Någon såg mig bajsa idag

Jag skäms inte särskilt ofta. I alla fall inte så ofta som jag borde. Och därför var det nästan befriande det som hände idag, som jag fortfarande minns med glödgade kinder. Jag glömde låsa toalettdörren när jag satt och gjorde nummer två på jobbet. Och naturligtvis flög dörren upp precis när jag inledde torkandet. Varför varför VARFÖR kunde jag inte bajsa hemma istället? Jag låser förstås inte dörren hemma, ensam som jag är, och ovanan måste ha följt med mig till jobbet. Varje gång jag fejkler till den där duden i korridoren så vet jag exakt vilken bild av mig som för evigt fastfrätt på hans hornhinna. Snart vet alla på jobbet om att jag har en matsmältningsapparat. Att jag har en snopp. Och att jag viker, inte knycklar ihop, pappret. Jaja, det väl är en bagatell. Jag kan bara vara glad att jag inte gjorde nummer tre (med ett gammalt nummer av Finn och Fiffi, som hände en kompis kompis till mig). Eller, gud förbjude, nummer sju, som jag bara hört talas om innan jag råkade se det live i det flyktigt uppflammande skenet från en joint på en obskyr klubb i Berlin på Nyårsdagen. Jag ska hädanefter alltid alltid alltid bajsa hemma. Om det så dödar mig. Och imorrn kommer jag att vara tvungen att le extra mycket åt den namnlöse i kontorslandskapet, och liksom rycka på axlarna, fast med ögonen, och tänka att jag i alla fall inte satt och rökte braj med en arm i min tarm på ett statligt verk.