Ingela Agardh-hallucinationen

Ingela Agardh besegrade cancern och började jobba på Manpower. Nej, det var naturligtvis en önskedröm. Den livströtta kvinnospillran som hasade in på kontoret igår för att avbyta vår utbrända ekonom kväste förvisso fram det sorgligaste småprat jag någonsin hört, med samma sönderrökta stämma som ovan nämnda framlidna nyhetsankare (en ovanligt sjuklig yrkesgrupp vad det verkar), men hägringen skingrades lika snabbt som röken från en Commerce utan filter och tanten lommade in på sitt nya kontor med en kaffekopp för att inleda sitt livs förmodligen allra sista träl-år innan fibromyalgin, sjukpensionen och ensamheten slukar henne och därefter även bitvis katterna. Jag stod en stund vid kaffemaskinen och saknade Ingela. Jag vet att jag dissat inspirationsdagar, men den enda gången jag varit på en sån, var hon den enda som inspirerade mig, och jag lyckades faktiskt byta till plåster en hel sommar. Hon var så fin och liksom ledare för the good guys, medan Bengt Magnusson, Rickard Sjöberg, Agneta Sjödin och Malou von what's her face som representater för det verkligt onda.

Döm om min förvåning när jag även idag konfronterades med en Agardh-klon, denna gång som nyanställd servitris på vårt forna stamställe som chanserat de senaste åren och försökt återvinna sin forna glans med en ät-allt-du-orkar-köttbuffé, som skräddarsytts för Vasastans alla Atkinsmedvetna mäklarsvin. Men med denna doppelgänger fanns dock inga försonande drag över huvud taget. Det är förstås inte alltid tragiskt med medelålders kvinnor och män som inleder nya karriärer som serveringspersonal. Om en gubbe står bakom kassan på McDonalds kan han mycket väl vara en nyanställd HR-chef som tvingas göra sina obligatoriska empatitimmar vid fritösen. Och jag glömmer aldrig den äldre damen som är typ maître d' på KB, som gav mig så bra service att jag fick gåshud till min anklever.

Men den här Arizona-donnan, som antagligen pendlar ganska långt till sitt nya jobb, för jo tjena att hon har vare sig råd eller vett att bo innanför tullarna, bemästrade inte ens de mest basala aspekterna av begreppet service. Ord som "hej", "tack" eller "varsågod" tycktes helt saknas i hennes vokabulär. Och ögonkontakt, om än ack så flyktig, var det inte tal om. På kinakrogar hör det enligt konnässörerna till charmen att bli frånryckt sin tallrik i exakt samma ögonblick som den sista tuggan kommit innanför läpparna. Men här passade det sannerligen inte in. På en lunchbuffé, där man får äta hur mycket man vill, vill man ju dessutom få chansen att göra just det. Om man upplever att personalen så minutiöst övervakar varje ens gaffelrörelse, kanske skamkänslorna hindrar en från att backa, om det så bara är en klick hummos man vill åt. Det heter ju inte "ät-så-mycket-du-törs". Jag noterade också att restaurangen lagt teskedar istället för matskedar i sås-skålarna. Som om jag inte skulle märka det! Helt säker den nyas idé.

Visst, först tänkte jag att hon kanske hade varit tvungen att ta det här jobbet av någon vettig anledning; att hon varit hjärtkirurg i sin hemkommun innan SÄPO eller ROKS slog klorna i henne och hon tvingades in i ett witness protection program. Men det spelar ingen roll. Vanligt hyfs kan man och ska man visa sin omgivning i allmänhet, och kunder i synnerhet, även under dödshot.

Det gjorde med största sannolikhet åtminstone Ingela Agardh in i det sista, så ingen skugga ska falla över henne. Och inte heller över den stackars kraftlösa kvinnan från Manpower, med sin påsar under påsarna under påsarna under ögonen. Men vem som än är ute efter den där obehagliga servetrisen hoppas jag hittar henne; en kväll när hon tror att hon äntligen kan känna sig trygg (men fortfarande otrevlig så klart).