knappade in koden.

-Så, nu var det rätt. Vill du ha kvitto?

-Nä. Eller jo förresten, man kan ju inte lita på er. Haha.

-Haha.

När det äntligen var min tur att betala de tjugonio kronorna för min juice så pallade jag inte att titta på hennes korkade, finniga anlete och jag skakade bara sakta på mitt nedsänkta huvud när jag fick frågan om kvittot. Jag måste sluta gå dit, det kommer att ta kål på mig annars.