Tältprojektet

En person som uppenbarligen inte känner mig särskilt väl föreslog att vi skulle sticka till skärgården och tälta i sommar. Jag höll på att sätta madeleinekakan i vrångstrupen och gömde mina förvridna anletsdrag bakom en stor kopp lindblomste. Mitt tältande liv passerade revy, fast mer som en kringresande cirkus – detta tältens tält, alla tälts mörka moder, denna hotfulla monstruösa silhuett som tornar upp sig mot horisonten. Jag kan ha blandat in några minnen som inte var min egna (tältmordet i Appojaure 1984, tältmordet i Orrefors 2000, klipp från SVT-rysaren "Månguden" från 1988, scener från "Fredagen den 13:e" och "Dansar med vargar"), men alla mina egna förträngda tältrelaterade trauman blixtrade obönhörligen fram, som fotografier från brottsplatser. Min femmannafamilj i ett fyrmannatält på farmors och farfars gräsmatta. Jag, som äldsta syskon, tvingades ligga vid fotändan och bli sparkad på hela natten. Pappa som snarkade så djupt och hårt att tältduken liksom sögs in för varje mullrande inandning och klibbade fast vid oss alla, för att sedan blåsas ut till en sprickfärdig ballong när den syrefattiga luften visslade ur hans provocerande fridfullt sovande kropp. Faktiskt sov alla utom jag. Alla i hela världen sov, utam jag. Och när fåglarna dessutom började skrika vid soluppgången halv tre, var jag säker på att det skulle vara för evigt. Jag skulle aldrig nånsin somna. Och de skulle aldrig nånsin vakna. Jag kunde omöjligt avgöra vilka droppar i mitt ansikte som var svett, gråt eller de kalla skvättar av kondens som kinestorterade mig från tältets tak.

Nästa bild. Jag skulle sommarjobba på en restaurang på en stugby i Piteå, men bodde fortfarande hos mina föräldrar i en byhåla fyra mil därifrån. För att frukosten skulle vara serverad och klar klockan sju, skulle jag behöva kliva upp tre och sen cykla varje morgon längs E4:n, så jag kom på den briljanta idén bo i ett tält hela sommaren. Jag och min vän Martin invigde min nya bostad (som jag uppförde i utkanten av en campingplats utan lov, men med fullt förtroende för allemansrätten) med jellyshots tillverkade på jugoslaviskt päronbrännvin. Just dessa sladdriga spritsniglar fick mig att viska "Jag älskar dig" i örat på en tjej jag dansade tryckare med på Statt några timmar senare. Till Frank Zappas "Bobby Brown" no less. Det är dock en helt annan historia som jag säkert får tillfälle att återkomma till. Åter till tältet där jag snurrig låg vaken hela natten utan att ha en aning om vad klockan var eller hur jag skulle vakna i tid till min första arbetsdag och koka gröt till hundratals svultna gruvarbetare på industrisemester. Tack vare en ansenlig mängd mygg och ångestfyllda fantasier om knivmördare lyckades jag aldrig somna och lommade strax iväg till jobbet tre timmar för tidigt. Tältet återvände jag aldrig till. De var vänliga nog att låna ut en stuga till mig (stugan "Herbert" där jag senare tillbringade en katastrofal natt med Bobby Brown-tjejen, men det är, som sagt, en annan historia) som jag fick nyttja gratis hela sommaren. Då och då när jag cyklade förbi den gudsförgätna campingplatsen på väg till mitt första alldeles egna hem, sneglade jag på mitt lilla tält (faktiskt samma fyrmannadito som plågat mig i barndomen) som sakta förföll och blektes ljusblå i solen tills campingpersonalen konfiskerade det.

Klipp till: lumpen. Ett evigt campande. Tjugomannatält på fältövning i Kusträsk. Vi ligger i ring med en kamin i mitten. Stekheta fötter och iskalla huvuden. En kakafoni av fjärtar och insikten att de alla luktade exakt likadant, vilket märkligt nog gjorde de lättare att stå ut med. Men för en gångs skull infann sig sömnen nästan omedelbart vilket bara gjorde det än mer djävulskt när jag väcktes klockan tre för en timmes eldvakt. Ensam vaken i limbo igen. Då föredrog jag de gånger vi alla vaknade av en explosion och löjtnant Akkusjärvis kamo-målade nuna i tältöppningen som skrek att vi var under attack och jag fick springa till min postering i en myrstack två meter från latringropen.

En sista minnesbild: scoutläger i Kristiandstad. Och inte vilket läger som helst, utan en Jamboree, en stor internationell händelse som lockat till sig över 30.000 scouter. Jag hade i ett svagt ögonblick tagit på mig frilansuppdraget att dokumentera eventet i en bok och wallraffade runt bland kusliga uniformerade barn och ungdomar från hela världen, själv iklädd blå skjorta och en välknuten scarf. Dessvärre bor scouter gärna i tält, och jag fick campera med två medarbetare i en tipi modell mindre på en stenig åker. Det var visserligen myggfritt, men däremot krälade märkliga insekter, som tagna från en William S. Burroughs-roman, gärna ner i min sovsäck och fick mig att skrika som en tjej. Och jag kan också berätta att scouter inte är så kvällströtta som man hoppas på; några av dem sjunger gärna "We shall overcome" runt lägereldar natten igenom. Förutom alla morgonpigga Jugends förstås, som valde att hälsa gryningen med militant och högljudd gymnastik.

Där finns andra tältepisoder; fisketuren med pappa då jag fick en allergichock av jordnötterna vi tvingades äta till middag i brist på fångst. Fjällresan i gymnasiet då jag bodde med två tjejer som hade mens, bara pratade om mens och till och med luktade mens. Men jag tror budskapet gått fram. Det finns ingen anledning att älta: jag hatar att tälta.